Fandom

Svenskanoveller Wiki

En sång till Lya

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: George R R Martin

Shkeenernas städer är gamla, långt mycket äldre än människans, och den vidsträckta, roströda metropol som höjde sig från deras heliga kullar hade visat sig vara den äldsta av dem alla. Shkeenstaden hade inget namn. Det behövdes inte. Fastän de byggt städer och broar i hundratal och tusental, hade staden bland kullarna ingen rival. Den var störst till ytan och till befolkningsmängden, och den ensam låg i det heliga området. Den var deras Rom, Mekka och Jerusalem; allt på en gång. Den var Staden, och till sist kom alla shkeener dit, under dagarna närmast före Föreningen.
   Staden hade varit uråldrig redan före Roms fall, väldig och vitt utbredd medan Babylon ännu bara var en dröm. Men den kändes inte gammal. Människans öga såg bara kilometer efter kilometer av låga kupoler i rött tegel; små upphöjningar av torkad lera som täckte det böljande landskapet som hudutslag. Inuti var de mörka och nästan utan luft. Rummen var små och möblemanget enkelt.
   Ändå var det inte någon dyster stad. Dag efter dag hukade den bland de buskklädda kullarna, halstrad av den heta solen som svävade i skyn som en trött brandgul melon; men staden sjöd av liv; man kände lukten av matlagning, man hörde skratt och prat och såg barn springa omkring, man såg svettande byggnadsarbetare reparera kupolerna, man hörde de Förenades klockor ringa på gatorna. Shkeenerna var ett friskt och starkt och översvallande folk, nästan som barn. Hos dem fanns sannerligen inget som tydde på hög ålder eller uråldrig vishet. Detta är en ung ras, sade alla tecken, detta är en kultur i barndomsstadiet.
   Men den barndomen hade varat i över fjorton tusen år.
   Människornas stad var det verkliga barnet, mindre än tio jordår gammal. Den var byggd i utkanten av det kuperade området, mellan shkeenernas storstad och det dammiga, bruna slättlandskap där rymdhamnen hade vuxit upp. Enligt människans sätt att se var det en vacker stad: öppen och luftig, fylld med graciösa valv och gnistrande fontäner och trädkantade boulevarder. Byggnaderna var uppförda i metall, plast och traktens trädslag, de flesta var låga, i harmoni med shkeenernas hus. De flesta... Administrationstornet var undantaget, en blank, blå stålnål som sköt upp mot den klara himlen.
   Det syntes på flera kilometers avstånd i alla riktningar. Lyanna fick syn på det redan innan vi landade, och vi beundrade det från luften. De smala skyskraporna på Gamla Jorden och Baldur var högre, och de fantastiska nätstäderna på Arachne mycket vackrare — men detta smäckra blå Torn var ändå imponerande nog där det höjde sig i oemotsagt majestät över de heliga kullarna.
   Rymdhamnen låg i Tornets skugga på lagom gångavstånd. Men vi blev ändå mötta. En lång klarröd luftvagn låg och spann vid rampens slut när vi steg ur skeppet; föraren vilade sig mot roderspaken. Bredvid vagnen stod Dino Valcarenghi lutad mot dörren och pratade med en assistent.
   Valcarenghi var planetadministratör, sektorns underbarn. Ung, naturligtvis, men det visste jag förut. Inte särskilt lång, såg bra ut på ett mörkt, intensivt sätt med svart, tjockt, lockigt hår och ett lättsamt, gemytligt leende.
   Det leendet mötte oss när vi steg ned från rampen och sträckte fram händerna för att hälsa. "Hej", började han, "roligt att träffa er." Inget trams med formella presentationer där inte. Han visste vilka vi var, och vi visste vem han var, och Valcarenghi var inte den sorts människa som satte särskilt stort värde på ritualer.
   Lyanna tog hans hand i sin och gav honom sin vampyrblick; stora, mörka ögon, vitt uppspärrade, den lilla munnen krökt i ett svagt leende. Hon är liten, med kortklippt brunt hår, ser nästan ut som ett vilset barn. Hon kan se mycket ömtålig och mycket hjälplös ut. När det passar henne. Men hon ruskar om folk med den där blicken. Vet de att Lya är telepat tror de att hon håller på att rota runt bland deras innersta hemligheter. Men i själva verket leker hon bara med dem. När Lyanna verkligen läser, stelnar hela hennes kropp och det nästan syns hur hon skälver. Och den där stora, själssugande blicken blir hård och ogenomtränglig.
   Men inte många känner till det, så de försöker komma undan hennes vampyrögon och tittar åt ett annat håll och släpper hennes hand så fort som möjligt. Men inte Valcarenghi. Han log bara och stirrade tillbaka och fortsatte till mig.
   Jag läste verkligen när jag tog hans hand, som jag alltid gör. Av yrkesmässiga skäl, men det är också en dålig ovana, för det har tvärt klippt av en del lovande vänskapsband. Min förmåga går inte upp mot Lyas. Men den är inte heller lika krävande. Jag läser känslor. Valcarenghis gemyt flödade starkt och äkta. Utan något bakom, eller åtminstone inget som var tillräckligt nära ytan för att jag skulle kunna fånga upp det.
   Vi hälsade också på adjutanten, en lång medelålders blond stork vid namn Nelson Gourlay. Sedan föste Valcarenghi in oss alla i luftvagnen och vi lyfte. "Ni måste väl vara trötta", sade han när vi kommit upp i luften, "så vi sparar rundturen i stan och beger oss direkt till Tornet. Nelse visar er era rum och sedan tar vi en drink tillsammans och pratar igenom problemet. Har ni läst igenom materialet jag skickade?"
   "Ja", sade jag. Lya nickade. "Det låter intressant, men jag förstår inte riktigt vad vi har här att göra."
   "Det kommer vi snart till", svarade Valcarenghi. "Nu borde jag låta er njuta av utsikten. Han pekade mot fönstret, log och tystnade.
   Så Lya och jag njöt av utsikten eller det lilla vi hann med att njuta av under den fem minuter långa färden från rymdhamnen till tornet. Luftvagnen svepte fram längs huvudgatan i nivå med trädtopparna och piskade upp ett vinddrag som satte de tunna grenarna i rörelse när vi for förbi.
   Det var svalt och mörkt inne i vagnen, men utanför dallrade luften i hettan över stenläggningen. Solen närmade sig sin middagshöjdpunkt. Befolkningen måste ha befunnit sig inomhus runt luftkonditioneringsanläggningarna, för vi såg mycket lite trafik.
   Vi steg ur nära Tornets huvudingång och gick genom en väldig, skinande ren entréhall. Sedan lämnade Valcarenghi oss för att tala med några underhuggare. Gourlay ledde in oss i en av hissarna och vi for upp femtio våningar. Där passerade vi förbi en sekreterare in i en annan, privat hiss och klättrade ytterligare några våningar.
   Våra rum var vackra med svalt gröna mattor och träpaneler. Där fanns ett komplett bibliotek som till största delen bestod av jordiska klassiker bundna i syntetläder, men där fanns också några romaner från Baldur, vår hemplanet. Någon hade tagit reda på vad vi hade för smak. En av sängkammarväggarna var av färgat glas och erbjöd utsikt över staden långt under oss; det fanns en kontroll som gjorde glaset mörkare om man ville sova.
   Gourlay visade oss den pliktskyldigast, som en tvär pickolo. Jag läste snabbt av honom och fann ingen aggressivitet. Han var nervös, men bara en smula. Där fanns uppriktig hängivenhet för någon. Oss? Valcarenghi?
   Lya satte sig på en av de båda sängarna. "Tar någon upp vårt bagage?" frågade hon.
   "Ni kommer att bli väl omhändertagna", nickade Gourlay. "Behöver ni något, så säg bara till."
   "Oroa er inte, det ska vi göra", sade jag. Jag sjönk ned på den andra sängen och tecknade åt Gourlay att sätta sig i en stol. "Hur länge har ni varit här?"
   "Sex år", sade han, satte sig tacksamt ned och spred ut sig över stolen. "Jag är en av veteranerna. Jag har jobbat under fyra administratörer vid det här laget. Dino, och dessförinnan Stuart, och Gustaffson före honom. Jag jobbade till och med i några månader på Rockwoods tid."
   Lya kvicknade till, satte sig upp med korslagda ben och lutade sig framåt.
   "Han stannade visst inte längre än så?"
   "Stämmer", sade Gourlay. "Han gillade inte planeten och gick med på att bli degraderad till administratörs-assistent för att snabbt komma härifrån. Det gjorde mig inte så mycket, om sanningen ska fram. Han var av den där nervösa sorten som alltid håller på och ger order bara för att visa vem som bestämmer."
   "Och Valcarenghi?" frågade jag.
   Gourlay fick leendet att se ut som en gäspning. "Dino? Dino är okej, bäst av dem allihop. Han är bra och han vet att han kan sin sak. Han har bara varit här i två månader, men han har redan fått massor uträttat och fått många vänner. Han behandlar personalen som folk, säger du till alla och sånt där. Det uppskattas."
   Jag läste och fann uppriktighet. Det var alltså för Valcarenghi som Gourlay kände tillgivenhet. Han trodde på det han sade.
   Jag hade flera frågor men fick inte tillfälle att ställa dem. Gourlay reste sig plötsligt. "Jag borde faktiskt inte stanna längre", sade han. "Ni vill väl vila er? Kom upp till toppen om ungefär två timmar, så ska vi gå igenom saker och ting med er. Hittar ni tuben?"
   Vi nickade och Gourlay gick sin väg. Jag vände mig mot Lyanna. "Vad tror du?"
   Hon lade sig ned på sängen och betraktade taket. "Jag vet inte", sade hon. "Jag läste honom inte. Jag undrar varför de har haft så många administratörer. Och varför de ville att vi skulle komma."
   "Vi har Förmågan", sade jag och log. Jo, med stor bokstav Lyanna och jag hade testats och blivit registrerade som bärare av psi-Förmåga, och vi har skriftligt på det.
   "Jojo", sade hon, lade sig på sidan och log tillbaka. Inte det halva vampyrleendet den här gången, utan det sexiga lilla flickleendet.
   "Valcarenghi vill att vi ska vila oss", sade jag. "Det är nog ingen dum idé."
   Lya studsade upp ur sängen. "Okej", sade hon, "men enkelsängarna måste bort."
   "Vi kunde ju skjuta ihop dem." Hon log igen. Vi sköt ihop dem.
   Och vi sov faktiskt lite. Så småningom.
   Bagaget stod utanför dörren när vi vaknade. Vi bytte till rena kläder, gamla vardagstrasor, och litade på Valcarenghis beryktade brist av högtidlighet. Tuben tog oss upp till Tornets topp.
   Planetadministratörens kontor var knappast något kontor. Där fanns inget skrivbord, inget av den vanliga utrustningen. Bara en bardisk och yppiga, blå mattor med fotknölsdjup lugg och sex eller sju utspridda stolar. Samt massor av rymd och solljus, med Shkea framför våra fötter bortom det färgade glaset. Denna gång var alla fyra väggar av glas.
   Valcarenghi och Gourlay väntade på oss, och Valcarenghi själv skötte baren. Jag kände inte igen drycken, men den var sval, kryddstark och aromatisk. Jag smuttade tacksamt på den. Av någon anledning kände jag att jag behövde något uppiggande.
   "Shkeenskt vin", sade Valcarenghi leende som svar på en icke uttalad fråga. "De har ett namn för det, men jag kan inte uttala det ännu. Men ge mig lite tid. Jag har bara varit här i två månader och språket är svårt."
   "Håller du på att lära dig shkeenska?" frågade Lya förvånat. Jag visste varför. Shkeenska är svårt för människans talorgan, men infödda shkeener lär sig förbluffande lätt terranska. De flesta människor accepterade förtjust det förhållandet och glömde helt enkelt bort svårigheterna med att behärska det främmande språket.
   "Det hjälper mig att förstå deras sätt att tänka", sade Valcarenghi. "Åtminstone i teorin." Han log.
   Jag läste av honom igen, fastän det var svårare. Fysisk kontakt gör allt tydligare. Återigen fick jag en enkel känsla, nära ytan — stolthet den här gången. Blandad med njutning. Den tillskrev jag vinet. Inget inunder det.
   "Hur vinet än uttalas gillar jag det", sade jag.
   "Shkeenerna producerar en uppsjö av alkoholdrycker och matvaror", inflikade Gourlay. "Vi har redan fått flera godkända för export, och håller på att kontrollera andra. Det borde gå bra att sälja dem."
   "Senare i kväll får ni chansen att pröva mer av den lokala skaffningen", sade Valcarenghi. "Jag har ordnat en rundtur i staden med några uppehåll i Shkeenstaden. För att vara en så liten koloni har vi ett rätt intressant nattliv. Jag tänkte guida er själv"
   "Det låter fint", sade jag. Lya log också. En rundtur var ovanligt omtänksamt. De flesta normala känner sig illa till mods tillsammans med Förmågor, så de brukar bara kalla in oss för att uträtta det som måste göras, och få iväg oss igen så snabbt som möjligt. Umgås med oss gör de då avgjort inte.
   "Nu till problemet", sade Valcarenghi och lutade sig framåt. "Läste ni någonting om Föreningskulten?"
   "En shkeensk religion", sade Lya.
   "Den enda shkeenska religionen", rättade Valcarenghi. "Varenda en av dem är troende. Detta är en planet utan kättare."
   "Vi har läst materialet ni skickade oss", sade Lya. "Och allt annat vi kunnat få tag i."
   "Vad tycker ni om den?"
   "Hård, primitiv" Jag ryckte på axlarna. "Men inte värre än en massa andra religioner jag läst om. Shkeenerna har ju trots allt inte utvecklats särskilt högt. Det fanns religioner på Gamla Jorden som praktiserade människooffer."
   Valcarenghi skakade på huvudet och såg på Gourlays.
   "Nej, ni förstår inte", började Gourlay och satte ned sitt glas på mattan. "Jag har studerat deras religion i sex år. Det finns inget liknande i vår historia, absolut inte på Gamla Jorden, och inte heller hos något annat släkte vi träffat på. Och det är fel att jämföra Föreningen med människooffer, fullständigt fel. Religionerna på Gamla Jorden offrade en eller ett par ovilliga individer för att blidka sina gudar. Dödade några stycken för att ge nåd åt miljoner. Och de utvalda protesterade vanligen. Shkeenerna gör det inte på det sättet. Greeshkan tar dem allihop. Och de går frivilligt. De marscherar iväg som lämlar till grottorna för att ätas levande av de där parasiterna. Varenda shkeen Förenas vid fyrtio års ålder och går till Yttersta Föreningen före femtio."
   Jag kände mig osäker. "Jodå", sade jag, "jag tror jag förstår skillnaden. Men än sen? Är det det som är problemet? Jag kan föreställa mig att Föreningen drabbar shkeenerna hårt, men det är ju deras ensak. Deras religion är väl inte värre än hranganernas rituella kannibalism?"
   Valcarenghi drack ur sin drink, reste sig och gick mot baren. Medan han gav sig själv påfyllning sade han nästan nonchalant: "Så vitt jag vet, har inga människor konverterat till hrangansk kannibalism."
   Lya såg chockad ut. Jag kände mig chockad. Jag satte mig rakare upp och stirrade. "Va?"
   Valcarenghi återvände till stolen med glaset i handen. "Människor har konverterat till Föreningskulten. Dussintals är redan Förenade. Ingen av dem har uppnått Yttersta Föreningen ännu, men det är bara en tidsfråga." Han satte sig ned och tittade på Gourlay. Det gjorde vi också.
   Den gänglige, blonde adjutanten tog upp tråden. "Den första omvändelsen ägde rum för ungefär sju år sedan. Nästan ett år innan jag kom hit, två och ett halvt år efter att Shkea upptäcktes och kolonin blev byggd. Killen hette Magly. Psi-Förmåga, arbetade i nära kontakt med shkeenerna. Fler än han blev det inte på två år. Sedan var det en till år 08 och fler än en nästa år. Antalet har stigit konstant sedan dess. En var en kändis. Phil Gustaffson." "Planetadministratören?" Lya blinkade.
   "Högst densamme", sade Gourlay. "Vi har haft en massa administratörer, Gustaffson kom efter att Rockwood tappat sugen. Han var en stor och barsk gamling. Alla älskade honom. Han hade förlorat frun och ungarna på sitt sista uppdrag, men det märktes aldrig. Han var hjärtegod och skämtade alltid. Nå, han blev intresserad av shkeenreligionen och började prata med dem. Han pratade med Magly och några av de andra omvända också. Gick till och med och tittade på en greeshka. Då var han riktigt uppskakad ett tag. Men till slut kom han över det och fortsatte med att försöka förstå vad det handlade om. Jag arbetade tillsammans med honom men visste aldrig vad han var ute efter. För lite över ett år sedan konverterade han. Nu är han
   Förenad. Ingen har någonsin blivit accepterad så snabbt. Det talas i Shkeenstad om att han till och med kommer att tas emot till Yttersta Föreningen på en gång. Phil var administratör här längre än någon annan. Han var populär, och när han gick över följde många av hans vänner efter. Vid det här laget är det väldigt många som omvänt sig."
   "Nästan en procent och det ökar fortfarande", sade Valcarenghi. "Det låter väl inte så mycket, men kom ihåg vad det betyder i praktiken. En procent av människorna i min koloni väljer en religion som innefattar en mycket obehaglig sorts självmord."
   Lya såg från honom till Gourlay och tillbaka igen. "Varför har vi aldrig hört talas om det här?"
   "Det borde förstås ha rapporterats", sade Valcarenghi. "Men Stuart efterträdde Gustaffson, och han var livrädd för skandalen. Det finns ingen lag som förbjuder människor att ansluta sig till någon ickemänsklig religion, så för Stuart var det inget problem. Han rapporterade rutinmässigt antalet omvända, och högre upp var det ingen som någonsin besvärade sig med att dra sig till minnes vad det egentligen var alla de här människorna omvände sig till."
   Jag drack ur min drink och ställde ifrån mig glaset. "Fortsätt", sade jag till Valcarenghi.
   "För mig är den här situationen ett problem", sade han. "Jag bryr mig inte om hur få eller många det rör sig om, blotta tanken att människor låter greeshkan att äta upp dem skrämmer mig. Jag har låtit ett lag psykiatriker arbeta med det sedan jag kom hit, men de kommer ingen vart. Jag behöver Förmågor. Jag vill att ni tar reda på varför de här människorna konverterar. Sedan kan jag ta itu med situationen."
   Problemet var udda men uppdraget verkade enkelt. För säkerhets skull läste jag Valcarenghi. Hans känslor var en smula mer sammansatta den här gången, men inte så det störde. Förtröstan först och främst: han var säker på att kunna lösa problemet. Där fanns uppriktig ängslan, men ingen rädsla och inte minsta antydan till bedräglighet. Inte heller nu kunde jag uppfånga något under ytan. Valcarenghi var bra på att dölja sin oro, om han nu kände någon.
   Jag kastade en blick på Lyanna. Hon satt stelt i stolen och kramade hårt om vinglaset. Hon läste. Sedan slappnade hon av och tittade åt mitt håll och nickade.
   "Låt gå. Jag tror nog vi ska klara det", sade jag.
   "Det har jag aldrig tvivlat på", sade Valcarenghi och log. "Frågan var bara om ni ville försöka. Men nu har vi pratat tillräckligt mycket allvar för i kväll. Jag lovade er en kväll på stan, och jag försöker alltid hålla mina löften. Vi ses nere i lobbyn om en halvtimme."

På rummet bytte Lya och jag om till något mer formellt. Jag valde en mörkblå tunika med vita byxor och matchande nätscarf. Det var inte allra högsta modet, men jag hoppades att Shkea skulle ligga flera månader efter sin tid. Lya drog på sig en silkesmjuk vit hudnära dräkt med ett nät av tunna blå ränder som flöt över henne i sensuella linjer som motsvarade hennes kroppstemperatur. Linjerna var avgjort lidelsefulla och accentuerade hennes slanka figur i ett enda odiskutabelt syfte. En blå regncape fullbordade hennes utstyrsel.
   "Valcarenghi är lustig", sade hon medan hon knäppte den.
   "Hurså?" Jag kämpade med knäppsömmen på tunikan, som vägrade att låta sig knäppas. "Fångade du upp något när du läste honom?"
   "Nej", sade hon. Hon knäppte sista knappen och beundrade sig i spegeln. Sedan svängde hon runt mot mig med capen virvlande bakom sig: "Det är det jag menar! Han tänkte vad han sa. Åh, inte exakt samma ord, förstås, men ingen väsentlig skillnad. Han tänkte på det vi diskuterade, och bakom det fanns bara en mur." Hon log. "Jag fick inte fram en enda av hans mörka hemligheter."
   Äntligen fick jag ordning på knäppsömmen. Jag smackade med tungan. "Nå, du får ju ett nytt tillfälle i kväll."
   På det fick jag en grimas till svar. "Det får jag så fan heller. Jag läser inte av folk på fritiden. Det är inte juste. Dessutom är det så ansträngande. Jag önskar att jag kunde fånga upp tankar lika enkelt som du fångar känslor."
   "Det är priset för Förmågan", sade jag. "Din Förmåga är bättre än min, alltså får du betala ett högre pris." Jag rotade runt i bagaget efter en regncape, men hittade ingen som passade, så jag bestämde mig för att strunta i det. Det var hur som helst ute att ha cape. "Jag fick inte heller ut särskilt mycket av Valcarenghi. Inte mer än man kunde läsa av hans ansiktsuttryck. Han måste ha ett väldisciplinerat tankeliv. Men det förlåter jag honom. Han serverar gott vin."
   "Faktiskt", nickade Lya. "Det gjorde mig gott. Huvudvärken jag vaknade med försvann."
   "Den berodde nog på höjden", föreslog jag. Vi gick mot dörren.
   Lobbyn var folktom, men Valcarenghi lät oss inte vänta länge. Den här gången körde han sin egen luftvagn, en åtgången svart historia han tydligen haft ett bra tag. Gourlay var inte upplagd för någon helkväll, men Valcarenghi hade en kvinna i sitt sällskap, en bedövande skönhet med kastanjebrunt hår. Hon hette Laurie Blackburn och var till och med yngre än Valcarenghi — gissningsvis runt tjugofem.
   Solen höll på att gå ned när vi startade. Hela horisonten var en fantastisk väv i rött och orange, och en sval bris blåste in från slätterna. Valcarenghi lät luftkonditioneringen vara avslagen och öppnade vagnens fönster, och vi såg skymningen sänka sig över staden medan vi for förbi.
   Vi åt middag på en lyxrestaurang med baldurisk inredning — förmodligen för att få oss att känna oss hemma. Men maten var mycket kosmopolitisk. Kryddorna och själva sättet att tillaga maten var balduriska. Köttet och grönsakerna var odlade på Shkea. Det blev en intressant kombination. Valcarenghi beställde åt oss alla fyra och vi fick in en provkarta på dussintalet rätter. Den bästa var i mitt tycke en liten shkeensk fågel lagad i sötsur sås. Det var inte särskilt mycket att sätta tänderna i, men det lilla som fanns smakade storartat. Vi avverkade också tre flaskor vin under måltiden: en flaska av den shkeenska sort vi redan prövat på, en flaska kyld Veltaar från Baldur och lite äkta Bourgogne från Gamla Jorden.
   Samtalet kom snabbt igång; Valcarenghi var en född berättare men också en god lyssnare. Till slut ledde diskussionen naturligtvis fram till Shkea och shkeenerna. Där tog Laurie kommandot. Hon hade varit på Shkea i ungefär sex månader och arbetade på en akademisk examen i exoantropologi. Vad hon försökte ta reda på var varför Shkeas civilisation stannat kvar på samma nivå i flera tusen år.
   "De är faktiskt äldre än vi", berättade hon för oss. "De byggde städer innan människan kunde använda verktyg. Det borde ha varit rymdfarande shkeener som träffade på primitiva människor, inte tvärtom."
   "Finns det inte redan teorier om varför det blev så?" frågade jag.
   "Jo, men ingen har blivit allmänt accepterad", sade hon. "Cullen anför till exempel frånvaron av tunga metaller som skäl. Det är en faktor, men är det hela förklaringen? Von Hamrin hävdar att shkeenerna inte hade tillräckligt mycket konkurrens — det finns inga stora köttätare på planeten, och alltså fanns det inget skäl för släktet att utveckla aggressivitet. Men han har fått mothugg. Shkea är inte riktigt så idylliskt; hade det varit det, hade shkeenerna aldrig kommit så långt som de faktiskt har. Och vad är förresten greeshkan om inte köttätare? Den äter dem ju, eller hur?"
   "Vad tror du, då?" frågade Lya.
   "Jag tror att det har haft något med religionen att göra, men jag har inte rätat ut alla frågetecken ännu. Dino hjälper mig att prata med folk, och shkeenerna är mycket öppenhjärtiga, men forskningen går trögt." Hon hejdade sig plötsligt och såg inträngande på Lya. "För mig, i alla fall. Jag föreställer mig att det skulle vara lättare för er."
   Det var inte första gången vi hörde något sådant. Normala människor tror ofta att Förmågor har orättvisa fördelar, vilket är fullt förståeligt. Det har vi. Men Laurie lät inte bitter. Hon lät längtansfull och fundersam snarare än syrligt förorättad.
   Valcarenghi lutade sig fram och lade armen om henne. "Nej, hördu, nu pratar vi inte jobb längre", sade han. "Robb och Lya borde inte behöva bekymra sig för shkeenerna förrän i morgon."
   Laurie tittade på honom och log försiktigt. "Okej", sade hon lätt. "Jag blir så engagerad. Ursäkta."
   "Det gör inget", sade jag till henne. "Ämnet är intressant. Ge oss bara ett par dagar, så blir vi säkert lika entusiastiska."
   Lya nickade och tillade att Laurie skulle vara den första vi meddelade om vi hittade något som stödde hennes teori. Jag lyssnade knappast. Jag vet att det inte är artigt att läsa av Normala när man umgås privat med dem, men ibland kan jag inte motstå det. Valcarenghi höll armen om Laurie och hade försiktigt dragit henne intill sig. Jag var nyfiken.
   Alltså läste jag av dem, snabbt och skuldmedvetet. Han mådde väldigt bra — lite onykter och mycket självsäker och beskyddande. Situationens herre. Men Laurie var en enda röra — osäkerhet, undertryckt ilska, en svag aning av rädsla. Och kärlek, förvirrad, men mycket stark. Jag betvivlade att den rörde mig eller Lya. Hon älskade Valcarenghi.
   Jag kände efter Lyas hand under bordet, fann hennes knä och kramade det försiktigt. Hon tittade på mig och log. Hon läste inte av, och det var bra. Det störde mig att Laurie älskade Valcarenghi, fast jag visste inte varför, och det var lika bra att Lya inte märkte mitt missnöje.
   Vi drack snabbt ur det sista av vinet, och Valcarenghi betalade hela notan. Sedan reste han sig. "Framåt!" utropade han. "Kvällen är ung, och vi har fler ställen att besöka."
   Alltså besökte vi. Inga holoshower eller annat långtråkigt, fastän det fanns ett antal teatrar i staden. Ett kasino stod närmast på listan. Spel och dobbel var lagligt på Shkea, naturligtvis, och hade det inte varit det skulle Valcarenghi ha legaliserat det. Han stod för spelmarkerna, och jag förlorade några åt honom liksom Laurie. Lya tilläts inte spela; hennes Förmåga var för stark. Valcarenghi vann stort; han var överdådig på tankesnurr och rätt bra på de traditionella spelen också.
   Sedan blev det en bar. Fler drinkar och lokal underhållning, som var bättre än jag väntat mig.
   Det var kolmörkt när vi kom ut, och jag antog att expeditionen närmade sig sitt slut. Valcarenghi överraskade oss. När vi kom tillbaka till vagnen sträckte han sig ned under kontrollpanelen, plockade fram en ask tillnyktringspiller och skickade runt den.
   "Men det är väl du som kör", sade jag. "Vad ska jag med de här till? Jag börjar ju just komma i form."
   "Jag tänker ta er med på ett äkta shkeenskt kulturevenemang, Robb", sade han. "Och jag vill inte att du häver ur dig nåt dumt eller spyr på infödingarna. Ta din tablett."
   Jag tog tabletten och det slutade snurra i huvudet. Valcarenghi hade redan vagnen i luften. Jag lutade mig bakåt och lade armen om Lya; hon vilade huvudet på min axel. "Vart är vi på väg?" frågade jag.
   "Till shkeenernas stad", svarade han utan att titta bakåt, "till deras Församlingssal. De har Samling där i natt, och jag trodde att ni skulle vara intresserade."
   "Den kommer förstås att hållas på shkeenska", sade Laurie, "men Dino kan översätta åt er. Jag kan också lite av språket, och kan fylla i det han missar"
   Lyas ögon lyste. Vi hade förstås läst om Samlingar, men vi hade knappast väntat oss att få se en första dagen på Shkea. Samlingarna var en religiös rit; ett slags massbikt för pilgrimer som skulle ansluta sig till de Förenades led. Pilgrimer vällde dagligen in i staden på höjden, men Samlingar hölls bara tre eller fyra gånger om året, när antalet presum- tiva Förenade blivit tillräckligt stort.
   Luftvagnen blixtrade fram nästan ljudlöst genom den väl upplysta kolonin, passerade förbi väldiga fontäner i spelande färger och vackert utsirade valvbågar som liknade flytande eld. Några andra luftvagnar flög omkring och här och där syntes fotgängare ströva längs stadens breda affärsgator. Men de flesta var inomhus, och ljus och musik strömmade ut ur många av de hem vi for förbi.
   Sedan började staden plötsligt ändra utseende. Den plana marken började bölja, kullar växte upp framför oss och sedan bakom oss och ljusen försvann. Under oss ersattes affärsgatorna av oupplysta grusvägar, och kupolerna av glas och metall byttes ut mot de äldre tegelbyggnader de
   sökte efterlikna. Shkeenernas stad var lugnare än sin mänskliga motsvarighet; de flesta husen låg mörka och tysta.
   Sedan dök en kupol upp framför oss, större än de andra - nästan som en egen kulle med ett stort portvalv och rader av fönsterspringor. Och här trängde det ut ljus och ljud, och det fanns shkeener utanför. Plötsligt insåg jag att detta, trots att jag varit på Shkea nästan en hel dag, var det första jag såg av shkeenerna. Inte för att jag kunde se dem speciellt bra från luftvagnen i mörkret. Men såg dem gjorde jag. De var mindre än människor - de längsta var omkring en och femtio - och de hade stora ögon och långa armar. Det var allt jag kunde urskilja uppifrån.
   Valcarenghi satte ned vagnen bredvid Församlingssalen, och vi klev ur. Shkeener steg in genom valvbågen från flera håll, men de flesta var redan inomhus. Vi sällade oss till dem som kom in, och ingen gav oss ens en blick utom en som hälsade på Valcarenghi med tunn, gnällig röst och duade honom. Han hade vänner till och med här.
   Byggnaden innehöll ett enda stort rum med en stor, grovt tillyxad scen i mitten och runt den en väldig mängd shkeener. Lokalen var upplyst bara av facklor som fästs i hål längs väggarna och på höga pinnar runt plattformen. Någon talade och alla de stora, utstående ögonen riktades mot talaren. Vi fyra var de enda människorna i Salen.
   Mannen som talade lystes klart upp av facklorna; han var tjock och medelålders och rörde sakta, nästan hypnotiskt på armarna medan han talade. Hans tal bestod av en serie visslingar, rosslanden och stönanden, så jag lyssnade inte så noga. Han var mycket för långt bort för att avläsa. Jag fick nöja mig med att studera hans och de omkringstående shkeenernas utseende. Såvitt jag kunde se var alla hårlösa med mjuk, orange hud, täckt av tusentals små rynkor. De var klädda i enkla, fyrkantiga stycken av grovt, mångfärgat tyg, och jag hade svårt att skilja männen och kvinnorna åt.
   Valcarenghi lutade sig åt mitt håll och viskade med omsorgsfullt låg röst: "Talaren är bonde. Han berättar för folkmassan om hur långt han färdats och om en del av de strapatser han genomlevt."
   Jag såg mig omkring. Valcarenghis viskande röst var det enda som hördes. Alla andra var dödstysta, med blickarna andlöst fastnaglade vid plattformen. "Han säger att han har fyra bröder", berättade Valcarenghi. "Två av dem har gått igenom Yttersta Föreningen och en är Förenad. Den fjärde är yngre än han och äger bondgården nu. Han kommer aldrig att få se sin gård mer, men det är han lycklig över", fortsatte Valcarenghi efter ett ögonblicks eftertanke.
   "Dålig skörd?" frågade Lya och log vanvördigt. Hon hade lyssnat på samma framviskade redogörelse. Jag gav henne en sträng blick.
   Shkeenen fortsatte. Valcarenghi snubblade fram i hans spår. "Nu berättar han om sina brottsliga gärningar, alla gärningar han skäms för, sina mörkaste hemligheter. Han har varit elak ibland, han är fåfäng, en gång slog han till och med sin yngre bror. Nu talar han om sin fru och de andra kvinnor han haft. Han har bedragit henne många gånger, kopulerat med andra. När han var pojke hade han samlag med djur, för han var rädd för kvinnor. På senare år har han blivit impotent och hans bror har stått till tjänst hos frun"
   Det fortsatte i evighet, fullt av otroliga detaljer, både överraskande och skrämmande. Inga intimiteter utelämnades, inga hemligheter lämnades orörda. Jag stod och lyssnade på Valcarenghis viskningar, chockad till att börja med, men så småningom började historiens ynkedom bli långtråkig. Jag började känna mig rastlös. Jag undrade stilla om jag kände någon människa hälften så väl som jag numer kände den här fete shkeenen. Sedan undrade jag om Lyanna med sin Förmåga kände någon hälften så väl. Det var nästan som om talaren ville att vi skulle genomleva hans liv här och nu.
   Hans tal verkade vara i timmar, men till slut närmade det sig sitt slut. "Nu pratar han om Föreningen", viskade Valcarenghi. "Han kommer att bli Förenad, han är full av glädje över det, han har längtat efter det så länge. Hans olycka närmar sig sitt slut, hans ensamhet kommer att upphöra, snart ska han vandra genom den heliga stadens gator och ringa ut sin glädje i klockorna. Och sedan följer den
   Yttersta Föreningen om några år. Han kommer att vara tillsammans med sina bröder i livet efter detta."
   "Nej, Dino" Nu var det Laurie som" viskade. "Lägg inte människoord i munnen på honom. Han kommer att vara sina bröder", säger han. "Frasen innebär också att de kommer att vara han."
   "Okej, Laurie, om du säger det, så..." Valcarenghi log.
   Plötsligt var den tjocke bonden borta från scenen. Det prasslade i folkmassan och en annan skepnad tog hans plats: mycket kortare, omåttligt rynkig och med ett gapande hål i stället för ena ögat. Han började sin berättelse, osäkert först, sedan med större säkerhet.
   "Han är murare, han har gjort många kupoler, han bor i den heliga staden. Han förlorade ögat för många år sedan när han föll från en kupol på en vass påle. Smärtan var mycket stor, men han återvände till arbetet inom ett år, han bad inte om förtida Förening, han var mycket tapper, han är stolt över sitt mod. Han har en fru, men de har aldrig fått några barn, det gör honom ledsen, han har svårt för att prata med sin fru, de är skilda från varann till och med när de är tillsammans och hon gråter om nätterna, det gör honom också ledsen, men han har aldrig gjort henne illa och..."
   Det höll på i timmar igen. Återigen började jag bli rastlös, men jag tog mig själv i upptuktelse - det här var för viktigt. Jag lät mig fångas av Valcarenghis översättning och av den enögde shkeenens historia. Inom kort var jag lika uppslukad av berättelsen som varelserna omkring mig. Det var varmt och kvavt och nästan syretomt i kupolen, och min tunika blev sotig och genomsvettig; en del av fukten kom från mina närmaste grannar. Men jag märkte det knappt.
   Den andre talaren slutade på samma sätt som den förste, med en lång lovsång över lyckan att vara Förenad och över den kommande Yttersta Föreningen. Mot slutet behövde jag knappast Valcarenghis översättning - jag kunde höra lyckan i shkeenens röst och se den i hans skälvande kropp. Eller så kanske jag läste omedvetet. Men jag kan inte läsa på så långt håll - om inte objektet sänder ut mycket starka känslor.
   En tredje talare steg upp på plattformen och talade högre än de andra. Valcarenghi höll takten. "Den här gången är det en kvinna", sade han. "Hon har burit sin man åtta barn, hon har fyra systrar och tre bröder, hon har arbetat i jordbruket hela livet, hon..."
   Plötsligt verkade hennes röst vackla, och hon avslutade ett långt stycke med flera skarpa, höga visslingar. Sedan blev hon tyst. Som en man började folkmassan svara med liknande visslingar. En kuslig, ekande musik fyllde Församlingssalen, och alla shkeenerna runt oss började vagga och vissla. Kvinnan såg ut på de omgivande; hon stod böjd och bruten ut.
   Valcarenghi började översätta men fastnade på något ord. Laurie bröt in innan han hittat rätt igen. "Nu har hon berättat om en stor tragedi", viskade hon. "De visslar för att visa sin sorg, sin identifikation med hennes smärta."
   "Medkänsla, ja", sade Valcarenghi och tog över igen. "När hon var ung blev hennes bror sjuk och verkade vara döende. Hennes föräldrar sade åt henne att ta honom till de heliga kullarna, för de kunde inte lämna de yngre barnen. Men hon förstörde ett hjul på vagnen genom att köra vårdslöst, och hennes bror dog på slätterna. Han avled utan Förening. Hon klandrar sig själv"
   Shkeenen hade börjat tala igen. Laurie började översätta, lutade sig nära oss och viskade lågt. "Hennes bror dog", säger hon igen. "Hon handlade felaktigt mot honom, vägrade honom Förening, nu är han avskild och ensam och försvunnen utan... utan..."
   "Efterliv", sade Valcarenghi. "Utan efterliv"
   "Jag är inte säker på att det är riktigt rätt", sade Laurie. "Begreppet är..."
   Valcarenghi viftade åt henne att vara tyst. "Lyssna", sade han. Han fortsatte översätta.
   Vi lyssnade på hennes berättelse, överförd med hjälp av Valcarenghis allt hesare viskningar. Hon talade längst av alla, och hennes berättelse var den dystraste av de tre. När hon slutade, följde ännu en talare. Men Valcarenghi lade handen på min axel och vinkade mig mot utgången.
   Den svala nattluften slog emot oss som isvatten, och plötsligt insåg jag att jag var genomvåt av svett. Valcarenghi gick snabbt mot bilen. Bakom oss fortsatte bekännelserna, och shkeenerna visade inga tecken på att tröttna.
   "Samlingar pågår i flera dagar, ibland veckor", sade Laurie när vi steg in i luftvagnen. "Shkeenerna lyssnar i skift — de anstränger sig fruktansvärt för att höra vartenda ord, men förr eller senare blir de utmattade, drar sig undan för en kort vila och återvänder sedan för att höra mer. Det är en stor ära att klara sig genom en hel Samling utan att sova."
   Valcarenghi sköt oss upp i luften. "Jag ska försöka mig på det en vacker dag", sade han. "Jag har aldrig stannat
   längre än några timmar, men jag tror jag skulle klara av det om jag dopade mig. Vi kan skapa större förståelse mellan människor och shkeener om vi deltar i deras ritualer på ett fullständigare sätt."
   "Åh", sade jag. "Det kanske Gustaffson också tyckte." Valcarenghi skrattade lätt. "Nåja, så fullständigt tänker jag inte delta"
   Hemfärden skedde under trött tystnad. Jag hade tappat bort tiden, men min kropp antydde att vi var nära gryningen. Lya, som låg hopkrupen under min arm, såg utpumpad, tom och bara till hälften vaken ut. Jag kände mig likadan.
   Vi lämnade luftvagnen framför Tornet och tog tuberna upp. Jag var för trött för att tänka och somnade mycket, mycket snabbt.
   Den natten drömde jag. En behaglig dröm, tror jag, men när ljuset kom bleknade den bort och lämnade mig tom och med en känsla av att ha blivit lurad. Jag låg där med armen om Lya och blicken fäst i taket och försökte erinra mig vad drömmen handlat om. Utan resultat.
   Istället vandrade mina tankar till Samlingen, och jag gick igenom allt i huvudet en gång till. Till slut trasslade jag mig loss och steg upp ur sängen. Vi hade mörklagt glaset, så rummet var fortfarande kolsvart. Men jag hittade utan större svårighet manöverknappen och släppte försiktigt in förmiddagsljuset.
   Lya protesterade sömnigt och vände sig på andra sidan, men gjorde inga ansatser att stiga upp. Jag lämnade henne i sängkammaren, gick ut i biblioteket och letade efter någon bok om shkeenerna — något med mer kött på benen än det vi fått oss tillskickat. Otur. Biblioteket var avsett för avkoppling, inte för forskning.
   Jag hittade en teleskärm och slog Valcarenghis kontorsnummer. Gourlay svarade. "Godmorgon", sade han. "Dino trodde att du skulle ringa. Han är inte här just nu. Han är ute och medlar i en affärstvist. Vad behöver du?"
   "Böcker", sade jag, fortfarande lite sömndrucken. "Någonting om shkeenerna."
   "Det kan jag inte hjälpa dig med", sade Gourlay. "Finns inga, egentligen. En massa uppsatser, studier och monografier, men inga riktiga böcker. Jag ska skriva en, men det har inte blivit av ännu. Dino tyckte väl att jag kunde vara din källa, förmodar jag. Har du några frågor?"
   Jag letade efter någon fråga men fann ingen. "Nej, faktiskt inte", sade jag och ryckte på axlarna. "Jag ville bara ha en allmän bakgrund, kanske lite mer om Samlingar."
   "Vi kan pratas vid om det senare", sade Gourlay. "Dino trodde att ni skulle vilja börja jobba idag. Vi kan ta hit folk till Tornet, om ni vill det, eller också kan ni åka ut till dem."
   "Vi åker ut", sade jag snabbt. Att förvandla folk till intervjuoffer förstör allting. De blir alldeles nervösa, och det täcker alla känslor jag vill läsa av, och de tänker på andra saker, så Lyanna får också problem.
   "Då så", sade Gourlay. "Dino har ställt en luftvagn till ert förfogande. Hämta den nere i lobbyn. Där finns nycklar åt er också, så att ni kan komma direkt upp till kontoret utan att behöva ha besvär med sekreterarna och sånt."
   "Tack", sade jag. "Vi hörs senare." Jag stängde av teleskärmen och gick tillbaka till sängkammaren.
   Lya satt upp med täcket runt midjan. Jag satte mig bredvid henne och kysste henne. Hon log, men kysste mig inte tillbaka. "Hallå där, vad är det för fel?" sade jag.
   "Huvudvärk", svarade hon. "Jag trodde tillnyktringspiller skulle ta hand om baksmällor."
   "Det är i alla fall meningen. Mina fungerade bra." Jag gick till garderoben och började leta efter något att ta på mig. "Vi borde ha huvudvärkstabletter här någonstans. Jag är säker på att Dino inte skulle glömma något så självklart."
   "Mycket lustigt. Fast det skulle han nog inte. Släng hit lite kläder."
   Jag tog en av hennes overaller och slängde den genom rummet. Lya reste sig upp och gled i den medan jag klädde mig. Sedan försvann hon in i badrummet.
   "Det var bättre", sade hon. "Du hade rätt. Han har inte glömt mediciner."
   "En grundlig typ."
   Hon log. "Det stämmer nog. Men Laurie kan språket bättre. Jag läste av henne. Dino gjorde ett par misstag när han översatte igår kväll."
   Jag hade redan gissat att det låg till på det viset. Fast inget ont om Valcarenghi; efter vad de själva sagt hade hon fyra månaders försprång. Jag nickade. "Läste du av något annat?"
   "Nej. Jag försökte nå talarna, men avståndet var för stort." Hon kom fram och: tog min hand. "Vart ska vi idag?" "Till shkeenstaden", sade jag. "Låt oss försöka hitta några sådana där Förenade. Jag såg inga vid Samlingen."" "Nej. De är till för dem som ska bli Förenade."
   "Jo, jag har hört det. Nu sticker vi."
   Vi stack. Vi stannade på nivå fyra och åt en sen frukost i Torncafeterian och fick sedan vår luftvagn utpekad för oss av en man i lobbyn. En sportig, grön, fyrsitsig sak, mycket alldaglig, mycket diskret.
   Jag tog inte luftvagnen hela vägen in till shkeenstaden, eftersom jag fick för mig att vi skulle få mer känsla för ställets atmosfär om vi gick till fots. Så jag parkerade bortom första stråket med kullar, och därifrån promenerade vi.
   Människornas stad hade verkat nästan tom, men shkeenernas levde. De makadambelagda vägarna var fulla av invånare som skyndade fram och tillbaka, fullastade med tegel, fruktkorgar och kläder. Det fanns barn överallt, de flesta nakna; tjocka, orange energibollar som rusade i cirklar runt omkring oss, visslade, grymtade, log och då och då ryckte i oss. Barnen såg inte ut som de vuxna. De hade till exempel tofsar av rödaktigt hår och deras hud var fortfarande slät. Det var bara de som egentligen brydde sig om oss. De vuxna shkeenerna skötte sina sysslor och gav oss ibland ett vänligt leende. Tydligen var människor inte alltför ovanliga på shkeenstadens gator.
   Trafiken bestod till största delen av fotgängare, men små träkärror var också vanliga. Shkeenernas dragdjur såg ut som stora gröna hundar som just skulle till att kräkas. De var spända för kärrorna i par, och de gnällde ändlöst medan de drog. Alltså kallades de förstås gnällare av människorna. Förutom att de gnällde, exkrementerade de också ständigt. Detta, tillsammans med odörerna från den mat som såldes i korgar och från shkeenerna själva, gav staden en säregen och stark lukt.
   Ljudnivån var också hög, ett ständigt oväsen. Ungar som visslade, shkeener som högljutt diskuterade, stönade, gnydde och knarrade, gnällare som gnällde och kärror som skramlade fram över stenarna. Lya och jag promenerade tyst tvärs igenom alltihop, hand i hand, och tittade och lyssnade och luktade och... läste.
   Jag var vidöppen när jag gick in i shkeenstaden, jag lät allt skölja över mig medan jag gick, allt utan urskiljning. Jag var centrum i en liten bubbla av känslor - känslor rusade mot mig när shkeener närmade sig, bleknade bort när de försvann, känslor kretsade runt, runt omkring mig med de dansande barnen. Jag simmade i ett hav av intryck. Och jag häpnade.
   Jag häpnade för att det var så välbekant. Jag hade läst av ickemänskliga varelser förr. Ibland var det svårt, ibland var det lätt, men det var aldrig trevligt. Hranganerna har vresiga själar, de stinker av hat och bitterhet, och jag känner mig smutsig när jag kommer därifrån. Fyndierna har så svaga känslor att jag knappast kan läsa dem alls. Damoosherna är... annorlunda. Jag läser dem lätt, men kan inte namnge de känslor jag läser.
   Men shkeenerna - det var som att gå längs en gata på
   Baldur. Nej, vänta lite, mer som på någon av de Förlorade Kolonierna, som när en människokoloni sjunkit tillbaka ned i barbari och glömt sitt ursprung. Där rasar mänskliga känslor, ursprungliga och starka och verkliga, men mindre förfinade än på Baldur eller Gamla Jorden. Shkeenerna var sådana: kanske primitiva, men mycket lätta att förstå. Jag läste glädje och sorg, avundsjuka, ilska, nyckfullhet, bitterhet, längtan, smärta. Samma berusande blandning som uppslukar mig överallt, när jag släpper in den.
   Lya läste också. Jag kände hennes hand spänna sig i min. Efter ett tag slappnade den av igen. Jag vände mig mot henne, och hon såg frågan i min blick.
   "De är människor", sade hon. "De är som vi."
   Jag nickade.
   "Parallell evolution, kanske. Frånsett några små skillnader skulle Shkea kunna vara en äldre Jord. Men du har rätt. De är mer mänskliga än något annat släkte vi mött i rymden." Jag funderade på det. "Besvarar det Dinos fråga? Om de är som vi, måste det ju betyda att deras religion är mer tilltalande än en verkligt främmande skulle kunna vara."
   "Nej, Robb", sade Lya. "Det tror jag inte. Jag tror precis tvärtom. Om de är som vi, blir det tvärtom obegripligt att de fullständigt frivilligt går sin död till mötes. Förstår du?"
   Hon hade förstås rätt. Det var inga självmordskänslor jag läst av, inget instabilt, inget verkligt onormalt. Och ändå gick varenda shkeen till slut till den Yttersta Föreningen.
   "Vi borde koncentrera oss på någon särskild", sade jag. "Den här tankesörjan får vi inte ut något av." Jag såg mig omkring för att hitta ett lämpligt offer, men just då hörde jag klockorna börja ringa.
   Ljudet kom från någonstans till vänster om oss och hördes bara svagt i stadens larm. Jag drog Lya i handen och vi sprang längs gatan på jakt efter dem och vek av åt vänster i den första öppningen i raden av kupoler.
   Klockorna var fortfarande en bit bort, och vi fortsatte att springa genom något som måste ha varit någons trädgård och klättrade över en låg häck som var full av taggar.
   Bortom den låg ännu en tomt, en dyngstack, fler kupoler och till slut en gata. Det var där vi hittade klockringarna.
   De var fyra stycken, alla Förenade, klädda i långa dräkter av klart rött tyg som släpade i dammet, och de hade alla stora bronsfärgade klockor i bägge händerna. De ringde ständigt i klockorna, de långa armarna svängde fram och tillbaka, och den genomträngande klangen fyllde gatan. Alla fyra var äldre med shkeenska mått mätt - hårlösa och med miljontals små rynkor. Men de log brett, och de yngre shkeener som passerade log mot dem.
   På deras huvuden red greeshkan.
   Jag hade väntat mig att finna synen avskyvärd. Det gjorde jag inte. Jag kände ett lätt obehag, men bara för att jag visste vad det betydde. Parasiterna var ljust klarröda klumpar av något klibbigt material, i storleksordning från en liten pulserande vårta på en av shkeenernas bakhuvud till ett stort flak av droppande, flytande rött som täckte huvudet och axlarna på den minste av dem som en levande kåpa. Jag visste att greeshkan levde av att dela näringsämnena i shkeenernas blod.
   Men också genom att sakta - oändligt sakta - förtära sin värd.
   Lya och jag stannade på några meters avstånd från dem och såg på medan de ringde. Hon såg högtidlig ut, och det tror jag att jag också gjorde. Alla andra log, och sångerna klockorna sjöng var glädjesånger. Jag kramade hårt om Lyas hand. "Läs", viskade jag.
   Vi läste.
   Jag läste klockor. Inte ljudet av klockor, nej, nej, utan känslan av klockor, den klara, klingande glädjen, det höga tjoande-ropande-ringandet, de Förenades sång, samhörigheten och delaktigheten i helheten. Jag läste av det de Förenade kände när de ringde i sina klockor, deras lycka och förväntan, extasen över att kunna berätta för andra om sin högljudda tillfredsställelse. Och jag läste kärlek, kärlek som strömmade från dem i stora heta vågor, den passionerade och dominerande kärleken mellan man och kvinna när de är tillsammans, inte den svaga och urvattnade tillgivenheten hos människor som "älskar" sina bröder. Det här var verkligt och glödande, och det brändes nästan när det sköljde över mig och omvärvde mig. De älskade sig själva, de älskade alla shkeener, de älskade greeshkan, de älskade varandra och de älskade oss. De älskade oss. De älskade mig, lika hett och vilt som Lya älskade mig. Och tillsammans med kärleken läste jag samhörighet och gemenskap. De fyra var tydligt skilda åt, men de tänkte nästan som en, och de tillhörde med greeshkan, och de var tillsammans och förbundna med varandra fastän var och en fortfarande var sig själv och ingen av dem kunde läsa de andra som jag läste dem.
   Och Lyanna? Jag slet mig från dem, stängde igen om mig och tittade på Lya. Hon var vit i ansiktet, men log. "De är vackra", sade hon med mycket liten och låg och förundrad röst. Fast jag var dränkt i kärlek mindes jag fortfarande hur mycket jag älskade henne, och att jag var en del av henne och hon av mig.
   "Vad - vad läste du?" frågade jag och försökte överrösta klockornas fortsatta klang.
   Hon skakade på huvudet, som om för att kunna tänka klart. "De älskar oss", sade hon. "Det vet du ju förstås, men åh, jag kände det, de älskar oss verkligen. Och deras kärlek är så djup. Under den kärleken finns mer kärlek, och under den ännu mer, och mer och mer i evighet. Deras tankar är så djupa, så öppna. Jag tror inte att jag någonsin läst av en människa så djupt. Allt finns på ytan, hela deras liv och deras drömmar och känslor och minnen och åh - jag fångade det med en gång, svepte upp det i en enda läsning, i en blick. Med människor, med människor som vi är det så svårt. Jag måste gräva, kämpa, och inte ens då kommer jag särskilt djupt ned. Du vet, Robb, du vet. Åh, Robb!" Och hon kom fram till mig och tryckte sig mot mig, och jag omfamnade henne. Känsloströmmen som sköljt över mig måste ha varit som en tidvattenvåg för henne. Hennes Förmåga nådde vidare och djupare än min, och nu hade hon blivit omskakad. Jag läste av henne, medan hon klängde sig fast vid mig, och jag läste kärlek, stor kärlek och förundran och lycka, men också rädsla, en nervös virvel av rädsla mitt i alltihop.
   Plötsligt upphörde ringandet omkring oss. Klockorna slutade pendla en efter en, och de fyra Förenade stod tysta ett kort ögonblick. En av de andra shkeener som stått i närheten steg fram med en väldig korg, täckt av ett stycke tyg. Den minste av de Förenade kastade undan tyget, och doften av varma köttpiroger spreds längs gatan. Var och en av de Förenade tog flera var från korgen; inom kort hade alla fyra lyckligt börjat mumsa och pirogägaren log brett mot dem. En annan shkeen, en naken liten flicka, sprang fram och erbjöd dem ett krus vatten, och de lät det gå runt utan att säga något.
   "Vad är det som pågår?" frågade jag Lya. Sedan, redan innan hon börjat berätta, kom jag ihåg. Detta hade omtalats i materialet Valcarenghi sänt oss. De Förenade arbetade inte. Under fyrtio jordiska år levde och slet de, men från Första till Yttersta Föreningen levde de i glädje och musik, de vandrade längs gatorna, ringde i sina klockor och pratade och sjöng, och andra shkeener gav dem mat och dryck. Det var en ära att ge mat till en Förenad, och shkeenen som avstått pirogerna strålade av stolthet och tillfredsställelse.
   "Lya, kan du läsa av dem nu?" viskade jag.
   Hon nickade mot mitt bröst, drog sig undan och stirrade på de Förenade, stelnade till och slappnade av igen. Så såg hon på mig igen. "De är annorlunda", sade hon undrande.
   "På vilket sätt?"
   "Jag vet inte." Hon såg förbryllad ut. "Jag menar, de älskar oss fortfarande. Men nu tänker de mer, tja, mer mänskligt på något sätt. Där finns olika lager, och det är inte lätt att gräva, det finns saker de gömmer, döljer till och med för sig själva. Det är inte alldeles öppet, som förut. De tänker på maten och på hur gott det smakar. Det är mycket levande, jag kan nästan känna smaken av pirogerna själv. Men det är inte likadant."
   Jag fick ett infall.
   "Hur många förnuft är det?"
   "Fyra", sade hon. "Förbundna på något sätt, tror jag. Men inte egentligen." Hon hejdade sig, förvirrad, och skakade på huvudet. "Jag menar, de känner liksom varandras känslor, ungefär som du, antar jag. Men inte tankar, inte detaljer. Jag kan läsa av dem, men de kan inte läsa av varandra. Var och en är klart urskiljbar. De var närmare varandra förut, när de ringde, men individer har de varit hela tiden."
   Jag blev lite besviken. "Fyra förnuft, alltså, inte ett?"
   "Javisst. Fyra."
   "Och greeshkan?" Min andra ljusa idé. Om greeshkorna själva hade förnuft...
   "Ingenting", sade Lya. "Som att läsa av en växt eller en tygbit. Inte ens jag-finns-till."
   Det var oroande. Till och med lågt stående djur hade svagt existensmedvetande — den känsla Förmågor kallar jagfinns-till — vanligen bara en blek gnista, som det krävdes en framstående Förmåga för att upptäcka. Men Lya var en framstående Förmåga.
   "Vi pratar med dem", sade jag. Hon, nickade, och vi gick fram till de Förenade som stod och tuggade på sina piroger. "Goddag", sade jag besvärat och undrade hur man borde tilltala dem. "Talar ni terranska?"
   Tre av dem såg på mig utan att förstå. Men den fjärde, den minste av dem, vars greeshka var en krusande röd kåpa, nickade. "Ja", sade han med tunn, gäll röst.
   Plötsligt hade jag glömt vad jag skulle fråga om, men Lyanna kom till min hjälp. "Känner ni till några Förenade människor?" sade hon.
   "Alla Förenade är en." Han log brett.
   "Åh", sade jag. "Jaha, men känner ni till några som ser ut som vi? Långa, med hår och hud som är skär eller brun eller så?" Jag hejdade mig återigen besvärat, undrade hur mycket jordiska den gamle shkeenen egentligen kunde och betraktade en smula oroligt hans greeshka.
   Han skakade på huvudet. "Alla Förenade är olika, men alla är en, alla är likadana. Några ser ut som ni. Skulle ni vilja Förenas?"
   "Nej tack", sade jag. "Var kan jag hitta någon Förenad människa?"
   Han ruskade lite på huvudet igen. "Förenade sjunger och ringer och går omkring i den heliga staden."
   Lya hade läst av honom. "Han vet inte", sade hon till mig. "De Förenade promenerar bara omkring och ringer i klockorna. Det finns inget bestämt mönster, ingen håller reda på dem. Allt är slumpmässigt. Somliga går i grupper, andra ensamma och nya grupper bildas varje gång några av dem möts."
   "Vi får leta", sade jag.
   "Ät", sade shkeenen till oss. Han stack ned händerna i korgen, som stod på marken, och drog upp dem igen med två ångande piroger. Han tryckte en i min hand, en i Lyas.
   Jag tittade tveksamt på den. "Tack", sade jag till honom. Jag drog i Lya med min lediga hand, och vi gick tillsammans därifrån. De Förenade log mot oss när vi gick och började ringa igen innan vi avverkat halva gatstumpen.
   Jag höll fortfarande pirogen i handen och den heta skorpan brände fingrarna. "Kan man äta den här?" frågade jag Lya.
   Hon tog en tugga av sin. "Varför inte? Vi åt dem ju på restaurangen igår kväll. Och Valcarenghi hade säkert varnat oss om infödingarnas mat hade varit giftig."
   Det lät vettigt, så jag lyfte pirogen till munnen och tog en bit medan jag gick. Den var het och starkt kryddad och påminde inte alls om pirogerna vi provsmakat kvällen innan. De hade varit gyllenbruna och spröda, milt smaksatta med apelsinkrydda från Baldur. Shkeenversionen var knaprig och köttfyllningen droppade av fett och brände i munnen på mig. Men den var god och jag var hungrig och hade snart ätit upp den.
   "Fick du ut något mer, när du läste av den lille killen?" frågade jag Lya med munnen full av het pirog.
   Hon svalde och nickade. "Ja, det fick jag. Han var lycklig, till och med lyckligare än de andra. Han är äldre. Han är nära Yttersta Föreningen, och det är han hänförd över." Hon talade som vanligt igen; effekterna av att hon läst de Förenade verkade ha lagt sig.
   "Varför?" funderade jag högt. "Han kommer ju att . Varför är han så lycklig över det?"
   "Tyvärr gav han inte någon detaljerad analys av problemet", svarade Lya och ryckte på axlarna.
   Jag slickade mig om fingrarna för att få bort fettet. Vi hade kommit till en gatukorsning full av shkeener som skyndade förbi i alla riktningar, och nu hörde vi fler klockor i vinden. "Flera Förenade", sade jag. "Tycker du att vi ska ta en titt på dem?"
   "Vad skulle vi lära oss av det? Som vi inte redan vet? Vi behöver en Förenad människa."
   "Det kanske finns en människa med den här gången."
   Jag fick en förintande blick. "Ha. Hur sannolikt är det?"
   "Det är sant", medgav jag. Det var sent på eftermiddagen nu. "Vi borde kanske ge oss av hemåt. Vi får börja tidigare i morgon. Och förresten väntar sig nog Dino att vi ska komma till middag."

Den här gången serverades middagen på Valcarenghis kontor, dit lite extra möbler hade släpats in. Det visade sig att han bodde på våningen under men föredrog att ta emot gäster en trappa upp, där man kunde njuta av den anslående utsikten.
   Vi var allt som allt fem: jag och Lya, Valcarenghi och Laurie samt Gourlay. Laurie lagade maten under köksmästare Valcarenghis ledning. Vi fick biffstek från djur som fötts upp på Shkea men härstammade från Gamla Jorden, och en fascinerande grönsaksblandning bestående av bland annat svamp från Gamla Jorden, jordkärnor från Baldur och shkeenska sötspröt. Dino tyckte om att experimentera och hade själv komponerat rätten.
   Lya och jag redogjorde för dagens äventyr, avbrutna bara av Valcarenghis korta, intelligenta frågor. Efter maten flyttade vi undan porslin och bord och drack Veltaar och pratade. Nu var det Lya och jag som ställde frågor medan Gourlay stod för de flesta svaren. Valcarenghi satt på en kudde på golvet och lyssnade med ena armen om Laurie och ett vinglas i andra handen. Vi var inte de första Förmågor som besökt Shkea, berättade han. Inte heller var vi de första som hävdat att shkeenerna var mycket lika jordmänniskor.
   "Det kanske betyder något", sade han. "Men jag vet inte. De är inte människor, definitivt inte. För det första är de mycket mer sociala. Städer har de byggt så länge man vet, de vill alltid omge sig med andra. Och de har större samarbetsförmåga än människan också. De har alla möjliga sorters kooperativ och delar på nästan allt. Handel ser de till exempel som ömsesidigt delande."
   "Det kan du hoppa upp och sätta dig på", skrattade Valcarenghi. "Jag har tillbringat hela dagen med att försöka sluta ett handelsavtal med en grupp jordbrukare, som inte haft med oss att göra förr. Det är inte lätt, ska ni veta. De ger oss allt vi ber om av sina varor, förutsatt att de inte behöver dem själva och ingen annan har frågat först. Men i gengäld vill de ha allt de ber om i framtiden. Det väntar de sig, faktiskt. Varje gång vi handlar med dem måste vi alltså välja: antingen ge dem en blankocheck eller också gå igenom en otrolig snackorgie som slutar med att de är övertygade om att vi är bottenlöst egoistiska."
   Lya var inte nöjd. "Hur har de det med sex, då?" frågade hon. "Av det du översatte igår kväll fick jag uppfattningen att de är monogama."
   "Deras sexuella förhållanden är lite förvirrade", sade Gourlay. "Det är mycket konstigt. Sex är att dela, förstår ni, och det är bra att dela med alla. Men delandet måste vara verkligt och meningsfullt. Det skapar problem."
   Laurie rätade uppmärksamt på sig. "Jag har studerat frågan", insköt hon snabbt. "Shkeenernas moral kräver att de älskar alla. Men det klarar de inte av, de är för mänskliga, de måste äga. Det slutar med monogama förhållanden, eftersom ett verkligt djupt sexuellt förhållande med en individ enligt deras kultur är bättre än en miljon ytliga, fysiska affärer. Men shkeenidealet vore en person som delade sex med alla, och där varje förening skulle vara lika djup, men det idealet kan de inte uppnå."
   "Var det inte någon i går som hade bedragit sin fru?" frågade jag.
   "Jo", nickade Laurie ivrigt, "men skuldkänslan kom av att hans andra förhållanden fick delandet med frun att
   minska. Det var det som var det förkastliga. Om han hade kunnat klara av det utan att skada det äldre förhållandet, hade sexualiteten varit meningslös. Och om alla de andra förhållandena hade inneburit ett genuint delande, hade det varit något gott. Då skulle hans fru ha varit stolt över honom. För shkeenerna är det en prestation att klara av fungerande relationer med flera andra."
   "Och ett av de värsta shkeenbrotten är att lämna någon ensam", sade Gourlay. "Känslomässigt ensam. Utan delande."
   Jag funderade på det medan Gourlay fortsatte. Shkeenerna hade låg brottslighet, berättade han för oss. Våldsbrott var mycket sällsynta. Inga mord, ingen misshandel, inga fängelser, inga krig i hela deras långa, innehållslösa historia.
   "De är ett släkte utan mördare", sade Valcarenghi. "Det kanske kan förklara en del På Gamla Jorden var det de kulturer som hade minst mördare som hade högst självmordsstatistik. Och shkeenernas självmordsfrekvens ligger på hundra procent."
   "De dödar djur", sade jag.
   "De ingår inte Föreningen" svarade Gourlay. "Föreningen omfattar alla tänkande varelser, och de får inte dödas. De dödar inte shkeener, människor eller greeshkan."
   Lya tittade först på mig, sedan på Gourlay. "Greeshkan tänker inte", sade hon. "Jag försökte läsa av dem i morse och fann inget annat än tankarna hos de shkeener de red på. Inte ens ett jag-finns-till."
   "Vi känner till det, men det har alltid gjort mig fundersam", sade Valcarenghi och reste sig. Han gick till baren efter mer vin, tog fram en flaska och fyllde på i våra glas. "En fullständigt själlös parasit, men en intelligent ras som shkeenerna låter sig förslavas av den. Varför?"
   Det nya vinet var gott och kylt och lämnade ett svalt spår i halsen på mig. Jag drack och nickade och mindes den störtflod av glädje som hade svept över oss tidigare samma dag. "Droger", spekulerade jag. "Greeshkan måste producera ett organiskt njutningsmedel. Shkeenerna underkastar sig frivilligt och dör lyckliga. Glädjen är verklig, tro mig. Vi kände den."
   Men Lyanna såg tveksam ut, och Gourlay skakade bestämt på huvudet. "Nej, Robb. Stämmer inte. Vi har experimenterat med greeshkan, och..."
   Han måste ha märkt att jag lyfte på ögonbrynen. Han hejdade sig.
   "Vad tyckte shkeenerna om det?" frågade jag.
   "Vi talade inte om det för dem. De skulle inte ha uppskattat det, inte alls. Greeshkan är bara ett djur, men den är deras Gud. Man ska inte mixtra med gudar, som du vet. Vi avstod länge, men när Gustaffson blev omvänd ville gamle Stuart absolut veta. Han beordrade det. Men det gav inget. Ingen drog, inga sekret, ingenting. Shkeenerna är faktiskt den enda livsform som underkastar sig så lätt. Vi fångade en gnällare, förstår du, band fast den och lät en greeshka få fäste. Sedan löste släppte vi den fri efter några timmar. Den djävla gnällarea var rasande, skrek och ylade och anföll grejen den hade på huvudet. Den klöste nästan sönder skallen på sig innan den fick bort den."
   "Det kanske bara är shkeenerna som är mottagliga?" sade jag, och grep efter ett sista halmstrå.
   "Inte riktigt", sade Valcarenghi med ett tunt leende. "Vi är det också."

Lya var egendomligt tyst i tuben, nästan tillknäppt. Jag antog att hon funderade på samtalet. Men dörren till vår svit hade knappt glidit igen bakom oss förrän hon vände sig mot mig och slog armarna om mig.
   Jag smekte en smula förvånat hennes mjuka bruna hår. "Såja", mumlade jag. "Är det något som är fel?"
   Hon gav mig en av sina vampyrblickar, storögd och bräcklig. "Älska med mig, Robb", sade hon med låg och plötslig enträgenhet. "Snälla du. Älska med mig nu."
   Jag log, men det var ett förbryllat leende, inte mitt vanliga liderliga sängkammarleende. I vanliga fall blir Lya retsam och skälmsk när hon är kåt, men nu var hon bara orolig och sårbar. Jag hängde inte riktigt med.
   Men det var inte rätta tillfället att ställa frågor, så jag avstod. Istället drog jag henne ordlöst till mig och kysste henne hårt, och tillsammans gick vi in i sovrummet.
   Och vi älskade, älskade verkligen, mer än stackars Normala kan. Våra kroppar förenades, och jag kände hur Lya stelnade till när hennes tankar sökte mina. Och medan vi rörde oss tillsammans öppnade jag mig för henne samtidigt som jag lät mig drunkna i svallvågen av kärlek och behov och fruktan som vällde fram ur henne.
   Sedan tog det slut lika fort som det hade börjat. Jag njutning sköljde över mig i en hård, röd våg. Och jag kom henne till mötes på vågkammen, och Lya grep hårt om mig med ögonen hopknipna till smala springor medan hon sög in känslan.
   Efteråt låg vi där i mörkret och lät strålningen från Shkeas stjärnor sila in genom fönstret. Lya kröp ihop intill mig med huvudet på mitt bröst och jag strök henne med handen.
   "Det var fint", sade jag med dåsig, drömsk röst och log i det stjärnfyllda mörkret.
   "Ja", svarade hon. Hennes röst var liten och låg, så låg att jag nätt och jämnt kunde höra henne. "Jag älskar dig, Robb", viskade hon.
   "Mm", sade jag. "Och jag älskar dig."
   Hon drog sig undan min arm, vände sig om, stödde huvudet på ena handen, stirrade på mig och log. "Ja, det gör du", sade hon. "Jag läser det. Jag vet det. Och du vet väl hur mycket jag älskar dig också?"
   Jag nickade leende. "Javisst."
   "Vi har haft tur, vet du. Normala har bara ord. Stackars små Normala. Hur kan de säga vad de känner, när de bara har ord? Hur kan de veta? De är alltid skilda från varandra, försöker nå varandra och misslyckas. Till och med när de älskar, till och med när det går för dem, är de alltid skilda åt. De måste vara mycket ensamma."
   Det fanns något... oroande i det hon sade. Jag tittade på Lya, såg in i hennes klara, lyckliga ögon och funderade på det. "Kanske", sade jag till slut. "Men det är inte så illa för dem. De känner inte till något annat. Och de försöker, de älskar också. Ibland lyckas de överbrygga avgrunden."
   "En blick blott och en röst, sedan mörker igen och tystnad", citerade Lya med sorgsen och öm röst. "Nog har vi det väl bättre, eller hur? Vi har så mycket mer."
   "Vi har det bättre", ekade jag. Och jag sträckte mig ut för att läsa henne också. Hennes förnuft var ett dis av tillfredsställelse, med en mild doft av bitterljuv, ensam längtan. Men där fanns något mer också, långt ned, nästan försvunnet nu, men fortfarande märkbart.
   Jag satte mig upp. "Hördu", sade jag. "Det är något du oroar dig för. Och förut, när vi kom in, var du rädd. Vad är det egentligen?"
   "Jag vet faktiskt inte", sade hon. Hon lät osäker och var osäker; jag läste det i henne. "Jag var rädd, men jag vet inte varför. De Förenade, tror jag. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket de älskade mig. De kände mig inte ens, men de älskade mig så mycket, och de förstod - det var nästan som det vi har. Det - jag vet inte. Det berörde mig illa. Jag hade ju inte trott att någon någonsin skulle kunna älska mig på det sättet, ingen annan än du. Och de var så nära varandra, så tillsammans. Jag kände mig liksom ensam när vi bara höll i hand och pratade. Jag ville vara nära dig på samma sätt. Efter att ha känt hur de delade allting verkade det så tomt att vara ensam. Och skrämmande. Förstår du?"
   "Jag förstår", sade jag, och vidrörde henne igen, med handen och tanken. "Jag förstår. Vi förstår verkligen varandra. Vi är tillsammans nästan som de är, som Normala aldrig kan vara."
   Lya nickade, och log, och omfamnade mig. Vi somnade i varandras famn.

Drömmar igen. Men återigen smög minnet av dem bort i gryningen. Det retade mig. Drömmen hade varit behaglig och skön. Jag ville ha tillbaka den, och jag kunde inte ens komma ihåg vad den handlade om. Jämfört med prakten i min förlorade vision verkade vårt sovrum färglöst i det flödande, skarpa dagsljuset.
   Lya vaknade efter mig, återigen med huvudvärk. Nu hade hon tabletterna till hands på nattygsbordet. Hon grimaserade och tog en.
   "Det måste vara det shkeenska vinet", sade jag till henne. "Det är något i det som inte kommer överens med din matsmältning."
   Hon drog på sig en ren overall och blängde på mig. "Ha. Kommer du inte ihåg att vi drack Veltaar igår? Pappa gav mig mitt första glas Veltaar när jag var nio. Hittills har jag aldrig fått huvudvärk av det."
   "Minsann! Då har du varit med om någonting för första gången", sade jag och log. .
   "Det är inte roligt", sade hon. "Det gör ont."
   Jag slutade försöka vara lustig och försökte läsa henne. Hon hade rätt. Det gjorde ont. Hela hennes panna bultade av smärta. Jag drog mig snabbt undan innan värken hann drabba mig också.
   "Förlåt mig", sade jag. "Men tabletterna tar hand om det. Och vi har arbete att uträtta."
   Lya nickade. Hon har aldrig låtit något hindra henne i arbetet.
   Andra dagen tillbringade vi på människojakt. Vi kom iväg mycket tidigare; åt en hastig frukost i sällskap med Gourlay och gick ut till luftvagnen utanför tornet. Den här gången landade vi inte utanför Shkeenstad. Vi ville få tag i en Förenad människa, och det innebar att vi kanske skulle få söka igenom väldiga ytor. Staden var den största jag någonsin sett, åtminstone till omkrets, och de ungefär tusen mänskliga sektanhängarna var försvunna bland miljontals shkeener. Och av de där tusen människorna var det bara ungefär hälften som hittills verkligen blivit Förenade.
   Så vi flög på låg höjd, surrade fram och tillbaka över de kupolprickade kullarna som i en svävande bergochdalbana och väckte en hel del uppmärksamhet på gatorna under oss. Shkeenerna hade förstås sett luftvagnar förut, men än hade de inte mist hela nyhetens behag, särskilt inte för ungarna som försökte springa ikapp med oss överallt där vi blixtrade förbi. Dessutom lyckades vi skrämma en gnällare i sken så att den välte sin fruktfyllda vagn. Det gav mig dåligt samvete, så därefter flög jag en smula högre.
   Överallt i staden hittade vi Förenade som sjöng, åt, promenerade fram — och ringde i sina klockor, dessa evinnerliga bronsklockor. Men de första tre timmarna fann vi bara Förenade shakeener. Lya och jag turades om att köra och hålla utkik. Efter den föregående dagens upplevelser var sökandet både tråkigt och tröttsamt.
   Men till slut fann vi något: en stor grupp Förenade, tio stycken, som stod i klunga runt en brödkärra bakom en av de högre kullarna. Två av dem var längre än de andra.
   Vi landade på andra sidan kullen, lämnade luftvagnen omgiven av en massa shkeenbarn och promenerade runt kullen för att träffa dem. De Förenade åt fortfarande när vi kom fram. Åtta var shkeener av skiftande längd och hudfärg och med greeshka pulserande på huvudet. De andra två var människor.
   De bar samma långa, röda dräkter som shkeenerna och likadana bälten. Den ene var stor och kraftig med hud som hängde i stora veck, som om han plötsligt blivit betydligt magrare. Håret var vitt och lockigt, han log brett och hade skrattrynkor runt ögonen. Den andre var en mager och mörk vessla till karl och hade stor, krökt nästa.
   Båda hade greeshka fastsugna på huvudet. Vesslans parasit var inte större än en finne, men den äldre mannen hade ett furstligt exemplar som droppade ned över axlarna på honom och in genom halslinningen på dräkten.
   Den här gången såg det på något sätt vämjeligt ut.
   Lyanna och jag gick fram till dem, ansträngde oss att le och läste inte — åtminstone inte till att börja med. De log mot oss när vi närmade oss. Sedan vinkade de.
   "Goddag", sade vesslan glatt när vi kom fram. "Er har jag inte sett förr. Är ni nya på Shkea?"
   Jag blev rätt förvånad. Jag hade väntat mig någon sorts obegriplig, mystisk hälsning eller kanske ingen hälsning alls. Jag hade tagit för givet att de omvända människorna på något sätt skulle ha övergivit sin mänsklighet och blivit shkeen-imitationer. Jag hade haft fel.
   "Mer eller mindre", svarade jag. Och så läste jag vesslan. Han var uppriktigt glad över att träffa oss och formligen sprudlade av tillfredsställelse och gott humör. "Vi är anställda för att prata med sådana som ni." Jag hade bestämt mig för att vara uppriktig.
   Vesslan tänjde ut leendet bredare än jag trodde var möjligt. "Jag är Förenad och jag är lycklig", sade han. "Jag pratar gärna med er. Jag heter Lester Kamenz. Vad vill du veta, broder?"
   Lya stelnade till bredvid mig. Jag bestämde mig för att låta henne läsa på djupet medan jag ställde frågor. "När blev du omvänd till den här kulten?"
   "Kulten?" sade Kamenz.
   "Föreningen." Han nickade, och jag slogs av hur groteskt mycket hans guppande huvud påminde om den gamle shkeenens som vi träffat dagen innan. "Jag har alltid ingått i Föreningen. Du ingår i Föreningen. Allt som tänker är en del av Föreningen."
   "Somliga av oss har inte blivit upplysta om det", sade jag. "Hur var det i ditt fall? När insåg du att du ingick i Föreningen?"
   "För ett år sedan, i jordisk tideräkning. Jag upptogs i de Förenades led för bara några veckor sedan. Första Föreningen är en glädjens tid. Jag är full av glädje. Nu ska jag gå längs gatorna och ringa i mina klockor tills det är dags för den Yttersta Föreningen."
   "Vad gjorde du förut?"
   "Förut?" En snabb, osäker blick. "En gång i tiden skötte jag maskiner. Jag skötte datorer i Tornet. Men mitt liv var tomt, broder. Jag visste inte om att jag ingick i Föreningen, och jag var ensam. Det enda jag hade var maskiner, kalla maskiner. Nu är jag Förenad. Nu är jag — " återigen sökte han efter ord — "inte ensam."
   Jag sökte mig in i honom och fann lyckan som fortfarande fanns där, tillsammans med kärleken. Men nu fanns där en värk också, ett obestämt minne av förfluten smärta, stanken av ovälkomna hågkomster. Bleknade sådant bort? Kanske var den gåva greeshkan skänkte sina offer glömska, ljuv tanklös vila och ett slut på all strävan. Kanske.
   Jag bestämde mig för att pröva något. "Den där saken du har på huvudet," sade jag skarpt. "Det är en parasit. Just nu dricker den ditt blod, livnär sig på det. Ju större den blir, desto mer av det du behöver för att överleva kommer den att ta ifrån dig. Till slut kommer den att börja äta dina vävnader. Förstår du? Den kommer att äta dig. Jag vet inte hur plågsamt det kommer att bli, men hur det än känns kommer det att sluta med att du dör. Om du inte följer med tillbaka till Tornet och låter kirurgerna där ta bort den. Eller kanske skulle du kunna ta bort den själv? Varför inte pröva? Ta tag i den och dra bort den. Gör ett försök."
   Jag hade väntat mig — ja, vad hade jag väntat mig? Ursinne? Fasa? Avsmak? Någon sådan känsla fick jag inte. Kamenz stoppade bara en bit bröd i munnen och log mot mig, och det enda jag läste var kärlek och glädje och en smula medlidande.
   "Greeshkan dödar inte", sade han till slut. "Grneshkan ger glädje och en lycklig Förening. Bara de som inte har någon greeshka dör. De är... ensamma. Ensamma i all evighet." Någonting inom honom skälvde plötsligt till av fruktan, men känslan bleknade snabbt bort.
   Jag kastade en blick på Lya. Hon var stel och hennes ögon var hårda, hon läste fortfarande. Jag vände blicken tillbaka och började formulera ytterligare en fråga. Men plötsligt började de Förenade ringa. Det var en av shkeenerna som satte igång, svängde sin klocka fram och tillbaka så att den åstadkom en ensam genomträngande ton. Så svängde hans andra hand, sedan den första igen, sedan den andra, sedan började en annan Förenad ringa, sedan ännu en, och sedan svängde och klingade de allihop, och oljudet från deras klockor dunkade mot mina trumhinnor på samma sätt som glädjen, kärleken och känslan av klockorna återigen anföll mitt medvetande.
   Jag dröjde kvar för att njuta av det. Kärleken som fanns där var hisnande, vördnadsbjudande, nästan skrämmande i sin hetta och intensitet, och där fanns så mycket gemenskap att glädjas åt och förundras över, en sådan tröstande-lugnande-upplyftande gobeläng av positiva känslor. När de ringde i sina klockor var det något som hände med de Förenade, någonting rörde vid dem och lyfte upp dem och ingjöt sin glöd i dem, någonting sällsamt och enastående som vanliga Normala inte förmådde höra i deras sträva, klingande musik. Men jag var ingen Normal. Jag kunde höra det.
   Motvilligt och sakta drog jag mig undan. Nu ringde både Kamenz och den andra mannen energiskt, med breda leenden och brinnande, glittrande ögon som förvandlade deras ansikten. Lyanna var fortfarande spänd, läste fortfarande. Hennes mun var halvöppen och hon skälvde där hon stod.
   Jag lade armen om henne och väntade tålmodigt medan jag lyssnade på musiken. Lya fortsatte att läsa. Till slut, efter flera minuter, ruskade jag henne lätt. Hon vände sig om och studerade mig med hård, frånvarande blick. Sedan blinkade hon. Och hennes ögonen vidgades och hon återvände, skakade på huvudet och rynkade ögonbrynen.
   Förbryllad såg jag in i hennes huvud. Det gjorde allting än mer oförståeligt. Där fanns en virvlande dimma av känslor, en tät vältrande blandning av fler känslor än jag kunde namnge. I samma ögonblick jag steg in i henne var jag vilse, vilse och illa till mods. Någonstans i dimman lurade en bottenlös avgrund, beredd att uppsluka mig. Så kändes det åtminstone.
   "Lya", sade jag. "Vad är det?"
   Hon skakade på huvudet igen och gav de Förenade en blick som till lika delar bestod av fruktan och längtan. Jag upprepade min fråga.
   "Jag — jag vet inte", sade hon. "Robb, vi pratar inte nu. Kom så går vi. Jag behöver tid att tänka."
   "Okej", sade jag. Vad var det som höll på att hända? Jag tog hennes hand och vi gick sakta runt kullen till sluttningen där vi hade lämnat vagnen. Den var översållad av klängande shkeenungar. Jag jagade skrattande undan dem. Lya stod där bara och hennes blick såg långt bort i fjärran. Jag ville läsa henne igen, men på något sätt kändes det som om jag skulle göra intrång i hennes privata sfär.
   När vi kommit upp i luften ilade vi tillbaka mot Tornet, högre och snabbare denna gång. Jag körde medan Lya satt bredvid mig och stirrade ut i fjärran.
   "Hittade du något användbart?" frågade jag och försökte få henne att börja tänka på jobbet igen.
   "Ja. Nej. Kanske." Hon lät distraherad, som om bara en del av henne talade med mig. "Jag läste deras liv, bägge två. Kamenz var programmerare, som han sa. Men han var inte särskilt duktig. En ful liten man med en ful liten personlighet, inga vänner, inget sex, inget alls. Han bodde ensam, undvek shkeenerna, tyckte inte alls om dem. Tyckte i själva verket inte ens om människor. Men Gustaffson nådde fram till honom på något sätt. Han struntade i Kamenz kyla, hans bittra små tarvligheter, hans grymma skämt. Han gav inte igen, om du förstår vad jag menar. Efter ett tag började Kamenz tycka om Gustaffson, beundra honom. De var egentligen aldrig vänner i någon normal bemärkelse, men Gustaffson var ändå det närmsta en vän Kamenz hade."
   Hon avbröt sig plötsligt. "Så han lät sig omvändas tillsammans med Gustaffson?" manade jag på och kastade en hastig blick på henne. Hon flackade fortfarande långt borta med blicken.
   "Nej, inte genast. Han var fortfarande rädd, fortfarande skrämd av shkeenerna och skräckslagen av greeshkan. Men sedan, när Gustaffson var borta, började han inse hur tomt hans liv var. Han arbetade hela dagarna tillsammans med människor som föraktade honom och maskiner som var likgiltiga, sedan satt han ensam på kvällarna och läste eller tittade på holoshower. Han levde i själva verket inte. Han rörde knappt vid människorna runt omkring sig. Till slut gav han sig av för att leta rätt på Gustaffson, och slutade som omvänd. Nu..."
   "Nu...?"
   Hon tvekade. "Han är lycklig, Robb", sade hon. "Verkligen lycklig. För första gången i sitt liv är han lycklig. Han hade aldrig känt kärlek förut. Nu uppfyller den honom."
   "Du fick ut en hel del", sade jag.
   "Ja." Fortfarande den frånvarande rösten, den vilsna blicken. "Han var liksom öppen. Det fanns olika nivåer, men det var inte lika svårt att gräva som det brukar vara - det var som om hans barriärer började svikta, nästan rasa ihop..."
   "Hur var det med den andre killen, då?"
   Hon strök över instrumentpanelen och stirrade samtidigt på sin hand. "Han? Det var Gustaffson..."
   Och det verkade plötsligt väcka henne, återigen göra henne till den Lya jag kände och älskade. Hon ruskade på
   huvudet och såg på mig och den tonlösa rösten förvandla-des till en livfull ström av ord. "Robb, hör på nu, det var verkligen Gustaffson, han har varit Förenad i över ett år nu och inom en vecka ska han fortsätta till Yttersta Föreningen. Greeshkan har godkänt honom, och han vill det själv. Han vill verkligen, och - och - åh, Robb, han är döende!"
   "Död inom en vecka, sa du ju just."
   "Nej. Jag menar ja, men det var inte det jag menade. Yttersta Föreningen betyder inte döden, inte för honom. Han tror på det, alltihop, hela religionen. Greeshkan är hans gud, och han ska förenas med den. Men förut, och nu också, var han döende. Han har trögpest, Robb. Obotlig. Den har förtärt honom inifrån i femton år. Han fick den på Mardrömmen, ute i träsken, när hans familj dog. Det är ingen värld för människor, men han var administratör för en forskningsbas, bara ett kort förordnande. De bodde på Thor och var bara på besök, men skeppet störtade. Gustaffson blev alldeles galen och försökte ta sig fram till dem innan de dog, men han fick tag i en trasig dräkt och sporerna trängde igenom.
   Och när han kom fram var de döda allihop. Det gjorde fruktansvärt ont, Robb. Dels pesten, men ännu mer förlusten.
   Han älskade dem verkligen, och det blev aldrig som förr igen. De gav honom Shkea som belöning, liksom, för att han skulle få något annat än olyckan att tänka på, men han tänkte ändå alltid på den. Jag kunde se bilden, Robb. Den var knivskarp. Han kunde inte glömma det. Barnen var inne i skeppet, trygga innanför skrovet, men ventilationssystemet gick åt skogen och de kvävdes ihjäl. Men hans fru - åh, Robb - hon tog på sig skyddsdräkt och försökte hämta hjälp, och där ute fanns de där sakerna, de där stora slingrande varelserna som finns på Mardrömmen - ?"
   Jag svalde ansträngt och kände mig en smula illamående. "Slukarmaskarna", sade jag tonlöst. Jag hade läst om dem och sett bilder. Jag kunde föreställa mig bilden som Lya sett i Gustaffsons minne, och den var avgjort inte vacker. Jag var glad att jag inte hade hennes Förmåga.
   "De höll fortfarande - fortfarande på när Gustaffson kom fram. Han dödade allihop med tjutpistol?"
   Jag skakade på huvudet. "Jag trodde inte att sådant kunde hända", sade jag.
   "Nej", sade Lya. "Det trodde inte Gustaffson heller. De hade varit så - så lyckliga, innan det där på Mardrömmen hände. Han älskade henne, och de stod verkligen varandra nära, och hans karriär hade varit spikrak. Han hade inte behövt åka till Mardrömmen, förstår du. Han tog jobbet för att det var en utmaning, för att ingen annan skulle klarat av det. Det gnager också i honom. Och han kan inte glömma. Han - de - " Rösten. bröts nästan. "De trodde att de hade haft tur", sade hon, och sedan tystnade hon.
   Det fanns inget svar på det. Jag teg och körde vidare, grubblade, kände en oskarp, urvattnad version av den smärta Gustaffson måste ha känt. Efter en stund började Lya tala igen.
   "Allting fanns där, Robb", sade hon, och hennes röst var lägre och långsammare och mer tankfull igen. "Men han hade frid. Han mindes fortfarande alltihop, och hur ont det hade gjort, men det berörde honom inte lika illa längre. Istället är han ledsen för att de inte är hos honom. Han är ledsen för att de dog utan den Yttersta Föreningen. Nästan som den där shkeenkvinnan, kommer du ihåg henne? Hon på Samlingen? Hon som hade en bror?"
   "Ja, jag minns", sade jag.
   "Han tänkte som hon. Och hans tankar låg öppna. Mer än Kamenz, mycket mer. När han ringde med klockan försvann alla lagren och allting fanns på ytan, all kärlek och smärta och alltihop. Hela hans liv, Robb. Jag delade hela hans liv med honom, på ett ögonblick. Och alla hans tankar, också... Han har sett Föreningens grottor... han var där en gång; innan han blev omvänd. Jag..."
   Tystnaden sänkte sig över oss igen och förmörkade vagnen. Vi hade nästan kommit fram till slutet av shkeenernas stad. Framför oss klöv Tornet himlen, blänkande i solljuset. Och den glittrande människostadens lägre kupoler och valvbågar började komma inom synhåll.
   "Robb", sade Lya. "Landa här. Jag måste få fundera ett slag. Åk hem utan mig. Jag vill promenera bland shkeenerna en stund."
   "Promenera?" Jag såg på henne och gjorde en grimas. "Det är långt till Tornet härifrån, Lya."
   "Jag klarar mig. Snälla du. Låt mig bara tänka lite."
   Jag läste henne. Tankedimman hade återvänt, tätare än någonsin, genombruten av rädslans färger. "Är du verkligen säker på att det är det du vill?" sade jag. "Du är rädd, Lyanna. Varför är du det? Vad är det som är fel? Slukar-maskarna är långt härifrån."
   Hon tittade bara på mig, olycklig. "Snälla Robb", upprepade hon.
   Jag visste inte vad jag annat kunde göra, så jag landade.
   Och medan jag styrde hemåt funderade jag också. På det Lyanna hade sagt och läst — på Kamenz och på Gustaffson. Jag koncentrerade mig på problemet vi fått i uppgift att lösa. Jag försökte låta bli att tänka på Lya och på vad det var som bekymrade henne. Den saken skulle lösa sig på egen hand, trodde jag.
   När jag kommit tillbaka till Tornet slösade jag ingen tid. Jag begav mig raka vägen upp till Valcarenghis kontor. Han var inne, ensam, i färd med att diktera för en maskin. När jag steg in stängde han av den.
   "Hejsan, Robb", började han. "Var är Lya?"
   "Hon tar en promenad. Hon ville fundera. Jag har också funderat. Och jag tror att jag har en lösning åt dig."
   Han höjde ögonbrynen och väntade.
   Jag satte mig. "Vi hittade Gustaffson i eftermiddags, och Lya läste honom. Jag tror det står klart varför han omvände sig. Han var knäckt inombords, hur mycket han än log. Greeshkan gav honom en väg bort från smärtan. Och han hade en annan omvänd med sig, en Lester Kamenz. Han hade också varit olycklig, en patetisk, ensam man utan något att leva för. Varför skulle han inte omvända sig? Ta en titt på de andra omvända, så slår jag vad om att ni hittar ett mönster. De mest vilsekomna och sårbara, de misslyckade, de isolerade — det är de som vänt sig till Föreningen."
   Valcarenghi nickade. "Okej, jag tror dig", sade han. "Men det har våra psykologer gissat sig till för länge sedan, Robb. Det är bara det att det inte något svar, inte när det kommer till kritan. Visst, på det hela taget har de som blivit omvända varit människor med en massa problem, det bestrider jag inte. Men varför vänder de sig till Föreningskulten? Det kan psykologerna inte förklara. Ta Gustaffson, till exempel. Han var en stark människa. Tro mig. Jag kände honom inte personligen, men jag känner till hans karriär. Han åtog sig en massa verkligt tuffa uppdrag, mest bara för att visa vad han dög till, och han klarade varenda ett. Han kunde ha fått de bekväma jobben, men de intresserade honom inte. Jag har hört talas om det som hände på Mardrömmen. På ett makabert sätt är det berömt. Men Phil Gustaffson var inte den typen som låter sig knäckas, inte ens av något sådant. Att döma av vad Nelse har berättat kom han över det mycket snabbt. Sedan kom han till Shkea och fick ordning på torpet, rensade upp i röran som Rockwood lämnat efter sig. Han lyckades genomdriva det första verkliga handelsavtal vi fått, och dessutom fick han shkeenerna att begripa vad det innebar, vilket är allt annat än lätt.
   Det var så han var, en duglig, begåvad människa som gjort det till sitt jobb att klara de tuffaste uppdragen och att kunna hantera folk. Han har gått igenom en personlig mardröm, men det har inte knäckt honom. Han är lika stark som någonsin. Och plötsligt vänder han sig till Föreningskulten och går in för att ta livet av sig på ett fullständigt groteskt sätt. Varför? För att slippa ifrån smärtan, säger du. En intressant teori, men det finns andra sätt att döva smärta. Gustaffson klarade av många år mellan Mardrömmen och greeshkan. Under hela den tiden försökte han aldrig fly från någon smärta. Han började inte supa eller knarka eller bedöva sig på något annat av de vanliga sätten. Han gav sig inte av hem till Gamla Jorden för att låta någon psi-psykare rensa upp i minnena — och tro mig, hade han velat det så skulle han ha fått resan gratis. Koloniseringsministeriet hade gjort vad som helst för honom efter Mardrömmen. Men han fortsatte, svalde smärtan, började om. Tills han plötsligt omvände sig.
   Smärtan gjorde honom säkert mer sårbar, visst, det tvivlar jag inte på. Men det var något annat som fick honom att gå över — något som Föreningen erbjöd, något han inte kunde få genom att dricka eller ens rensa minnet. Det är likadant med Kamenz och de andra. De hade andra utvägar, andra sätt att tacka nej till livet. Dem utnyttjade de inte. Men de valde Föreningen. Förstår du vad jag är ute efter?"
   Det gjorde jag naturligtvis. Min lösning var ingen lösning alls, och jag insåg det. Men Valcarenghi hade inte heller alldeles rätt.
   "Ja", sade jag. "Jag antar att vi blir tvungna att läsa på lite till." Jag log blekt. "Fast en sak måste jag lägga till. Gustaffson hade egentligen aldrig besegrat sin smärta, inte slutgiltigt. På den punkten var Lya mycket bestämd. Den fanns hela tiden inom honom och plågade honom ständigt. Han visade den bara aldrig."
   "Är inte det en seger?" sade Valcarenghi. "Att orka begrava sina sår så djupt att ingen kan se att de finns?"
   "Jag vet inte. Jag tror inte det. Men... hur som helst så fanns där mer. Gustaffson hade trögpest. Han är döende. Han har varit döende i åratal."
   Valcarenghis ansiktsuttryck förändrades för ett kort ögonblick. "Det visste jag inte, men jag kan inte se annat än att det stärker det jag säger. Jag har läst att ungefär åttio procent av dem som drabbas av trögpesten begär dödshjälp, om de nu råkar befinna sig på någon värld där det är tillåtet. Gustaffson var planetadministratör. Han kunde ha legaliserat det. Tog han inte livet av sig på alla dessa år, så varför skulle han välja att göra det nu?"
   På den frågan hade jag inget svar. Lyanna hade inte givit mig något, om hon nu haft ett. Och inte heller visste jag var vi skulle kunna finna något svar, om nu inte...
   "Grottorna", sade jag plötsligt. "Föreningsgrottorna. Vi måste se en Yttersta Förening. Det måste finnas något i den, något som kan förklara omvändelserna. Ge oss en chans att ta reda på vad det är."
   Valcarenghi log. "Låt gå för det", sade han. "Det kan jag ordna. Jag väntade mig faktiskt att det skulle visa sig bli nödvändigt.. Men jag varnar dig — det är inte särskilt trevligt. Jag har varit där själv, så jag vet vad jag talar om."
   "Det gör inget", sade jag till honom. "Tror du att det var särskilt roligt att läsa av Gustaffson, så skulle du ha sett Lya när hon var klar. Det är det hon är ute och försöker ruska av sig." Det måste ha varit det som oroade henne, avgjorde jag. "Det är inte möjligt att Yttersta Föreningen kan vara värre än de där minnena han hade från Mardrömmen."
   "Då så. Jag arrangerar det till i morgon. Och jag följer förstås med själv. Det vore inte roligt om det hände er något."
   Jag nickade. Valcarenghi reste sig upp. "Vi får se hur det går", sade han. "Men nu tycker jag att vi ägnar oss åt intressantare saker. Du har väl inte planerat något särskilt till ikväll, hoppas jag?"

Vi hamnade på en människoägd imiterad shkeenrestaurang tillsammans med Gourlay och Laurie Blackburn. Samtalet bestod mest av de vanliga artiga lätena — vi pratade idrott, politik, konst, gamla skämt, sådana saker. Jag tror inte att någon av oss ens nämnde shkeenerna eller greeshkan på hela kvällen.
   När jag kom tillbaka till sviten väntade Lyanna på mig. Hon satt i sängen och läste ett av de vackra böckerna ur biblioteket, en samling dikter från Gamla Jorden. När jag steg in höjde hon blicken.
   "Hej", sade jag. "Hur var promenaden?".
   "Lång." Ett leende drog över hennes bleka, smala ansikte och dog bort. "Men jag han tänka en hel del. På i eftermiddags, och på i går, och på de Förenade. På oss."
   "Oss?"
   "Robb, älskar du mig?" Hon uttalade frågan nästan kliniskt sakligt men med en röst full av undran. Som om hon inte visste. Som om hon verkligen inte visste.
   Jag satte mig på sängen, tog hennes hand i min och försökte le. "Visst gör jag det", sade jag. "Det vet du, Lya."
   "Jag visste. Jag vet. Du älskar mig, Robb, det gör du verkligen. Så mycket en människa kan älska. Men..." Hon avbröt sig. Hon skakade på huvudet, slog igen boken och suckade. "Men vi är ändå skilda åt, Robb. Vi är ända skilda åt."
   "Vad pratar du egentligen om?"
   "I eftermiddags. Jag var så förvirrad efteråt, och rädd. Jag visste inte säkert varför, men jag har funderat på det.
   Medan jag läste, Robb - var jag där inne, tillsammans med de Förenade, delade dem själva och deras kärlek. Det gjorde jag verkligen. Och jag ville inte lämna dem, Robb. Jag ville inte komma ut igen. När jag gjorde det kände jag mig så isolerad, så avskuren."
   "Det var ditt eget fel", sade jag. "Jag försökte tala med dig. Men du var för upptagen med att tänka."
   "Tala? Vad tjänar det till att tala? Det är väl ett slags kommunikation, antar jag, men är det egentligen ens det?
   Förr trodde jag det, innan de tränade upp min Förmåga.
   Men sedan dess har jag tyckt att den enda verkliga kommunikationen är att läsa, det enda riktiga sättet att nå fram till någon annan, någon som du. Fast nu vet jag inte längre. När de Förenade ringer i sina klockor - de är så tillsammans, Robb. Hoplänkade. Nästan som vi när vi älskar.
   Och de älskar varandra också. Och de älskar oss, så intensivt. Jag kände - jag vet inte vad. Men Gustaffson älskar mig lika mycket som du gör. Nej. Han älskar mig mer."
   Hon var vit i ansiktet när hon sade det, ögonen var uppspärrade, vilsna, övergivna. Och jag kände mig plötsligt kall, som om en kylig vind blåste genom min själ. Jag sade ingenting. Jag tittade bara på henne och fuktade läpparna. Och blödde.
   Hon såg väl i mina ögon hur sårad jag blev. Eller läste det. Hon kramade min hand, smekte den. "Åh, Robb. Snälla du. Jag vill inte göra dig illa. Det är inte du. Vi är likadana allihop. Vad har vi, jämfört med dem?"
   "Jag förstår inte vad du talar om, Lya." Hälften av mig ville plötsligt gråta. Den andra hälften ville skrika högt. Jag kvävde bägge hälfterna och höll rösten under kontroll. Men inom mig var jag inte kontrollerad, inte det minsta kontrollerad.
   "Älskar du mig, Robb?" Igen. Undrande.
   "Ja!" Vildsint. Utmanande.
   "Vad betyder det?" sade hon.
   "Du vet vad det betyder", sade jag. "För helvete, Lya, tänk efter! Kom ihåg allt vi har upplevt, allt vi har gått igenom tillsammans. Det är kärlek, Lya. Verklig kärlek. Vi är de som haft tur, kommer du inte ihåg det? Det var du själv som sade det. Normala människor upplever bara en beröring och en röst, sedan återvänder de in i sitt mörker. De kan knappast ens hitta varandra. De är ensamma. Alltid. Famlande. Försöker om och om igen klättra ut från sina isoleringsceller och misslyckas, om och om igen. Men så är det inte för oss, vi fann vägen, vi känner varandra så väl några människor någonsin kan. Det finns ingenting jag inte skulle tala om för dig eller dela med dig. Det har jag sagt förr, och du vet att det är sant, du kan läsa det i mig. Det är för helvete kärlek. Är det inte?"
   "Jag vet inte", sade hon med sorgsen och oförstående röst. Ljudlöst, utan ens en snyftning, började hon gråta. Och medan tårarna rann i ensamma spår nedför hennes kinder talade hon. "Det kanske är kärlek. Jag har alltid trott att det var det. Men nu vet jag inte. Om det vi har är kärlek, vad var då det jag kände i eftermiddags, vad var det jag rörde vid och tog del av? Åh, Robb, jag älskar dig också. Det vet du. Jag försöker dela med dig. Jag skulle vilja dela det jag läste, hur det kändes. Men jag kan inte. Vi är avskurna. Jag kan inte få dig att förstå. Jag är här och du är där och vi kan ta i varandra och älska och prata, men vi är fortfarande skilda åt. Förstår du? Förstår du? Jag är ensam. Och i eftermiddags var jag inte ensam."
   "Du är ta mig fan inte ensam", sade jag plötsligt. "Jag är här." Jag grep hårt om hennes hand. "Känner du? Hör du? Du är inte ensam!"
   Hon skakade på huvudet och tårarna fortsatte att rinna. "Men du förstår ju inte. Och jag har inget att få dig att förstå. Du sade att vi känner varandra så mycket som några människor någonsin kan. Du har rätt. Men hur väl kan människor lära känna varandra? Är inte alla avskurna, innerst inne? Är inte alla ensamma i ett stort, mörkt, tomt universum? Vi bara lurar oss själva när vi inbillar oss att där finns någon annan. Till slut, vid det kalla, ensamma slutet, är det bara vi, var och en ensam i mörkret. Finns du där, Robb? Hur kan jag veta? Kommer du att dö tillsammans med mig, Robb? Kommer vi att vara hos varandra då? Är vi hos varandra nu? Du säger att vi har det bättre än Normala. Det har jag också sagt. Allt de har är en beröring och en röst, var det inte så? Hur många gånger har jag upprepat det? Men vad har vi? En beröring och två röster, kanske. Det räcker inte längre. Jag är rädd. Plötsligt är jag rädd."
   Hon började snyfta. Jag sträckte mig instinktivt mot henne, slog armarna om henne, strök henne. Vi lade oss ned tillsammans, och hon grät mot mitt bröst. Jag läste henne hastigt, läste hennes smärta, hennes plötsliga ensamhet, hennes hunger virvlande i en mörknande tankestorm av fruktan. Och fastän jag rörde henne, smekte henne och viskade - gång på gång - att allt skulle bli bra, att jag fanns där, att hon inte var ensam, visste jag att det inte skulle räcka. Plötsligt fanns en klyfta mellan oss, en väldig, mörk, gapande skreva som växte och växte, och jag visste inte hur jag skulle överbrygga den. Och Lya, min Lya, grät och behövde mig. Och jag behövde henne, men jag kunde inte nå fram till henne.
   Sedan insåg jag att jag också grät.
   Vi höll om varandra, tyst gråtande, i vad som måste ha varit en timme. Men till slut sinade tårarna. Lya tryckte sin kropp så hårt mot min att jag knappt kunde andas, och jag höll lika hårt om henne.
   "Robb", viskade hon. "Du sade - du sade att vi verkligen känner varandra. Du har sagt det så många gånger. Och ibland säger du att jag är rätt för dig, att jag är perfekt."
   Jag nickade, ville tro. "Ja. Det är du."
   "Nej", sade hon och storknade nästan på ordet, tvingade ut det i luften, tvingade sig själv att säga det. "Det är inte sant. Visst läser jag dig. Jag kan höra orden skramla runt i skallen på dig när du sätter ihop en mening innan du uttalar den. Och jag hör dig förebrå dig själv när du gjort något dumt. Och jag ser minnen, en del minnen, och upplever dem tillsammans med dig. Men det är bara ytan, Robb, bara högst upp. Under det finns det mer, mer som är du. Kringdrivande halvtankar som jag inte riktigt uppfattar. Känslor jag inte kan namnge. Begär du hämmar, och minnen som du inte ens vet att du har. Ibland kan jag komma ned till den nivån. Ibland. Om jag verkligen kämpar, om jag pressar mig själv till utmattningens gräns. Men när jag kommer dit, så vet jag - vet jag - att det finns ytterligare en nivå under den. Och mer och mer, vidare och vidare, längre och längre ned. Jag kan inte nå dem, Robb, fast de är en del av dig. Jag känner dig inte. Jag kan inte känna dig. Du känner inte ens dig själv. Och mig, känner du mig? Nej. Till och med ännu mindre. Du vet det jag berättar för dig, och det jag berättar är sant, men kanske inte hela sanningen. Och du läser mina känslor, mina ytliga känslor - smärtan när jag slår i tån, någon hastig irritation, njutningen jag känner när du är inne i mig. Betyder det att du känner mig? Hur är det med alla mina nivåer? Hur är det med det jag inte ens själv vet om? Känner du till det? Hur, Robb hur?"
   Hon skakade på huvudet igen, med den där lustiga lilla rörelsen hon alltid gjorde när hon var förvirrad. "Och du säger att jag är perfekt och att du älskar mig. Jag är så rätt för dig. Men är jag det? Robb, jag läser dina tankar. Jag vet när du vill att jag ska vara sexig, så då är jag sexig. Jag ser vad som hetsar upp dig, så det gör jag. Jag vet när du vill att jag ska vara allvarlig och när du vill att jag ska skämta. Jag vet till och med vilka skämt jag ska komma med. Ingenting elakt, det gillar du inte, du vill varken bli sårad eller såra andra. Du skrattar med människor, inte åt dem, och jag skrattar med dig och älskar dig för allt det du uppskattar. Jag vet när du vill att jag ska prata och när jag ska vara tyst. Jag vet när du vill att jag ska vara din stolta tigrinna, din gyllenbruna telepat, och när du vill ha en liten flicka att beskydda. Och jag är allt det där, Robb, eftersom du vill att jag ska vara det, eftersom jag älskar dig, eftersom jag kan känna glädjen i dig varje gång jag gör rätt. Jag har aldrig avsett att bete mig så, men det har blivit så. Jag hade inget emot det; jag har inget emot det. För det mesta var det inte ens medvetet. Du gör likadant. Det läser jag. Du kan inte läsa lika bra som jag, så ibland gissar du fel - du är kvick och lustig när jag vill ha tyst sympati eller du spelar stor stark karl när jag vill ha en pojke att vara mor åt. Men ibland hittar du också rätt. Och du anstränger dig, du anstränger dig alltid.
   Men är det verkligen du? Är det verkligen jag? Hur vore det om jag inte vore perfekt, om jag bara var mig själv med alla mina fel och allt du inte tycker om uppe på ytan? Skulle du älska mig då? Det vet jag inte. Men det skulle Gustaffson göra, och Kamenz. Det vet jag, Robb. Det såg jag. Dem känner jag . Deras nivåer... försvann. Jag känner dem, och om jag återvände skulle jag kunna dela med dem, mer än jag kan med dig. Och de känner mig, mitt verkliga jag, hela mig, tror jag. Och de älskar mig. Förstår du? Förstår du?"
   Förstod jag? Jag vet inte. Jag var förvirrad. Skulle jag älska Lya om hon var "sig själv"? Men vad var "hon själv"? Hur skilde det sig från den Lya jag kände? Jag trodde att jag älskade Lya och alltid skulle älska Lya - men tänk om den verkliga Lya inte var som min Lya? Vad älskade jag? Det sällsamma abstrakta begreppet människa, eller den kropp och röst och personlighet som jag tänkte på som Lya? Jag visste inte. Jag visste inte vem Lya var, eller vem jag var, eller vad i helvete alltihop betydde. Och jag var rädd. Kanske kunde jag inte känna det hon hade känt den eftermiddagen. Men jag visste vad hon kände just då. Jag var ensam, och jag behövde någon.
   "Lya", utbrast jag. "Lya, låt försöka. Vi behöver inte ge upp. Vi kan nå varandra. Det finns ett sätt, vårt sätt. Vi har gjort det förr. Kom, Lya, följ med mig, kom till mig."
   Medan jag talade klädde jag av henne, och hon gav gensvar och hennes händer hjälpte mina. När vi var nakna började jag smeka henne, sakta, och hon mig. Våra förnuft sträckte sig mot varandra. Sökte och utforskade som aldrig tidigare. Jag kunde känna henne gräva inne bland mina tankar. Djupare och djupare. Nedåt. Och jag öppnade mig för henne. Jag kapitulerade, alla de småskurna små hemligheter jag dolt till och med för henne, eller försökt dölja, avslöjade jag; jag gav henne allt jag kunde minnas, mina segrar och nederlag, de fina stunderna och smärtan, gångerna då jag sårat någon, gångerna då jag blivit sårad, de långa, ensamma stunderna av gråt, fruktan jag inte vågade erkänna, fördomarna jag kämpade med, fåfängan jag försökte övervinna, de fåniga, barnsliga synderna. Allt. Jag begravde ingenting. Jag gav mig åt henne, åt Lya, min Lya. Hon måste få känna mig.
   Och hon gav sig själv på samma sätt. Hennes förnuft var en skog där jag strövade efter gottfinnande, följde tunna stråk av känslor, överst fruktan och behoven och kärleken, där under allt det oskarpa, ännu djupare in i skogen de halvformade nyckerna och passionerna. Jag har inte Lyas Förmåga, jag läser bara känslor, aldrig tankar. Men då läste jag tankar, för första och enda gången, tankar hon slungade mot mig eftersom jag aldrig förr kunnat se dem. Jag kunde inte läsa mycket, men en del uppfattade jag.
   Och liksom hennes förnuft öppnade sig för mig, så öppnade sig hennes kropp. Jag kom in i henne, och vi rörde oss tillsammans, två kroppar som en, med sammanflätade själar, så nära som människor kan komma varandra. Jag kände njutningen skölja över mig i väldiga, himlastormande vågor, min njutning, hennes njutning, de förstärkte bägge varandra, och i en evighet red jag på vågtoppen medan den närmade sig en fjärran kust. Och när den till slut bröts mot stranden gick det samtidigt för oss, och under en sekund - en kort, flyktig sekund - förmådde jag inte avgöra vilken orgasm som var min och vilken som var hennes.
   Men sedan var det förbi. Vi låg med sammanlänkade kroppar på sängen. I stjärnljuset. Men det var ingen säng.
   Det var stranden, den platta, svarta stranden, och det fanns inga stjärnor över oss. En tanke rörde vid mig, en förflugen tanke som inte var min. Lyas tanke. Vi befann oss på en slätt, tänkte hon, och jag insåg att hon hade rätt. Vattnen som burit oss hit var borta, hade dragit sig undan. Allt som fanns var ett ändlöst, platt mörker som sträckte sig bort åt alla håll och där disiga, olycksbådande gestalter rörde sig vid horisonterna. Här står vi, som på en mörknande slätt, tänkte Lya. Och plötsligt visste jag vad gestalterna var och vilken dikt hon hade läst.
   Vi sov.

Jag vaknade, ensam.
   Rummet var mörkt. Lya låg på andra sidan sängen, hoprullad, och sov fortfarande. Det var sent, nära gryningen, gissade jag. Men jag var inte säker. Jag var rastlös.
   Jag steg upp och klädde mig under tystnad. Jag behövde promenera, tänka, räta ut begreppen. Men var?
   Jag hade en nyckel i fickan. Jag nuddade vid den när jag rättade till tunikan och kom ihåg. Valcarenghis kontor. Så här dags på natten skulle det vara låst och övergivet. Och utsikten skulle kanske hjälpa mig att tänka.
   Jag gick ut, hittade tuberna, och sköt upp, upp, upp till Tornets spets, krönet på människosläktets stålutmaning till shkeenerna. Kontoret var oupplyst, möblerna mörka skepnader bland skuggorna. Där fanns bara stjärnljuset. Shkea ligger närmare galaxens centrum än Gamla Jorden eller Baldur. Stjärnorna bildar en flammande baldakin över natthimlen. Några ligger mycket nära och de brinner som röda och blåvita eldar i det vördnadsbjudande mörkret över oss. På Valcarenghis kontor är alla väggar av glas. Jag gick fram till en och tittade ut. Jag tänkte inte, kände bara. Och jag kände mig kall och övergiven och liten.
   Sedan hälsade en låg röst bakom mig. Jag hörde den nätt och jämnt.
   Jag vände mig bort från fönstret, men andra stjärnor rusade mot mig från den bortre väggen. Laurie Blackburn satt i en av de låga stolarna, dold av mörkret.
   "Hej", sade jag. "Det var meningen att störa. Jag trodde inte att någon skulle vara här."
   Hon log. Ett strålande leende i ett strålande ansikte, men det fanns ingen humor i det. Hennes hår föll i svepande kastanjebruna vågor nedför hennes axlar och hon var klädd i någonting långt och florstunt. Jag kunde se hennes mjuka kurvor genom vecken, och hon gjorde ingen ansträngning att skyla sig.
   "Jag går ofta upp hit", sade hon. "För det mesta på natten. När Dino sover. Det är ett bra ställe att tänka på." "Ja", sade jag och log. "Det var min tanke också." "Visst är stjärnorna vackra?"
   Jo.
   "Det tycker jag. Jag - " Tvekan. Sedan reste hon sig och kom fram till mig. "Älskar du Lya?" frågade hon.
   En fråga som var en slägga. Vid värsta tänkbara tillfälle. Men jag tror att jag klarade den bra. Jag tänkte fortfarande på samtalet med Lya. "Ja, " sade jag. "Mycket. Hurså?"
   Hon stod nära mig, såg mig i ansiktet och förbi mig, på stjärnorna. "Jag vet inte. Ibland undrar jag över kärleken. Jag älskar Dino, förstår du. Han kom hit för två månader sedan, så vi har inte känt varandra länge. Men jag älskar honom redan. Jag har aldrig känt någon som han. Han är snäll och hänsynsfull, och han är bra på allting. Jag har aldrig sett honom misslyckas med något han försökt. Och ändå verkar han inte lida av något tvång att prestera, som somliga män. Han vinner så lätt. Han tror på sig själv, och det är tilldragande. Han har gett mig allt jag kan begära, allt."
   Jag läste henne, uppfångade hennes kärlek och oro och gissade. "Utom sig själv", sade jag.
   Hon såg häpet på mig. Sedan log hon. "Det hade jag glömt. Du har Förmåga. Naturligtvis vet du. Du har rätt. Jag vet inte varför jag oroar mig, men jag oroar mig faktiskt. Dino är så perfekt, förstår du. Jag har berättat - tja, allt. Allt om mig och mitt liv. Och han lyssnar och förstår. Han förstår alltid, han finns där när jag behöver honom. Men -"
   "Alltihop går bara åt ena hållet", sade jag. Det var ett konstaterande. Jag visste.
   Hon nickade. "Det är inte det att han har hemligheter. Det har han inte. Han besvarar alla mina frågor. Men svaren betyder ingenting. Jag frågar honom vad han är rädd för, och han säger att det inte finns någonting han är rädd för, och får mig att tro det. Han är mycket rationell, mycket lugn. Han blir aldrig arg, har aldrig varit arg. Jag har frågat honom. Han hatar ingen, han ogillar hat. Han har aldrig känt smärta heller, eller säger i alla fall att han aldrig gjort det. Känslomässig smärta, alltså. Men ändå förstår han mig när jag talar om mitt liv. En gång sade han att hans största fel var lättja. Men han är inte alls lat, det vet jag. Är han verkligen så perfekt? Han säger att han alltid är säker på sig själv, eftersom han vet att han är duktig, men han ler när han säger det, så jag kan inte ens anklaga honom för att vara fåfäng. Han säger att han tror på Gud, men han talar aldrig om det. Försöker man tala allvar lyssnar han bara, eller skämtar, eller byter ämne. Han säger att han älskar mig, men -"
   Jag nickade. Jag visste vad som skulle komma.
   Det kom. Hon tittade bedjande upp på mig. "Du har Förmåga", sade hon. "Visst har du väl läst honom? Nog känner du honom? Tala om det för mig. Snälla, tala om det."
   Jag läste henne. Jag såg hur starkt hon behövde veta, hur orolig hon var, hur rädd hon var, hur mycket hon älskade honom. Jag kunde inte ljuga för henne. Ändå var det svårt att ge henne det svar jag måste ge.
   "Jag har läst honom", sade jag. Långsamt. Försiktigt. Jag vägde mina ord som på guldvåg. "Och dig, dig också. Jag såg din kärlek, redan den första kvällen, när vi åt tillsammans."
   "Och Dino?"
   Orden fastnade i halsen på mig. "Han är - lustig, sade Lya en gång. Det är lätt att läsa hans ytliga känslor. Under det finns ingenting. Han är mycket självtillräcklig, omgiven av murar. Nästan som om de enda känslor han har är de han - tillåter sig att känna. Jag har känt hans självförtroende, hans glädje. Jag har känt oro också, men aldrig verklig fruktan. Han känner stör tillgivenhet för dig, känner sig beskyddande. Han tycker om att vara beskyddande."
   "Är det allt?" Så hoppfullt. Det gjorde ont.
   "Jag är rädd för det. Han har slutit sig inne, Laurie. Han behöver sig själv, bara sig själv. Finns det kärlek i honom, så finns den gömd bakom muren. Jag kan inte se den. Han sätter stort värde på dig, Laurie. Men kärlek - det är något annat. Den är starkare och mindre förnuftsmässig och den väller fram som en stormflod. Och Dino är inte sådan, åtminstone inte där jag kan läsa honom."
   "Sluten", sade hon. "Han är sluten för mig. Jag har öppnat mig fullständigt för honom. Men det gjorde inte han. Jag var alltid rädd - till och med när han var hos mig, kändes det ibland som om han inte alls var där -"
   Hon suckade. Jag kände hennes förtvivlan, den framvällande ensamheten. Jag visste inte vad jag skulle göra. "Gråt om det känns så", sade jag enfaldigt. "Ibland hjälper det. Jag vet. Jag har själv gråtit mycket."
   Hon grät inte. Hon höjde blicken och skrattade ljust. "Nej", sade hon. "Jag kan inte. Dino har lärt mig att aldrig gråta. Han sade att tårar aldrig löser några problem."
   En sorgsen livssyn. Tårar löser kanske inga problem, men de är en del av att vara människa. Jag ville säga det till henne, men i stället bara log jag mot henne.
   Hon log tillbaka och lade huvudet på sned. "Du gråter", sade hon plötsligt med egendomligt förtjust röst. "Så lustigt. På sätt och vis är det ett större medgivande än Dino någonsin har givit mig. Tack, Robb. Tack."
   Och Laurie ställde sig på tå och såg upp på mig, förväntansfullt. Och jag kunde läsa vad hon väntade sig. Så jag lade armarna om henne och kysste henne, och hon tryckte kroppen hårt mot min. Och hela tiden tänkte jag på Lya, sade mig att hon inte skulle ha något att invända, att hon skulle vara stolt över mig, att hon skulle förstå.
   Efteråt stannade jag kvar ensam uppe på kontoret för att se gryningen. Jag kände mig tom, men på något sätt tillfreds. Ljuset som kröp fram över horisonten jagade skuggorna framför sig, och plötsligt verkade all den rädsla som tyckts så hotfull under natten bara fånig och orimlig. Vi hade kommit över det, tänkte jag - Lya och jag. Vad det än var
   hade vi klarat av det, och idag skulle vi klara av greeshkan lika lätt, tillsammans.
   När jag kom tillbaka till vårt rum var Lya borta.

"Vi fann luftvagnen mitt i Shkeenstad", sade Valcarenghi. Han var sval, exakt, lugnande. Rösten sade, utan ord, att det inte fanns något att oroa sig för. "Jag har folk ute för att leta efter henne. Men Shkeenstad är stor. Har du någon som helst aning om vart hon kan ha tagit vägen?"
   "Nej", sade jag tonlöst. "Egentligen inte. Hon kan ha velat träffa några fler Förenade. Hon verkade — ja, nästan besatt av dem. Jag vet inte."
   "Nå, vi har en bra poliskår. Vi kommer att hitta henne, det är jag säker på. Men det kan ta lite tid. Hade ni grälat?"
   "Ja. Nej. På sätt och vis, men det var inget riktigt gräl. Det var egendomligt."
   "Jag förstår", sade han. Men det gjorde han inte. "Laurie säger att du kom upp hit i natt, ensam."
   "Ja. Jag behövde tänka."
   "Nå", sade Valcarenghi, "låt oss säga att Lya vaknade och bestämde sig för att hon också behövde tänka. Du gick upp hit. Hon tog en åktur. Hon kanske bara vill ha ledigt en dag för att kunna ströva omkring i Shkeenstad. Gjorde hon inte något liknande igår?"
   "Alltså gör hon samma sak idag igen. Inget att bekymra sig för. Antagligen kommer hon tillbaka i tid till middag." Han log.
   "Men varför gick hon i så fall utan att säga något till mig? Eller lämna en lapp eller någonting?"
   "Jag vet inte. Det är inte viktigt."
   Men var det inte det? Var det inte? Jag satt i stolen med huvudet i händerna och rynkade ögonbryn, och jag svettades. Plötsligt var jag mycket rädd, men för vad visste jag inte. Jag skulle inte ha lämnat henne ensam, sade jag mig själv. Medan jag var här uppe hos Laurie, vaknade Lyanna ensam i ett mörkt rum, och — och — och vad?</i> Och försvann.
   "Men under tiden", sade Valcarenghi, "har vi arbete att uträtta. Allt är förberett för besöket i grottorna."
   Jag höjde klentroget blicken. "Grottorna? Jag kan inte fara dit, inte nu, inte ensam."
   Han suckade retligt och för effektens skull något överdrivet. "Men snälla Robb. Det här är väl inte hela världen. Lya klarar sig fint. Hon verkade vara en förnuftig tjej, och jag är säker på att hon kan ta vara på sig själv. Eller hur?"
   Jag nickade.
   "Under tiden tittar vi på grottorna. Jag vill fortfarande komma till botten med det här."
   "Men det tjänar inget till", protesterade jag. "Inte utan Lya. Hon har den största Förmågan. Jag — jag läser bara känslor. Jag kan inte ta mig djupt ned som hon. Jag kan inte lösa något problem åt dig."
   "Kanske inte." Han ryckte på axlarna. "Men alltihop är planerat, och vi har inget att förlora. Vi kan alltid göra om det när Lya kommit tillbaka. Dessutom vore det nyttigt för dig, få dig att tänka på någonting annat. Du kan inte göra något för Lya nu. Varenda man jag har tillgänglig är ute och letar efter henne, och kan inte de hitta henne, så kan då inte du göra det. Så det tjänar inget till att oroa sig. Fortsätt jobba bara, håll dig sysselsatt." Han vände sig om och gick mot tuben. "Kom. Det står en luftvagn och väntar på oss. Nelse följer också med."
   Motvilligt reste jag mig upp. Jag var inte på humör att fundera på shkeenernas problem, men det låg en hel del i vad Valcarenghi sade. Och dessutom hade Lya och jag ett avtal med honom, och det gällde fortfarande. Jag kunde ju åtminstone försöka, tänkte jag.
   Under färden från Tornet satt Valcarenghi i framsätet hos föraren, en enorm polisman med ansikte mejslat i granit. Han hade valt en polisvagn den här gången, så att vi skulle kunna oss informerade om spaningarna efter Lya. Gourlay och jag satt tillsammans i baksätet. Gourlay hade brett ut en karta över knäna på oss och berättade för mig om den Yttersta Föreningens grottor.
   "Det antas att grottorna är greeshkans ursprungliga hem", sade han. "Det är förmodligen sant, verkar rimligt.
   Greeshkan är mycket större där, som du får se. Grottorna sträcker sig hela vägen genom kullarna, bort från vår del av Shkeenstad, ut mot vildmarken. Rena bikupan, med andra ord. Med greeshka i varenda cell. Sägs det. Jag har själv besökt några, och där fanns åtminstone greeshka i varenda en. Så jag tror på vad de säger om resten. Staden, den heliga staden, ja, antagligen byggdes den på grund av grottorna. Det kommer shkeener hit från hela kontinenten för att ingå sin Yttersta Förening. Här, i det här området ligger grottorna." Han tog fram en penna och ritade en stor, röd cirkel nära kartans mitt. Det sade mig ingenting. Kartan gjorde mig nedslagen. Jag hade inte insett att Shkeenstad var så enorm. Hur i helvete skulle de kunna hitta någon som inte ville bli hittad?
   Valcarenghi vände sig bakåt mot oss. "Grottan vi ska till är en av de större. Jag har varit där förr. Det finns inga formaliteter kring den Yttersta Föreningen, förstår du. Shkeenen väljer bara ut en grotta, promenerar in och lägger sig på greeshkan. De använder den bekvämaste ingången. Somliga är inte större än avloppsrör, men det sägs att om man fortsätter tillräckligt långt hittar man en stor, pulserande greeshka inne i mörkret. De största grottorna är upplysta med facklor, som Församlingssalen, men det är bara utsmyckning. De fyller ingen funktion för Föreningen."
   "Jag förmodar att det är till en av dem vi ska", sade jag.
   "Just det", nickade Valcarenghi. "Jag trodde att du skulle vilja se hur en mogen greeshka ser ut. Det är ingen vacker syn, men den är lärorik. Så vi behöver ljus."
   Gourlay återupptog sin historia, men jag lyssnade inte på honom. Jag tyckte att jag visste alldeles tillräckligt om shkeenerna och greeshkan, och jag oroade mig fortfarande för Lyanna. Efter ett tag gav han upp, och resten av färden företog vi under tystnad. Vi for längre än vi någonsin gjort tidigare. Till och med Tornet - vårt glänsande landmärke av stål - hade uppslukats av kullarna bakom oss.
   Landskapet blev kargare, klippigare, tätare bevuxet och kullarna steg högre och brantare. Men kupolerna fortsatte ändlöst, och överallt fanns shkeener. Lya kunde finnas där nere, tänkte jag, försvunnen bland de sjudande miljonerna. På jakt efter vad? Grubblande på vad?
   Till slut landade vi i en skogklädd dal mellan två massiva, klippsprängda kullar. Till och med här fanns det shkeener. De tegelröda kupolerna växte upp ur undervegetationen mellan de korta, grova träden. Det var inte svårt att upptäcka grottan. Den låg halvvägs upp på en av sluttningarna, ett mörkt gap i klippansiktet, och en dammig väg slingrade upp mot den.
   Vi landade i dalen och klättrade upp för vägen. Gourlay gick uppåt med långa, gängliga kliv, Valcarenghi rörde sig med lätt, outtröttlig smidighet och polismannen envist lunkade på. Jag kom sist. Jag släpade mig uppför backen och var rejält andfådd när vi kom fram till grottmynningen.
   Hade jag väntat mig att få se grottmålningar, eller ett altare, eller något slags naturtempel, så blev jag sorgligt besviken. Det var en alldeles vanlig grotta med fuktiga stenväggar och låga tak och kall, fuktig luft. Kyligare än resten av Shkea och mindre dammigt, men konstigare var det inte. Det fanns en lång, slingrande gång genom klippan, tillräckligt bred för att vi fyra skulle kunna gå i bredd, men för låg i tak för att Gourlay skulle kunna gå raklång. Med jämna mellanrum satt det facklor i väggen, men bara ungefär var fjärde var tänd. De brann med en oljig rök som verkade klibba fast vid taket och driva ned mot djupen framför oss. Jag undrade vad det var som sög den inåt.
   Sedan vi gått i ungefär tio minuter, huvudsakligen i knappt märkbar nedförsbacke, ledde gången oss in i ett högt, klart upplyst rum med välvt stentak som var sotfläckat av facklornas rök. I rummet fanns greeshkan.
   Den var mörkt brunröd, som gammalt blod, inte klart, nästan genomskinligt scharlakansröd som de små varelserna på de Förenades huvuden. Här och där syntes svarta fläckar på den ofantliga kroppen, som brännmärken eller sot. Jag kunde nätt och jämnt se grottans bortre vägg; greeshkan var för enorm, den tornade upp sig över oss så att det bara fanns en tunn springa mellan den och taket. Men den sluttade plötsligt nedåt halvvägs in i kammaren, som en kolossal kulle av gelé, och upphörde drygt sex meter framför oss. Mellan oss och greeshkans väldiga massa fanns en skog av hängande och dinglande röda trådar, ett levande spindelnät av greeshkasubstans som nästan nådde våra ansikten.
   Och allt pulserade. Som en enda organism. Till och med trådarna höll takten, vidgade sig och drogs samman, rörde sig till den ljudlösa musiken från greeshkan bakom dem.
   Det vände sig i magen på mig, men mina följeslagare verkade oberörda. De hade sett det förr. "Kom", sade Valcarenghi och knäppte på en strålkastare han tagit med för att komplettera fackelskenet. Ljuset som snodde runt över den pulserande väven skapade en illusion av någon mystisk, spöklik skog. Valcarenghi steg in i skogen. Försiktigt. Svängde med ljuset och föste undan greeshkan.
   Gourlay följde efter, men jag ryggade undan. "Oroa dig inte", sade Valcarenghi och log. "Det tar flera timmar för greeshkan att få fäste, och det är lätt att ta bort den. Den griper inte tag i dig om du skulle råka snubbla mot den."
   Jag tog mod till mig, sträckte ut handen och rörde vid en av de levande trådarna. Den var mjuk och våt och kändes en aning slemmig. Men det var allt. Den var lätt att bryta ay. Jag steg in bland trådarna, sträckte mig fram, böjde undan och bröt sönder väven för att bana mig väg. Polismannen gick tyst bakom mig.
   Sedan stod vi på den bortresidan av väven, vid den väldiga greeshkans fot. Valcarenghi skärskådade den ett ögonblick och pekade sedan med strålkastaren. "Titta", sade han. "Yttersta Föreningen."
   Jag tittade. Hans stråle bildade en damm av ljus runt en av de mörka fläckarna, en vårta på den röda kroppen. Jag såg närmare. Det fanns ett huvud i vårtan. Mitt i den mörka fläcken, med bara ansiktet synligt och till och med det täckt av en tunn, rödaktig hinna., Men dragen omisskännliga. En åldrad shkeen, rynkig och storögd, fast med slutna ögon nu. Men han log. Han log.
   Jag gick närmare. Lite längre ned och en bit åt höger stack några fingertoppar ut ur massan. Men det var allt.
   Större delen av kroppen var redan försvunnen, insjunken i greeshkan, upplöst eller på väg att upplösas. Den gamle shkeenen var död och parasiten höll på att smälta hans lik.
   "Varenda en av de mörka fläckarna är en färsk Förening", sade Valcarenghi och flyttade ljuskäglan runt som en pekpinne. "Så småningom bleknar förstås fläckarna. Greeshkan växer stadigt. Om hundra år kommer den att fylla kammaren och börja växa upp genom gången."
   Så hördes prasslet av rörelse bakom oss. Jag vände mig om. Någon var på väg genom väven.
   Snart kom hon fram till oss och log. En shkeenkvinna, åldrad, naken, med bröst som hängde ned förbi midjan. Naturligtvis Förenad. Hennes greeshka täckte större delen av huvudet och hängde längre ned än brösten. Den var fortfarande ljus och genomskinlig efter tiden i solskenet. Man kunde se igenom den, se den äta huden på hennes rygg.
   "En kandidat till Yttersta Föreningen", sade Gourlay.
   "Det här är en populär grotta", tillade Valcarenghi med låg, sarkastisk röst.
   Kvinnan talade inte till oss och vi inte till henne. Hon gick leende förbi oss. Och lade sig ner på greeshkan.
   Den lilla greeshkan som red på hennes rygg verkade nästan upplösas vid beröringen. Den smälte in i den stora grottvarelsen, så att shkeenkvinnan och den stora greeshkan blev ett. Därefter hände ingenting. Hon slöt bara ögonen och låg fridfullt, som om hon sov.
   "Vad är det som händer?" frågade jag.
   "Förening", sade Valcarenghi. "Det dröjer en timme innan man märker något, men greeshkan håller redan på att sluta sig över henne, sluka henne. En reaktion på kroppsvärmen, sägs det. Om en dag är hon begravd i den. Om två dagar är hon som han - " Ljuskäglan fann det halvt upplösta ansiktet över oss.
   "Kan du läsa henne?" föreslog Gourlay. "Det skulle kanske säga oss något."
   "Visst", svarade jag, äcklad men nyfiken. Jag öppnade mig. Och träffades av tankestormen.
   Men det är fel att kalla det en tankestorm. Det var enormt och överväldigande och intensivt, det brände och bländade och kvävde. Men det var samtidigt fridfullt, och milt med en mildhet häftigare än människors hat. Det tjöt ut låga vrål och sirensånger och lockade förföriskt på mig, och det sköljde över mig i blodröda känslovågor och drog mig till sig. Det fyllde mig och tömde mig på samma gång. Och någonstans hörde jag klockorna sjunga sin sträva bronssång om kärlek och kapitulation och gemenskap, om förening och enhet och om att aldrig vara ensam.
   Storm, tankestorm, jo, det var det. Men jämfört med en vanlig tankestorm var de som en supernova i förhållande till en orkan, och dess våldsamhet var kärlekens våldsamhet. Den älskade mig, den där tankestormen, den åtrådde mig, och dess klockor kallade på mig och sjöng ut dess kärlek, och jag sträckte mig fram och vidrörde den, ville vara hos den, ville förena mig med den, ville aldrig vara ensam igen. Och plötsligt befann jag mig återigen på en krönet av en väldig våg, en våg av eld som evigt sköljde över stjärnorna, och den här gången visste jag att vågen aldrig skulle upphöra, den här gången skulle jag inte efteråt vara ensam på min mörknande slätt.
   Men vid de orden tänkte jag på Lya.
   Och plötsligt stred jag, kämpade jag mot det, slog tillbaka mot havet av sugande kärlek. Jag flydde, flydde, flydde, flydde... och slog igen dörren till mitt förnuft och bankade fast dörrklinkan och lät stormen piska och yla mot den medan jag höll emot med all min styrka. Ändå började dörren bågna och spricka.
   Jag skrek. Dörren slogs upp och orkanen ven in och grep efter mig, virvlade mig ut och runt och runt. Jag seglade upp till de kalla stjärnorna, men de var inte kalla längre, och jag blev större och större tills jag var stjärnorna och de var jag, och jag var Förening, och under ett enda ensamt glänsande ögonblick var jag universum.
   Sedan ingenting.

Jag vaknade hemma på mitt rum med en huvudvärk som hotade att slita sönder skallen. Gourlay satt på en stol och
   läste en av våra böcker. När jag stönade höjde han blicken. Lyas huvudvärkstabletter fanns fortfarande på nattygsbordet. Jag tog hastigt en och försökte sedan kämpa mig upp i sittande ställning.
   "Hur känns det?" frågade Gourlay.
   "Huvudvärk", sade jag och gnuggade mig i pannan. Det bultade, som om huvudet var på väg att brista. Värre än det varit den gång jag tittat in på Lyas smärta. "Vad hände?"
   Han reste sig upp. "Du skrämde nästan livet ur oss. När du hade börjat läsa började du plötsligt darra. Sedan gick du rakt in i greeshkan. Och du skrek. Dino och polisen blev tvungna att släpa ut dig. Du klev rakt in i den, och den räckte dig upp till knäna. Det ryckte i den också. Märkligt. Dino klippte till dig, slog ut dig."
   Han skakade på huvudet och gick mot dörren. "Vart tänker du ta vägen?" sade jag.
   "Jag ska sova", sade han. "Du har varit borta i ungefär åtta timmar. Dino bad mig hålla koll på dig tills du vaknade. Nu har du vaknat. Vila dig nu, så får jag också göra det. Vi får prata om det i morgon."
   "Jag vill prata om det nu."
   "Det är sent", sade han och stängde sovrumsdörren. Jag lyssnade på fotstegen medan de försvann ut. Och jag är säker på att jag hörde honom låsa den yttre dörren. Någon var tydligen rädd för Förmågor som smyger bort om natten. Jag kunde i alla fall inte gå någonstans.
   Jag steg upp och gick efter något att dricka. Det fanns Veltaar på kylning. Jag hällde snabbt i mig ett par glas och åt en smula. Huvudvärken började ge med sig. Sedan gick jag tillbaka in i sovrummet, släckte ljuset och gjorde glaset genomskinligt så att stjärnorna kunde skina in. Och så lade jag mig ned för att sova igen.
   Men jag somnade inte, inte genast. Det hade hänt för mycket. Jag måste tänka igenom det. Huvudvärken till att börja med, den otroliga värken som slet i huvudet. Som Lyas. Men Lya hade inte gått igenom samma sak som jag. Eller hade hon? Lya hade en stor Förmåga, var mycket känsligare än jag och hade större räckvidd. Kunde tankestormen ha nått ända hit, många mil bort? Sent på natten, när människor och shkeener sover och deras tankar blir svaga och suddiga? Kanske. Och kanske var mina halvt ihågkomna drömmar bleka avspeglingar av det hon hade upplevt samma nätter. Men mina drömmar hade varit behagliga. Det var uppvaknandet som stört mig, att vakna och inte minnas.
   Men ändå, hade jag haft denna huvudvärk när jag sov? Eller när jag vaknade?
   Vad i helvete hade hänt? Vad var det för något som hade nått mig där inne i grottan och dragit mig till sig? Greeshkan? Det måste det ha varit. Jag hade inte ens hunnit koncentrera mig på shkeenkvinnan, det måste ha varit greeshkan. Men Lyanna hade sagt att greeshkan inte hade någon själ, inte ens något jag-finns-till...
   Allting snurrade runt omkring mig, fråga efter fråga efter fråga, och jag hade inga svar. Sedan började jag tänka på Lya, undra var hon fanns och varför hon lämnat mig. Var det detta hon gått igenom? Varför hade jag inte förstått? Jag saknade henne. Jag behövde henne hos mig, och hon fanns där inte. Jag var ensam och mycket medveten om det.
   Jag sov.
   Först ett långt mörker, men till slut en dröm och till slut mindes jag. Jag var tillbaka på slätten igen, den oändliga, mörknande slätten med sin stjärnlösa himmel och sina svarta gestalterna i fjärran, slätten som Lya så ofta hade talat om. Den fanns i en av hennes favoritdikter. Jag var ensam, för evigt ensam, och jag visste det. Sådan var tingens ordning. Jag var det enda i universum som var verkligt, och jag frös och var hungrig och rädd, och gestalterna rörde sig mot mig, omänskliga och obevekliga. Och det fanns ingen att ropa till, ingen att be om hjälp, ingen som kunde höra mina rop. Det hade aldrig funnits någon. Det skulle aldrig finnas någon.
   Då kom Lya till mig.
   Hon flöt ned från den stjärnlösa himlen, blek och smal och bräcklig, och stod bredvid mig på slätten. Hon strök undan håret med handen och såg på mig med lysande, vid öppna ögon och log. Och jag visste att det inte var någon dröm. På något sätt var hon hos mig. Vi samtalade.
   Hej, Robb.
   Lya? Hej, Lya. Var är du? Du lämnade mig.
   Förlåt mig. Jag var tvungen. Du förstår, Robb. Du måste förstå. Jag ville inte vara här längre, aldrig mer, på det här stället, det här hemska stället. Men det skulle jag ha varit, Robb. Människor är alltid här, utom under några korta ögonblick.
   En beröring och en röst?
   Ja, Robb. Och sedan mörker igen och tystnad. Och den mörknande slätten.
   Du blandar ihop två dikter, Lya. Men det spelar ingen roll. Du kan dem bättre än jag. Men glömmer du inte något? Det som står tidigare i dikten. "Ack, älskade, låt oss vara trogna..."
   Åh, Robb.
   Var är du?
   Jag är — överallt. Men mest i en grotta. Jag var redo, Robb. Jag var redan mer öppen än de andra. Jag kunde hoppa över Församlingen och Föreningen. Min Förmåga hade gjort mig van vid att dela. Den antog mig.
   Yttersta Föreningen?
   Ja.
   Åh, Lya.
   Robb. Snälla du. Kom till oss, kom till mig. Här finns lycka, vet du. I evigheters evighet, och samhörighet och delaktighet och gemenskap. Jag är kär, Robb, jag är kär i en miljard miljard människor, och jag känner dem alla bättre än jag någonsin kände dig, och de känner mig, hela mig, och de älskar mig. Och det varar för evigt. Jag. Vi. Föreningen. Jag är fortfarande jag, men jag är de också, förstår du? Och de är mig. De Förenade, att läsa dem, det öppnade mig, och Föreningen kallade på mig varje natt, därför att den älskade mig, förstår du? Åh Robb, kom till oss, kom till oss. Jag älskar dig.
   Föreningen. Greeshkan, menar du. Jag älskar dig, Lya. Kom tillbaka, snälla du. Den kan inte redan ha förtärt dig. Tala om var du är. Jag kommer till dig.
   Ja, kom till mig. Gå vart som helst. Det finns bara en enda greeshka, alla grottorna är förbundna under kullarna, de små greeshkorna är alla delar av Föreningen. Kom till mig och bli ett med mig. Älska mig som du sade att du gjorde. Förenas med mig. Du är så långt borta, jag kan knappt nå dig ens genom Föreningen. Kom och bli ett med oss.
   Nej. Jag vill inte bli slukad. Snälla Lya, tala om var du är.
   Stackars Robb. Oroa dig inte, min älskade. Kroppen är inte viktig. Greeshkan behöver näringen i den, och vi behöver greeshkan. Men Robb, Föreningen är inte bara greeshkan, förstår du? Greeshkan är inte väsentlig, den har inte ens något förnuft, den är bara länken, mediet, det är shkeenerna som är Föreningen. En miljoner miljard miljard shkeener, alla de shkeener som levat och Förenats under fjorton tusen år, alla tillsammans och fulla av kärlek och gemenskap, alla odödliga. Det är vackert, Robb, det är mer än vi hade, mycket mer, och det var ju vi som haft tur, minns du det? Det hade vi! Men detta är bättre.
   Lya. Min Lya. Jag älskade dig. Det är ingenting för dig, det är ingenting för människor. Kom tillbaka till mig.
   Skulle det inte vara för människor? Men det är det! Det är vad människor alltid sökt, letat efter, gråtit efter under ensamma nätter. Det är kärlek, Robb, äkta kärlek, och människors kärlek är bara en blek avbild. Förstår du inte?
   Nej.
   Kom, Robb. Förenas. Annars blir du ensam för evigt, ensam på slätten, med bara en beröring och en röst att leva på. Och när din kropp dör till slut kommer du inte ens att ha det. Bara ett evigt tomt mörker. Slätten, Robb, i evigheters evighet. Och jag kommer inte att kunna nå dig, aldrig någonsin. Men det behöver inte bli så...
   Nej.
   Åh, Robb. Jag blir svagare. Kom, snälla du.
   Nej. Lya, försvinn inte. Jag älskar dig, Lya. Lämna mig inte.
   Jag älskar dig, Robb. Jag älskade dig. Jag älskade dig verkligen...
   Och så var hon borta. Jag var ensam på slätten igen. Någonstans ifrån blåste en vind och piskade bort hennes borttonande ord från mig, ut i oändlighetens kalla väldighet.

När den glädjelösa morgonen kom var ytterdörren olåst. Jag for upp i tornet och fann Valcarenghi ensam på kontoret. "Tror du på Gud?" frågade jag honom.
   Han höjde blicken och log. "Visst." Han sade det utan eftertryck. Jag läste honom. Det var en fråga han aldrig funderat över.
   "Det gör inte jag", sade jag. "Inte Lya heller. De flesta Förmågor är ateister. För femtio år sedan gjorde de ett experiment på Gamla Jorden. Det var en man som hette Linnel och som hade mycket stor Förmåga som höll i det. Han var innerligt troende. Han trodde att han genom att använda droger och koppla ihop de starkaste Förmågorna i världen skulle kunna nå något han kallade det universella Jag-FinnsTill. Även känt under namnet Gud. Experimentet blev ett katastrofalt misslyckande, men någonting hände. Linnel blev galen och de andra mindes bara en vision av ett enormt, mörkt, likgiltigt ingenting, en tomhet utan förnuft eller form eller betydelse. Så har andra Förmågor också känt, liksom normala människor. För flera hundra år sedan fanns det en poet som hette Arnold, och som skrev om en mörknande slätt. Dikten är skriven på ett av de gamla språken, men den är värd att läsa. Det handlar om — rädsla, tror jag. Något grundläggande hos människan, en skräck för vara ensam i kosmos. Kanske är det bara fruktan för döden, kanske något mer. Jag vet inte. Men något grundläggande är det. Alla människor är evigt ensamma, men de vill inte vara det. De söker alltid, försöker få kontakt, försöker nå varandra genom tomrummet. Somliga människor lyckas aldrig, några bryter sig ibland igenom. Lya och jag hade tur. Men det är aldrig bestående. Till slut är man ensam igen, tillbaka på den mörknande slätten. Förstår du, Dino? Förstår du?"
   Han log ett roat litet leende. Inte hånfullt — det var inte hans stil — bara förundrat och klentroget. "Nej", sade han.
   "Så här, då. Människor strävar alltid efter något, eller någon, söker efter det. Samtal, Förmåga, kärlek, sex, allt är en del av samma sak, samma sökande. Liksom gudarna. Människan uppfinner gudar eftersom hon är rädd för att vara ensam, rädd för ett tomt universum, rädd för den mörknande slätten. Det är därför dina människor omvänder sig, Dino, det är därför människor Förenar sig. De har funnit Gud, eller så mycket Gud de någonsin lär finna. Föreningen är ett massförnuft, ett odödligt massförnuft, många i en, oändlig kärlek. Shkeenerna dör förbanne mig inte. Inte undra på att de inte känner till begreppet 'livet efter detta'. De vet att det finns en Gud. Den skapade kanske inte universum, men den är kärlek, ren kärlek, och det sägs ju att Gud är kärlek, inte sant? Eller kanske är det vi kallar kärlek en liten del av Gud. Struntar samma, men vad det än är, så är Föreningen det. Målet för shkeenernas sökande, och för människornas. Vi är ju faktiskt lika varandra, så lika att det gör ont."
   Valcarenghi suckade överdrivet. "Robb, du är överansträngd. Du låter som en av de Förenade."
   "Kanske är det det jag borde vara. Lya är det. Hon är en del av Föreningen."
   Han blinkade. "Hur vet du det?"
   "Hon kom till mig i natt i en dröm."
   "Åh. En dröm."
   "Den var sann, för helvete. Alltihop är sant."
   Valcarenghi reste sig upp och log. "Jag tror dig", sade han. "Det vill säga, jag tror att greeshkan använder ett telepatiskt lockbete, ett kärleksbete om du så vill, för att fånga sitt byte, något så starkt att det övertygar människor — till och med dig — att den är Gud. Det är naturligtvis farligt. Jag måste fundera på det här innan jag agerar. Vi skulle kunna bevaka grottorna, så att inga människor kommer in, men det finns för många grottor. Och det skulle inte förbättra våra relationer med shkeenerna om vi stängde inne greeshkan. Men det är mitt problem nu. Du har gjort ditt jobb."
   Jag väntade tills han var färdig. "Du har fel, Dino. Det här är verkligt, inte något trick, ingen illusion. Jag har känt det, och Lya också. Greeshkan har inte ens något jag-finns till, långt mindre något telepatiskt lockbete som är tillräckligt starkt för att kunna dra till sig människor och shkeener." "Väntar du dig att jag ska tro att Gud är ett djur som bor i grottorna på Shkea?"
   "Det är absurt, Robb, och det vet du. Du tror att shkeenerna har funnit svaret på skapelsens mysterium. Men titta på dem. Det äldsta civiliserade släktet i den utforskade rymden, men de har suttit fast i bronsåldern i fjorton tusen år. Det var vi som upptäckte dem. Var finns deras rymdskepp? Var finns deras torn?"
   "Var finns våra klockor?" sade jag. "Och vår glädje? De är lyckliga, Dino. Är vi? Kanske har de funnit det vi fortfarande letar efter. Varför i helvete är vi människor egentligen så besatta? Varför försöker vi erövra galaxen, universum, alltihop? Kan det vara för att vi söker efter Gud...? Kanske. Men vi hittar honom ingenstans, så vi måste fortsätta, vidare och vidare, ständigt sökande. Men till slut hamnar vi ändå alltid på samma mörknande slätt."
   "Jämför vad vi har åstadkommit. Jag satsar på mänskligheten."
   "Är det värt det?"
   "Det tycker jag." Han gick fram till fönstret och såg ut. "Vi har det enda Tornet på deras värld", sade han leende och såg ned genom molnen.
   "De har den enda guden i vårt universum", sade jag till honom. Men han log bara.
   "Jag ska tänka på vad du sagt, Robb", sade han när han till slut vände sig bort från fönstret. "Jag kommer inte att glömma något av det. Och vi ska hitta Lyanna åt dig."
   "Lya är borta", sade jag lågt. "Jag vet det nu. Stannar jag kommer jag också att försvinna. Jag reser i kväll. Jag bokar plats på nästa skepp till Baldur."
   Han nickade. "Som du vill. Jag ska se till att arvodet finns klart." Han log brett. "Och när vi hittar henne skickar vi Lya efter dig. Jag misstänker att hon blir rätt sur, men det är ditt problem."
   Jag svarade inte. Istället ryckte jag på axlarna och gick till tuben. Jag var nästan framme när han hejdade mig.
   "Vänta", sade han. "Vad sägs om middag i kväll? Du har gjort ett bra jobb. Vi ska ändå ha avskedsfest i kväll, Laurie och jag. Hon reser också."
   "Det var tråkigt", sade jag.
   Nu var det han som ryckte på axlarna. "Sånt händer. Laurie är en underbar människa, och jag kommer att sakna henne. Men det är ingen tragedi. Det finns andra underbara människor. Jag misstänker att hon hur som helst började tröttna på Shkea."
   Jag hade nästan glömt bort min Förmåga i ilskan och i smärtan över förlusten. Nu kom jag ihåg den. Jag läste honom. Där fanns ingen sorg, ingen smärta, bara en vag känsla av besvikelse. Och under den hans mur. Muren som alltid fanns där, som höll honom skild från andra, denne man som var du och bror med alla, och nära vän med ingen. Och på muren var det nästan som om det funnits en skylt med texten hit men inte längre.
   "Titta upp", sade han. "Det vore kul." Jag nickade.

När skeppet lyfte frågade jag mig själv varför jag gav mig av.
   Kanske för att återvända hem. Vi har ett hus på Baldur, långt från städerna, på en av de outvecklade kontinenterna, där vildmarken är vår enda granne. Det ligger på en klippa över ett högt vattenfall som ändlöst forsar ned i en skuggig, grön damm. Lya och jag simmade ofta där på soliga dagar mellan uppdragen. Och efteråt låg vi nakna i apelsinkryddträdens skugga, och älskade på en matta av silvermossa. Kanske är det tillbaka till det jag är på väg. Men det kommer inte att bli detsamma utan Lya, min förlorade Lya...
   Lya som jag fortfarande kunde ha kvar. Som jag kunde ha hos mig nu. Det skulle vara lätt, så lätt. En maklig promenad in i en mörk grotta, en kort sömn. Sedan en evighet tillsammans med Lya, i mig, som en del av mig, hon jag och jag henne. Att älska och känna varandra mer än människor någonsin förmår. Förening och glädje och aldrig någonsin något mörker igen. Gud. Men trodde jag det, trodde jag det jag hade sagt till Valcarenghi, varför hade jag då sagt nej till Lya?
   Kanske för att jag inte är säker. Kanske hoppas jag fortfarande på något ännu större och mer kärleksfullt än Föreningen, på den Gud de berättade för mig om för så länge sedan. Kanske tar jag en risk därför att en del av mig fortfarande tror. Men om jag har fel... då väntar mörkret, och slätten...
   Men kanske är det något annat, något jag såg hos Valcarenghi, något som fick mig att tvivla på det jag sagt. För människan är på något vis mer än shkeener; det finns människor som Dino och Gourlay liksom det finns människor som Gustaffson och Lya, människor som fruktar kärleken och Föreningen lika mycket som de längtar efter dem. En självmotsägelse, med andra ord. Har människan två grundläggande drifter, men shkeenerna bara en? I så fall finns det kanske ett mänskligt svar, något sätt att nå fram och förenas och inte vara ensamma, men ändå förbli människor.
   Jag avundas inte Valcarenghi. Han gråter bakom sin mur, tror jag, och ingen vet om det, inte ens han själv. Och ingen kommer någonsin att få veta det, och till sist kommer han alltid att vara ensam i sin leende smärta. Nej, jag avundas inte Dino.
   Men ändå finns det något av honom i mig, Lya, liksom det finns mycket av dig. Och det var därför jag flydde, trots att jag älskade dig.
   Laurie Blackburn for med samma skepp som jag. Efter starten åt vi tillsammans och tillbringade kvällen med att prata och dricka vin. Det var kanske inte något lyckligt samtal, men det var mänskligt. Vi behövde bägge någon, och vi sträckte oss mot varandra.
   Sedan tog jag henne med till hytten, och älskade med henne så intensivt jag förmådde. Efteråt, när mörkret mjuknat, höll vi om varandra och talade tills natten tog slut.

Översatt av Lena Jonsson och John-Henri Holmberg. Originalets titel: A Song for Lya. Ursprungligen publicerad i Analog Science Fiction, juli 1974.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki