Fandom

Svenskanoveller Wiki

En ros åt Emily

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av William Faulkner

När fröken Emily Grierson dog kom hela vår stad till hennes begravning: männen på grund av ett slags respektfull tillgivenhet för ett fallet monument, kvinnorna huvudsakligen av nyfikenhet på att få se hennes hus invändigt, vilket ingen utom en gammal negertjänare - som skött både matlagningen och huset - hade gjort på minst tio år.
   Det var ett stort, rektangulärt hus som en gång varit vitt, utstyrt med kupoler och spiror och snirklade balkonger i den gudomliga sjuttiotalsstilen. Det var beläget vid en gata som på sin tid varit stadens förnämligaste. Men garagen och bomullsupplag hade erövrat omgivningen och förstört dess goda rykte; endast fröken Emilys hus var kvar och lyfte sitt halsstarriga och koketta förfall över bomullsvagnar och bensinpumpar - en nagel i ögat bland andra naglar i ögat. Och nu hade fröken Emily förenat sig med kvarterets andra förnäma representanter, där de vilade på den cederbeskuggade kyrkogården mellan leden av gravar tillhöriga unions- och konfederationssoldater som fallit i slaget vid Jefferson.
   I livstiden hade fröken Emily varit en tradition, en förpliktelse och ett bekymmer, ett slags ärvd skuldförbindelse för staden, härstammande från den dag 1894 då överste Sartoris, borgmästaren - han som införde bestämmelsen att ingen negerkvinna fick visa sig på gatan utan förkläde - efterskänkte hennes skatter, en förmån som daterade sig från hennes fars död och som hon sedan fortfarit att åtnjuta. Inte så att fröken Emily skulle ha accepterat något understöd, men överste Sartoris hittade på en historia om att fröken Emilys far hade lånat staden pengar, vilka staden ur ren affärssynpunkt föredrog att återbetala på detta sätt. Endast en man av övers te Sartoris generation och med dess tänkesätt kunde ha hittat på något sådant och endast en kvinna kunde ha trott på historien.
   När den efterföljande generationen med sina moderna idéer blev borgmästare och rådmän väckte arrangemanget en viss missbelåtenhet. På nyåret sände de henne en skattsedel. Februari kom och ingenting hördes av. Då tillställde de henne en skrivelse med uppmaning att vid tillfälle avlägga ett besök hos sheriffen. En vecka senare skrev borgmästaren själv till henne och bad att antingen få besöka henne eller sända sin vagn för att hämta henne. Till svar fick han ett par rader på ålderdomligt papper, skrivna med spröd, slingrande stil och bleknat bläck. Där stod att hon överhuvudtaget inte längre gick ut. Skattsedeln medföljde, utan någon anmärkning.
   Stadens styresmän hade ett extra sammanträde. En deputation uppvaktade henne och knackade på dörren, genom vilken ingen besökare hade inträtt sedan hon upphörde med lektionerna i blomstermålning för åtta, tio år tillbaka. Den gamle negertjänaren visade dem in i en skum hall, där en trappa ledde upp i halvmörkret. Där luktade dammigt och instängt - en kvalmig, fuktig lukt. Negern förde dem in i vardagsrummet. Det var möblerat med gammalmodiga, stoppade lädermöbler. När negern drog upp en av jalusierna såg de att lädret var söndersprucket och när de satte sig ner steg ett lätt dammoln upp omkring dem och stoftkornen virvlade sakta i den enda solstrimman. Framför spisen, på ett staffli med mörknad förgyllning, stod en pastellteckning som föreställde fröken Emilys far.
   De reste sig när hon trädde in - en liten, fet kvinna, klädd i svart, stödd på en ebenholtskäpp med förgylld knopp och med en smal guldkedja hängande ner till midjan, där den försvann under bältet. Hon var liten och spenslig till växten och det var kanske därför hon inte verkade klumpig trots sin fetma. Hon föreföll uppsvälld, likt en kropp som länge legat i orörligt vatten, och hon var färglös som en sådan. Hennes ögon, som var nästan begravda bland ansiktets fettvalkar, liknade två små kol i en degklump när hon såg från det ena ansiktet till det andra medan de besökande framförde sitt ärende.
   Hon bad dem icke sitta ner. Hon stod kvar i dörröppningen och hörde lugnt på till dess deputationens talesman gjorde ett uppehåll. Då kunde de höra den osynliga klockan ticka vid guldkedjans ände.
   Hennes röst var torr och kylig.
  — Jag har inga utskylder här i Jefferson. Överste Sartoris förklarade saken för mig. Kanske någon av er kan få tillträde till stadsarkivet så ni kan övertyga er själva.
  — Men det har vi ju. Vi är stadens styresmän, fröken Emily. Fick ni inte ett meddelande från sheriffen, undertecknat av honom?
  — Jag fick ett papper, ja, svarade fröken Emily. Kanske han tror själv att han är sheriff. Jag har inga utskylder i Jefferson.
  — Men det står ingenting i böckerna därom, ser ni. Vi måste följa...
  — Fråga överste Sartoris. Jag har inga utskylder i Jefferson.
  — Men, fröken Emily...
  — Fråga överste Sartoris. (Överste Sartoris hade varit död i nära tio år.) Jag har inga utskylder i Jefferson. Tobe! (Negern inträdde.) Följ herrarna ut.

*


Sålunda övervann hon dem liksom hon övervunnit deras fäder trettio år tidigare beträffande den där stanken. Det var två år efter hennes fars död och strax efter att hennes fästman — som vi trodde skulle gifta sig med henne — hade övergivit henne. Efter faderns död gick hon sällan ut och sedan fästmannen givit sig i väg såg man henne så gott som aldrig. Några av fruarna var djärva nog att göra visit, men de blev inte mottagna. Det enda livstecknet från huset var negertjänaren — vid den tiden en ung man — som gick ut och in med en matvarukorg.
  — Liksom om nån man kunde hålla ett kök i ordning, sade kvinnorna. Och de var alltså inte överraskade när den där stanken började förnimmas. Det var en slags ny förbindelse mellan den stora, vimlande världen och de högdragna Griersons.
   En av grannarna, en kvinna, klagade hos borgmästaren, den åttioårige domaren Stevens.
  — Men vad vill ni jag ska göra åt det, madame? sade han.
  — Befall henne att sluta upp med det, sade kvinnan. Det finns väl en lag.
  — Jag är säker på att det inte behövs, sade borgmästaren. Det är förmodligen bara en orm eller en råtta som hennes tjänare slagit ihjäl på gården. Jag ska tala med honom om saken.
   Dagen därpå mottog han ytterligare två klagomål. Det ena var en försagd anhållan från en man.
  — Vi måste göra något åt det, domare. Jag skulle vara den siste i världen att vilja besvära fröken Emily, men vi måste göra något åt det.
   Samma kväll hade stadens styresmän sammanträde — det var tre gamla gråskägg och en yngre man, representant för den nya generationen.
  — Det är enkelt nog, sade denne. Ge henne en uppmaning att rengöra sitt hus. Låt henne få en viss tid på sig och om hon då inte ...
  — Förbanne mig, min herre, sade domare Stevens, det verkar som om ni ville helt öppet anklaga en dam för att lukta illa?
   Efter midnatt natten därpå gick fyra män till fröken Emilys hus och smög omkring där som tjuvar, vädrande kring väggarna och vid källardörren, medan en av dem sådde något med handen från en säck som han bar på ryggen. De bröt upp källardörren och beströk källaren och uthusen med kalklösning. Ett fönster som förut varit mörkt var upplyst när de skulle ge sig i väg och fröken Emily satt där med ljuset bakom sig, rak och stel som en madonnabild. De smög sig tyst därifrån in i skuggan av träden kring gatan. Efter någon vecka var stanken borta.
   Vid den tiden då detta inträffade hade folk börjat hysa uppriktigt medlidande med fröken Emily. Folket i vår stad, som mindes hur gamla fru Wyatt, hennes farmor, till slut blivit fullständigt sinnessjuk, tyckte att Griersons höll sig själva för mer än de egentligen var. Ingen av de unga männen hade varit riktigt god nog åt fröken Emily — och så vidare. Vi hade länge föreställt oss dem som en slags tablå, med fröken Emily som en liten vitklädd gestalt i bakgrunden och hennes far som en utbredd silhuett i förgrunden, med ryggen mot henne och ett ridspö i handen, båda inramade av dörröppningen. När hon så närmade sig de trettio och fortfarande inte hade någon man var vi inte riktigt nöjda, men vi höll likväl på henne. Även med sjukliga anlag i släkten hade hon inte förlorat alla utsikter.
   När hennes far dog påstods det att huset var allt som var kvar åt henne, och på sätt och vis gladde sig folk däråt. Äntligen kunde de beklaga fröken Emily. Ensam och fattig kom hon dem mänskligt närmare. Nu skulle även hon få känna rysningen och ångesten inför en tolvskilling mer eller mindre.
   Dagen efter hennes fars död beredde sig alla stadens fruar att göra visit, uttrycka sitt beklagande och erbjuda sin hjälp som det brukas här. Fröken Emily mötte dem i dörren, klädd som vanligt och utan något tecken till sorg i sitt ansikte. Hon påstod att hennes far inte var död. Hon vidhöll sitt påstående i tre dagar, medan präst och läkare besökte henne och försökte förmå henne att låta dem ta hand om liket. Just då de var beredda att anlita lag och makt gav hon efter och de begravde honom skyndsamt.
   Vi sade dock inte att hon var tokig. Vi förstod att hon måste göra så. Vi mindes alla de unga män som hennes far avvisat och vi förstod att nu när hon ingenting hade kvar skulle hon som folk brukar klamra sig fast vid den som berövat henne allt.

*


Hon var sjuk en längre tid. När vi fick se henne igen hade hon kortklippt hår, vilket kom henne att likna en flicka, en smula erinrande om sådana där änglar på målade kyrkfönster — tragisk och blek.
   Staden hade beslutat stensätta trottoarerna och arbetet började sommaren efter hennes fars död. Entreprenörerna kom med negrer och mulåsnor och maskiner och en förman som hette Homer Barron, en yankee — en storvuxen, mörklagd, rivande karl med kraftig röst och ögon som var ljusare än hans ansikte. Småpojkarna samlades i klunga för att höra honom domdera över negrerna och höra negrerna sjunga i takt till verktygen som höjdes och sänktes. Inom kort var han bekant med hela staden. När än man hörde det skrattas kring torget fann man ständigt Homer Barron mitt i hopen. Snart fick vi se honom åka ut med fröken Emily om söndagseftermiddagarna i vagnen med de gula hjulen och de bruna fuxarna från hyrstallet.
   Till att börja med gladde det oss att fröken Emily fått en förströelse och stadens fruar sade: — Naturligtvis kan inte en Grierson tänka allvarligt på en nordstatare, en dagsverkare. — Men det fanns även andra, äldre personer, som sade att inte ens sorgen fick komma en verklig dam att glömma noblesse oblige (fastän de kallade det naturligtvis inte noblesse oblige). De sade blott: — Stackars Emily. Släktingarna borde ta sig an henne. Hon hade släkt i Alabama, men för många år sedan hade hennes far blivit osams med sina anförvanter om den sinnessjuka gamla fru Wyatts kvarlåtenskap och ingen förbindelse förekom mellan de båda familjerna. Släkten hade inte ens varit representerad vid begravningen.
   När de äldre sade: Stackars Emily, började viskningarna.
  — Tror du verkligen det förhåller sig så? sade de till varandra.
  — Ja, visst gör det. Hur skulle annars ...
   Och så viskade de bakom händerna, där de stod frasande av stramande siden och satin bakom jalusierna som var neddragna för söndagseftermiddagens solsken, när det lätta, snabba hovklappret från de bruna parhästarna drog förbi: — Stackars Emily.
   Hon bar sitt huvud högt även sen vi ansåg att hon fallit. Det var som om hon gjorde anspråk på mer än blotta erkännandet av sin värdighet som den siste Grierson — som om hon ansåg sig okränkbar även i sin beröring med det jordiska. På samma sätt var det när hon köpte råttgiftet, arseniken. Det var mer än ett år efter det man börjat säga: Stackars Emily, under den tid då hon hade besök av två kvinnliga kusiner.
  — Jag behöver något slags gift, sade hon till apotekaren. Hon var över trettio vid det laget, ännu en slank kvinna, magrare än förr för övrigt, med kalla och högmodiga svarta ögon i ett ansikte där huden stramade över tinningarna och kring ögonhålorna, som på en fyrvaktare. Jag behöver något slags gift, sade hon.
  — Ja, fröken Emily. Vad skulle det vara för sort? För råttor och sådant? Jag rekommenderar ...
  — Jag vill ha det bästa ni har. Jag bryr mig inte om vad det är för sort. Apotekaren nämnde några olika slags gift.
  — De tar kål på allt upp till en elefant. Men vad ni skulle ta är ... — Arsenik, är det bra? sade fröken Emily.
  — Vad — arsenik? Ja visst. Men vad ni behöver ...
  — Ge mig arsenik.
   Apotekaren såg på henne. Hon såg på honom tillbaka — mycket rak, med ansiktet likt en utspänd flagga.
  — Hur? Ja, naturligtvis, sade apotekaren, om ni vill ha det så. Men lagen fordrar att ni skall uppge vad ni ämnar använda det till.
   Fröken Emily bara såg på honom, med huvudet tillbakakastat för att kunna se honom rakt i ögonen. Han tittade bort och gick ut efter arseniken. Negerbiträdet kom med paketet, apotekaren återkom inte. När hon vid hemkomsten öppnade förpackningen stod där skrivet på asken, under dödskallen och de korsade benknotorna: "För råttor."

*


   Nästa dag sade vi alla: — Hon kommer att ta livet av sig. Och vi ansåg att det var det bästa. När hon först började visa sig tillsammans med Homer Barron hade vi sagt: — Hon kommer att gifta sig med honom. Och senare sade vi: — Hon kommer likväl att övertala honom. Ty Homer själv hade sagt — han trivdes bland karlar och det var bekant att han brukade dricka samman med de unga männen på Elks klubb — att han inte var den som gifte sig. Och därefter sade vi: — Stackars Emily bakom gardinen när de for förbi om söndagseftermiddagarna i det eleganta ekipaget, fröken Emily med högburet huvud och Homer Barron med hatten på sned och cigarr i mun, hållande tömmar och piska i sin gula handske.
   Några av fruarna började säga att det var en skam för staden och ett dåligt exempel för ungdomen. Männen ville inte ingripa, men slutligen tvingade fruarna baptistpastorn att tala med henne. Han ville aldrig avslöja vad som tilldrog sig under samtalet, men han vägrade att befatta sig vidare med saken. Nästa söndag åkte fröken Emily och Homer Barron genom gatorna igen och på måndagen skrev prästens fru till fröken Emilys släktingar i Alabama.
   Så hade hon åter fått anförvanter under sitt tak och vi avvaktade händelsernas vidare utveckling. Till att börja med hände ingenting. Men sedan blev vi övertygade om att de skulle gifta sig. Vi hörde att fröken Emily hade varit hos juveleraren och beställt ett toalettgarnityr i silver för en man, med initialerna H. B. på varje sak. Två dagar senare hörde vi att hon köpt en fullständig mansekipering, inklusive nattskjorta, och då sade vi: — De är gifta. Vi var uppriktigt glada. Vi var glada därför att de två kvinnliga kusinerna visat sig ännu mer griersonska än fröken Emily någonsin varit.
   Det förvånade oss inte att Homer Barron reste sin väg. (Gatuarbetet var fullbordat för en tid sedan.) Vi var lite besvikna över att det inte blivit någon avskedsfest, men vi förmodade att han rest i förväg för att ordna för fröken Emilys mottagande eller att han ville ge henne tillfälle att bli kvitt kusinerna. (Det blev snart till en hemlig sammansvärjning och vi hjälpte fröken Emily att överlista kusinerna.) Mycket riktigt, efter ytterligare en vecka gav de sig i väg. Och, precis som vi väntat, inom tre dagar var Homer Barron tillbaka i staden. En granne såg negertjänaren släppa in honom genom köksdörren en kväll i skymningen.
   Och det var det sista vi såg av Homer Barron, och även fröken Emily för en tid. Negern gick ut och in med matvarukorgen, men huset förblev tillstängt. Då och då fick vi se henne i ett fönster för ett ögonblick — som männen fick se henne den där natten då de strödde ut kalk — men för bortåt sex månader var hon inte synlig på gatan. Då förstod vi att det inte var annat än vad man kunnat vänta — det var som om den egenskap hos hennes far, som så ofta hindrat henne från att leva som en kvinna, varit för stark att kunna dö.
   När vi nästa gång såg fröken Emily hade hon fetmat och hennes hår hade blivit grått. Under de närmast följande åren grånade det alltmer, tills det blivit järngrått, grått som peppar-och-salt. Sedan blev det aldrig annorlunda. Intill den dag hon dog vid sjuttiofyra års ålder förblev det järngrått, likt håret hos en livskraftig man.
   Efter denna tid var hennes hus alltid stängt, med undantag för en period på sex-sju år omkring fyrtioårsåldern, då hon gav lektioner i blomstermålning. Hon inredde en studio i ett av rummen på nedre botten och döttrarna och dotterdöttrarna till överste Sartoris samtida sändes till henne lika regelbundet och med samma andakt som de sändes till kyrkan på söndagarna med en tjugufemöring för kollekthåven.
   Så blev en yngre generation stadens stöttepelare och ledande själ, och eleverna i blomstermålning växte upp och blev borta och sände inte sina egna barn till fröken Emily med färglådor och penslar och planscher som klippts ur damjournalerna. Huset stängdes efter den sista eleven och sedan förblev det stängt. När staden fick fri postutbärning var fröken Emily den enda som vägrade att låta dem sätta upp metallnumret över hennes dörr och placera en brevlåda där. Hon hörde inte på dem.
   Varje dag, under månader och år såg vi negern, som blev alltmer grå och böjd, gå ut och in med matvarukorgen. Varje december sände vi fröken Emily en skattsedel och den kom tillbaka på post en vecka efter, obetald. Då och då fick vi se henne i ett fönster i nedre våningen — den övre använde hon tydligen inte — hon liknade den utskurna madonnabilden i en nisch, och det var ovisst om hon såg oss eller ej. På det sättet levde hon från den ena generationen till den andra — avhållen, ofrånkomlig, ogenomskådlig, instängd, onaturlig.
   Och så dog hon. Insjuknade i detta hus, uppfyllt av damm och dunkel, med blott den gamle negertjänaren till sin hjälp. Vi visste inte ens att hon var sjuk, vi hade för länge sedan upphört att försöka få några upplysningar av negern. Han talade aldrig med någon, förmodligen inte ens med henne, ty hans röst hade blivit skrovlig och hes som om den inte använts på mycket länge.
   Fröken Emily dog i ett av rummen i nedre våningen, i en himmelssäng av valnöt med ett draperi för, med sitt gråa huvud vilande på en kudde, gulnad och skör av ålder.

*


Negern mötte de första besökande fruarna vid verandadörren och släppte in dem med deras väsande viskningar och irrande, nyfikna blickar, och sedan försvann han. Han gick direkt därifrån och man såg aldrig till honom mer.
   De två kvinnliga kusinerna infann sig omedelbart. De ordnade med begravning följande dag och hela staden kom för att se fröken Emily, där hon låg bland en mängd blommor. Faderns pastellansikte hängde över hennes bår med ett djupt grubblande uttryck, fruarna viskade och tisslade kusligt, och ute på verandan stod de gamla, gamla gubbarna, somliga av dem klädda i sina uppsnyggade uniformer från inbördeskriget, och talade om fröken Emily som om hon varit en av deras jämnåriga, de trodde sig ha dansat med henne och kanske ha friat till henne, blandande bort tidsbegreppet som de gamla brukar göra — de gamla för vilka det förflutna icke är en väg som blir allt smalare bortåt utan en väldig äng som aldrig nås av någon vinter och blott är skild från dem av de sista tio årens trånga pass.
   Vi visste redan att där fanns ett rum uppe i övre våningen som ingen hade sett på fyrtio år och som man måste bryta sig in i. De väntade till dess fröken Emily kommit anständigt i graven innan de öppnade det.
   När dörren stöttes upp fylldes rummet med tjockt damm. Ett tunt stoftlager hade lagt sig över allt i detta rum, vilket var utstyrt och möblerat som till bröllop: över sänggardinerna i blek rosa, över lampornas röda skärmar, över toalettbordet med det vackra kristallstället och toalettsakerna av silver, som mörknat så att monogrammet knappast kunde urskiljas. Där låg en krage med slips som om den nyss blivit avtagen och när man lyfte upp den efterlämnade den en vit halvcirkel i dammet på toalettbordet. Över en stol hängde kostymen, omsorgsfullt hopviken. Under den stod de två tomma skorna och bredvid låg de avdragna strumporna.
   Mannen själv låg i sängen.
   En lång stund stod vi och stirrade på det djupsinniga dödskalle-grinet. Kroppen hade tydligen en gång legat som i en omfamning, men nu hade den långa sömnen som övervinner kärleken såväl som hatet bemäktigat sig honom. Vad som fanns kvar av honom multnade under resterna av nattskjortan och kunde icke skiljas från bädden som han låg i, och över honom och över kudden bredvid honom låg höljet av tålmodigt, väntande stoft.
   Så lade vi märke till att på kudden bredvid honom fanns en fördjupning efter ett huvud. En av oss tog upp någonting från den och när vi lutade oss framåt — med det lätta, osynliga dammet stickande torrt och skarpt i näsborrarna — såg vi ett långt strå av järngrått hår.

Ur "Amerikansk berättarkonst", 1963 Översättning Artur Lundkvist.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki