Fandom

Svenskanoveller Wiki

En sista blick

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Isaac Bashevis Singer

   UNDERRÄTTELSEN OM BESSIES DÖD kom som en chock och han visste att han skulle få svårt att återhämta sig från den. Det hade gått femton månader sedan han sist träffade henne och inte förrän nu förstod han hur mycket hon betydde för honom. Redan samma kväll gick han till bårhuset, men flickan i receptionen sa: "Hon är inte iordninggjord än. Kom tillbaka i morgon bitti."
   Han återvände hem och började spela ett parti schack mot sig själv, gjorde dragen för båda sidor. Han försökte röka men tobaken smakade beskt. Fast han inte hade ätit något sedan frukosten kände han sig uppsvälld, som om han hade satt i sig en kraftig måltid. Han lade sig på soffan, lät ljuset vara tänt och bredde rocken över sig.
   "Om det finns ett liv efter detta", tänkte han, "låt henne visa sig för mig nu. Låt hennes ansikte bli synligt i spegeln, låt hennes röst höras, låt något tecken på hennes närvaro uppenbara sig för mig." Lamporna lyste med ett nattligt sken. Telefonen på nattduksbordet förblev tyst. Värmeelementet väste och gurglade sig med sin sista skvätt ånga. Han inbillade sig att han kunde höra jordens rörelse när den roterade kring sin axel. I just det här ögonblicket, medan jorden välvde sig bland planeter och fixstjärnor, var det mängder av människor och djur som lämnade det jordiska. Minst hundratusen män och kvinnor låg för döden; många fler skulle dö följande dag, och nästa, och hela veckan framöver.
   Han drog ner hatten över ansiktet, likt en tågresenär, och gled in i en halvslummer. Han hade grubblat över sin relation till Bessie i åratal men aldrig lyckats klargöra den för sig själv. På ytan hade den förefallit nog så enkel, men bakom deras ömsesidiga tillgivenhet lurade en sorts fiendskap. De kunde varken leva ihop eller vara åtskilda. Till slut kunde de inte hålla sams annat än i mörkret.
   Hur hade de tillbringat sin sista natt tillsammans, undrade han. Hur hade de kunnat veta att detta skulle bli deras sista möte? Vad hade de sagt till varandra? Hur löd de sista orden de yttrade? Dessvärre hade denna sista natt i hans minne smält samman med många andra nätter. Förmodligen hade han lovat ringa henne dagen därpå men han ringde aldrig igen, och inte hon heller. Men under de där femton månaderna hade han tänkt på henne varje dag, kanske varje timme. Mer än en gång hade han lagt handen på luren och skulle till att lyfta på den, men den makt som hade sista ordet befallde: Nej! Varje gång det ringde på hans telefon steg hoppet om att det skulle vara hon. Sedan kom dagen då hennes bror ringde och berättade den uppskakande nyheten.
   Värmeelementet hade tystnat. Som i ett töcken försökte han ge akt på sina drömmar men det fanns ingenting i dem han fick grepp om. Bilderna växlade lika snabbt som de gör när man har feber. I en av drömmarna befann han sig på en smal bakgata någonstans. Den var kantad av träruckel med tak som såg ut som kepsar, och där bodde det dvärgar. Mitt i gränden stod en lastpall med en halmmadrass utan lakan ovanpå. Där låg han nu, och han räckte en dollarsedel till en trasig rännstensunge som bodde i ett av rucklen. Det var meningen att pojken skulle växla sedeln och komma tillbaka med nittio cent i växel. Men pojken kom inte tillbaka. "Han har stulit dollarsedeln", sa han harmset och beklagade att han hade varit dum nog att lita på pojken. Och hans grämelse blandades med självömkan. Vad gjorde han här på en underlig bädd i den här gudsförgätna gränden långt hemifrån, omgiven av dvärgar? Allt var förknippat med hans många misslyckanden.
   Han vaknade. Klockan visade en kvart över tre. Han hade sovit bort halva natten utan att det hade gett annat än meningslösa drömmar.
   Senare på morgonen duschade han och rakade sig och satte på sig sin bästa kostym. Dagen innan hade han skickat en enorm krans till gravkapellet. Det var viktigt för honom att verka välbeställd inför Bessies vänner och släktingar. Med stor omsorg valde han skjorta, slips och manschettknappar. Han lagade frukost — inte för att han var hungrig utan för att han inte skulle se härjad ut. Han bryggde sig en kopp starkt kaffe och lade i mycket socker. Snön föll i stora flingor därute och fast det var mitt i vintern dök plötsligt en fluga upp. Den surrade en stund mot fönsterrutan, sedan landade den invid några utspillda sockerkorn. Den åt inte av dem utan tycktes fundera över dem. Då och då tvinnade den ihop bakbenen och sträckte sedan ut dem igen. Till slut slog den sig ner på kanten av ett kaffefat med en skvätt svart kaffe på och stirrade ner i fatet som i en avgrund. Plötsligt fick han för sig att flugan kanske var Bessie.
   Han måste skynda sig. Han ville vara ensam när han såg henne, ingen annan fick vara där. Bårhuset låg inte långt från hans bostad men han tog en taxi för att inte behöva komma in från kylan med röd näsa. Snart stod han vid receptionens lilla fönster, förbindelselänken mellan de döda och de levande.
   "Fjärde våningen", sa flickan från dagen innan.
   Han tog hissen upp. Lokalen var tom, det var en tomhet som snart skulle fyllas av en mängd människor. Han stannade framför en dörr med opalskimrande glasrutor där det fanns ett kort med Bessies namn och tidpunkten för begravningsceremonin. Det föreföll honom som om Bessie på något spöklikt sätt hade blivit en befattningshavare med eget kontor och speciella mottagningstider. Han sköt upp dörren och såg hennes kista med locket halvöppet. Det bleka skenet från en färgad lampa i taket blandade sig med dagsljuset som silade in genom de bly-infattade fönstren. Han var ensam med Bessie.
   Hennes ansikte var täckt med ett fyrkantigt flor. Hon verkade nästan levande, men vackrare än levande, som ett perfekt porträtt målat av en mästare som ville skydda henne från damm. Hon tycktes le, och det var leendet hos någon som just ska till att vakna, som njuter av att ha stulit sig till ännu en stunds sömn. Håret var uppsatt i ett nät, halsen var uppbunden i en vit krage som såg ut som en nunnekrage. Kände hon igen honom genom sina slutna ögonlock? Hans hjärta bultade som en stångjärnshammare och det dunkade i tinningarna. På ytan var han lugn men han visste att han inte skulle stå ut med anspänningen länge till. Han gjorde något förbjudet, han lyfte långsamt på slöjan. Han inbillade sig att Bessie var medveten om att han såg på henne med förtjusning och bävan. Han hade blottat hennes ansikte så som brudgummen gör när han lyfter på brudens slöja. Sedan lade han tillbaka slöjan, som om hon vore något heligt, något man inte hade lov att betrakta. Det var som när han var liten och tjuvtittade när kohanerna välsignade församlingen.
   Efter en liten stund hörde han steg och sedan öppnades dörren. Någon annan ville se på Bessie i ensamhet. I sin förvirring rusade han förbi nykomlingen och efteråt visste han inte riktigt om det hade varit en man eller en kvinna.
   I receptionen fick han veta att begravningsakten skulle börja om en halvtimme. Han gick ut på gatan för att slippa träffa någon av Bessies släktingar. Han skakade av köld och gick in på en lunchbar och beställde kaffe. Han värmde händerna på koppen, smuttade på den, stirrade ner i den som om han väntade sig att finna gåtans lösning i det heta kaffet.
   Alla de gamla grälen med Bessie, alla motsättningar mellan dem hade försvunnit och lämnat efter sig den rena kärlek som de en gång hade känt för varandra. Om han bara hade kunnat se på henne en liten stund till! Han satt där, drabbad av den berusande upplevelse hon hade gett honom från första början. Han blev förälskad i henne igen, och det var inte längre vinter utan våren för tolv år sedan. Snöflingorna som föll utanför kom honom att tänka på blommande fruktträd; en bländande ström av solljus bröt fram genom en spricka i de tunga molnen.
   Men det var för sent. Man kunde inte längre förorsaka Bessie vare sig gott eller ont. Hon låg däruppe som en drottning, oberörd av andra, fördelande sina ynnestbevis över alla. Han hade varit beredd på varje motdrag i kärlekens schackspel, utom detta. Med ett enda drag hade hon gjort honom schack och matt. I rynkorna kring hennes ögon och läppar låg ett uttryck av triumf. Han förstod det först nu — hon hade helt och hållet fått övertaget. Hans hjärta slog inte längre utan det var som om en osynlig hand kramade det. Han hade glömt att man kunde förlora så slutgiltigt. Han hade inte räknat med den makt som på en enda sekund utplånar allt som är futtigt och fåfängt.
   Klockan i lunchbaren visade fem i elva och han gick tillbaka till bårhuset. En stor mängd människor var samlade i kapellet. Kistan stod på sitt podium bland alla kransar. De elektriska kandelaberljusen var tända. Alla bänkar utom den bakersta var upptagna. Han tittade sig omkring och såg bara obekanta ansikten. En kvinna snyftade med ett skrattliknande läte. En man snöt sig ljudligt och torkade glasögonen. Kvinnorna viskade till varandra, det var som i en synagoga för kvinnor under sorgegudstjänsten på Tischa b'Av. Han satte sig på en ledig plats. En rabbin med en mycket liten kalott på den tjocka och nypomaderade kalufsen uttalade med dånande röst de sedvanliga orden och gav de bibliska fraserna den vanliga sorgfyllda klangen: "Han är vår klippa, ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta, En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han." Efteråt sjöng kantorn bönen Gud är full av nåd. Han övergick dramatiskt från stilla viskningar till ett öronbedövande crescendo och fast hans sång var påtagligt tillgjord och väl inövad grep den församlingen i hjärterötterna med sin blandning av sorg och ceremoni.
   Efteråt reste sig alla och började defilera förbi kistan för att titta på den döda. Det var som om de levande ville försäkra sig om att de fortfarande ägde vetgirighet och styrka. Han anslöt sig inte till processionen utan gick och ställde sig utanför kapellet. Rabbinen som nyss hade avslutat sitt högstämda tal var nu helt prosaiskt i färd med att dirigera de bilar som måste tränga sig in på den smala gatan för att hämta de sörjande och köra dem till begravningsplatsen. Rabbinen hade övergivit sin högtidliga roll och åtagit sig rollen som trafikexpert. Han hade kastat av sig allvaret som en mask.
   Ett tag verkade det som om han, Bessies vän, skulle glömmas bort i hopen av sörjande och åskådare, men en släkting till Bessie fick syn på honom och lotsade honom till en limousine där det fanns en plats ledig. Han satt där omgiven av främlingar. En man och en kvinna talade oavbrutet om en borttappad nyckel till hennes lägenhet och de förfärliga konsekvenserna av att ha tappat den på en söndag när de inte hade kunnat få tag i en låssmed utan blivit tvungna att forcera metalldörren med en elektrisk borr. Ämnet var inte uttömt i och med att händelsen hade relaterats. Den borttappade nyckeln blev bilresans tema. Alla passagerarna bidrog med liknande tilldragelser som de själva eller deras grannar hade varit med om.
   Han satt där stum av häpnad. Varför hade de brytt sig om att komma till begravningen överhuvudtaget när de hade så lite respekt för den bortgångna? Eller var detta ett sätt att glömma eller inte låtsas om döden när de konfronterades med den? Den sortens känslokyla var i sig själv en gåta. Han pressade ansiktet mot rutan. Han ville ta avstånd från de här människorna. Bilen rusade fram genom Brooklyns vildmarker, genom gator och avenyer som var så främmande att de lika väl kunde ha befunnit sig i Philadelphia eller Chicago. Söndagens stillhet gjorde dem till och med fulare och ödsligare än under vardagarna.
   De åkte längs en vidsträckt kyrkogård, en stad av gravar. Gravstenarna liknade en skog av svampar som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Här och var bland korsen reste sig en änglastaty med snötäckta vingar och sorg i de blinda ögonen. De levande hade på något mystiskt sätt gjutit in sin rädsla och sin ånger i stenen och själva blivit ihåliga skal.
   Efter en stund svängde limousinen in på begravningsplatsen. Allting var iordningställt i förväg — den öppna graven, det konstgjorda gräset som inte ens gjorde anspråk på att skapa en illusion. En kvinna skrek högt. En man reciterade Kaddish, sorgebönen som med de arameiska orden transkriberade till engelska fanns tryckt i en broschyr som var avsedd att användas vid sådana här tillfällen. Det han bevittnade var inte bara en begravning utan också en urgammal offerceremoni vid vilken lotten fick avgöra vem som skulle återbördas till jorden den här dystra vinterdagen. Graven måste snabbt fyllas igen, innan tjälen gick i jorden.
   Så snart begravningsakten var över fick alla bråttom att ge sig av. Man talade om en enda sak — det bästa sättet att ta sig in till centrum. Transportfrågan hade nu blivit det dominerande samtalsämnet; män och kvinnor lika tävlade om att visa varandra vad de visste om genvägar, tunnlar, broar.
   Han gick inte tillbaka till limousinen utan gav sig på egen hand ut på jakt efter en buss eller en tunnelbanestation. Han ville inte längre ha något att göra med dem som nu återvände i den svarta Cadillacen med den stele chauffören. Någon måste kännas vid att Bessie låg i en kista täckt av jord medan myriader av mikrober började sönderdela hennes kropp och återbörda den till elementen. Fanns det fortfarande någon tillstymmelse till tanke i hennes hjärna? Var hennes själ totalt utplånad och var det bara fullständigt mörker som härskade? I så fall hade Bessie inte ens dött — hon hade helt enkelt försvunnit. Det här var i själva verket hans egen begravning, tänkte han, inte hennes.
   Han kuttrade och slog upp kragen medan han traskade fram genom snö och slask. Han lyfte ögonen mot himlen; kanske han skulle få ett tecken från ovan. Kanske de gudomliga makterna skulle göra ett undantag. Men molnen däruppe slingrade sig om varandra, röda som rost. Vinden tog tag i hans hatt men han räddade den i allra sista ögonblicket. Universums herre, eller de som var utsedda av honom till att styra den här obetydliga planeten, var tydligen inte på humör för några uppenbarelser.
   När han plaskade fram längs en gata som var en enda röra av bilverkstäder, obebodda hus och obebyggda tomter hörde han plötsligt ett signalhorn. Han vände sig om och såg en man som lutade sig ut genom rutan. Mannen frågade trevande: "Var ni inte på begravningen? Vill ni åka med in till stan?"
   "Ja tack."
   "Hoppa in." Han steg in i bilen och tackade främlingen. Först nu tog han sig en ordentlig titt på föraren — en äldre man, välbyggd, bredaxlad. Grått lockigt hår, rött och platt ansikte med bred näsa. En cigarr fastklämd mellan tjocka läppar. Grå ögon under spretande ögonbryn. Han var iförd en klatschig gulaktig överrock av det slag som äldre män bär i ett försök att verka yngre. Hatten satt käckt på sned och ståtade med en röd fjäder i hattbandet. Han till och med körde på ett sätt som underströk hans önskan att ge ett ungdomligt intryck — bakåtlutad i sätet, ena handen vårdslöst på ratten, den otvungne föraren som är fullt kapabel att klara av vilken nödsituation som helst. När han talade med sin passagerare vände han lite vårdslöst ansiktet mot honom.
   "Och nu finns hon inte längre bland oss", sa han både till sig själv och till sin passagerare.
   "Nej."
   "En fantastisk kvinna. Det finns inte många som hon." Han tutade och var nära att köra på en fotgängare.
   Det rådde en pinsam tystnad en stund. Sedan sa han: "Jag känner er. Det vill säga, inte personligen men Bessie har berättat allt om er. Hon visade mig ett foto av er. Det var därför jag kände igen er."
   "Är ni en släkting till henne?"
   "Nej, knappast. Vi lärde känna varandra för ungefär ett år sedan och det utvecklades med en gång till vänskap, så att säga. Hon dolde ingenting för mig, berättade allt som fanns att berätta, och det respekterade jag henne för. Vad tjänar det till att bluffa? Ingen väntar sig att en kvinna i hennes ålder ska vara oskuld."
   Han bromsade häftigt in för rött ljus. Ingen av dem sa något på en stund. Sedan fortsatte han: "Vad var det som hände mellan er? Varför gifte ni er inte? — Men som jag brukar säga, det är ödet. Det finns inget man kan göra för att ändra på det som ödet har bestämt. Jag ville att hon skulle komma fram till någon sorts beslut. Jag är inte rik, ska ni veta, men hon skulle ha haft det bra tillsammans med mig. Båda mina döttrar är gifta. Jag är i byggbranschen. Jag bygger villor. Om jag ville så skulle jag kunna dra mig tillbaka i dag. Jag erbjöd henne att ta henne med mig till Europa, till Israel, varthelst hon ville resa. Mina svärsöner behöver inte mina pengar, så varför snåla och spara? Men hon sköt upp det och sköt upp det. — Hallå där, vart är du på väg egentligen?" skrek han plötsligt till en bilist som körde om. "Förbannade idiot!"
   Han satt tyst en stund. "Röker ni? Jag röker tio cigarrer per dag. Läkarna säger att det är farligt för en man i min ålder, men en sak är säker — jag kommer inte att dö ung längre. Och så länge jag lever vill jag njuta av livet. När man väl är på andra sidan är det redan för sent. Jo då, det såg ut som om allt skulle klaffa fint för Bessie och mig tills den där typen trängde sig på — "
   "Den där typen?"
   "Den där Levy. Berättade hon inte det för er? Jag hade för mig att ni fortfarande var vänner."
   "Nej, det berättade hon inte för mig."
   "Jo, tandläkaren. Vad hon såg hos honom kommer jag aldrig att begripa, men vad vet vi karlar om kvinnors smak? Han talar så tjusigt och springer på konserter i Carnegie Hall. Han är också någon sorts storpamp bland sionisterna eller vad det nu kan vara. Så fort jag fick höra talas om honom varnade jag henne. Hon presenterade oss för varandra och undrade vad jag tyckte. Jag är den sorten att hade jag gillat honom så skulle jag ha sagt det. Jag är likadan när det gäller affärer. Någon kan vara min värsta konkurrent, men om han gör ett bra jobb är jag den första att medge det. Men jag gillade honom inte, så jag sa till henne: 'Gör som du vill, vi är vänner i alla fall.' Och från och med då började det gå utför med henne. Jag ringde henne ett par gånger men hon ringde inte tillbaka. Jag bjöd ut henne också, på teatern, på restaurang. Jag var redo att förlåta och glömma men hon var stolt. Alldeles för stolt. Hon sa: 'Sam, det är ute med mig.' Jag sa: 'Varför det?' Hon sa: 'När andra inte respekterar mig så struntar jag i det; men när jag tappar självrespekten betyder det slutet.' Det som hade hänt var att den där sluga lilla tandläkaren hade återvänt till sin fru för att hennes far hade dött och lämnat efter sig en förmögenhet. Jag fick reda på att medan han umgicks med Bessie hade han en älskarinna, en mrs Rothstein som var frånskild. Han är den sortens karl som fladdrar från kvinna till kvinna och tror att hela världen låter sig luras. Vad var det hon fick ut av honom? Det var inte kärlek — hon älskade bara er. Men det finns något som kallas ärelystnad. Särskilt hos kvinnor. — Vad har han för sig den där dåren? Man undrar hur vissa personer kan få körkort! — Ja, ärelystnad. Hon var beredd att gifta sig med honom och han slog blå dunster i ögonen på henne, som det heter. Träffade ni henne inte på slutet?"
   "Nej."
   "Hon var förkrossad. Fullständigt förkrossad. En god kvinna, en fin kvinna. Hur kommer det sig att ni inte ringde upp henne?"
   "Det råkade bara bli så."
   "Jag förstår. Jag vet hur det är. Han var på begravningen i dag han också, den lilla skojaren. Han satt på bänken längst fram och uppförde sig som den närmast sörjande. Han försökte få tala vid kistan men hennes bror gick inte med på det. Kanske ni skulle vilja äta lunch med mig? Jag känner till en restaurang här i närheten — "
   "Nej tack. Men om ni är hungrig — "
   "Jag är inte hungrig. Och även om jag vore det, vad spelar det för roll? Doktorn har sagt åt mig att gå ner tio kilo. Hur bär man sig åt för att gå ner tio kilo? Ni tror mig inte, men jag är närmare sjuttio. Vad har jag att oroa mig för? Men hennes död är en stor förlust för mig, en stor förlust. Och ni då? Lever ni ensam?"
   "Ja. Ensam."
   "Var och en har sin egen plåga, som man säger. Vad vet vi om varandra? Absolut ingenting. Inte ett dyft."
   Och så tystnade han. Huvudet sjönk ner, ryggen bågnade som om han plötsligt kände årens tyngd. Bilen tycktes rusa utför. Skymningen föll snabbt, som om ett ovanjordiskt ljus hade blåsts ut. Himlen blev gul som en gammal oljemålning. Allting stillnade. Det började snöa igen — de grå och tunga och våta snöflingorna absorberade det sista dagsljuset och svepte in hela skapelsen i ett urtidsdunkel.

Källa: Ur "Den bittra sanningen" (Brombergs 1989), översättning Birgit Edlund.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki