FANDOM


Av Guy de Maupassant

När gubben Leras, bokhållare hos Labuze och Co. kom ut från affären stod han några ögonblick bländad av den nedgående solens strålar. Han hade arbetat hela dagen under gaslågans gula ljus längst inne på kontoret mot den trånga brunnsdjupa gården. Det lilla rum där han sedan fyrtio år arbetade var så mörkt att man inte ens mitt på sommaren kunde vara av med gasljuset annat än mellan elva och tre.
   Därinne var det alltid fuktigt och kallt och dunsterna från den gravlika gården trängde in i det mörka kyffet när man öppnade fönstret. Då fylldes rummet av en rutten lukt som av rännstensstank.
   Varje morgon i fyrtio års tid hade monsieur Leras kommit till detta fängelse. Och där stannade han till klockan sju på kvällen. Böjd över sina böcker skrev han flitigt och prydligt som man väntade sig av en bokhållare.
   Han förtjänade nu tre tusen francs om året efter att ha börjat med femtonhundra. Han hade förblivit ungkarl eftersom hans inkomster inte tillät honom att gifta sig. Och eftersom han aldrig hade haft någonting att njuta av så önskade han heller inte mycket. Det hände dock att han någon gång kände leda vid sitt ständigt monotona arbete och uttryckte en from önskan: "Herre Gud, om jag hade fem tusen francs i räntor om året då skulle jag leva i lugn och ro."
   Men han hade aldrig levat på det sättet utan alltid varit beroende av sin månatliga lön.
   Hans liv hade förflutit utan yttre händelser, utan känslostormar och nästan utan förhoppningar. Förmågan att drömma, som alla bär inom sig hade aldrig fått tillfälle att utvecklas, så medelmåttiga ambitioner som han alltid haft.
   När han var tjugoett år hade han börjat på firman Labuze och Co. Sedan hade han aldrig kommit därifrån.
   År 1856 hade han förlorat sin far och sedan sin mor 1859. Sedan dess hade det inte hänt honom något annat än att han bytt bostad 1868 därför att värden ville höja hyran.
   Varje morgon klockan sex tvingade väckarklockan honom ur sängen med ett ohyggligt slamrande ljud som av kedjor som drogs över golvet. Två gånger, 1866 och 1874, hade emellertid denna pålitliga uppfinning av någon orsak som han aldrig kommit underfund med kommit i olag. Han klädde sig, bäddade sängen, sopade golvet och dammtorkade fåtöljen och kommoden. Dessa bestyr tog honom en och en halv timme.
   Så gick han ut och köpte en bulle i Lahures bageri som behållit namnet trots att Leras upplevt elva olika ägare under årens lopp. Sedan gav han sig av till affären ätande på bullen.
   Hela hans liv hade alltså utspelats på det trånga kontoret som under den tiden aldrig tapetserats om. Han hade kommit dit när han var en ung man som assistent till monsieur Brument och hans önskan hade varit att få dennes plats.
   Det hade han fått och nu önskade han ingenting.
   Hela den skörd av minnen som andra människor samlar under sitt liv, oförutsedda händelser, ljuva eller tragiska kärleksupplevelser, händelserika resor och alla tillfälligheter som hör ihop med en fri och otvungen existens var okända för honom.
   Dagarna, veckorna, månaderna, årstiderna och åren liknade varandra. Varje dag vid samma tider steg han upp, gick till kontoret, åt sin frukost, gick hem, åt middag och gick till sängs utan att någonting någonsin avbröt enformigheten i hans handlingar eller tankar.
   Förut hade han brukat kasta en blick på sin ljusa mustasch och sina blonda lockar i den lilla runda spegeln som hyresgästen före honom lämnat kvar. Nu betraktade han ibland om kvällarna sin vita mustasch och sin kala hjässa i samma spegel. Fyrtio år hade förflutit, ändlösa men ändå snabbt, tomma som en ledsam dag, det ena året likt det andra som timmarna en sömnlös natt. Fyrtio år som inte lämnat något efter sig, inte ens ett minne, inte ens en sorg eller olycka sedan föräldrarnas död. Ingenting.
   Men den här dagen då monsieur Leras stannat på gatan bländad av den nedgående solen beslöt han att i stället för att gå hem göra en liten promenad före middagen, en sak som hände fyra eller fem gånger om året.
   Han begav sig ut på boulevarderna där en ström av människor rörde sig under de nyutspruckna träden. Det var en kväll om våren, en av dessa första milda och ljumma kvällar då hjärtat fylls av livets egen berusning.
   Monsieur Leras gick med stapplande gammalmanssteg med en glimt i ögat och han kände sig lycklig över den allmänna glädjen och den ljumma luften. Han kom fram till Champs-Elysées och fortsatte vidare upplivad av den doft av ungdom som bars fram av vinden.
   Hela himlen flammade och Triumfbågens väldiga svarta silhuett avtecknade sig mot den röda bakgrunden som en jätte mitt i en eldsvåda. När han kom fram till det kolossala monumentet kände den gamle bokhållaren att han var hungrig och gick in på ett kafé för att äta middag.
   Han blev serverad vid ett bord ute på trottoaren och han åt en bit lammstek, grönsallad och sparris. Monsieur Leras tyckte att det var den bästa middag han ätit på länge. Brieosten som sedan kom in sköljde han ned med en halvflaska fin bordeaux och sedan drack han en kopp kaffe och ett litet glas konjak, något som hände ytterst sällan.
   När han hade betalat kände han sig pigg och uppspelt, nästan berusad. Och han tänkte: "En sådan underbar kväll. Jag tror jag ska utsträcka promenaden fram till Boulogneskogen. Det skulle göra mig gott."
   Så gav han sig av på nytt. En gammal slagdänga som en grannfru brukade sjunga förr i världen ljöd i huvudet på honom:


När våren är här igen
Då säjer min vän:
Kom med mej min sköna
Ut i det gröna.


   Han gnolade den oupphörligt, tog hela tiden om den från början. Natten hade sänkt sig över Paris, en vindstilla varm natt. Monsieur Leras följde avenyen mot Boulogneskogen och såg alla hyrvagnarna passera. De kom med svagt brinnande lyktor den ena efter den andra och när de for förbi kunde man för ett ögonblick skymta ömt omslingrade par, kvinnor i ljusa klänningar och män i mörka kostymer.
   Det var en lång procession av kärlekspar under den stjärnströdda vårhimlen. Hela tiden rullade de förbi. De låg utsträckta på baksätet i vagnarna, stumma, hårt tryckta intill varandra, förlorade i åtråns och känslornas inbillningar, i skälvande förväntningar inför förestående famntag. Det varma dunklet tycktes fyllt av kyssar som svävade och flöt på vinddraget. Ömhet och begär fyllde själva luften så att den kändes svår att andas. Alla dessa som vilade i varandras famn, deras berusade förväntan och tankar på kärlekens snara fullbordan, spred en feber omkring sig. Alla dessa droskor fyllda av smekningar och kyssar utstrålade något obeskrivligt eggande på sin färd längs avenyen.
   Monsieur Leras som blivit trött i benen satte sig på en bänk och iakttog den aldrig sinande strömmen av vagnar med deras last av kärlek. Och nästan genast kom en kvinna fram och satte sig ned vid hans sida.
   "Goddag, min lille vän", sade hon.
   Han svarade ingenting.
   "Kärlek måste man ha, älskling. Du ångrar dej inte om du kommer med mej."
   "Ni tar alldeles fel, madame", sade han med en ansträngning. Hon stack armen under hans.
   "Var nu inte dum utan …"
   Han hade redan rest sig och beklämd gått därifrån.
   Ett stycke därifrån blev han antastad av en annan kvinna: "Kom och sätt dig här på bänken en stund älskling."
   "Varför ägnar ni er åt ett sådant yrke som det här?" frågade han.
   Hon ställde sig framför honom och hennes röst var helt förändrad, hes och elak, när hon svarade: "Ja, inte fan är det alltid för nöjes skull."
   "Men vad är det då som tvingar er att fortsätta", envisades han men han sade det så vänligt han kunde.
   "Man måste väl leva, ljushuvud", muttrade hon och gick gnolande därifrån.
   Monsieur Leras kände sig djupt upprörd. Flera andra kvinnor gick förbi, tilltalade honom och bjöd ut sig.
   Han kände det som om mörkret sänkte sig allt djupare omkring honom och det var något hjärtslitande hemskt med alltsammans. Han satte sig på nytt ned på en bänk. Hyrvagnarna for alltjämt förbi som förut.
   "Det hade varit bättre om jag aldrig gått hit", tänkte han, "jag har ju alldeles kommit ur stämning, jag är ju upprörd."
   Han började fundera över all denna kärlek, äkta och sådan som var till salu, alla dessa kyssar, betalda och andra, som passerade i en ändlös rad framför honom.
   Kärleken! Han kände den inte. I hela sitt liv hade han inte haft mer än två eller tre kvinnor. Det hade skett av en slump, utan avsikter. Hans begränsade medel hade ju aldrig tillåtit honom något extra. Och han kom att tänka på det liv han levat, så olika alla andras, hans dystra, meningslösa tomma liv.
   Somliga människor har sannerligen inga möjligheter. Plötsligt var det som om en tjock slöja rivits itu och han såg sitt livs elände, detta oändliga, enformiga elände som var hans; det elände som varit, det som nu var och det som komma skulle; dessa de yttersta dagarna som var likadana som de föregående. Han hade ju ingenting framför sig, ingenting bakom sig, ingenting omkring sig, ingenting i sitt hjärta, ingenting någonstans.
   Droskorna for fortfarande förbi. Hela tiden såg han dem dyka upp och försvinna, i de passerande vagnarna, dessa tysta par som omfamnade varandra. Det tycktes honom som om hela mänskligheten passerade revy och den var berusad av glädje, och lycka och kärlek. Men han var ensam, ensam om att stå här och se på, alldeles ensam. Och han skulle vara lika ensam i morgon, alltid lika ensam, ensam som ingen annan varelse.
   Han reste sig, gick några steg men satte sig återigen på nästa bänk, med ens trött som om han hade gjort en lång vandring till fots.
   Vad väntade han? Vad hoppades han? Ingenting. Han tänkte på hur skönt det måste vara att när man blev gammal höra små barnbarn jollra när man kom hem om aftonen. Att bli gammal är ljuvligt när man är omgiven av varelser som man själv givit livet och som älskar en, smeker en och säjer förtjusande småsaker och dumheter som värmer ens hjärta och tröstar mot allt.
   Och när han tänkte på sitt tomma rum, sitt lilla tråkiga välsopade rum där aldrig någon människa satte sin fot utom han själv, kände han en beklämning utan like. Rummet där han bodde tycktes honom nästan ännu eländigare än hans lilla kontorskyffe.
   Ingen kom någonsin dit. Ingen röst hördes där. Rummet var dött, stumt, utan ekon av mänskliga varelser. Det sägs ju att väggarna insuper något av de människor som lever innanför dem, någonting av deras beteende, deras sätt att vara och tala. Hus som är bebodda av lyckliga familjer är trivsammare än olyckliga människors boningar. Hans rum var tomt på minnen liksom hans liv. Och tanken på att återvända dit, alldeles ensam, att lägga sig i sängen, att återigen göra alla kvällens sysslor och bestyr som vanligt, förskräckte honom. Liksom för att ytterligare avlägsna sig från sitt dystra hem och från det ögonblick då han måste återvända dit, reste han sig, valde den första allén och gick in under träden för att sätta sig i gräset…
   Han hörde runt omkring, ovanför huvudet och överallt ett obestämbart brus, ett väldigt, ihållande, mumlande buller, sammansatt av otaliga skiftande ljud, ett vagt sorl, nära men ändå långt borta, livets puls: Paris andedräkt, en jättes andhämtning…

Solen stod redan högt på himlen och öste sitt ljus över Boulogneskogen. Några droskor for redan ut på tur och morgontidiga ryttare gladde sig åt solvärmen.
   I en öde allé kom ett par långsamt promenerande. Plötsligt såg den unga damen upp och fick syn på något brunt uppe i lövverket. Hon pekade förvånat och oroligt: "Se där… vad är det?"
   Så utstötte hon ett skrik och föll i kavaljerens armar. Han måste lägga ned henne avsvimmad i gräset.
   Parkvakten som tillkallades skar ner en gammal man som hängt sig i sina hängslen.
   Man kunde konstatera att döden inträtt kvällen innan. De papper man fann i hans fickor avslöjade att han var bokhållare hos firman Labuze & Co. och att han hette Leras.
   Det stod klart att det var fråga om självmord men man kunde inte finna något motiv. Kanske hade han drabbats av tillfällig sinnesförvirring?

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki