Fandom

Svenskanoveller Wiki

En riktig karl

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Li Rui

Det gnisslar när dörren stängs bakom honom. Genom dörrspringan kan han höra hur hon suckar djupt därinne, och det låter som en snyftning. Han skrattar tyst där han står i mörkret: "Ja jävlar anamma, en bättre kvinna finns inte på denna jorden!" Medan han tänker den tanken grabbar han tag i bössan som hänger intill dörren. Han känner strax hur den behagliga kylan i handen snabbt sprids genom hans kropp. För en stund sedan, när hans händer smekte kvinnans kropp på samma sätt som man knådar deg hade han också känt en obeskrivlig tillfredsställelse, men av ett helt annat slag än nu: när han pressade sig mot hennes heta kropp hade han känt sig så upphetsad att han knappast kunde andas ..."jävlar anamma, en bättre kvinna finns inte på jorden!"
   Det har slutat snöa och en vindfläkt från väster har fyllt hela himlen med glimmande stjärnor. Kylan som vinden för med sig väller in under hans jacka och svalkar hans blod som svallade så hett när han var tillsammans med kvinnan. Hans kraftiga kropp slappnar av i kvällsvinden och doften av kvinnan som omvälver hela hans kropp skingras tillsammans med värmen. Han vänder och vrider på bössan som han håller i handen, snor runt och ser bort mot dörren som just har slagit igen bakom honom. Han vet att han bara behöver klappa i händerna, bara behöver hojta ett hurtigt "det är jag!" för att dörren som just har stängts ska öppnas igen och kvinnan välkomna honom som en kär och oväntad gäst. I kväll hade han kunnat få smeka henne hur han ville och nyttja henne som han hade lust med, men det hade han envist vägrat att göra, han hade envisats med att ge sig av. När han var klar med sitt hade han dragit på sig kläderna. Kvinnan hade sagt att han väl inte behövde ge sig ut en kväll som denna, när det snöade så väldeliga, men han hade sagt nej. Kvinnan hade sagt att hon hade gjort i ordning lite nattamat och brännvin åt honom, men han hade sagt att han inte var hungrig. Då hade kvinnan börjat gråta. Han hade bara skrattat, gått fram till spisen, lyft locket av grytan och i den hade han funnit en skål med rykande heta potatisstrimlor och en skål med stekta ägg. Han hade skrattat ännu en gång, lagt locket på grytan, vänt sig om och gripit brännvinsflaskan som stod på spiskanten, vridit av skruvlocket med tänderna och bälgat i sig halva flaskan gaoliangbrännvin. Sedan hade han befallt kvinnan att stiga upp och regla dörren. Kvinnan hade fogligt stigit upp och hon hade snyftat medan hon drog på sig kläderna. När han hade gått fram till dörren hade kvinnan bönat bakom honom:
   "Det snöar ju så väldeliga! Inte behöver du väl ge dig ut och jaga i morgon ..."
   Han hörde på hennes tonfall att hon egentligen ville be honom om någonting helt annat:
   "Snack! När skulle man jaga om inte när det snöar? Jag har redan talat vid de andra."
   Kvinnan tvekade både en och två gånger, men till sist kunde hon inte bärga sig längre:
   "Har du bestämt dig om det där du vet?"
   Han låtsades med avsikt att han inte förstod vad hon menade och ställde en genfråga:
   "Vad då?"
   "Två av mina farbröder därhemma väntar på besked från dig. De säger att om du inte går med på att flytta hem till mig så ska de slå dig sönder och samman ..."
   "De skulle våga! Vilka jävla typer! Säg till dem att de säger vad de vill ha sagt till mig! Jag ligger ju med dig helt öppet och har väl aldrig försökt smyga mig hit när ingen ser det. Jag brukar hänga min bössa bredvid din dörr, men ingen av de där rackarna vågar ens släppa en brakskit när jag är med. Jag har svårt för att tro att deras skallar är hårdare än leopardens!"
   "De säger att Yongfu var den siste i sin gren av släkten. När han dog miste grenen sin huvudman ... de säger att om du lägger beslag på hans kvinna och ställer till det så att släkten dör ut, då kommer du att drabbas av vedergällning ..."
   Han skrattade kallsinnigt:
   "Om du är så rädd för vedergällning varför diskuterar du då inte saken med dina farbröder och sedan ber mig ligga med dig?"
   När kvinnan hade hört vad han sa tillrade tårarna nerför hennes kinder:
   "Jag bönfaller dig! Jag vet att du är envis, att du är en riktig karl. Men om du går med på vad de begär så ordnar sig allt för oss två. Om du bara går med på att ta hans efternamn så ska jag i hela mitt liv gå med på allt du begär. Du ska få din vilja fram i allt annat ..."
   Han visade tänderna i ett brett leende:
   "Det enda jag vill är att ligga med dig!" sa han och tog den gråtande kvinnan i sin famn. Sedan bar han henne tillbaka till sängen, där han, stärkt av vinet, än en gång gav sig på kvinnans kropp, som tycktes honom lika smidig som en smidig deg.
   Nu känner han sig så lätt och avslappnad i hela kroppen att han får lust att nynna en stump ur någon opera, men det kan han tyvärr inte. I stället lyfter han sin älskade bössa till axeln och siktar på skoj.
   Den här bössan är lika ryktbar i den tre mil långa bergsdalen som han själv är. I den här dalen är han den ende som vågar jaga leoparder med en sådan bössa och han har fällt åtskilliga leoparder med den bössan. Och han är också den ende här i dalen som helt öppet ger sig till att ligga med en kvinna och som till och med har blivit ombedd att flytta hem till henne. I det här ögonblicket får brännvinet som hettar i hans bröst all den energi som han inte kan förbruka att välla fram. Det enda han tror på här i livet, och det enda han bryr sig om, är bössan i hans hand och sin okuvliga styrka. Han konstaterar nöjd att vinden har mojnat:
   "Fint! När solen stiger upp bakom berget kommer vinden att stillna. Rätta tiden för att jaga!"

*


När han återfår medvetandet lyfts han nästan av kamraternas glada skratt. Det tycks honom att kamraternas gyckel och vilda skratt, deras skämt och deras blickar vill säga honom något. Han sätter sig upp och ser åt det håll som har fångat kamraternas blickar. Han kan själv inte låta bli att gapskratta åt vad han ser: ett stort hål, en halv fot långt, har rivits upp mitt i hans byxskrev och mitt i hålet dinglar hans grej helt naken och obetäckt, ackurat som en klockkläpp. Men när han skrattar känns det som om en kniv karvade i hans panna, i käkbenet och i högra kinden. När han biter ihop tänderna och drar in kall luft i lungorna fylls munnen av blodsmak och han känner den kalla luften strömma in genom ett öppet sår i kinden.
   "Jävlar!" svär han. "Någon har skurit upp mig!"
   Hans kamrater exploderar i ett nytt gapskratt:
   "Såret i ansiktet behöver du inte bekymra dig över! Om den hade bitit av den där grejen som dinglar mellan benen på dig hade du stått dig slätt! Då hade det där fruntimret som du håller ihop med blivit änka! ..."
   "Det är ingen dålig grej det där, till och med vildsvinssuggan vill sätta tänderna i den ..."
   "Haha! En rejäl karl och en rejäl bössa! Båda bössorna är rejäla don!"
   När han hör hur glatt kamraterna glammar får han lust att skratta med. Men redan innan skrattet når hans ansikte hejdas det av den där skarpa kniven som skär i hans kind. Det färska blodet strömmar in i munnen genom det gapande hålet i hans kind och täcker hans tänder och hans tunga. Han sväljer en munfull blod och känner hur den fräna blodsmaken sprids i hans inälvor.
   För en stund sedan, när den sårade vildsvinssuggan störtade fram ur grottan i stenröset och rusade rakt mot honom, hade han halkat och fallit omkull på rygg där på sluttningen. Bössan som både han och kamraterna hade skrutit om åtskilliga gånger hade flugit ur hans hand och hamnat på en klippa så att skottet gick av sig självt. När vildsvinssuggan hörde skottet smälla blev hon rent från vettet och rusade rakt mot honom: hennes bringa, bred som en dörröppning och hennes huggtänder, vassa som knivar, tycktes insvepta i en kall vindstöt. När det stora trynet började hugga efter honom kastade han sig helt reflexartat åt sidan och en enda tanke blixtrade genom hans hjärna: det här är slutet! Vildsvinet slängde till med huvudet och han flög som ett höstlöv genom luften och hamnade sedan med en väldig duns på marken. Den knivvassa stammen av en törnbuske, som hade stympats av en skära, skar upp hans kind och sedan minns han ingenting mer. Han minns inte vad kamraterna skrek, han hade inte hört skotten som de avlossade och vet heller inte hur han har hamnat där han nu ligger ... allt han kan tänka på är att de där grova och breda byxorna, som går om lott kring midjan, har räddat hans liv. Om vildsvinets betar hade huggit tre tum längre upp var det alls inte säkert att han någonsin skulle ha vaknat igen. Han funderar ett slag och tar sedan av sig duken som han bär virad runt hjässan och täcker sin blygd. När kamraterna ser vad han gör börjar de på nytt att svära och skratta av hjärtans lust. Det är första gången som det här jaktlaget ger sig ut att jaga den här hösten. Alla är självfallet mäkta upprymda, för förutom det att de har fällt ett stort och ett litet vildsvin har de ju också fått sig ett gott skratt. I dag har hans kulor träffat sina mål. Hela jaktlaget hade jublat i högan sky när de hade drivit upp vildsvinssuggan och hennes unge. Det var han som hade fällt det unga vildsvinet. Hans andra kula hade träffat det stora vildsvinet i ena höften. Vildsvinet skrek och männen skrek och det var svårt att säga om det var vildsvinet eller jägarna som hade tappat vettet. De förföljde vildsvinet över två bergsknallar och ingen av dem hade kunnat tänka sig att det sårade vildsvinet skulle gömma sig nedanför den där grottan och ingen hade heller kunnat tänka sig att det sårade och förvirrade vildsvinet skulle gå till motattack. När hon höljd av en kylig vindfläkt och blodig över hela kroppen rusade mot dem blev jägarna så skrämda att de flydde åt alla håll. Det var då han snubblade och det var då som bössan flög ur hans hand. Den bössan var hans stolthet och den hade han köpt för en bärstångs-börda vete och dessutom hade han fått punga ut med femtio dollar. Han hade köpt den av smeden i samhället längst nere i dalen. Den bössan hade en pipa som var fem sex tum längre än piporna på jaktkamraternas bössor och den hade stor precision och lång räckvidd. Varje höst som de gav sig ut på jakt hade den bössan förskaffat honom stor respekt. Han hade aldrig kunnat tänka sig att den skulle flyga ur handen på honom när vildsvinssuggan anföll. Först när bössan hade flugit ur handen på honom fattade han att utan den stod han sig slätt. Suggan behövde bara böka med huvudet för att han skulle flyga genom luften som ett höstlöv ... han hade sina gamla och grova byxor att tacka för att han fortfarande var i livet ... Hans kamrater har ännu inte hämtat sig från chocken och står där fortfarande och hihihahar tills tårarna strömmar fram. De får gärna skratta om de har lust med det. Han täcker omsorgsfullt revan i byxskrevet med huvudduken och ser sig sedan forskande omkring:
   "Min bössa?"
   "Va?"
   "Var är min bössa?"
   "Den dinglar ju där mitt i byxskrevet vetja!"
   Han struntar i skämtet och frågar igen:
   "Var är bössan? Hit med min bössa!"
   När han griper om den iskalla bösspipan minns han vad som hade hänt kvällen innan; han minns hur ledsen kvinnan hade varit och känner sig lite ångerfull. Hade han lyssnat till hennes förmaning och inte gett sig ut på jakt så hade han inte råkat ut för den här farligheten. Han har drabbats av vedergällningen! Den tanken kommer honom att stirra rakt fram, med stela ögon.
   Såret i pannan och kinden bränner som eld. Kamraterna har gjort upp eld strax intill honom och de torra kvistarna som de kastar i elden sprakar och slår gnistor. Hettan från brasan gör att såren värker etter värre. Han vrider på kroppen och vänder ansiktet mot den kyliga vinden.
   Köttet har redan fördelats. Han har skjutit de första två skotten och dessutom har han ju sårats och därför är det inte mer än rimligt att han tilldelas de två vildsvinshuvudena, utöver sin andel av köttet, som har lagts bredvid huvudena intill honom, som tydliga tecken på kamraternas uppskattning av hans insatser. Visst skojar de med honom, men i kamraternas ögon är han en hejdundrande karl. Men själv känner han sig frånvarande på något vis; det är som om något bjuder honom emot och han tycks tyngd av betänkligheter. Någon i laget försöker muntra upp honom:
   "Vad ligger du och grubblar på? Tag rätt på ditt kött så att vi kan ge oss av. Kroppen din har ju inte blivit av med en enda grej!" "Det skottet visste var det tog! Det gjorde du bra!"
   "Nu kan du beordra änkan att laga till piroger åt dig och när du har ätit dig mätt kan du sätta på henne ordentligt."
   Hela gänget gapskrattar som om de rent hade tappat vettet. Medan skrattsalvorna ekar täcker de brasan med snö. Det pyser och fräser när den flammande brasan på ett ögonblick förvandlas till några strimlor av rök som snabbt skingras av vinden.
   Med kamraternas hjälp får han upp bössan, från vilken vildsvinshuvudena och köttstyckena dinglar, på sin vänstra skuldra, och hela jaktlaget vandrar under prat och skratt nerför berget. Självfallet är det mest honom som de skämtar om, för han har ju dels ratt huvudparten av jaktbytet och dels har han skänkt kamraterna ett gott skratt. Han låter dem skämta och skratta, men går själv tyst. Någon som går bakom honom knuffar till honom och säger:
   "Vad är det med dig? Blev du skrämd rent från vettet va?"
   Han höjer på huvudet och svarar kort:
   "Snack!"
   "Varför säger du ingenting då? Inte behöver man väl vara så moloken när man kommer hemdragande med presenter!"
   Han har tänkt ge svar på tal, men den skärande smärtan från såren hejdar honom. Blodsmaken väller åter fram i munnen. Någon tar upp ett annat samtalsämne och börjar prisa hans bössa:
   "Den bössan går inte av för hackor och träffsäkerheten är det inget fel på. Den är allt värd en säck vete och femtio dollar."
   Bössan ligger över hans vänstra axel och den glatta kolven, som är tillverkad av ett buffelhorn, vilar i hans hand. Den bössan har i många år varit hans käraste ägodel, men den här dagen känner han någonting helt annat för den. Den iskalla och olycksbådande stormvind som slungade vildsvinssuggan mot honom virvlar fortfarande i hans bröst. Han tycker själv att hans eget inre liknar den flammande brasan som nyss har släckts av den kalla snön och han liksom känner hur någonting, vad det nu är, har förvandlats till några svarta rökslingor, som bärs bort av vinden ... Plötsligt känner han en isande kyla tränga genom kroppen och han önskar att han hade en slurk brännvin. Med brännvinets hjälp skulle han kunna driva kylan ur kroppen. Han skakas av en frossbrytning där han går och trängtar efter en bägare brännvin och får uppbjuda alla sin krafter för att förtränga kylan som ansätter honom. Han har inte gått många steg förrän hans kropp än en gång skakas av en frossbrytning ... Han ser sig omkring i den mörka kvällen: långt där borta, i byn som han känner så väl, stiger några ensliga rökslingor upp mot bergets mörka skugga.
   När de vandrar in i byn låtsas han att han behöver förrätta sina behov och hamnar därför på efterkälken. När han ser att hans kamrater har gått var och en till sig hastar han iväg till det heliga trädet som växer i utkanten av byn. Respektfullt placerar han de två vildsvinshuvudena på stenbordet som står under trädet och slår sedan tre gånger pannan i marken. När det är gjort ligger han länge kvar på sina knän därunder trädet och upprepar envist och fromt i sitt stilla sinne ordet "vedergällning". Hans ögon stirrar in i det tätnande mörkret, som om han väntade sig att det heliga trädet skulle skänka honom ett tydligt tecken till svar.
   Det verkar som om trädet är benäget att svara honom, för en flock kolsvarta kråkor börjar väsnas uppe i det väldiga trädets krona och deras vingar slår tungt mot vinden när de stiger mot skyn. När de har svävat några varv över det heliga trädet återvänder de till sina gömställen bland det uråldriga trädets hemlighetsfulla grenar. Till slut sänker han huvudet mot marken och slappnar av. En djup suck smyger ut ur hans kraftiga bringa och svävar in i mörkret. Sucken följs av stanken av blodet som täcker hans tänder och tunga.

*


På natten, när kvinnan vilar i hans starka famn, frågar han henne allvarligt:
   "Den där vedergällningen du talade om, vad menas med den?"
   Kvinnan funderar ett slag:
   "Den som drabbas av vedergällning Par inte en naturlig död."
   "Hur dör en stackars karl när han dör en naturlig död?"
   "Ska du behöva fråga om det? Han får äta och dricka sig mätt och otörstig hela livet ut. Han har ett eget hem, han har hustru och barn och ser till att släkten lever vidare. Och när han har fått nog av livet ... hur är det fatt med dig i kväll?"
   Han svarar inte med en gång. Efter en stund säger han:
   "När tycker du vi ska gifta oss?"
   Kvinnan gör sig fri ur hans famn:
   "Menar du allvar?"
   Han höjer otåligt på huvudet:
   "Vad besvärlig du är! Säg själv när!"
   "Jag ska tala med dem igen ..."
   "I helvete heller! En riktig karl sköter sina egna angelägenheter!
   Vad har de med vårt att göra?"
   Tårarna börjar strax tillra nerför kvinnans kinder.

Ur Den sveklösa jorden, 1989. Översättning Göran Malmqvist.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki