FANDOM


Av Stephen King

DET VAR TIDIGT en kväll i maj 1963. En ung man gick i rask takt med ena handen i fickan längs New Yorks Tredje aveny. Luften kändes skön och behaglig och himlen övergick mjukt från blått till en stilla och vacker skymningsviolett ton. Det finns människor som älskar staden, och det här var en sådan kväll då det var lätt att älska den. Människor stod och log i varje port till delikatessaffärerna, kemtvättsinrättningarna och restaurangerna. En gammal dam kom gående längs trottoaren och sköt en gammal barnvagn med matkassar framför sig. Hon log mot den unge mannen och kunde inte låta bli att säga:
  — Hallå där, snygging!
   Den unge mannen besvarade hennes hälsning med ett litet leende och vinkade åt henne.
   Den gamla damen fortsatte sin väg medan hon tänkte. Han är kär.
   Han såg ut att vara kär. Han bar en ljusgrå kostym och han hade lossat något på slipsknuten och knäppt upp översta skjortknappen. Han hade mörkt och kortklippt hår, ljus hy och ljusblå ögon. I och för sig inget märkvärdigt ansikte, men just den här sköna vårkvällen och just på den här avenyn i maj 1963 var han snygg. Den gamla kvinnan kom i ett sentimentalt ögonblick på sig själv med att tänka, att alla människor är vackra om våren ... i synnerhet när de råkar vara på väg till sina drömmars älskade för ett restaurangbesök och kanske dans efteråt. Våren är den enda årstid då man törs tänka tillbaka utan att behöva känna sig bitter, och hon fortsatte sin väg glad över att hon hade vågat tilltala honom, glad över att han också hade besvarat hennes hälsning genom att vinka och le åt henne.
   Den unge mannen korsade Sextiotredje gatan. Han gick med spänstiga steg och hela tiden med ett litet leende lekande på läpparna. Längre fram på gatan stod en gammal man invid en grön, avflagnad handkärra full med blommor — mestadels gula blommor, en kaskad av gula narcisser och sena krokusar. Den gamle mannen hade även nejlikor och några drivhusodlade terosor, varav de flesta var gula och vita. Han tuggade på en saltkringla och lyssnade till en transistorradio som stod och vägde på handkärrans kant.
   Radion öste ut nyheter som ingen lyssnade på: en hammarmördare var fortfarande på fri fot, president Kennedy menade att situationen i ett litet land i Asien som hette Vietnam (nyhetsuppläsaren sa Vajtnum) måste nog beaktas, en oidentifierad kvinna hade blivit funnen i East River, åtalsjuryn hade misslyckats med att fälla en av brottssyndikatets storpampar i det pågående kriget mot heroinhanteringen och ryssarna hade sprängt en atombomb. Inget av det där kändes verkligt eller kunde ha någon betydelse. Luften kändes mild och doftade gott. Två män med ölmagar stod utanför ett bageri och singlade slant och skämtade med varann. Våren stod på tröskeln till sommaren, och i staden var sommaren drömmarnas årstid.
   Den unge mannen gick förbi blomsterhandlaren och ljudet av de dåliga nyheterna tonade bort. Han stannade upp, såg sig om över axeln och funderade på saken. Han stoppade handen i fickan och rörde vid det föremålet igen. För en bråkdels sekund såg han förbryllad, övergiven och nästan jagad ut, men så fort handen lämnade fickan återfick han det tidigare uttrycket av ivrig förväntan.
   Han vände sig leende om mot blomsterståndet igen. Han skulle ta med några blommor åt henne, det skulle göra henne glad. Han älskade att se hennes ansikte lysa upp av förvåning och glädje när han kom med överraskningar till henne — små saker, för han var långt ifrån rik. En chokladask. Ett armband. Bara en gång hade han kommit med en påse Valenciaapelsiner, eftersom han visste att Norma älskade dem.
  — Min unge vän, sa blomsterförsäljaren när mannen i den grå kostymen kom tillbaka och lät blicken svepa över innehållet i kärran.
   Blomsterförsäljaren var ungefär sextioåtta år och bar en sliten, grå stickad tröja och på huvudet vilade en luva trots den varma vårkvällen. Ansiktet var fullt med små rynkor och ögonen låg inbäddade i påsar. En cigarrett dinglade mellan fingrarna. Men han mindes också hur det kunde kännas att vara ung om våren ung och så förälskad att man praktiskt taget flög fram. Gubben brukade vanligtvis se sur ut, men nu log han lite grann, precis som den gamla damen med sina matkassar hade gjort, eftersom den här killen var ett sådant solklart fall av ny förälskelse. Han borstade bort kringelsmulorna från sin tröja och tänkte: Om den här killen hade varit sjuk i stället, skulle han ligga på intensiven vid det här laget.
  — Hur mycket kostar blommorna? frågade den unge mannen.
  — Du kan få en fin liten bukett för en dollar. Rosorna här kommer från växthuset och är lite dyrare, de kostar sjuttio cent styck. Du får sex stycken för tre dollar och femtio cent.
  — Det var dyrt, sa den unge mannen.
  — Smakar det så kostar det, min unge vän. Lärde aldrig mor dig det? Den unge mannen log.
  — Hon kanske nämnde det någon gång.
  — Visst. Det är klart att hon gjorde. Du får sex rosor av mig: två röda, två gula och två vita. Bättre kan du inte få. Sedan sätter vi dit några gröna kvistar — flickor älskar det — och simsalabim, så har du en jättetjusig bukett. Men annars så har jag ju den där mindre buketten som kostar en dollar.
  — Flickor? ekade den unge mannen och fortsatte att le.
  — Min unge vän, sa blomsterförsäljaren, knäppte i väg cigarrettfimpen i rännstenen och log tillbaka. Det finns inte en människa som i maj månad går och köper blommor åt sig själv. Det är som en oskriven lag, om du fattar vad jag menar?
   Den unge mannen tänkte på Norma. Han kunde se hennes glada, förvånade ögon och milda leende framför sig, så han gav efter.
  — Jag tror att jag fattar, svarade han. — Det är klart att du gör. Nå, vad sägs?
  — Tja, vad tycker du?
  — Jag ska tala om vad jag tycker, för än så länge är ju goda råd gratis, inte sant?
  — Ja, det är väl det enda som är gratis nu för tiden, sa den unge mannen med ett leende.
  — Det har du förbannat rätt i, svarade blomsterförsäljaren. Då så, min unge vän. Om du ska ge blommorna till din mor, då ska du ta buketten med narcisserna, krokusarna och några liljekonvaljer. För hon kommer inte att förstöra alltihop genom att kläcka ur sig: "Men käre pojke då, inte behövde du väl köpa de här fina blommorna till mig? Så fina de är!" Nej då!
   Den unge mannen kastade tillbaka huvudet och skrattade.
  — Men om det är din flickvän som ska ha blommorna, fortsatte mannen, då är det en helt annan sak, grabben, och det borde ju du veta, inte sant? Nej, då ska du ge henne rosorna och hon kommer att smälta som smör i solsken, om du förstår vad jag menar? Så är det! Hon kommer att kasta sig kring halsen på dig och ...
  — Jag tar rosorna, sa den unge mannen, och den här gången var det försäljarens tur att skratta.
   De bägge männen som stod och singlade slant en bit bort kastade leende blickar åt deras håll.
  — Hallå där, grabben! ropade en av männen ... Du vill kanske köpa en vigselring billigt? Jag har en till salu ... jag vill inte ha den längre.
   Den unge mannen flinade och rodnade långt upp i det mörka hårfästet.
   Blomsterförsäljaren plockade ut sex rosor, knipsade av skaften något, stänkte lite vatten på dem och slog in blommorna i papper.
  — I kväll har vi rena drömvädret, New York-bor! ropade en röst i radion. Det är milt och skönt och vi har femton grader varmt just nu. Och ni som råkar vara romantiskt lagda kan sitta och drömma under stjärnorna i kväll! Njut, New York-bor, njut!
   Blomsterförsäljaren tejpade igen papperet och rådde den unge mannen att upplysa sin flickvän om att hälla lite socker i vattnet, så att rosorna skulle hålla sig fräscha längre.
  — Det ska jag göra, sa den unge mannen och räckte fram en femdollarssedel. Tack så mycket.
  — Det var så lite så, min unge vän, svarade försäljaren och gav honom tillbaka en dollar och femtio cent. Kyss henne från mig också, tillade han.
   Radion spelade "Sherry" med The Four Seasons. Den unge mannen stoppade ner växelpengarna i fickan och fortsatte längs gatan med öppen och ivrig blick. Fast han märkte inte så mycket av det pulserande livet runt omkring honom där han gick på Tredje avenyn, utan han gick drömmande och förväntansfull rakt fram. Han vek undan för en mor med en barnvagn och hennes barn som hade hela ansiktet nedkladdat med glass, och hade han inte haft tankarna på annat håll skulle han ha skrattat. Han gick förbi en liten flicka som hoppade hopprep och sjöng: "Betty och Henry sitter och P-U-S-S-A-S! Först blir man kär, sen blir det prällen, sen kommer Henry med vagnen!" Två kvinnor stod utanför en tvättautomatsinrättning, rökte och jämförde sina gravida magar. En grupp män stod utanför skyltfönstret till en järnaffär, där man hade ställt upp en jättestor färg-TV med en fyrsiffrig prislapp på — det var en basebollmatch på gång och alla spelarna på skärmen hade gröna ansikten och spelplanen var svagt rosafärgad. New York Mets ledde över Phillies med sex mot ett i slutet av nionde omgången.
   Han gick vidare med sina blommor, omedveten om att de två kvinnorna utanför tvättinrättningen hade tystnat för ett kort ögonblick och längtansfullt betraktat honom där han gick förbi med sin blombukett — det var länge sedan de själva fått några blommor av en förälskad ung man. Han märkte heller aldrig den unge polisen, som med en gäll signal från sin visselpipa hejdade trafiken i korsningen av Tredje och Sextionionde gatan för att låta honom passera tryggt över — polismannen var själv förlovad och kände igen det drömmande uttrycket i den unge mannens ansikte, eftersom han själv ofta hade sett det i rakspegeln om morgnarna på sista tiden. Han märkte inte de två tonårsflickorna han mötte på trottoaren, hur de stötte till varandra och fnittrade bakom honom.
   Han stannade till vid Sjuttiotredje gatan och tog av till höger. Den här gatan var något mörkare och den kantades av rödbruna sandstenshus och källarrestauranger med italienskklingande namn. Tre kvarter längre fram höll man på att spela brännboll i det försvinnande dagsljuset, men den unge mannen gick inte så långt, utan efter ett halvt kvarter vek han av in i en smal gränd i stället.
   Stjärnorna syntes på himlen nu och de glödde med ett svagt sken. Gränden var mörk och full av skuggor, och mörka soptunnor kantade den. Den unge mannen var ensam nu — nej, inte riktigt. Ett utdraget jamande trängde genom den mörka gränden och den unge mannen rynkade pannan. Det var en kärlekskrank hankatt som framförde sin serenad, och det låg då ingenting vackert i det.
   Han saktade ner på stegen och kastade en blick på sitt armbandsur. Klockan var en kvart i åtta och Norma borde...
   Det var då han fick syn på henne där hon kom ut från gården. Hon hade ett par mörkblå långbyxor och sjömansblus på sig. Han kände hur hjärtat började bulta snabbare. Han förundrades lika mycket varje gång han såg henne, och han kände hur han genomfors av en ljuvlig stöt — hon såg så ung ut.
   Han sken upp och log — fullkomligen strålade, och han ökade på stegen igen.
  — Norma! utropade han.
   Hon tittade upp och log mot honom ... men när hon kom närmare försvann leendet igen.
   Han log en aning osäkert och kände ett sting av oro. Med ens var det som om det där ansiktet ovanför sjömansblusen började suddas ut, blev mörkare ... kunde han ha misstagit sig? Nej, visst inte. Det måste vara Norma.
  — Jag har blommor med mig till dig, sa han lyckligt lättad och räckte över buketten till henne.
   Hon betraktade buketten kort, log — och gav sedan tillbaka den igen.
  — Tack, sa hon, men det måste vara ett misstag. Jag heter inte ...
  — Norma, viskade han och drog fram den kortskaftade hammaren ur kavajfickan där den hade legat gömd hela tiden. Blommorna är till dig. Norma ... bara till dig ... allt är till dig.
   Hon backade med ansiktet som en suddig, vit fläck och munnen formad till en skräckslagen svart cirkel, och det var inte Norma, för Norma hade varit död sedan tio år. Fast det spelade ingen roll för hon skulle skrika i alla fall, och han svingade hammaren för att hejda skriket, döda skriket, och just som han höjde hammaren föll blommorna ur hans hand och papperet åkte upp så att röda, vita och gula rosor hamnade bredvid de tillbucklade soptunnorna där katterna hade äckligt sexuellt umgänge i mörkret och skrek av lusta, skrek, skrek.
   Han sänkte hammaren och hon skrek inte, fast det kunde hända att hon skrek eftersom hon inte var Norma, ingen av dem var Norma, och han slog till med hammaren, slog till med hammaren, slog till med hammaren. Hon var inte Norma, så han slog till med hammaren som han hade gjort fem gånger tidigare med de andra.
   En obestämd tid senare stoppade han tillbaka hammaren i innerfickan på kavaj en och backade undan från den mörka gestalten som låg utsträckt på gatstenarna, undan från de kringströdda rosorna intill soptunnorna. Han vände sig om och gick ut ur den mörka gränden. Det hade hunnit bli helt mörkt nu. Brännboll-spelarna hade gått in. Om det fanns några blodfläckar på hans kostym skulle ändå ingen upptäcka dem, inte i mörkret, inte i den sena och ljumma vårkvällen. Hennes namn hade inte varit Norma, men han visste vad han själv hette. Han hette ... hette ...
   Kärlek.
   Hans namn var Kärlek och han gick omkring på dessa mörka gator därför att Norma väntade på honom. Och han skulle hitta henne. Vilken dag som helst.
   Han började le och han fick ny spänst i gången när han gick nerför Sjuttiotredje gatan. Ett medelålders gift par satt på trappan utanför sitt hus och såg honom gå förbi med huvudet på sned, blicken i fjärran och ett leende lekande på läpparna. När han hade passerat sa kvinnan:
  — Hur kommer det sig att du aldrig ser ut så där nu för tiden?
  — Va?
  — Det var inget, sa hon men fortsatte att se efter den unge mannen i grå kostym som försvann i den annalkande nattens dunkel, och hon tänkte att fanns det något som var finare än själva våren, så var det ung kärlek.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades första gången i Gallery, augusti 1977. Originalets titel "The Man Who Loved Flowers".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.