Fandom

Svenskanoveller Wiki

En riktigt gammaldags jul

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Börje Crona

Eva-Linda kom hem från skolan bubblande av entusiasm.
   »Nu har jag valt examensprojekt, pappa,« meddelade hon. »Jag ska ordna en fest.«
   Barn ska uppmuntras. »Så trevligt,« sa jag. »Vem är det som fyller år härnäst?»
   I vår familj har vi nio födelsedagar att hålla reda på, och de är ganska jämnt utspridda över året.
   »Äsch, inte en sån fest. Den här ska vara historisk. En fest som firades för hundra år sen.« Rauha, hennes mamma som också satt i vardagsrummet, tittade upp från sitt arbetsbord.
   »Det låter intressant,« kommenterade hon. »Vad är det för sorts fest?»
   Det fanns flera att välja på, fick vi veta. Påsk och pingst, exempelvis, och midsommar. Jens och Arne, våra fjortonåriga tvillingar, hade hört samtalet och kom ut från läsrummet med Annikki och Karen i släptåg. Annikki är två år yngre än sina bröder och Karen har just fyllt sju. Eva-Linda, mellantösen, är elva och det hår examensprovet var viktigt för henne. Resultatet skulle påverka hennes framtida yrke, och av någon outgrundlig anledning vill hon gärna bli historiker.
   Barn ska som sagt uppmuntras, det är vi föräldrar överens om. »Midsommar låter kul,» försökte jag. »Vi kan tända sollamporna i uterummet och ha picknick på gräsmattan och ...»
   »Nej,» avbröt Eva-Linda, »det måste vara historiskt riktigt, och nu är det ju mitt i vintern. Vi ska fira jul, precis som man gjorde det 1984.«
   Annikki började fnittra. »Så fånigt der låter. Hur kan man fira ett hjul?«
   »Inte ett hjul utan en jul,» rättade vår mellandotter. »Ordet stavas j-u-l. Och festen ska hållas den 24 december.«
   »Varför just då?» undrade Jens. Det visste inte Eva-Linda, men hon lovade att forska vidare och hålla oss underrättade.

På kvällen, när ungarna gått till kojs, sammankallade jag en föräldrakonferens. Egentligen borde tvillingarna också varit med som tonåringar har de full rösträtt i familjeangelägenheter — men både Jens och Arne skulle till skolan nästa morgon och behövde sova.
   När man tänker efter är det nog lite orättvist, att det numera är barnen som har den längsta arbetstiden. En dag i veckan ska de tillbringa fyra timmar i skolan, och alla andra vardagar förväntas de sitta minst två timmar vid inlärningsmaskinen. Men något annat är inte möjligt. En normal arbetsvecka på fyra timmar räcker helt enkelt inte för att lära sig allt man måste kunna, innan man som femtonåring tar sin examen och går ut i arbetslivet.
   Många föräldrar dras med dåligt samvete över barnens orimliga arbetsbörda, och vill att den ska minskas. Varför måste de lära sig läsa och räkna? argumenterar man. Våra maskiner styrs ju med rösten, och kan själva göra alla uträkningar som behövs. En kassett med bild och ljud innehåller mer information än en helt boktrave. Men hittills har den falangen förlorat alla omröstningar, och läsning och räkning står kvar på schemat.
   Vi samlades runt matbordet i arbetsrummet, och jag berättade om Eva-Lindas projekt. Rauha fyllde i med fler detaljer. Preben tände sin pipa och sneglade på Grethe.
   »Klart att vi ska hjälpa till,« sa han. »Vad tycker du vi ska göta?» »Det vet jag inte riktigt än,« erkände jag. »Historia har aldrig varit min starka sida. Men Eva-Linda klarar inte av att ordna en fest på egen hand. Vi får vara beredda att rycka in där det behövs.«
   De andra nickade bifall, alldeles som jag väntat. På de flesta sätt är vår familj som de flesta andra, men jag vågar påstå att vår sammanhållning är ovanligt stark. Faktiskt har ingen av oss fyra haft något allvarligt gräl sedan vl gifte oss.
   Det gjorde vi inte samtidigt, om nu någon trodde det. Preben och jag är barndomskamrater, och det var när vi träffade Rauha som vi ställde oss framför vigselmaskinen. Senare flyttade Grethe till stan, och Preben råkade få kontakt med henne när han kollade den kommande månadens väder. Han bjöd hem henne på middag, och då Rauha och jag också blev förtjusta i henne var saken klar. För Rauha var det extra välkommet, eftersom tvillingarna var små och hon behövde all hjälp hon kunde få. Ett år senare fick Grethe Annikki, och nästa år var det Rauhas tur att få en dotter. Karen, vårt lilla sladdbarn, hade fötts av Grethe. Vem som råkar vara pappa till vilket barn har vi aldrig funderat över. Vad skulle det göra för skillnad?

Många ser mig kanske som konservativ, när jag hävdar att man ska vara fyra i ett äktenskap. Två går inte, det är för länge sedan bevisat. Det blir bara bråk och slitningar och så småningom skilsmässa, och det är inte bra för barnen. Tre? Tja, en del klarar av det men alltför ofta ger det upphov till svartsjuka, det hade vi själva en liten känning av, innan vi gifte oss med Grethe. Fem eller sex eller fler tycker jag nästan är lite omoraliskt. Hur kan man tala om äktenskaplig trohet i en sådan folksamling?
   Ekonomiskt har vi det bra, även om vi måste jobba alla fyra för att det ska gå ihop. Själv är jag metallarbetare, och har fyra år kvar till pensionen. Preben, som är bonde, är fem år yngre än jag. Båda är vi uppvuxna i Malmenhamn, där vi fortfarande bor kvar. Rauha var trafikvakt vid Helsingholmstunneln, innan rikets administration flyttades söderut, och nu har hon samma jobb här, fast Malmenhamnstunneln förstås är kortare och trafiken lättare att dirigera. Grethe är utbildad till meteorolog i Oslo, en småstad i landets västra del.
   Fast jag aldrig varit historieintresserad sitter en del av skolkunskaperna fortfarande kvar. Jag vet att vår nation så sent som på farfars tid var uppdelad i fyra olika länder. Norrland och Svenland och vad de nu hette. Så kunde det naturligtvis inte fortsätta. För drygt femtio år sedan slog två av dem ihop sig, och deras huvudstäder förenades med en tunnel. Det gav så påtagliga fördelar, när det gällde att utnyttja resurser och sprida arbetstillfällen, att ytterligare två länder anslöt sig några år senare. Därmed hade Skandia fått sina nuvarande gränser. I längden blev det dock opraktiskt att ha regering och riksdag i Helsingholrn, framför allt för att tunneln mellan stadens båda delar ofta korkades igen av köer.
   Liknande sammanslagningar skedde på andra håll. Söder om oss ligger Frankland och sedan Spantugal ... men varför skulle jag ge er en geografilektion? Plocka fram en kassett och se efter själva.
   »Rolf,» sa Grethe till mig, »jag föreslår att vi delar på uppgiften.«
   Hon är yngst av oss, men också klipskast, vår lilla väderprofet. När Rauha fyller 45 om sex år och kan börja kvittera ut sin pension, kommer Grethe bara att vara 38. Ibland retas vi med henne för den sakens skull, men för det mesta lyssnar vi uppmärksamt när hon kommer med ett förslag.
   »Hur menar du?« undrade Preben och blåste ut ett rökmoln.
   »Jo, vi skickat efter några kassetter om saken och tittar på en var.« Jag gick bort till varuintaget, tryckte på rekvisitionsknappen och sa: »Fyra kassetter om jul, tack.«
   Det skadar inte att vara artig, ens när man talar med maskiner.

Det dröjde bara en minut innan den gröna lampan tändes. Jag öppnade luckan till varuintaget och fördelade kassetterna bland oss. Vi satte oss vid varsin läsare och gjorde oss beredda att samla fakta. Sedan hördes ett samfällt stönande från oss alla fyra.
   Varucentralen hade gjort samma misstag som Karen. Titlarna på kassetterna var »Hjulets historia«, »Hjulet i äldre teknik«, »Trafik på hjul« och »Hjulet som solsymbol—en konsthistorik«.
   Jag återvände till rekvisitionsknappen och bad att få tala med jourhavande.
   De som avverkar sina arbetstimmar i varucentralen har rena semestern. Det händer inte ofta att det kommer en order, som inte lagret klarar av automatiskt. Men nu hade det skett. Flickan som trädde fram på bildskärmen verkade högst konfunderad över mitt önskemål. För säkerhets skull bokstaverade jag nyckelordet.
   »Jul?« upprepade hon. »Det har jag aldrig hört talas om, såvitt jag vet. Låt mej undersöka saken och återkomma.«
   Skärmen slocknade, och det dröjde nära en halvtimme innan den tändes på nytt.
   »Vi har bara en enda kassen om det här ämnet,« rapporterade flickan. »Men det finns några böcker, om du vill ha besvär med att läsa.«
   »Skicka över det du har,« avgjorde jag.
   Hon nickade och bildskärmen blev svart.
   Strax efteråt kunde jag och mina äktenskapspartners granska det magra resultatet av varucentralens efterforskningar.
   Kassetten var över fyrtio år gammal och innehöll en intervju med en liten gumma, som berättade minnen. Hon nämnde att hon i barndomen firat jul den 24 december varje år, men det sa hon i förbigående och utan att ange några detaljer.
   Böckerna gav inte stort mer. En hette »Julens sånger« och innehöll rimmade verser, med notskrift som ingen av oss kunde tyda. En annan var ett lexikon som innehöll två uppslagsord på jul-, nämligen julmat och jullekar. Julmat, fick vi veta, var lutfisk, risgrynsgröt och skinka. Och jullekar var lekar som i forna tider lektes på julafton, den 24 december.
   Mycket upplysande.
   Jag gäspade och reste mig från bordet. »Jag ska jobba i morron,« sa jag, »så nu går jag och knyter mej.«
   Rauha tänkte göra mig sällskap — hon och jag delade sovrum den här veckan — men jag nickade åt henne att sitta kvar. »Det är knappt en månad kvar till Eva-Lindas examensprov,« påminde jag. »Fortsätt ni att jobba en stund. Godnatt.«
   Medan jag klädde av mig och duschade, tänkte jag på de traditioner vår tid förlorat. Förmodligen var julfirandet bara en av dem. Jag undrade vad det berodde på, att vi så fullständigt brutit med det förgångna.
   Det funderade jag fortfarande på nästa morgon, då jag gav svävaren order att föra mig till rymdhamnen på Saltholm och sedan lät den återvända hem. I skytteln på väg upp mot fabriken beslöt jag mig för att ta upp saken med mina arbetskamrater.
   När det gäller jobb är jag ganska lyckligt lottad. Istället för att tjänstgöra fyra timmar en dag i veckan arbetar jag åtta var fjortonde dag. På det tjänar både jag och företaget. Skytteln behöver nämligen göra färre resor, och jag får längre, sammanhängande ledighet. Rauha jobbar hemma, förstås. Från sitt arbetsrum i vardagsrummet ser hon trafiksituationen i tunneln och kan ge de direktiv som behövs. Preben, som med fyra skiftkamrater sköter drivhuset i Åkarp och därifrån levererar mat till hela Malmenhamn, måste pallra sig iväg i svävaren en gång per vecka, och detsamma gäller Grethe när hon ska förutspå och i viss mån påverka vädret.

Den som inte vill arbeta är inte tvungen. Varje medborgare får vid födelsen en aktiepost i Skandias näringsliv, och utdelningen räcker till en dräglig tillvaro. Men om man ska bo och äta bra, ha råd att bilda familj och inte bli betraktad som en snyltare, tjänstgör man sina fyra timmar per vecka från sin femtonde till sin fyrtiofemte födelsedag.
   Nils och Jörgen satt redan i skytteln när jag kom in, och Mia anlände, sent som vanligt, just innan vi lyfte. Färden upp till Fabrik 15, som ständigt ligger i bana ovanför Malmenhamn, tar en dryg kvart. Vår arbetsplats uppe i rymden levererar bl a svävare, läsare och köksutrustning till hela Skandia. Energin kommer från solen, råvarorna från månen och Mars, och självfallet är alla processer automatiserade, men det behövs ändå mänsklig tillsyn, och den hjälper jag till med.
   »Mia,« sa jag medan det snabbt mörknade utanför rutorna, »vet du något om jul? Alltså sån jul som man firar den 24 december,« skyndade jag mig att tillägga.
   Hon ryckte på axlarna. »Inte ett skvatt. Vad är det?«
   Nils visste bättre besked. »Julen hade nån sorts religiös bakgrund,« sa han. »En av mina pappor hade en bok om den. Jag tror den finns kvar nånstans hemma. Vill du låna den?«
   »Ja, tack,« sa jag och gav honom numret till mitt varuintag.
   »Tänker du byta jobb och bli historiker?« retades Jörgen.
   Först nu kom jag ihåg att Jörgen har historia som hobby, och ägnar all ledig tid åt ämnet. Han borde kunna ge min familj den hjälp vi behövde. Jag berättade om Eva-Lindas projekt och började fråga ut honom.
   Tyvärr blev det något av en besvikelse. Jörgen har koncentrerat sig på krigen före Genombrottet och de sociala omvälvningarna efter år 2010. Han kunde berätta förfärliga saker om bomber och sammandrabbningar, men inte mycket om förkrigstraditioner. Ett viktigt faktum hade han dock råkat hitta. »Julen firas till minne av nån som hette Jesus,« förklarade han. »Det var en religiös ledare, det har Nils rätt i. Han råkade födas år 1, alltså det år vår tideräkning börjar.«
   Intressant. Det skulle jag lägga på minnet.
   »Man kan ju förstå,« fortsatte Jörgen, »att de som upplevde krigen hade annat att tänka på än fester. Sen kom Genombrottet. Den första solfångaren sändes upp och följdes av flera, och tillgången på energi blev obegränsad. Miljöförstöringen upphörde och befolkningstalet stannade på en vettig nivå. Men vid det laget hade de flesta gamla sedvänjor gått förlorade.«
   Jo, Genombrottet och dess följder hade jag ju läst om i skolan och hade vaga minnen av. Tidigare hade man trott, att överbefolkade länder skulle få det bättre om man införde barnbegränsning. Lösningen var en helt annan. Så snart alla i fattigländerna tack vare tillgången på billig energi nått samma standard som i den rikare delen av världen, upphörde befolkningstillväxten. Nu föder nästan alla kvinnor två barn. Några enstaka väljer visserligen att avstå, men tvilling- och tvillingfödslar håller ändå världsbefolkningen konstant.

Skytteln nådde fabriken, och jag bytte till arbetskläder och ställde mig vid kontrollbordet. Det blev ett besvärligt skift. En månfärja hade försenats vid lastningen och levererade inte malm på utsatt tid. Jag fick ställa om en del av produktionen och stanna en hel sektor, innan trasslet reddes upp. Alla i mitt lag blev ordentligt utpumpade, och vi pratade inte mycket under hemfärden.
   På Saltholm väntade en trevlig överraskning. Istället för att sända ut svävaren tom, hade Grethe farit dit för att hämta mig. Och hemma hade Rauha samlat alla till middag. De är omtänksamma, våra fruar!
   Samtalet vid matbordet handlade om ... Ja, gissa tre gånger. Även Eva-Lindas syskon hade smittats av intresset för hennes examensuppgift. Jens och Arne kunde läsa noter, kom det fram. De hade programmerat in några melodier ur »Julens sånger« i musikanläggningen, och lät dem brusa fram ur högtalarna medan de själva sjöng texterna för full hals. Annikki hade tagit fasta på lexikonets notis om julmat, och hjälpt Eva-Linda att forska vidare i biblioteket. Lutfisk och skinka hade de inte hittat något om, men båda rätterna måste härröra från djurriket och var alltså ingenting för civiliserade människor. Men Risgrynsgröt visste de nu hur man skulle laga, och dessutom hade de letat upp ett recept på en sorts bröd, saltkakor tror jag namnet var, eller kanske pepparkakor. Och Karen hade ringt till alla sina klasskamrater. De hade ingen kunskap att erbjuda, men var våldsamt nyfikna.
   Med munnen full av rödbetspudding frågade vår yngsta dotter plötsligt: »Varför ringer du inte nån av dina mammor eller pappor, pappa Rolf? De kanske vet någonting.«
   Idén var inte så tokig, det insåg vi alla så snart hon sagt det. Preben gav henne en kram.
   »Vi ska ringa till allihop,« försäkrade han.

Den kvällen tillbringade vi alltså vid televifonen. Både jag och Preben och våra hustrur har alla våra föräldrar kvar i livet, men samtliga fick vi naturligtvis inte tag i. Efter pensioneringen ägnar de sin tid åt hobbyverksamhet, och det för ofta ut dem på resor — en av mina mammor är exempelvis med i ett teatersällskap, och Rauhas äldsta pappa är fotograf och vägrar att lämna labbet när han skapar ett hologram. Alla vi träffade var mycket hjälpsamma, och flera kunde faktiskt bidra med en pusselbit eller två. Grethes farfar, exempelvis, som i sin pensionärslya på månen snart firar sin åttiofemårsdag, drog en lång skröna om tomten. Tydligen var det en av julens centralgestalter, som på julafton for omkring på snöskoter och gav klappar åt alla barn.
   Och televifontrafiken gick också åt andra hållet. Ett par bekanta till Mia ringde, dels för att ge tips och dels för att fråga hur det gick med vår forskning. Likadant gjorde föräldrarna till några av Karens klasskamrater. Till slut blev samtalen så många att vi släckte skärmen. Televifonen gav de uppringande besked om, att vi själva skulle ta kontakt senare.
   Lampan över varuintaget tändes. Nils hade sänt den utlovade boken, som visade sig vara en verklig guldgruva. Förmodligen var den avsedd för barn. Färgglada teckningar skildrade hur en familj firat jul på 1990-talet. I ett stort rum växte ett träd mitt på golvet. Runt den nedersta delen av stammen, och antagligen för att skydda den, hade man placerat lådor av olika storlek. På trädets grenar satt en sorts avlånga lampor, som tändes då man gned dem med en liten träbit. Tomten förekom på flera bilder, en skäggig man som tydligen nått pensionsåldern och var klädd i rött. Familjen bestod endast av två vuxna och två barn, något som gjorde Karen mycket förbryllad.
   »Hade barnen på den tiden bara en mamma och en pappa? Så tråkigt de måste ha haft det,« utbrast hon medlidsamt...
   Bilderna hade ingen förklarande text, men det behövdes egentligen inte heller. På den sista teckningen såg man hur barnen tog bort lådorna från trädstammen och öppnade dem. Festen var slut, och skyddet behövdes inte längre. I lådorna låg det dockor, modeller av hjulförsedda svävare och andra leksaker, förmodligen för att ge stadga åt den tunna kartongen.
   Annikki och Eva-Linda såg uppfordrande på vår bonde.
   »Kan du skaffa oss ett julträd, pappa Preben?«
   »Jag ska i varje fall försöka,« lovade han.
   Kvällen blev sen, och jag hade tänkt sova ut nästa morgon men redan klockan sju väcktes jag av pipandet från ytterdörren. Jag tassade ut i tamburen och öppnade. En ung man riktade en mikrofonförsedd kamera mot mig.
   »Förlåt,« sa han artigt, »är det här ni håller på att förbereda julfirande? Mitt namn är Anders Palm. Jag är reporter vid Tidningen.«
   Tidningen distribueras till alla hushåll varje morgon. Den sänds till en speciell kassettmaskin, där familjens medlemmar senare kan ta del av det som intresserar dem. Där finns politik, kultur och sport för de vuxna, äventyr och sagor för de yngre och massar av reportage om allt som händer i Skandia och resten av världen. Kassetten arkiverar en månads tidning, raderas sedan automatiskt och startar på nytt.
   Normalt skulle jag blivit smickrad av att Tidningen uppmärksammat oss, men nu var jag bara sömnig.
   »Kunde du inte ringt först?« sa jag surt.
   »Jag försökte, men din televifon var tyvärr avstängd.«
   Visst ja, det hade jag glömt.
   Motvilligt släppte jag in honom och lät honom vänta i vardagsrummet, medan jag väckte de mina och lagade frukost åt oss. Grethe och Rauha gjorde flickorna presentabla, medan jag och Preben fick våra pojkar att lova att inte spela bus framför kameran.
   Reporten gjorde en verkligt grundlig intervju. En i taget fick vi berätta vad vi tagit reda på om julfirande — det var åtskilligt, vid det här laget — och Jens och Arne framförde dessutom några julsånger, med musikmaskinen på måttlig volym.
   Några grannar hade sett Tidningens svävare och hejdade Anders Palm vid yttertrappan. De ville veta vad som hänt.
   »Det får ni se redan i morgon bitti,« lovade han.

Mycket riktigt innehöll nästa nummer av Tidningen en hel timme om oss. Karens imitation av en jultomte — hon hade svept in sig i ett rött draperi och använt badskum som skägg — fick oss att kikna av skratt, fast vi sett föreställningen redan vid premiären.
   Efter det fick televifonen förbli avstängd, annars skulle vi inte fått en lugn stund. Grethe och Preben rapporterade att deras arbetskamrater överöst dem med frågor så snart de visat sig på jobbet. Själv rönte jag samma behandling, när jag gjorde mitt sista skift för året i fabriken.
   Det började dyka upp konstiga annonser i Tidningen. En pensionärsklubb i Helsingholm tillverkade avlånga lampor med fladdrande sken, som tändes då man förde in en plastpinne i ett hål i sockeln. Vi beställde ett dussin, och de fungerade perfekt. Ett förlag publicerade en kassett om julfirande, där åtskilligt verkade vara knyckt från reportaget om oss. Tydligen hade den strykande åtgång, för efter bara några dagar kom en ny, utökad upplaga. En annan kassett bar titeln »Jesus och jultomten — ljusprickar i en mörk tid«. Författaren hade verkligen satt sig in i ämnet och påpekade, att de väpnade konflikterna vid sekelskiftet säkert kunnat undvikas, om de båda herrarna haft fler meningsfränder.
   Kulmen, i varje fall för vår del, nåddes då Karen fick ett personligt brev från en firma i tvålbranschen. Vi tittade på det efter middagen och trodde inte våra öron. Företagets reklamchef lovade vår lillflicka en rundligt tilltagen slant, om hon intygade att hon alltid gjorde sitt tomteskägg av Najadens Badskum.
   Våra fruar ville tacka ja, men Preben och jag vägrade. Tomten och hans klappar var en så vacker tradition, tyckte vi, att den inte borde utnyttjas kommersiellt.
   På kvällen den 22 december kom Preben hem från växthuset med ett lånat litet barrträd i en kruka.
   Han hade räddat undan det i sista stund, sedan tusentals familjer ringt och bett att få hyra träd. Plantorna ska ju så småningom placeras ut i parker och skogsdungar — de är viktiga för atmosfären och får inte skadas — men allt som fanns i lager hyrdes ut, med noggranna skötselföreskrifter. Krukan verkade stadig, men vi skyddade den ändå med vita kartonger, precis som på teckningarna i barnboken.

Så kom äntligen den stora dagen. Redan vid lunchtid anlände en strid ström av släktingar.
   En av mina pappor råkade ha vägarna förbi, som han sa, och en bror jag inte träffat på år och dag gjorde besök med hela sin familj. Även många av Prebens och våra fruars anförvanter gjorde oss den äran.
   Till slut blev vi så många att jag måste ringa efter ett större vardagsrum, far att alla skulle få plats, men när alla hjälpte till var installationen snart avklarad.
   Jag hade beställt ett rum med röda tapeter, där det gröna trädet med sina vita lampor gjorde extra stank effekt. I ett hörn fanns min egen lilla överraskning — en stor fisk, som jag tillverkat av plåt uppe i fabriken och lutat mot väggen.
   Grethes bidrag var ett stilla snöfall med stora luddiga flingor som började vid tretiden. Rauha kokade gryta efter gryta med risgrynsgröt, som tömdes i samma takt som de bars in till gästerna.
   Barnen sjöng julsånger och lärde oss andra att sjunga med. Min bror, som är i musikbranschen, blev så gripen av »Stilla natt« och »Mormors lilla kråka« att han ville boka en inspelningsstudio samma kväll, men jag bad honom vänta till efter nyår. Alla bildade en ring runt julträdet, höll varann i händerna och vandrade runt i takt med musiken. Det var mycket stämningsfullt. I pauserna bjöd Annikki och Eva-Linda på de kryddade kakor de funnit receptet till. Fyra gånger fick de fylla på matlagningsautomaten med ingredienser innan alla var nöjda.
   Klockan åtta kom en signal från dörren. In kom en liten åldring med röd kavajkostym av sekelskiftesmodell och alldeles äkta, kritvitt skägg. Det visade sig vara Grethes farfar, som kvistat ner från månen för att agera jultomte. Han frågade barnen om de varit snälla, och när de svarade ja fick de en klapp på kinden. Även vi vuxna gav varandra julklappar.
   Preben och jag turades om att fånga festligheterna i bild och ljud, och i januari lämnade Eva-Linda in kassetten som examensprov. Hon fick högsta betyg, och blev genast insläppt på historikerlinjen.
   Hon kommer att gå långt den flickan, sanna mina ord.

Ur antologin Den fantastiska julen, Timbro förlag 1984.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki