Fandom

Svenskanoveller Wiki

En relikt från tertiärtiden

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Jack London

Jag måste från första början säga ifrån, att jag inte vill göras till ett med honom. Jag kan inte sätta namn på hans historier, och jag vill inte heller ta ansvaret för dem. Jag gör det här förbehållet — lägg väl märke till det här — för att man inte skall tvivla på min personliga hederlighet. Jag har i all anspråkslöshet en viss ställning, och jag har en hustru. Och för att inte såra det samhälle, som visar mig den äran att sätta värde på mig, och för hennes och mina barns och barnbarns skull kan jag inte våga mig så långt bort, som jag gjorde förr, eller stödja det otroliga med ungdomens bekymmerslöshet. Och därför upprepar jag, att jag frånsäger mig allt ansvar för denne
   Nimrod, denne väldige jägare, denne rättframme, blåögde, fräknige Thomas Stevens.

Och nu då jag har tagit skyldig hänsyn till mig själv och till de barn, som min hustru möjligtvis kommer att skänka mig, kan jag ha råd att vara ädelmodig.
   Jag skall inte kritisera de historier, som Thomas
   Stevens berättade för mig, och jag skall inte ens uttala något omdöme om dem. Om man frågar mig varför, kan jag bara svara, att jag inte har någon åsikt om dem.
   Länge har jag funderat, grubblat och vägt för och emot, men aldrig har jag kommit till samma resultat två gånger, därför — ja, så förhåller det sig troligen — att Thomas Stevens är bättre än jag. Om han har talat sanning, så är allt bra om han inte gjort det, så är det också bra. För vem kan bevisa det? Eller vem kan motbevisa det? Jag ställer mig själv utanför spelet, medan de tvivlande kan göra, som jag har gjort — ge sig i väg och uppsöka Thomas Stevens ansikte mot ansikte och diskutera de olika förhållandena med honom, som jag, om allt går bra, skall återberätta nu. Var finns han? Ja, det är mycket enkelt — någonstans mellan 53 :e graden nordlig latitud och nordpolen å ena sidan och på den andra i det bästa jaktdistriktet mellan Sibiriens östkust och det yttersta av Labrador.
   Att han befinner sig någonstans inom det här avgränsade område, det vågar jag ge mitt ord på, och jag är en hederlig man, som för min egen framtids skull är tvungen att tala sanning och föra ett rättskaffens liv.

Det är möjligt, att Thomas Stevens har umgåtts väldigt lättsinnigt med sanningen, men då vi första gången träffade varandra — det här bör man lägga märke till — kom han spatserande in i mitt liv vid en tidpunkt, då jag trodde, att jag var tusen miles från civilisationens yttersta vaktpost. Och då jag såg hans ansikte, det första mänskliga ansikte, som jag hade sett på många, långa månader, kunde jag ha sprungit upp och tryckt honom till mitt bröst — jag, som annars inte brukar visa mina känslor — om han inte hade sett ut, som om han ansåg sitt besök som det naturligaste i världen. Han kom bara helt enkelt klivande fram till mitt lägerbål, sa goddag, så som det är skick och bruk mellan män på mera trafikerade router, kastade mina snöskor åt ena sidan och ett par hundar åt den andra och gjorde på det här sättet plats för sig själv vid elden. Han sa att han bara kommit för att få låna en smula soda och se, om jag hade någon anständig tobak. Så drog han fram en ålderstigen pipa, stoppade den med största omsorg, och utan att så mycket som fråga om lov tömde han hälften av tobaken i min tobakspung över i sin. Jo, det var en mycket bra tobak. Han suckade tillfredsställd, som den som har ro i sinnet, och njöt av röken från de glödande, krusade tobaksbladen, så att det gjorde mig, gamle rökare, gott att se på honom.
   Var han jägare? Guldgrävare? Pälsjägare? Han ryckte på skuldrorna — nej, han drev bara lite omkring så där. Hade kommit hit upp från Stora
   Slavsjön för någon tid sedan och tänkte nu spatsera över till landet kring Yukon. Kommissionären i Koshim hade talat om, att det fanns guld i Klondyke, och han hade lust att ta sig dit över och titta lite på sakerna. Jag lade märke till att han använde det ursprungliga, nu föråldrade namnet Renfloden, som de äldsta på platsen tillåter sig göra för att visa sin överlägsenhet mot
   Chechaquas och nykomlingar i allmänhet. Men han gjorde det på ett så rättframt och naturligt sätt, att man inte kände sig sårad, och jag förlät honom. Han hade också tänkt sig, att innan han gick över vattendelaren till Yukon, skulle han göra en liten tripp uppåt Fort o' Good Hope.

Fort o' Good Hope ligger en bra bit upp mot norr, på andra sidan om polcirkeln, där endast några få män nånsin har satt sin fot, och när så en slusk kommer in till en på natten — Gud vet varifrån — för att sitta vid ens eld och börjar prata om att
   "spatsera omkring" och "ta en liten tripp" så är det hög tid att ta sig själv i kragen och jaga drömmarna på flykten. Och därför såg jag mig omkring, såg släden och tallriset, som var utbrett på marken som underlag för sovsäckarna, såg säckarna med proviant, kameran, hundarnas kalla andedräkt, som stod som en ring längs . utkanten av ljusskenet, och på himlen ett väldigt norrsken, som slog en bro över zenit från sydost till nordväst. Jag ryste. Det är någonting magiskt med nätterna häruppe i Nordlandet, och denna trolldom smyger sig över en som feber från sjuka sumpängar.
   Den slår sin klo i en och tvingar en på knä, innan man riktigt förstår det. Så stannade min blick på snöskorna, som låg i kors på marken, där han hade kastat dem, och jag sneglade också på min förr så välfyllda tobakspung. Minst hälften hade avdunstat.
   Detta var avgörande. Det var inte min fantasi, som hade spelat mig ett spratt.
   Antagligen halvt vanvettig genom brist på mat och sömn, sa jag till mig själv, medan jag satt och såg kritiskt undersökande på mannen — en av dessa guldgrävare, som under den vilda jakten kommit vilse och nu vandrade som en förtappad själ över ödemarker och okända djup. Nå, jag skulle låta hans stämningar följa sina egna banor, så kanske han till sist fick makt över sina förvirrade tankar. Vem vet — kanske kunde ljudet av en mänsklig röst hjälpa honom på rätt köl igen?
   Och därför uppmuntrade jag honom till att prata på och förvånades, eftersom han talade om de vilda djuren och om deras liv och sätt att färdas. Han hade jagat den sibiriske vargen i västligaste Alaska och stengetter i den mest okända delen av Rocky Mountains. Han påstod, att han kände till de gömställen, där den siste buffeloxen ännu höll till; att han hade följt vildrenshjordar på hundratusentals djur, att han hade sovit i Great Barrens på myskoxens vinterväg. Och nu ändrade jag åsikt om honom — det var första gången, men det blev absolut inte den sista — och ansåg honom för en sanningens apostel.
   Varför jag gjorde det, vet jag inte, men jag fick lust att upprepa en historia, som hade berättats för mig av en man, som hade levt så länge i landet, att han borde ha varit klokare. Det var om den store björnen, som alltid håller till på St. Elias branta sluttningar och aldrig förvillar sig ner på jämnare mark.
   Men för att det här djur skall vara riktigt lämpat för sin bergsboning, hade Gud inrättat det så, att benen på ena sidan var en hel fot kortare än på den andra.
   Vilket ju är väldigt bekvämt, det kan ingen förneka.
   Och jag beskrev jakten på det här sällsynta djur i mitt eget namn, hela tiden talande i första person singularis, presens indikativ, skildrade vederbörlig terräng, gjorde nödvändiga utsmyckningar och gav den en prägel av sannolikhet, väntande att få se mannen slagen av häpnad.
   Men nej! Om han hade tvivlat, kunde jag ha förlåtit honom. Om han hade motsagt mig och förklarat, att det inte fanns någon fara vid en sådan jakt, därför att djuret inte kunde vända om och gå andra vägen — om han hade gjort det, så kunde jag ha skakat hand med honom som med en broder i samma anda.
   Men visst inte! Han fnös föraktfullt, såg på mig och fnös igen. Så prisade han min tobak, lade upp den ena foten i mitt knä och bad mig undersöka hans fotbeklädnad. Det var en mucluc av det slag som användes av inuiterna, hopsydd med djursenor och utan pärlor eller andra utsirningar. Men det var skinnet, som gjorde dem så intressanta. Det var drygt en halv tum tjockt och påminde om valrosshud; men därmed var det också slut med likheten, eftersom ingen valross någonsin hade haft en så underbar hårväxt. På sidorna och vid anklarna hade håren nästan slitits bort genom gnidning mot buskar och snö, men längs översta kanten och baktill, där de hade varit mera skyddade, var de grova, svartgrå och mycket tjocka. Jag förde håren med något besvär åt sidan och såg intill huden efter det finare hårlager, som kännetecknar djuren i
   Nordlandet, men jag hittade inget. Det uppvägdes av längden på håret; eftersom de tofsar, som hade hållit stånd mot tidens tand, med säkerhet mätte sina sju, åtta tum i längd.
   Jag såg upp på mannen, och han drog tillbaka sin fot och frågade:
  — Har ni påträffat sådan hud på era St. Elias-björnar?
   Jag skakade på huvudet.
  — Nej, och inte heller på något annat djur, varken till lands eller sjöss, svarade jag uppriktigt. Jag visste inte vad jag skulle tro om den tjocka huden och de långa håren.
  — Den här huden, sa han utan minsta försök att ge sina ord någon särskild vikt, är av en mammut.
  — Åh prat, utbrast jag, eftersom det var. mig omöjligt att behålla min misstro för mig själv. Mammuten, min gode man, har för längesedan försvunnit från jordens yta. Vi vet, att den har existerat, därför att vi har hittat förstenade lämningar efter den i jorden och därför att den sibiriska solen ansåg det lämpligt att töa upp isen på ett berg, och ett fruset lik kom i dagen, men vi vet också, att det inte existerar något levande exemplar av arten. Våra upptäcktsresande ...
   Här avbröt han mig med ett otåligt:
  — Upptäcktsresande — pytt! Vekligt folk! Låt oss inte tala om dem! Men säg mig, mänska, vad ni inbillar er att ni vet om mammuten och dess tillvaro?
   Det fanns inget tvivel om att det här kunde göras till en god historia, och därför satte jag också bete på min krok och genomsökte mitt minne efter alla de detaljer jag kunde ha i min ägo angående berörda ämne. Jag började med att djuret var förhistoriskt, och till stöd för det här ryckte jag fram med alla de fakta jag kände till. Jag talade om de sibiriska sandåsarna, där det fanns så många mammutben; jag talade om de stora mängder fossilt elfenben, som Alaska
   Commercial Company hade köpt av innuiterna, och jag förklarade, att jag själv i det guldförande gruset i vattendragen längs Klondike hade funnit tänder, som var sex till åtta tum långa. — Alltsammans förstenat, sade jag och funnet bland avlagringar, som byggts på sedan tidernas morgon.
  — Jag kommer ihåg från det jag var en liten pojke, sade Thomas Steven med en föraktfull fnysning (han hade ett sådant fördömt sätt att fnysa på), då jag såg en förstenad vattenmelon. Och av den anledningen följer, att fastän dumma människor ibland kan inbilla sig, att de verkligen dragit upp eller ätit sådana, så existerar det inte mera något, som man kan kalla för vattenmelon.
  — För att bara ta upp frågan om födan, invände jag utan att närmare gå in på hans anmärkning, som var barnslig och inte hade något med saken att göra, — så måste jorden frambringa en oerhörd mängd växtlighet för att kunna hålla liv i så kolossala djur.
   Och ingenstans så långt norrut är jorden så fruktbar.
   Ergo kan mammuten inte existera längre.
  — Jag förlåter er okunnighet med hänsyn till många saker, som rör det här nordlandet, därför att ni är en ung man och inte har färdats omkring så mycket, Men på samma gång är jag mest böjd för att vara ense med er i ett avseende. Mammuten existerar inte längre. — Hur jag kan veta det? Jag dödade den sista av dem med min högra hand.
   Så talade Nimrod, den väldige jägaren. Jag kastade ett vedträ in bland hundarna och befallde dem att hålla inne med sina okristliga tjut. Det fanns inget tvivel om att inte denne lögnare av guds nåde, skulle öppna sin mun och ge mig betalt för min St. Elias-björn.

  — Så här gick det till, började han slutligen, då det åter blev stilla. — En dag då jag satt vid mitt lägerbål...
  — Var? avbröt jag honom.
   Han gjorde en rörelse med handen i nordostlig riktning, där det fanns ett okänt land, vars oerhörda vildmarker bara få män hade vandrat på och varifrån ännu färre hade kommit tillbaka.
  — Jag satt en dag vid mitt lägerbål med Klooch.
   Klooch var en så vacker liten kamooks, som nånsin har gnällt i ett seltyg eller stuckit sin nos i en matgryta. Hennes far var en fullblodsmalmute från ryska
   Pastilik vid Beringshav, och hennes mor var en finlemmad tik av Hudson-Bayrasen. Jag hade själv sörjt för, att de kom samman, ja, och jag hade tänkt mycket över sakerna. Det var en förstklassig korsning, och den dagen jag nu talar om, hade hon just fått valpar med en vild varg från skogarna — grå med långa ben, väldiga lungor och ohyggligt seglivad. Har ni nånsin hört talas om något liknande? Jag hade skapat en ny hundras, och jag väntade mig stora saker av den.
   Som jag redan sagt, hade hon just fått sina valpar, och det hela hade gått utmärkt. Jag satt på huk, böjd över valparna — sju kraftiga små blinda kräk -— då det hördes ett ljud som liknade trumpetstötar och dånet av basuner bakom mig. Så kom det en våldsam vindpust liknande en by, som driver regnet framför sig, och jag hade rest mig upp till hälften, då jag blev kastad framstupa till marken. I detsamma hörde jag Klooche sucka, alldeles som en man suckar, när man placerar sin knytnäve rakt i hans mage. Ni kan hålla allt guld, ni har i er pung på att jag låg stilla, men jag vred en smula på huvudet och såg en väldig koloss röra sig ovanför mig. Så blev den blå himlen åter synlig och jag hoppade upp. Ett väldigt köttberg höll på att försvinna in i snåren vid randen av den öppna platsen. Jag såg en glimt av bakdelen med dess styva svans, som var lika stor i omfång som hela min kropp och stående rakt ut i vädret. I nästa sekund var allt, vad som fanns att se, ett stort hål i snåret, trots att jag fortfarande kunde höra ljud som efter ett hastigt bortdöende oväder, medan buskar och snår krossades och träden knakade och brakade.
   Jag sträckte ut handen efter min bössa. Den hade legat på marken med mynningen mot en trädstam; men gevärskolven var krossad, pipan hade förskjutit sig och hela mekanismen var i tusen bitar. Så såg jag mig omkring efter tiken — ja, vad tror ni?
   Jag skakade på huvudet.
  — Må min själ förtäras i helvetets eld i tiotusen år, om där fanns den minsta lilla smula kvar av henne!
   Klooch, de sju levnadsfriska små ungarna — borta, allesamman borta! Där hon hade legat fanns endast en slemmig, blodig fördjupning i den mjuka jorden, en hel yard i diameter och vid kanterna här och där några avrivna hår.
   Jag mätte ut tre fot i snön, drog en cirkel omkring detta mått och såg på Nimrod.
  — Djuret var tretti fot långt och tjugo fot högt, svarade han, och huggtändernas längd över arton fot.
   Jag kunde inte själv tro det den gången, trots att det just hade skett. Men om mina sinnen hade spelat mig ett spratt, så fanns också den förstörda bössan och hålet i snåret. Och så fanns — eller rättare sagt, fanns inte — Klooch och valparna. Åh, mänska, jag blir alldeles rasande då jag tänker på det! Klooch! En ny Eva! Modern till en ny släkt.
   Och så kommer där en vild, ostyrig gammal mammuttjur och som en ny syndaflod fullständigt sopar bort dem från jordens yta. Kan ni förundra er över att den bloddränkta jorden ropade högt till gud efter hämnd? Eller att jag tog min yxa och sprang iväg efter djuret?
  — Er yxa? utbrast jag alldeles häpen vid den bild han rullade upp framför mig. — Er yxa och en stor mammuttjur, tretti fot lång, tjugo fot...
   Nimrod instämde med ett muntert skratt.
  — Ja, är det inte så att man kan skratta ihjäl sig åt det? utbrast han. Ofta har jag skrattat åt det bakefter, men den gången skrattade jag inte. Jag var alldeles rasande, både över bössan och över Klooch.
   Ja, tänk efter själv! En splitterny men oklassificerad och opatenterad ras utplånad, innan den hade slagit upp ögonen och hade fått sitt medborgarskap. Nåja, det kan ju inte hjälpas! Livet är fullt av missräkningar, och det kan kanske vara rätt så bra det. Kött smakar bäst när man har svultit länge, och en mjuk säng känns mjukare efter en mödosam resa.
  — Som jag sa, rusade jag alltså iväg efter besten med min yxa, och jag höll mig tätt i hälarna på honom ned genom dalen; men då han svängde tillbaka mot den översta ändan av dalen, befann jag mig flämtande efter luft vid den nedre ändan. På tal om föda, så ska jag göra uppehåll ett ögonblick och förklara ett par saker. Däruppe på de kanterna, mitt inne i bergen, finns det underliga naturförhållanden. Där finns en okristlig massa små dalar, och de liknar varandra allesamman, precis som ärter i en balja, och de är allesamman nog så bra dolda, med branta klippväggar på alla sidor. Och vid deras nedersta ände finns det alltid små öppningar, där vattenavrinningen eller glaciärerna måste ha brutit sig ut. Den enda vägen dit in går genom dessa öppningar, och de är allesamman små, och somliga är mindre än de andra. Och vad nu föda beträffar, ja, ni har ju rest en hel del, och så har ni väl också traskat omkring på de regnvåta öarna vid Alaskas kust, nedåt Sitka till! Ja, och då vet ni också, hur allt växer där nere — stort och saftigt, liksom en urskog. Se, så är det också med de här dalarna!
   Fet, rik jordmån, med ormbunkar och gräs och allt sånt där, som växer mycket högre än ens huvud. Regn tre dagar av fyra alla sommarmånaderna igenom, och det finns föda nog till tusen mammutdjur, för att inte tala om mindre bytesdjur till människoföda.
   Men för att komma tillbaka till min historia! Nere i den nedre ändan av dalen blev jag andfådd och måste ge upp. Då började jag att fundera, eftersom jag blev allt mera ilsken medan jag kippade efter andan, och jag visste, att jag aldrig skulle få fred i min själ, förrän jag kunde hålla festmåltid på stekta mammutfötter.
   Och jag visste också att det här var detsamma som skoo-kum mamook puka-puk — ja, förlåt, att jag talar chi-nookspråk — jag menar att en svår kamp förestod.
   Vägen till min dal var mycket smal och sidorna branta. Högt uppe på ena sidan låg en av de stora rullstenarna, och den vägde säkert sina modiga tvåhundra ton. Jag travade tillbaka till mitt läger och höll god utkik på tjuren, så att han inte skulle kunna slippa förbi. Jag tog fram min ammunition. Den var ju ingenting värd då bössan var krossad. Jag öppnade patronerna, placerade krutet under stenen och satte en lunta till. Det var inte mycket krut, men den gamla stenen lyfte sig långsamt upp på kant och la sig där den skulle ligga och lämnade nätt och jämnt så mycket plats bredvid sig att vattnet kunde fortsätta att rinna. Nu hade jag honom.
  — Men hur kunde ni ha honom? frågade jag. Vem har nånsin hört talas om en man, som har dödat ett mammutdjur med en yxa? Eller för övrigt med något som helst vapen?
  — Mänska, har jag inte sagt er att jag var alldeles galen i huvudet? svarade Nimrod, en smula irriterad. Fullkomligt från mina sinnen, både över Klooch och över bössan! Och förresten så var jag väl jägare, eller hur? Ja, och var det inte ett nytt och mycket sällsynt stycke vilt? En yxa? Strunt! Jag hade inte alls användning för den! Hör nu på, så ska jag berätta för er en jakthistoria av det slag, som lika gärna kunde ha tilldragit sig i de dagar, då världen var ny och ung, då grottmänskorna dödade sitt villebråd med en stenyxa. En sådan yxa skulle ha varit mig till precis samma nytta.
   Men hör på, är det inte en känd sak, att en man kan gå mycket längre än både häst och hund? Att han kan trötta ut dem, därför att han kan hålla ut bättre på grund av sin intelligens?
   Jag nickade.
  — Jo, men hur så? Så gick det plötsligt upp ett ljus för mig, och jag bad honom fortsätta.
  — Min dal var kanske fem miles i omkrets.
   Mynningen var stängd, och det var inte möjligt att slippa ut ur den. Mammuttjuren var ett skyggt djur, och jag hade honom helt i min makt. Jag började åter att följa i hälarna på honom, tjöt som en djävul, bombarderade honom med stenar och jagade honom tre gånger runt dalen, innan jag inställde förföljandet för att äta kvällsmat. Förstår ni det? En kapplöpning mellan mänska och mammutdjur! En cirkus med sol, måne och stjärnor som publik!

Det tog mig hela två månader, men jag uppnådde vad jag ville. Och det var inte roligt. Åter och åter jagade jag honom runt dalen, och jag höll mig innanför honom, åt salt kött och bär medan jag sprang och fick mig emellanåt en liten lur. Naturligtvis fanns det stunder, då han blev alldeles utom sig och vände sig mot mig. Så styrde jag mot sumpmarkerna invid vattendraget, och där låg jag och förbannade honom och hans förfäder och sa, att han kunde ju anfalla, om han vågade. Men han var för klok till att våga sig ut på sumpmark. En gång klämde han in mig emot bergväggen, och jag kröp undan till en djup klyfta och väntade. Varje gång han sökte efter mig med sin snabel, så bearbetade jag honom med yxan, tills han drog sig tillbaka, tjutande och skrikande så att mina trumhinnor höll på att sprängas. Han var alldeles vild. Han visste att han både hade mig och inte hade mig fast, och det gjorde honom fullkomligt rasande. Men han var inte dum, det måste jag säga!
   Han visste att han var säker, så länge jag blev kvar i klyftan, och han bestämde sig för att ställa om, att jag stannade där. Och han gjorde förbaskat rätt i det, men han hade inte tagit födan med i beräkningen. Det fanns varken mat eller vatten i närheten av den, så det säger sig själv, att han inte kunde hålla ställningen.
   Han kunde bli stående framför öppningen i flera timmar, hålla utkik på mig och slå efter flugorna med sina stora hängande öron. Men så blev han törstig, och han kunde tumla runt och ryta, så att marken skakade, och kallade mig allt fult han kunde hitta på.
   Det var naturligtvis för att göra mig rädd, och när han så antog att jag var tillräckligt mör, så drog han sig helt försiktigt tillbaka och försökte att smita i riktning mot vattendraget. Ibland lät jag honom komma nästan ända dit — ett par hundra yards därifrån — och då rusade jag ut från mitt gömställe, och han kom tillbaka igen, tung och ovig som det gamla jordskred han var. Så, när jag hade gjort det här ett par gånger och han hade räknat ut det, så skiftade han taktik
   Han hade tillägnat sig den grundsatsen som heter tid, förstår ni. Utan minsta varning gav han sig iväg som en vanvettig ner till vattnet, i den lömska avsikten att nå dit ned och tillbaka igen, innan jag hann springa min väg. Så äntligen, efter att ha utstött de rysligaste förbannelser över mig, upphävde han belägringen och gick iväg med värdiga steg till vattnet. *
   Det var den enda gången han höll mig innestängd — det varade tre hela dagar — men efter det här var det en evig cirkus. Runt och åter runt gick det som en karusell, och alltid efter min önskan — eftersom det sannerligen inte var hans. Mina kläder hängde alldeles i trasor, men jag gav mig aldrig tid att laga dem, och till sist sprang jag omkring som en vilde — med den gamla yxan i ena handen och en sten i den andra. Ja, jag gjorde aldrig minsta uppehåll, utom för att få lite sömn inne i skrevor eller ute på klipputsprång. Vad tjuren angick, så blev han tydligt magrare och magrare— han hade tappat minst flera ton — och han var nervös, som en gammal skolmamsell som inte blivit gift.
   Men när jag kom nära honom och galltjöt eller gick lös på honom med en lång käpp, kunde han hoppa runt som en lättskrämd fölunge och skaka i hela kroppen. Och så gav han sig iväg med svans och snabel stående rakt upp i luften, med huvudet lutande åt ena sidan och med blixtrande onda ögon, och det var rent av förskräckligt som han svor över mig. Han var ett högst omoraliskt djur, en mördare och gudshånare.

Men då det led mot slutet höll han upp med allt detta och började att klaga som om ett litet barn. Hans mod var brutet, och han blev som en enda skakande, bävande hopplös förtvivlan. Han fick emellanåt en våldsam hjärtklappning och stapplade omkring som en drucken, och han föll omkull och skrapade av huden på sina ben. Och ibland blev han trött på att springa runt. Åh, själva gudarna skulle ha gråtit över honom, och ni också såväl som varje människa. Det var så ynkligt, och han var så förfärligt stor, men jag gjorde mig hård och satte upp farten. Till sist hade jag tagit all kraften ur honom, och han la sig ned, kippande efter andan, fullkomligt nedbruten, hungrig och törstig. Och då jag var på det klara med att han icke kunde röra sig, så skar jag av senorna på benen och använde nästan hela dagen till att arbeta mig in i honom med yxan, och han snyftade och grät, till dess jag kom långt in nog för att döda honom. Trettio fot lång var han och tjugo fot hög, och man skulle ha kunnat spänna en hängkoj mellan hans betar och ha legat nog så bekvämt där. Och bortsett från att jag hade sprungit musten ur honom, så var han mycket god att äta, och bara hans fyra fötter, stekta hela, kunde ha varit mat nog för en man under ett helt år. Jag tillbringade själv hela vintern på de där platsen.

  — Och var finns den där dalen? frågade jag.
   Han gjorde en rörelse med handen åt nordost och sa:
  — Er tobak är mycket god. Jag har en dryg portion av den i min tobakspung, men minnet av den skall jag bevara i mitt hjärta under hela mitt liv. Som ett bevis på min erkänsla och i utbyte mot de mockasiner ni själv har på fötterna, vill jag förära er dessa muclucs. De kan vara till minne om Klooch och de sju små blinda kräken. De ska också påminna om en händelse, som är utan motstycke i världshistorien, nämligen tillintetgörelsen av den äldsta och den yngsta djurrasen på jorden. Och det bästa med dem är att de inte kan slitas ut.
   Då denna byteshandel var gjord, knackade han askan ur pipan, tryckte min hand godnatt och vandrade bort över snön. Och vad denna historia angår, som jag redan förut har avsagt mig ansvaret för, så kräver jag av alla dem som tvivlar på dess sanningshalt, att avlägga ett besök på Smithsonian
   Institute. Om ni medför nödvändiga introduktionsskrivelser och inte kommer under ferietiden, så kan ni säkert få företräde hos professor Dolvison. De förut nämnda muclucs befinner sig i hans förvar, och även om han inte kan garantera hur de har erhållits, kan han garantera för det material de är gjorda av. När han säger, att de är gjorda av mammuthud, så böjer den vetenskapliga världen sig för hans avgörande. Och vad mera kan man begära?

Ur På tro och loven (The Faith of Men, 1904), författad av Jack London (1876-1916). Översatt till svenska 1941. http://runeberg.org/ptolo/

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki