FANDOM



Av: Eyvind Johnson

   ETT TAG EFTER DET GÖRANSSON på allvar ringförlovat sig med Eugenia blev han en nästan ordentlig människa, och Eugenia å sin sida fick banklån och öppnade vitvaruaffär. Vid denna tidpunkt hade hon blivit så strängt anständig att hon lät bli att besvara vissa hälsningar och hemliga tecken. Men i och med vitvaruaffären gled hon in i ett nytt stadium, lade sitt runda ansikte i de vänligaste veck och hälsade och nickade egentligen mer än hon behövde. Hon besvarade till och med sergeantens, stationsskrivarens och journalistens hälsningar, och dessa herrar blev mycket förbluffade och började åter tänka milda tankar om Eugenia, som de alla trodde sig känna. Hon ingav nya förhoppningar, hon, Eugenia, som förr under flera år varit dessa ungkarlars hemliga tröst, och nu tinade de förstås upp, när de trodde sig återfinna hennes gamla ansikte. Det gick dock så långt med deras missförståelse att Eugenia en dag måste säga till sig själv: — Nej, nu får det bli slut med de här hälsningarna, för hela stan pratar ju.
   En stad som pratar är en ganska vanlig företeelse. En stad är till för att prata, husen har byggts tätt intill varandra för att människorna ska komma samman ofta och prata, en stad ska prata, annars dör den ut. Till Eugenia sade man bara: Jaa, såå? så elakt och långdraget att vilken tanke som helst kunnat tolkas med de orden.
   Man sade: Jaså, jaså, och jag som trodde att hon äntligen fått tag på den hon skulle ha — efter så många försök! Eller var det kanske inga allvarliga försök, var det bara oredlighet? Hon hade ju en man här, en där, en i Amerika, eller hur?
   Om Eugenia såg sur ut eller log, samma sak. Ingen tänkte på att Eugenias leenden var nödvändiga för vitvaruaffären utan alla trodde naturligtvis att de kom sig av hennes dåliga avsikter, och det prat som vilat under hela den tid hon gått i sällskap med den supiga målar Göransson steg nu utvilat upp och smet in i husen och fyllde munnarna. Allt vad Eugenia gjorde eller sade tolkades hädanefter illa, det vill säga: folk sade saker och ting om henne.
   Göransson söp inget vidare under närmare två månader utan tog livet på allvar och hade fattat vissa beslut. Varje lördagseftermiddag lämnade han största delen av sin avlöning till Eugenia och undvek under veckans alla dagar försiktigt ölkaféerna. På lördagskvällen gick man på bio, på söndag tog man en promenad, och det hela såg trevligt och äktenskapligt ut; och när Göransson började bli van vid sakernas tillstånd fann han behag i detta liv. Han föreställde sig framtiden som en liten nätt vitvaruaffär, där han satt i inre rummet och förde böcker eller vilade sig från målandet eller lekte med små söta barn, medan Eugenia stod ute i butiken, var artig mot kunderna och håvade in pengar. Det var ingen låg eller dålig dröm, som kom ur svikna önskningar eller begär efter för mycket av denna världens småborgerliga goda, nej, det var en mild och fin dröm om ron, lugnet och lyckan efter alla ungdomsförvillelser och allt superi. Göransson började faktiskt bli en stadgad människa.
   Han hörde pratet om Eugenia. Egentligen ville han inte fästa sig vid sådant, då han kände sin kvinna efter att ha varit i sällskap med henne i över två år innan de ringförlovade sig. Det som är förflutet, det är förflutet, menade han förståndigt; och om Eugenia tidigare varit lättfotad hade han själv inte heller varit den som bar korset eller nässelskjortan. Huvudsaken var att nuet gick framåt så att vitvaruaffären började bära sig.
   Han bodde tillsammans med arbetskamraten Johansson, och denne lät några ord, vilka skulle verka vara sagda så där i förbifarten, falla om stationsskrivaren.
   —Fan anamma, sade Göransson, försök inte, min gosse!
   Han sade det så allvarligt att Johansson teg. Men ryktet gick naturligtvis, för rykten har tusen fötter och tusen väloljade tungor till sitt förfogande.
   Man säger: Gå nu, lilla rykte, varsågod, ge dig iväg på långpromenad — och ryktet går. Dess källa, dess synbara uppflöde var ingen annan än tjocka fru Blom, lilja på marken, som hade en violögd dotter som var modist och planerade vitvaruaffär.
   —Du ser, Göransson, sade Eugenia en dag förargat, du ser vad det är man vill åt!
   —Ta saken kallt, lilla Eugenia, rådde Göransson. För det gör jag, och djävlar anamma om nån vågar öppna mun så jag hör!
   Men hur det är: alltid finns det någon som vågar öppna munnen och väsa fram ett gaddat ord. Man sade ingenting direkt, men man uttryckte sig så här:
   —Hör du, Göran, den sergeanten, det är en tusan att springa efter fruntimmer.
   Eller: — Vet Göransson, att redaktör Andersson har bytt matställe. Vad ska man säga om en sån — han har ätit på Järnvägshotellet i fem år och nu har han på en gång flyttat till Nya Hotellet?
   Göransson visste mycket väl att Nya Hotellet låg mittemot Eugenias vitvaruaffär, men han log bara:
   —Jag begriper inte varför i helskotta det skulle röra mig!
   Han var det han ville vara: lugn, sansad och nykter. Eugenia tog nog saken nästan lika kallt och började, trots allt prat, att få fart på sin affär. Hon sade: —Till vårn gifter vi oss, Göran, och då var det väl sjuttsingen om inte det här pratet ska ha en ände!
   —Väl talat, kvinna, sade målaren. Och förresten vet jag nog att du inte springer efter karlar, om också alla den här stans eländiga uslingar skulle springa efter dig.
   Eugenia var stark. Det hände att hon mötte journalisten Andersson, och att Andersson tilltalade henne på det familjära sätt han var van från förr:
   —Nå, lilla Eugenia, hur står det till? Du, jag äter här mittemot. Skulle det passa om jag tittade in till dig en förmiddag? Men Eugenia, kall som is:
   —Är det så att Andersson söker sällskap, då har han vänt sig till fel person, ska jag be att få upplysa. Gomorron. Och sergeanten, som var tränad i fråga om kvinnor, försökte förstås:
   —Tjaså, Eugenia har öppnat affär! Det var förståndigt, måste jag säga, verkligen förståndigt. Jag bor nere vid Kungsgatan nu, fanjunkar Kallins hus. Om Jenny skulle förbi kan hon ju alltid titta opp, eller hur, lilla pullan?
   —Hut! sade Eugenia. Hut, människa!
   En dag stegade stationsskrivaren in i affärn, såg sig omkring och hånlog:
   —Jaså, du skulle hamna här, lilla Jenny, det kunde man inte tro om dig. Med en supig målare och en vitvaruaffär! Men du vet ju att du i alla bistra väder har en vän i mig, eller hur?
   —Om inte affärn passar herr busen, sade Eugenia, så kan herr busen dra så långt vägen räcker, för Göransson och jag och affärn klarar oss nog, så var det bra med det!
   Alla försök av de gamla bekantingarna att fånga Eugenia misslyckades totalt. Hon var den hon var och tyckte att Göransson, som blivit nykter för hennes skull, nog var en karl med vilken man skulle komma att trivas livet ut.
   Då föll en dag ett litet ord som var en gnista på Eugenias hjärta: ett namn.
   Emil.
   Den som sade ordet gjorde det inte av elakhet men av tanklöshet; det var en fru som kom in i affärn, tittade på band och hade bråttom. Men ordet föll, och det föll som en gnista faller om den inte slocknar: den blev hetare och hetare och var vit av hetta när den träffade Eugenias genom affärn och pratet en smula förtorkade hjärta.
   Emil. Emil Smitt. En gång hade de två, han och hon, gått ungdomens gröna stigar i Stadsparken och Folkets park och andra parker. Emil var så stark, men han var snäll, och när han rest till Amerika sade man till Eugenia att han skickade hem pengar till gubben Smitt — och så vidare. Sedan var det tyst som i graven i flera år, och med Smitten gick det utför. Sammantorkad av sorg och nykterhet var han nu extra vaktmästare på Godtemplarhuset och skötte om eldningen på Nya Biografen, och när han mötte Eugenia på gatan sade han inte ett smack utan hånlog bara. En dag, när hon såg honom gå förbi, kunde hon inte hålla sig längre utan röck upp dörren:
   —Är det sant att Emil ska komma hem från Amerika? frågade Eugenia rakt på sak.
   Gubben harklade, vände sig bort och spottade och såg krokig och eländig ut. Så snodde han sig och tittade Eugenia upp i ansiktet:
   —Jaha, Jenny, det är nog så, att han tänkt på gamla landet.
   Det lät så sorgset, men det var gubbens sätt. Han drog ihop sig ytterligare och haltade iväg på sina ojämna ben.
   Eugenia hade ångest i hjärtat och en smula oro i ansiktet. Hon sade till kunderna:
   —Jaha, jag mår alldeles förtvivlat utmärkt, det är bara luften som gör en så svag då och då, men som sagt annars mår jag alldeles förtvivlat utmärkt.
   Folk tyckte det lät bildat och bra, men ingen, inte ens Eugenia själv, visste vilken sanning hon talade. Emil. Om natten tänkte hon på honom och fick göra det i fred, för hon var så fin av sig nu att Göransson, som sagt, fick bo på annat håll. Inte förrän vi blir gifta ligger du här, avgjorde Eugenia, och Göransson, som samtidigt med nykterheten gripits av sedligheten, fogade sig villigt. Därför bodde Eugenia ensam i sin affär och hade svåra nätter med detta mörker, i vilket Emil fanns. Han kröp ut ur skuggan, talade och sade: Eugenia, Jenny, vad har du gjort? Vad är det du nu tänker göra?
   Drömmarna hade inget slut och Eugenia svarade och sade till mörkret:
   —Vad skulle jag göra! Jag är ju den jag är, bästa Emil, och jag har aldrig varit nån ängel!
   Uppriktigt sagt: Eugenia var också rädd för Emils starka armar.
   Men ordet löpte likt en kärlekskrank hund och stannade här och där. Emil. Emil Smitt, har ni hört att han ska komma hem, att han har pengar, att han har tjänat bra med slantar och nu ska hjälpa gubben far till rätta. Och det har jag alltid sagt: det är reda med Emil, har alltid varit reda med honom, fast han inte låtit höra av sig på så många år.
   Den lilla staden, där husen klämts tätt intill varandra av kölden och mörkret, väntade. Ingen Emil kom, men man sade: Snart är han här.
   Och ordet nådde den väldiga kämpen, målar Göransson med örnnäsan och de granna ögonen, mannen som blivit nästan nykter av kärlek. Ordet kröp som alltid, när det nådde honom; det var en feg hund som fått stryk, men är trogen därför att den inte har någon annan att vara trogen mot.
   —Emil Smitt ska komma hem, Göran. — Vilken Emil Smitt?
   —Jaså, det är sant, du kände inte honom.
   —Vad är det för en?
   —Jaså, du vet ingenting, du.
   —Tala om, karlfan, vad det är för en Emil!
   —Javisst, så gärna. Han gick i sällskap med din blivande fru, fröken Sundström. Jaså, du kände honom inte. I alla fall, nu ska han komma hem från Amerika, där han har gjort lycka, åtminstone säger man så. En förbaskat trevlig pojk, en smula bråkig, men renhårig. Jaså, du kände inte till den saken, du.
   Göransson grubblade. Det berörde honom illa, han visste inte riktigt varför, då han inte på minsta sätt fruktade att Eugenia skulle göra dumheter. Men ordet slickade honom på foten, han gav det en spark och det kom tillbaka: Emil —
   Då var det Göranssons tur att ha vaknätter. Han hade svårt att sova, likt en som måste vara vaken med ena ögat därför att han väntar tjuvar. Det tassar i ens inre, hjärtat hoppar hit och dit. Vad är det med dig, stackars pinade måleriarbetarhjärta? Hoppla-hopp. Gnisslar du, min vre - des dörr, öppnas du försiktigt? Satans knölar, om de kunde hållit käften med sitt evinnerliga emilande hit och emilande dit, för jag struntar i alla emilar i hela världen!
   Emil, fy fan, sånt namn, att en människa kan ge sig till att heta nånting sånt i ett civiliserat samhälle. Nu ska jag sova. Sov. Det är inte alla som kan ränna runt och prata dumheter och det är inte alla som kommer från Amerika och bräker med sin stora mun och visar guldtänder och skryter med sina pengar. En annan får väl också pengar. Stark ska han vara? Man har väl sett såna bönder förut, man har väl lagt skrikhalsar på nosen förr. Nu ska jag sova —
   Men Göransson sov inte. Han låg vaken, och det hände att han steg upp och oroade rumskamraten med sitt vankande fram och tillbaka.
   —Är du sjuk, karl? Lägg dig, för tusan!
   Om dagarna var Göransson åter sig själv, visslade värre än någonsin och pratade om allt möjligt; och han drog fingerkrok:
   —Du var en best att ha fingrar, Göran!
   —Man har väl sett folk förr, kan jag tro! Ska vi bryta arm?
   —Du var en tusan till att ha armar! Var har du lärt dig det här knepet, för råstyrka är det inte?
   —Knep! Tror du man behöver knep för sånt om man har en smula ben i skrovet! Ska vi ta ryggtag?
   —Det var hin, men för det behöver du väl inte se så djävla högfärdig ut, Göran!
   —Högfärdig? Har man hört på maken! Var fick herrn det där ordet ifrån? Menar du mallig, så säg ifrån! Här ska du få för —
   Tjong! Slagsmål.
   —Vad i fridens namn går det åt dig, Göran! Är du spritt galen!
   —Här ska du få för galen, varsågo!
   Tjong!
   Och någon måste säga: — Vi går på kaféet och gör opp om saken i godo. Visa att du är en kamrat, Göran, var inte dum. Ni har arbetat tillsammans i två år, ni är väl kolleger, vetja, och nu bär du dig åt som en stolle!
   Göransson lugnade sig äntligen och gick med, och den eftermiddagen blev intet uträttat. Man söp, storsöp, man drack, som en målare kan när han är i tagen. En och annan stupade för den fräna langarspriten, och hjärtats dörrar öppnades hos andra, man var stark, slug, vacker och vig, som alltid. Ett par beslut, Göranssons bättre jag fattat förut, föll som ruttna staketstolpar och hans själs gärden blev fria för hornboskapen. Sent på natten kom Göransson hem till Eugenia och förde ett sådant oljud att hela huset vaknade och lyssnade.
   —Vad i herrans namn! Göransson, Göransson! sade Eugenia.
   —Öppna, jag vill tala med dig, Eugenia!
   —Men vad är det, karl?
   Han kom in, satte sig på en stol och tittade fånigt på Eugenia, som frös och drog täcket upp till nästippen — Eugenia ...
   —Men säj för guds skull vad det är, Göran? Jag blir riktigt förtvivlat rädd!
   Göransson blev varmare om hjärtat och virrigare i hjärnan och drog stolen närmare sängen:
   —Ge mej en puss, lilla Eugenia.
   Och Eugenia satte upp sin lilla nos, slöt ögonen — men öppnade dem kvickt igen, likt en människa som på lek går med slutna ögon och plötsligt stiger miste.
   —Herregud i himlens rike, luktar du inte sprit! Ar du full, Göransson?
   Hon satte blicken i honom så hårt att han drog tillbaka stolen. Först efter en stund sade han snopet, som om han rannsakat sitt innersta och funnit många dåliga saker:
   —Jaha, det är nog så, men var inte dum nu och säj nånting till mej, jag ska gå min väg genast på minuten.
   Eugenia var inte dum: hon teg och tittade, och Göransson reste sig och gick utan att bråka. Men hon tänkte: Nu börjar supandet igen. Han är kanske inte riktigt klok. Det skulle ha varit Emil — aj! — det skulle ha varit Emil, som gått sin väg på det där viset, som en lafs. Hade Emil kunnat likna en piskad och droppvåt hund så förtvivlat? Aldrig i livet, så var det bara med den saken!
   Och efter detta tysta samtal med sig själv släckte Eugenia ljuset och försökte somna.
   Göransson tyckte dock att han burit sig illa åt. Inte därför att han var blyg för Eugenia, tvärtom, men han mådde illa av att ha varit full och skämdes för sig själv. Det ska aldrig hända mer, tänkte han. Gå dit mitt i natten och fråga vad hon tänkte om den där Emil! Vad tusan har jag med det att göra, den får väl klara sig själv så klarar jag mig och Eugenia och därmed jämnt!
   Men ordet slickade Göransson på tårna igen. Han vitlimmade tak och stod på en ranglig ställning, en bräda mellan ett par träbockar, och då sade en värderad kollega i rummet intill åt en annan värderad kollega:
   —På lördag kväll kommer Emil Smitt från Amerika, har gubben far hans sagt. Jag ska gå ner till station och se om han känner igen mej.
   Göranssons pensel blev för tung i hans hand. Han drog och drog och bockarna ville åt varsitt håll, brädan vände och Göransson hoppade. Han kom först ner på fötterna, men satte sig i alla fall på golvet och tänkte.
   —Vad i fridens namn! sade de värderade kollegerna.
   —Djävla bockar! sade Göransson åt träbockarna och åt kollegerna och åt hela världen. Han hade ett svagt ögonblick och föll för ett glas igen, och på kaféet upprepades historien: man skickade yngsta värderade kollegan efter langarsprit. I stället för att slåss på allvar sjöng nu Göransson, men mitt i glädjen brast rösten, han sade hick! Och buuh! Och lade näsan mot bordsskivan och lipade.
   —Jag trodde du tålde mer, sade kollegerna. Och ändå är det så utspätt, så det smakar bara vatten!
   Emellertid gick Göransson hem och sov fyllan av sig. Han var så pass klok att han inte sökte upp Eugenia så länge han luktade sprit men sent på kvällen doppade han huvudet i handfatet, gurglade sig med vademecum och gick till fästmön. Ryktet var dock före, och Eugenia sade:
   —Jaså, herrn har sovit fyllan av sej nu! Ska herrn gå till arbetet vid den här tiden på dygnet, eller ska herrn sluta arbeta! Ska herrn bo på fyllkaffer med dom andra busarna! Jag trodde att jag skulle få en nykter man, för ett fyllsvin vill jag inte ha.
   —Eugenia —, försökte Göransson.
   —Tyst!
   —Eugenia -
   —Eugenia mej hit och Eugenia mej dit, men svara: ska du fortsätta att supa, Göransson, eller ska du inte?
   —Eugenia, sade Göransson, nu vill jag veta sanningen, vad har det varit för nånting mellan dej och den där Egon eller Efraim eller Abel Smitt, som ska komma hem från Amerika?
   Det svarade inte Eugenia på med annat än en blick. Hon hånlog också mot Göransson, och det lugnade honom på sätt och vis; men Eugenia själv hade döden i hjärtat.
   Trots alla löften, förklaringar och beslut och trots sina egna högt utsagda ord till sig själv att superiet är slut för tid och evighet, köpte Göransson en liter och tog en stor sup på lördagsmorgonen, innan han skulle gå till arbetet. Den snuddade hjärtat, rev i magen och gick sedan, mycket vant, rakt upp i huvudet, där den stannade. Göransson måste ta en till för att bli på det klara med vad han skulle göra, och när denna andra verkat formades en alldeles ny och djärv tanke i hans hjärna: att trots alla beslut och på grund av kölden inom honom och utomhus, ta en tredje. Klockan slog halv åtta och arbetskamraten sade:
   —Nu går jag, Göran.
   —Kommer om en stund, log Göransson.
   Klockan slog nio, och den slog tio, och klockan elva vandrade Göransson, full och sugen, till matstället, där man bad honom komma igen om en halvtimme, maten var inte färdig än.
   Då gav sig Göransson ut på en lång vandring.
   Han följde så gott han kunde gatan ända till dess den blev landsväg; och på den fortsatte han ut ur stan. Han gick som en full, ömhjärtad och svulten målargesäll utan kondition och hopp. Hjärnan vände sakerna och tingen och hela världen som en murbruksvända: allt blandades och försvann och allt fanns kvar. Vägen löpte, snön knarrade under stegen och Göransson gick. Vart ska du, arma målare med det tunga hjärtat? Han gick, och svetten rann nerför hans ansikte fast det var en kall dag.
   Han tog av sig krimmermössan, svetten ångade, håret ångade och man kunde tro att han var en stackars tokig ångmaskin. Hjärnan vände sakerna och tingen. Jag skulle inte varit full. Varför tar man en sup? Varför tog han en sup, som fällde besluten som med yxhugg, en sup som var en yxa, som högg ner ens allra käraste liv? Hjärnan vände sakerna och tingen. Det är klart, man har väl rätt att vara den man en gång är. Ar man inte nog gammal till det, både i yrket och i världen, om jag får fråga. Och hjärnan vände sakerna och tingen likt en bruksblandare. Nu kom Emil fram, syntes ett tag och försvann som en sten i denna välling — och nu var han framme igen. Emil hade inget ansikte, därför att Göransson aldrig sett honom, men han var ett namn, en händelse som snart skulle ske; han var en ond aning.
   Göransson gick, och nu var han på rena bondvischan. Frusna landsvägen sprang bort, och Göransson försökte följa den så gott han kunde på sina styltlånga men trötta ben. Svetten rann, han ångade som en arbetshäst — och vart tog krimmermössan vägen? Håret rimmades, tiden gick. Snart är vällingen tjock och snart står vi inför ett nytt beslut. Ännu några steg bara. Förnuftet, som varit djupt inne i röran, visade sig glimtvis och snart var det fullt synligt: Göransson, gå inte barhuvad, vänd, ta mössan på, ännu några steg, och då blev vällingen så tjock att blandarea stannade. Den stannade och två stenar blänkte i den sega massan: förnuftet och beslutet. Då vände Göransson, hittade rätt på sin mössa och vandrade hem, ganska nykter, lade sig på sängen och vred sig hit och dit medan hans näsa rann av snuva.
   Han tänkte: Mot förkylning har vem som helst rätt att ta botemedel. Han steg upp, slog i, sväljde och slog åter i. Han var i en sådan form att han kunnat äta upp en helstekt oxe och dricka fyra tunnor ljumt öl. Ingenting kunde få blandarn i gång igen, och när han visste det blev han alldeles lugn. När han dragit täcket upp till näsan och börjat att svettas ut det onda ur sin kropp och själ var tanken klar och såg ut så här: Jag ska stå i spärren när tåget kommer. Jag ska inte vara nån knöl, men är det så att Eugenia väntar på honom och det är avtalt nånting mellan dem ska jag stiga fram och säja: Vet Smitt eller vafan ni heter, att denna kvinna har fästman? Den mannen är jag. — Och om han vet det och ändå låssas som regn ska jag lägga honom på nosen rejält och gå min väg. Och är det så att han ser förvånad ut och svarar nej, då ska jag säja: att jag är ingen knöl, varsågod och ta fruntimret om det är på det viset. Då har jag bara varit en extraman, en sån som alla fruntimmer har. Jag är ingen knöl. Men jag är lessen. Inte dör jag fördenskull, men det gör mej ont att ha varit en extraman, för jag ansåg inte Eugenia som en extrakvinna. Det gör mig ont, bästa Smitt, men varsågod, jag är ingen knöl —
   Eugenia hade varit uppe och sett denna dag gå. Hon bar mörka påsar under ögonen, men det har en affärskvinna, trettiofem år gammal, rätt att ha fast det inte är måndag. Hennes händer plockade, som om hon varit nittio år och hennes huvud och kropp i övrigt var det inte mycket med. Kyss mej på tårna! säger hon grovt till sin tanke, men tanken vill inte ta reson utan följer ett tåg som går — nej, som kommer. Hjul, hjul, varför blir du inte åttkantigt, fyrkantigt, trekantigt och spricker och lossnar och ramlar bort och lämnar ett tomrum, som stjälper hela historien! Nej, nej, lilla hjul, gå runt, kom! I denna vinter som snart ska bli vår vill jag höra dig rulla in på drömmarnas järnvägsstation, ditt mål. Är du nu äntligen slut, lilla hopp, lilla hemliga hopp, lilla dröm om frid. Man, som kommer, jag är din. Nej, nej, jag äger en vitvaruaffär och ett hederligt hjärta. Göransson, jag tycker om dig fast jag älskar dig inte, men du ska bli min make. Kyss mig på tårna, dumma tanke —
   Det var en dum tanke.
   Men Emil, amerikan, guldtand, rutiga och bredaxlade, smalhöftade och vidbyxade man, jag vill se dig i all din glans. Den blivande Eugenia Göransson vill se dig på drömmarnas förbaskade järnvägsstation. I hemlighet vill hon stå vid spärren och se dig komma. Å sjuttsingen, inte i hemlighet heller! Hon Magdalena Eugenia Sundström, den fördärvade människan, med alla sitt livs ljuva och bittra erfarenheter hängande i mörka påsar under ögonen, på det att allt folket ska se hennes förnedring och kanske ana hennes sorg, hon vill se dig, sagoprins, se dig med sina vattniga måndagsögon. 0 liv, vilket elände. Liv, lilla liv i min kropp, lilla liv, som ingen vet nånting om, som en dag ska bli man eller kvinna, kvittar vad, och om vilket din far ännu intet vet, lilla liv du tynger mig, binder mig, drar mig till jorden, jag, din fars stolthet men min egen och drömmarnas skam!
   Tårarna droppade, tårarna rann och hotade att översvämma vitvaruaffären. Men min bästa fru, jag är så förtvivlat förkyld, näsan rinner i ett, förlåt mig. Tårarna droppade, tårarna rann, en fläck här, en skvätt där, läpparna darrade, bröstet skälvde och dagen gick.
   Nu kom kvällen, och hjulen vred sig och snurrade på. Semaforen lyfte sin arm mot himlen och sade: Kom! — och en rödansiktad, tjock och ompälsad herre i uniform stod på perrongen med signallykta i handen och visselpipan för munnen. Stinsen Eugenia stod vid spärren, som med ett klippande ljud släppte fram en efter en av glada eller orakade resande. Göransson såg henne, där han väntade bakom den väldiga, heta kaminen, men hon såg honom inte. Hon såg heller inte de andra, stan, som tittade på henne och den varma Göransson. Göransson var full; och det var Eugenia också på sitt sätt.
   Spärren klippte ut människorna ur kön, och man kunde tro att den var en räknemaskin. Automatiskt räknade Eugenia: — femton och sexton och sjutton och arton — och arton och herregud i himlen där kom nitton, som hon inte såg, och tjugo, som hon heller inte såg, och gubben Smitt och —
   Det var en ömklig figur, men det var i alla fall Emil Smitt. Han kunde inte gå utan hjälp, gubben måste leda honom, och de liknade ett par gamlingar, av vilka gubben var yngst. Emil var krokig, gul i ansiktet, mager, illa klädd. Hans far var också krokig, men grå i ansiktet av sorg och grämelse och bättre klädd, därför han tagit på sig sina bästa. Och kring dem såg Eugenia en förvånad hop av gamla bekanta till henne och Emil.
   Strax framför spärren fick Emil ett hostanfall. Han kröktes ännu mer, som om strängarna inom honom — strängarna på vilka hjärtat hänger — stramats åt och som om lungorna klistrats samman och han inte på något vis kunde få dem loss från varandra. Han slöt ögonen, och Eugenia såg hans magra och smutsiga händer famla i luften efter stöd. Och hon såg hans biljett, gratisresans, konsulatsskjutsens gråa kort, dödens gråa gratisbiljett, och för en sekund slöt även hon ögonen. Då hon öppnade dem igen såg hon in i hans ansikte. Det var febersvettigt och genomskinligt, ögonen större och tommare än förr, hakan längre och munnen finare. Det var Emil. Eller vad som var kvar av honom.
   Spärren klippte två gånger, så var de ute, och Eugenia tog ett steg framåt och sade:
   —Välkommen hem, Emil.
   Han tittade oförstående på henne, sökte i sitt minne och i hennes ansikte men fann för ögonblicket ingenting, och gubben måste hjälpa honom; han halvviskade som till ett barn:
   —Det är Jenny Sundström, känner du inte igen henne?
   —Ja visst, ja visst, sade Emil trött. Go afton.
   Han tog gubbens arm och grep efter väskan, den illa medfarna väskan, som var hela rikedomen — men gubben var före.
   —Låt det vara, sade han med sin pipiga röst, det här klarar jag.
   Och Göransson såg.
   Hur är det inte med drömmarna? Hur är det med människans hjärta? Och lidelserna däri — oljan, som droppar till dess det blir eldsvåda, och eldsvådan som självdör, som osar och svartnar i brist på luft?
   Göransson ville lipa och inte lipa; det fanns en full, dödfull, och en nykter, spiknykter själ i hans själ. Emil — som nu hade fått ansikte, kropp och röst — och vilken hes röst — gav, utan att han visste eller tänkte det, livet rätt genom att inte komma ihåg det. Livet med rosiga kinder och livet med måndagspåsar under ögonen. Och Emil gav också Göransson rätt: man ska inte komma ihåg alltför mycket.
   Minne, du som rinner undan likt sand mellan våra smutsiga fingrar när vi griper efter det, när vi söker stenen vi ska kasta mot den skugga som stör vår frid, minne, du är klokare än vårt hjärta! Du har rätt, Emil, och du har rätt, Eugenia Sundström, fast du haft orätt — men vänd dig bort och säg ingenting. Låtsas som om du varit här tillfälligtvis eller som om du bara ville, av ren nyfikenhet, se hur en gammal bekant såg ut. När han steg av på drömmarnas perrong, vid det för evigt döda hoppets järnvägsstation i kalla norden —
   Språk i min mun, säg aldrig: Kyss mej på tårna! Ord, som löper likt en hund, våga aldrig gläfsa framför mitt målarhjärtas dörr. O, högt älskade Eugenia, du är en stor kvinna, se här min arm, stöd mig, stöd mina långa målarben, som vacklar under sitt tunga rus, se här, nu går vi hem till oss och pratar om framtiden.

Källa: Ur "Än en gång kapten" (Bonniers 1934).

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki