FANDOM


Av Gahan Wilson

HENNES HUS är borta nu. Någon rev det och grävde upp hennes träd med bulldozer och smällde upp ett fult hyreshus av billigt tegel och med sprickande puts på den utjämnade tomten. Jag körde förbi där för ett par kvällar sedan. Jag hade kommit tillbaka till stan för första gången på många år för att hålla en föreläsning på universitetet, och jag såg det blåa fladdrande skenet från teveskärmar i vardagsrummen.
   Hennes hus stod på en liten kulle, minns jag, med en vildvuxen gräsmatta ända ner till det järnstaket som avstängde hennes egendom från trottoaren och resten av yttervärlden. Fönstren i hennes hus skymtade fram genom ett trassel av ekgrenar, och jag kommer ihåg att jag gick förbi och visste att hon stod och kikade ut på mig och att jag drog upp axlarna för att jag inte kunde låta bli, men aldrig någonsin gav henne tillfredsställelsen att se mig skynda på mina steg av rädsla.
   För de vuxna var hon fröken Marble, men vi barn visste bättre. Vi visste att hon hade ett annat namn, fast ingen av oss kunde säga exakt vad det var, och vi visste att hon var en häxa. Jag minns inte vem det var som först talade om för mig att fröken Marble var en häxa, det kan ha varit Billy Drew, ja, jag tror faktiskt det, men jag hade redan anat det trots att jag ännu inte fyllt sex. Jag växte upp, alla växte vi upp fullt övertygade om att fröken Marble var en häxa.
   Man lyckades aldrig få någon klar uppfattning om fröken Marble. Jag minns inte att jag någonsin såg henne ordentligt, utom en enda gång. Man såg bara en hastig skymt av hennes breda, satta kropp då hon smet upp för trappan till verandan, eller en vag antydan av hennes brunmurriga gestalt bakom ett tätt buskage vid garaget, där, som det sas, en liten elektrisk bil stod och rostade sönder, eller en plötslig glimt av hennes rynkiga ansikte i springan till en dörr som stängdes, och det var allt.
   Fred Pulley påstod att han sett henne på nära håll en eftermiddag. Hon hade stått och grävt i jorden, helt öppet och obekymrat, bara ett par meter från staketet. Fred hade undertryckt sin impuls att gå förbi och ställt sig att studera henne i så mycket som två eller tre minuter innan hon tittade upp och fick syn på honom och muttrade något och vände sig bort.
   Vi tröttnade aldrig på att fråga Fred om vad han hade sett.
   "Hennes tänder, Fred", kunde någon av oss viska — man talade nästan alltid om fröken Marble i viskningar — "såg du hennes tänder?"
   "De är långa och gula", svarade Fred. "Och de är sylvassa. Och jag tror bestämt att jag såg blod på dem."
   Ingen av oss trodde riktigt på att Fred hade sett henne, förstås, och vi trodde absolut inte på det där med blodet. Men vi var så hemskt nyfikna på henne, och när man är verkligt nyfiken på någon, särskilt om man är ett helt gäng, vill man få alla upplysningar om personen i fråga även om man är säker på att det är lögn alltsammans.
   Så vi trodde inte på vad Fred Pulley sa om att fröken Marble hade blod på tänderna, och inte heller på de benknotor han sa han hade sett henne dra upp ur jorden, men vi kom ihåg det ändå, bara uti fall att, och det ingick i alla våra funderingar och planer om henne.
   Hallowe'en den 31 oktober var den kväll på året då vi alltid hade henne i tankarna, för det första därför att hon var häxa naturligtvis, och för det andra på grund av en ritual bland traktens barn beträffande henne och oss. Det var ett slags eldprov som varje pojke måste gå igenom när han kom upp i trettonårsåldern, annars fick han stå där med skammen för eviga tider.
   Jag har ingen aning om när det började, jag vet bara att när jag nådde mitt trettonde år och därmed var kvalificerad och dömd till eldprovet, hade ritualen blivit en tradition.
   Jag minns att jag tog på mig min kostym den minnesvärda kvällen, en gammal jackett och en anskrämlig dödskallemask av papier-maché med känslan av att jag rustade mig till strid. Jag granskade min bild i spegeln ovanför min sovrumsbyrå och undrade gravallvarligt om jag skulle klara provet. Osäker men beslutsam tog jag min bruna papperskasse, den största som fanns för att så mycket godsaker som möjligt skulle få plats, sa adjö till mor och far och min hund och gick ut. Jag hade knappt gått ett kvarter förrän jag mötte George Watson och Billy Drew.
   "Har du fått nåt än ?" frågade Billy.
   "Nää." Jag visade upp min tomma kasse. "Jag har just börjat." "Samma här", sa George. Och så tittade han noga på mig. "Är du beredd?"
   "Ja", sa jag och insåg att jag inte hade varit beredd förrän just i det ögonblicket och kände en ilning av glädje över att jag var det. "Nog klarar jag det alltid."
   Mary Taylor och hennes lillasyster Betty dök upp, och det gjorde också Eddy Baker och Phil Myers och bröderna Arthur. Jag kunde inte begripa var alla hade kommit ifrån, men det verkade som om varenda unge i trakten plötsligt var där och stod och trängdes under gatlyktan med dräkterna fladdrande i vinden. De bar på kassar och kartonger och glodde på mig med glittrande, nyfikna ögon.
   "Vill du göra det nu", frågade George, "eller vill du vänta?" George hade gjort det året innan och han hade väntat.
   "Jag gör det nu", sa jag.
   Jag började gå längs trottoaren och de andra följde efter mig. Vi korsade Garfield Street och Peabody Street och så kom vi till
   Baline Avenue där vi tog av till vänster. Jag kunde se fröken Marbles järnstaket ett halvt kvarter framför mig, men jag aktade mig för att minska farten. När vi nådde staketet gick jag fram till grinden med så bestämda steg jag kunde och lade handen på klinkan. Metallen var kall och fick mig att tänka på kistbeslag och dödgrävarhackor. Jag tryckte ner den och grinden öppnades med ett gnisslande ljud.
   Nu gällde det. Jag stod inför mitt eldprov. Grundvillkoren för det var enkla nog: gå uppför stigen genom det höga, torra gräset till fröken Marbles veranda, smyga över verandan, ringa på fröken Marbles klocka och springa sin väg. Jag hade sett George Watson göra det året innan och jag hade sett andra modiga grabbar göra det före honom. Jag visste att det inte var någon omöjlig uppgift.
   Det var en kylig kväll med en stark, ihållande vind och molnen hopade sig på himlen. Månen var nästan full och den såg ovanligt rund och solid ut. För första gången i mitt liv blev jag plötsligt medveten om att den var verklig, en himlakropp. Jag undrade hur många hallowe'en-aftnar den hade blickat ner på och vad den hade sett.
   Jag fällde upp kragen på min jackett och började gå uppför fröken Marbles stig. Jag gick, därför att alla de andra hade sprungit eller smugit sig fram, och jag var fast besluten att ge en ny värdighet åt provet om det nu var möjligt.
   På avstånd såg huset dystert och övergivet ut, någonting obestämbart i kalla blå, grå och gröna nyanser, men då jag kom närmare undergick det en egendomlig förvandling. Fönstren, som från trottoaren bara hade verkat reflektera månskenet, började nu anta en varmare glans. Väggarna och verandan, som hade verkat förfallna, med avflagnande målning på murknande trä, visade sig nu vara välhållna. Jag svalde och skärpte blicken. Jag hade varit beredd på en tilltagande känsla av någonting hotfullt, allt mörkare skuggor, och dessa tecken på värme och trevnad var mig en fullständig gåta.
   När jag nådde verandatrappan hade huset fått något direkt välkomnande över sig. Jag såg nu att byggnaden var i utmärkt skick och målningen var det inget fel på. Ljuset från fönstren hade en varm rödgul ton som förde tanken till muntert sprakande brasor, rostade kastanjer och stekta äpplen. Det hängde en mycket "ohäxlik" knippa majskolvar på ytterdörren, och jag var nästan säker på att jag kände en doft av socker och kanel strömma ut i den kyliga kvällsluften.
   Jag steg upp på verandan och stod bara och gapade. Jag hade föreställt mig många hemska möjligheter under det gångna året. Aldrig kunnat släppa tanken på det fasansfulla husdjur som fröken Marble sades ha, något odefinierbart med klor och fjäll och genomskinliga vingar. Kanske, hade jag tänkt, skulle detta hiskliga odjur göra en störtdykning från ekgrenarna och bära i väg med mig inför ögonen på mina skrikande kamrater på trottoaren. Det var också möjligt att fröken Marble med en liten handrörelse skulle förvandla mig till en groda och sedan krossa mig under klacken.
   Nu kände jag mig så löjlig och barnslig när jag gick över verandan och insöp doften av socker och kanel . . . och äppeldricka . . . och knäck. Jag lyfte handen för att ringa på klockan och var förvånad över mig själv att jag inte blev det minsta rädd när dörren sakta öppnades och fröken Marble stod där.
   Jag såg på henne och hon log mot mig. Hon var liten och knubbig, och hon bar ett förklä med breda volanger, och hennes ansikte var slätt och rött och blankt som ett höstäpple. Hon hade glasögon på nästippen och det vita håret uppsatt i en alldeles rund knut mitt uppe på skulten. Härliga dofter strömmade ut från den öppna dörren och jag kikade lystet förbi henne.
   "Nej men så roligt", sa hon med mild, lite sprucken röst, "att någon äntligen har kommit hit för att få traktering. Jag har väntat i så många år, och varje år har bordet stått dukat, men ingen har kommit."
   Hon tog ett steg åt sidan och jag kunde se ett bord i hallen som dignade av konfekt och nötter och fruktskålar och fat med kakor och muffins och tårtor, och alltsammans glänste och glittrade i det varma guldröda sken som hela huset tycktes vara upplyst av.
   "Varför ropar du inte in dina vänner? Jag är säker på att det räcker gott och väl till allesammans."
   Jag vände mig om och tittade neråt stigen och såg dem stå och kura förskrämt i månskenet vid grinden med sina kartonger och kassar. Jag kände ett slags storsint medlidande med dem. Jag gick fram till trappan och vinkade.
   "Kom in! Det är OK!"
   De rörde sig inte ur fläcken.
   "Får jag visa dem nånting?"
   Hon nickade och jag gick in och hämtade en jättestor tårta med apelsinglasyr och massor av små guldgula marsipanpumpor på.
   "Titta", ropade jag och lyfte upp tårtan i månskenet. "Titta på den här! Och hon har mycket mera! Hon har haft det varenda år, men vi har aldrig gått hit!"
   George var först genom grinden, precis som jag visste att han skulle vara. Därnäst kom Billy, och efter honom Eddy, och sedan alla de andra. De gick långsamt först, rädda som harar, men så kände de doften av choklad och mandariner och nykokt knäck, och då gick de fortare. När de var framme vid verandan hade deras rädsla försvunnit, precis som min hade gjort, men deras häpna ansikten visade mig hur jag måste ha sett ut när fröken Marble öppnat dörren.
   "Kom in, kära barn. Jag är så glad att ni kom allihop till slut!"
   Ingen av oss hade någonsin sett sådant godis eller ens kunnat drömma om sådana kakor och tårtor. Vi gick runt bordet i hallen, stumma av beundran, med ett hårt tag om våra kassar.
   "Ta så mycket ni vill, barn. Det är gjort för er skull alltsammans."
   Lilla Betty ställde sig på tå och sträckte ut handen. Hon fick tag i en marmeladbit stor som ett plommon och skulle just stoppa den i munnen då fröken Marble sa:
   "Nej, nej, lilla vän, du ska inte äta den nu. Så gör man inte på såna här kalas. Vänta tills du kommer ut på trottoaren. Då kan du sätta i gång och glufsa i dig. Stoppa bara ner den i din kasse så länge."
   Betty var inte alls tilltalad av tanken att vänta med att äta upp sin marmelad, men hon gjorde som fröken Marble sa och stoppade ner den i sin kasse och lät den snabbt följas av andra godsaker, som till exempel lakritskatter och kanderade äpplen och nötter inbakade i något slags brun massa som såg jättegod ut, och snart gjorde alla vi andra likadant, fyllde ivrigt våra kassar och kartonger, helt inriktade på att länsa bordet så fort som möjligt.
   Snart, förvånansvärt snabbt, hade vi gjort det. Det är klart att vi missade väl en och annan jordnöt och någon liten tårtsmula, men på det hela taget hade vi gjort ett gott jobb. Det som var kvar dög bara åt råttor och kackerlackor, tänkte jag, och sedan blev jag förbryllad över tanken. Var hade en sådan otrevlig idé kommit ifrån?
   Vad våra kassar putade! Det var nätt och jämnt att det vi stuvat ner rymdes i dem. Så härligt tunga de kändes!
   Fröken Marble stod vid dörren nu och höll den öppen och log mot oss.
   "Ni måste komma igen nästa år, små raringar, och då ska ni få ännu mera."
   Vi tågade ut, och en del av oss gav bordet en sista blick bara för säkerhets skull, och sedan styrde vi kurs mot stigen medan fröken Marble vinkade adjö åt oss. Det långa, torra gräset strök mot våra kassar med ett raspande ljud. Jag kände mig så frusen som om jag hade stått ute i den kyliga kvällsluften hela tiden och inte alls varit inne i den sköna värmen i fröken Marbles hus
   Månen stod högre nu och tycktes hånle åt oss. Jag begrep inte hur det kom sig.
   Jag hörde Mary Taylor gräla på sin lillasyster: "Hon sa ju att vi inte skulle äta nåt förrän vi kom ut på trottoaren!"
   "Det struntar jag i. Jag vill ha det nu!"
   Vinden hade friskat i och jag kunde höra trädgrenarna knaka över våra huvuden. Staketet föreföll nu vara långt borta, och jag undrade varför det tog oss sådan tid att komma ner till det. Jag vände mig om och tittade på huset och blev alldeles torr i munnen när jag såg att det var grått och gammalt och dystert igen, och att det enda ljuset i fönstren var reflexer från den bleka månen.
   Plötsligt började lilla Betty Taylor gråta, först med små kvävda snyftningar och sedan med höga skrik. George Watson sa: "Vad är det med dig?" och det blev tyst en stund, och sedan svor George till och slängde Bettys kasse tvärs över gräsmattan upp mot huset och sin egen efter den. De landade med ett kusligt prasslande, hasande ljud, som fick håret att resa sig på huvudet på mig. Jag släppte min egen kasse och den dunsade ner i gräset vid mina fötter. Den såg ut som en stor, fet padda med gapande, grinande mun.
   En efter en gjorde sig de andra av med det de kånkade på. Några av de yngre barnen gnällde och ville inte släppa ifrån sig sitt, men de äldre lirkade av dem det.
   Jag öppnade grinden och höll upp den medan de övriga tågade ut på trottoaren i en lång rad. Jag följde efter och stängde grinden ordentligt. Vi stod och tittade in i mörkret på andra sidan staketet. Här och där låg våra ratade kartonger och kassar och glimmade svagt, en del av dem rörde på sig, det kunde jag svära på, fast några i gänget påstod att det bara var en synvilla som åstadkoms av det vajande gräset. Alla hörde vi det höga kraxande skrattet från häxan.

Originalets titel: Yesterday's Witch först publicerad i "Witchcraft & Sorcery, 1973".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki