Fandom

Svenskanoveller Wiki

En spökhistoria

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Mark Twain

Spokmaltid 1.png


   Jag hade hyrt in mig i ett stort rum långt upp på Broadway i en väldig byggnad vars övre våningar under flera år innan jag kom hade stått fullständigt obebodda. Stället hade länge varit överlämnat åt damm och spindelnät, åt ensamhet och tystnad. För första gången i mitt liv överfölls jag av en vidskeplig skräck, och då jag svängde om i ett mörkt hörn av trappan och ett osynligt spindelnät gungade sin sladdriga väv mot mitt ansikte rös jag som en som hade mött en vålnad.
   Jag var ganska glad när jag kom till mitt rum och stängde ut möglet och mörkret. En munter brasa brann i öppna spisen och jag satte mig ner framför den med en behaglig känsla av lättnad. I två timmar satt jag där och tänkte på gångna tider, erinrade mig gamla scener och frammanade halvt bortglömda ansikten ur det förflutnas dunkel, jag lyssnade i fantasin till röster som för längesedan tystnat för alltid och till en gång välbekanta sånger som ingen sjunger numera. Och allteftersom mina drömmerier dämpades ner till allt vemodigare känslostämningar, mjuknade vindarnas tjut till stilla klagan, försvagades regnets ilskna smatter mot fönsterrutorna till rofyllt mummel och avtog gatubullren ett efter ett, tills de brådskande stegen från den siste försenade fotgängaren dog bort i fjärran utan att lämna något ljud efter sig.
   Elden hade brunnit ner. En känsla av ensamhet smög sig långsamt över mig.
   Jag reste mig och klädde av mig, rörde mig på tå omkring i rummet, gjorde liksom i smyg det jag måste göra, som vore jag omgiven av sovande fiender vars slummer det skulle vara ödesdigert att bryta. Jag bredde över mig i sängen och låg och lyssnade till regnet och vinden och det svaga gnisslet från fönsterluckor på avstånd tills de vyssjade mig till sömns.
   Jag sov djupt, men hur länge vet jag inte. Plötsligt fann jag mig klarvaken och
   fylld av en rysande föraning. Allt var stilla. Allt utom mitt hjärta — jag hörde hur det bultade. Strax därpå började sängkläderna sakta glida i väg mot sängens fotända, som om det var någon som drog i dem! Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte tala. Men täcke och lakan gled långsamt i väg tills mitt bröst var obetäckt. Då grep jag med stor ansträngning tag i dem och drog dem över huvudet. Jag väntade, lyssnade, väntade. Än en gång började denna ihållande dragning och än en gång låg jag förstenad under ett helt sekel tröga sekunder tills mitt bröst åter var bart. Till slut samlade jag mina krafter igen och ryckte tillbaka sängkläderna till deras plats och höll fast dem i ett starkt grepp. Jag väntade. Efter en stund kände jag ett svagt ryck och tog nytt tag. Rycket hårdnade till en ihållande dragkamp — det blev starkare och starkare. Mitt grepp öppnades och för tredje gången gled täcke och lakan i väg. Jag stönade. Mitt stönande besvarades från sängens fotända! Jag fick stora svett-pärlor i pannan. Jag var mera död än levande.
   Efter en stund hörde jag tunga steg i rummet — steg av en elefant, föreföll det det liknade inget mänskligt. Men det rörde sig från mig — det var åtminstone en lättnad. Jag hörde dem närma sig dörren — gå ut utan att röra vid regel eller lås och irra bort bland de dystra korridorerna, pressa mot golven och tvärbjälkarna tills de än en gång knarrade då de fortsatte sin väg — och sedan härskade tystnaden på nytt.
   När min upphetsning hade lagt sig sade jag till mig själv:
   "Det här är en dröm — en ohygglig dröm helt enkelt."
   Och så låg jag och tänkte igenom det tills jag övertygade mig själv om att det var en dröm och då lossade ett befriande skratt mina läppars band och jag var glad igen. Jag steg upp och tände ett ljus och när jag upptäckte att låsen och reglarna var precis som jag hade lämnat dem vällde ett nytt lugnande skratt upp inom mig och pärlade över mina läppar.
   Jag tog min pipa och tände den och skulle just sätta mig ner framför brasan då — pipan for ur mina kraftlösa händer, blodet övergav mina kinder och min lugna andhämtning tvärt avbröts av en flämtning! I askan på härden, tätt intill avtrycken av mina egna bara fötter, var det ett annat, så ofantligt att mitt i jämförelse därmed verkade tillhöra ett litet barn! Jag hade alltså haft en gäst och elefanttrampet fick sin förklaring.
   Jag släckte ljuset och gick till sängs igen, förlamad av skräck. Jag låg länge, stirrade ut i mörkret och lyssnade. Sedan hörde jag ett skrapande ljud som om en tung kropp släpades över golvet, sedan dunsen då den släpptes ner och skakningarna från fönstren till svar på den häftiga stöten. I avlägsna delar av byggnaden hörde jag det dämpade smällandet i dörrar. Jag hörde då och då lurande steg smyga in och ut bland korridorerna, upp och ner för trapporna. Ibland närmade sig dessa ljud min dörr, tvekade och avlägsnade sig igen. Jag hörde svagt slamret av kedjor i avlägsna gångar och lyssnade medan slamret drog sig närmare medan det mödosamt klättrade nerför trapporna, markerande varje rörelse med den löst hängande resten av kedjan som med accentuerat rassel föll ner på varje nytt trappsteg allteftersom spöket som bar den skred framåt. Jag hörde meningar mumlas fram, till hälften framstötta skrik som tycktes kvävas med våld och svepet från osynliga kläder, bruset från osynliga vingar. Då blev jag medveten om att man gjort intrång i mitt rum. Jag hörde suckar och flämtningar kring sängen, och mystiska viskningar. Tre små klot av mjukt fosforescerande ljus syntes på väggen alldeles ovanför mitt huvud, hängde kvar och glödde där ett ögonblick och föll sedan — två stycken ner på mitt ansikte och det tredje på kudden. De stänkte som vatten och kändes varma. Min intuition sade mig att de hade förvandlats till blodsdroppar medan de föll — jag behövde inget ljus för att övertyga mig om den saken. Sedan såg jag bleka ansikten, dunkelt lysande, och vita upplyfta händer, okroppsligt svävande i luften — sväva ett ögonblick och sedan försvinna. Viskandet upphörde, och rösterna och ljuden, och en högtidlig stillhet följde. Jag väntade och lyssnade. Jag kände att jag måste få ljus eller också dö. Jag var matt av fruktan. Jag reste mig sakta upp i sittande ställning och mitt ansikte kom i kontakt med en kall och fuktig hand! All kraft rann skenbart ur mig och jag föll bakåt liksom drabbad av förlamning. Då hörde jag fras från kläder — det tycktes röra sig bort mot dörren och fortsätta ut.

Spokmaltid 2.png


   När allt på nytt var stilla, smög jag mig ur sängen och tände gasen med en hand som skalv som om den vore hundra år gammal. Ljusskenet piggade upp mina livsandar något. Jag satte mig ner och råkade i drömlik kontemplation över fotavtrycket i askan. Efter en stund började dess konturer gå i vågor och fördunklas. Jag såg upp och den breda gaslågan tynade sakta bort. I samma ögonblick hörde jag det elefantlika trampet igen. Jag hörde det nalkas, närmare och närmare, längs nakna korridorer, och svagare och svagare fladdrade lågan. Trampet hade nått ända fram till min dörr och upphörde — lågan hade krympt ihop och blivit matt blåaktig och alla föremål omkring mig låg i spöklik skymning.
   Dörren öppnades inte, och ändå kände jag en svag luftström fläkta mot min kind och blev strax därpå medveten om ett väldigt töcknigt väsen framför mig. Jag betraktade det med fascinerad blick. Ett svagt skimmer lyste sakta upp DET. Dess töckniga veck tog så småningom form — en arm kom till synes, så ben, så en kropp och till slut tittade ett stort, sorgset ansikte fram ur töcknet. Avklädd sitt spindelvävslika hölje, naken, muskulös och ståtlig reste sig den majestätiska Cardiffjätten över mig!
   All min vånda försvann — ty ett barn måste förstå att intet ont kunde komma från någon med detta välvilliga utseende. Mitt glada humör vände genast tillbaka och i sympati därmed flammade gaslågan upp och brann klart igen. Aldrig har en stackars ensam och utstött varelse hälsat någon välkommen med den glädje varmed jag nu tog emot den vänlige jät-. ten. Jag sade:
   "Åh, är det bara ni? Vet ni av att man har hållit på att skrämma livet ur mig under de senaste timmarna? Jag är uppriktigt sagt mycket glad över att få träffa er. Om jag bara hade en stol... Nej, nej, försök inte sätta er i den där stackarn!"
   Men det var för sent. Han var där innan jag hann hejda honom och störtade i golvet — jag har aldrig i hela mitt liv sett en stol skälva så.
   "Stopp, stopp, ni förstör varen ..."
   För sent igen. Det blev ett nytt brak och ännu en stol upplöstes i sina ursprungliga beståndsdelar.
   "Tusan också, har ni inget vett alls? Tänker ni fördärva varenda möbel här inne? Hör ni, er förstenade idiot ..."
   Men det tjänade ingenting till. Innan jag hann hindra honom hade han satt sig ner på sängen och den var en bedrövlig ruin.
   "Men vad är det nu ni tar er till med? Först kommer ni hit och har med er en massa löst oknytt som skrämmer livet ur mig, och när jag sen har överseende med en simpelhet i er kostymering som inte skulle tolereras nånstans av kultiverade människor utom på en bättre revy och inte ens där om nakenheten var av ert kön, så lönar ni mig med att sitta sönder alla möbler ni möjligtvis kan sitta på. Och varför gör ni det? Ni skadar ju er själv lika mycket som ni skadar mig. Ni har brutit av spetsen på ryggraden och skräpat ner på golvet med flisor från benen så att det ser ut som ett stenhuggeri här inne. Ni borde skämmas — ni är tillräckligt stor för att ha bättre förstånd."
   "Ja, jag ska inte ha sönder några fler möbler. Men vad ska jag ta mig till? Jag har inte haft en chans att sitta på hundra år."
   Och han fick tårar i ögonen.
   "Stackars sate", sade jag, "jag borde inte ha varit så sträng mot er. Och ni står ensam i världen också, förstås. Men sitt här på golvet — det finns inget annat som står ut med er tyngd — och för övrigt kan vi inte prata ordentligt när ni är så där högt ovanför mig. Jag vill gärna att ni sitter där nere så att jag kan kliva upp på den här höga kontorsstolen och prata med er ansikte mot ansikte."
   Så satte han sig ner på golvet och tände en pipa som jag gav honom, kastade en av mina röda filtar över axlarna, satte mitt sittbadkar upp och ner på huvudet (ich såg riktigt pittoresk ut där han satt och hade det bekvämt. Medan jag gav nytt liv åt brasan, lade han benen i kors och utsatte sina vidunderliga platta och genombrutna fotsulor för den behagliga värmen.
   "Vad är det för fel med era fötter och vader som är så urgröpta?"
   "Jädrans kylskador — jag fick dem ända upp i nacken då jag låg och sov därborta under Newells gård. Men jag är så fäst vid det stället. Det är mig lika kärt som mitt eget gamla hem. Jag känner aldrig sån frid som när jag är där."
   Vi satt och pratade en halvtimme och så märkte jag att han såg trött ut och nämnde det.
   "Trött?" sade han. "Ja, jag skulle tro det. Och nu ska jag tala om för er hur det hänger ihop, eftersom ni har behandlat mig så vänligt. Jag är anden till den För-
   stenade Man som ligger där i museet på andra sidan gatan. Jag är Cardifljättens vålnad. Jag får varken rast eller ro förrän man har begravt min stackars kropp igen. Och vad var nu det naturligaste jag kunde göra för att få min önskan uppfylld? Skrämma dem till det! Gå och spöka där min kropp låg! Jag fick till och med andra andar att hjälpa till. Men det gjorde inte nån nytta för det var ingen som kom till museet mitt i natten. Sen fick jag för mig att jag skulle komma och spöka lite grand här i stället. Jag kände på mig att om jag bara kunde få nån att lyssna så måste jag lyckas, för jag hade de mest kompetenta medhjälpare som den eviga fördömelsen kunde erbjuda. Natt efter natt har vi darrat omkring i dessa mögliga korridorer, släpat på kedjor, stönat, viskat och trampat upp och ner för trappor tills jag, sanningen att säga, har blivit fullständigt utsliten. Men när jag såg att det brann i ert rum i kväll fick jag nya krafter och satte kurs mot det med lite av den gamla spänsten. Men jag är uttröttad — fullständigt utsläpad. Ge mig, jag bönfaller er, ge mig en smula hopp!"
   Jag flög ner från min höga stol i ett anfall av upphetsning och utropade:
   "Det här övergår allt, allt som överhuvudtaget har inträffat! Åh, ni stackars enfaldiga gamla fossil, alla era ansträngningar har varit förgäves — ni har jagat efter en gipsavgjutning av er själv — den riktiga Cardiffjätten är i Albany!' Tusan också, känner ni inte igen era egna kvarlevor?"
   Jag har aldrig förut sett ett så vältaligt uttryck för skamkänsla, för beklagansvärd förödmjukelse, spridas över ett ansikte.
   Den Förstenade Mannen reste sig sakta och sade:
   "På hedersord, är detta sant?"
   "Så sant som jag sitter här."
   Han tog pipan ur munnen och lade den på spiselkanten, stod ett ögonblick obeslutsam (medan han omedvetet, av gammal vana körde ner händerna där byxfickorna borde ha varit och tankfullt lät hakan sjunka ner mot bröstet) och sade till slut:
   "Ja — jag har då aldrig känt mig så löjlig förut. Den Förstenade Mannen har lurat alla andra och nu har den simple bedragaren till slut lurat sin egen vålnad! Min son, om det finns någon barmhärtighet kvar i ert hjärta för ett stackars övergivet spöke som jag, så låt inte det här komma ut. Tänk på hur ni skulle känna er om ni hade skämt ut er så."
   Jag hörde hans mäktiga tramp dö bort, steg för steg nerför trapporna och ut på den öde gatan och kände mig ledsen över att han hade gått — och ännu ledsnare över att han hade dragit i väg med min röda filt och mitt badkar.
   
   Detta är ett faktum. Den ursprungliga förfalskningen blev sinnrikt och svekfullt kopierad och utställdes i New York som den "enda äkta".

Av Mark Twain. Översatt av Mårten Edlund. Ur All världens spökhistorier i urval av Staffan Andrae. Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1948. Illustrerad av Roj Friberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki