FANDOM



Av Ursula K. LeGuin

   När han svalde smörjan visste han att han inte borde svälja smörjan, visste det säkert, visste det som en bilist vet att långtradaren kommer rakt emot honom i 110 kilometers fart, plötsligt, hudnära, slutgiltigt. Strupen snörde ihop sig, solar plexus knöt sig som en havsanemon, men det var för sent. Ner genom inloppet gled den, den lilla bittra karamellen, ättiksdroppen, surpuppan, det stingande styrkestycket, och etsade ett tunt frätspår av skräck hela vägen utför matstrupen som en förgiftad snigel. Det var skräcken som var fel. Han var rädd och det hade han inte förutsett, och nu var det för sent. Man kan inte kosta på sig att vara rädd. Rädslan styr allting snett och skjutsar iväg fåtalet, det olyckliga fåtalet, det obetydliga fåtalet (procentuellt sett) att sitta i ett hörn i dårhuset, kurande och tigande ... Vi har ingenting att frukta utom fruktan själv.
   Yes, sir, Yes sir, mr Roosevelt, sir.
   Det enda vettiga är att slappna av. Tänka goda tankar. Om våldtäkt är oundviklig ...
   Han såg på när Rich Harringer öppnade sitt lilla paket (omsorgsfullt sammansatt och hygieniskt emballerat av några killar som inhämtade kunskaper i kemi med den uppskattade amerikanska metoden fri företagsamhet; olaglig föralldel, men det är inte så ovanligt i Amerika där så litet är lagligt att till och med ett nyfött barn kan vara illegitimt) och svälja den lilla sura snigeln med ceremoniellt, beslutsamt välbehag. Om våldtäkt är oundviklig, slappna av och njut. En gång i veckan.
   Men finns det någonting som är oundvikligt utom döden? Varför slappna av, varför njuta? Han ville slåss. Han ville inte ge sig ut på någon tvivelaktig tripp. Han ville slåss med drogen, metodiskt och målmedvetet, inte i panik utan med taktik, och sen får man se vem som vinner. I den här hörnan LSD/Alpha 100 mikrogram, helt i vitt, Tibetanska virvelvinden, i den andra hörnan, mina damer och drumlar, LSD/fil kand fil mag, 80 kg, Snörvlaren från Sonoma, iförd vita benfodral, hudfärgad kista och blå kindpåsar. Släpp ut mig härifrån, släpp ut mig härifrån! Bång!
   Ingenting hände.
   Lewis Sidney David, mannen utan efternamn, den judiske kelten, tryckte i sin hörna och såg sig misstänksam omkring. Hans tre följeslagare verkade alla normala, klart konturerade om ock en smula overkliga. Ingen hade aura omkring sig. Jim låg på den vämjeliga bäddsoffan och läste Ramparts; han ville kanske ta en tripp till Vietnam, eller till Sacramento,
   Rich såg ut som om han sov, det gjorde han alltid, till och med när han serverade lunch i parken, och Alex skruvade och provade stämningen på gitarren. Ackordets oändliga tillfredsställelse. Gruppackord. Sursum corda. Om han nu skall släpa med sig en gitarr överallt, varför kan han inte spela en melodi? Nej. Retlighet är ett tecken på bristande självkontroll; undertryck den. Undertryck allting. Censur framförallt. Kämpa, lag, kämpa.
   Lewis reste sig och noterade med välbehag att hans reaktioner var snabba och hans balans perfekt och spolade vatten i ett glas över den grisiga vasken. Skäggstrån, utspottad Colgate, rost och räkrester, en vidrig vask. En liten vask men den är min. Varför bodde han i den här stian? Varför hade han bett Jim och Rich och Alex komma hit och dela sina sockerbitar med honom? Stian var nersvinad nog utan att man gjorde den till en knarkarkvart. Snart skulle också tre själlösa kroppar ligga här och skräpa med ögonglober som trillade ut som lerkulor och rullade under sängen och beblandade sig med dammet och lorten som låg där på lur. Lewis tog glaset med sig till fönstret, drack ur det till hälften och började hälla resten av vattnet kring fötterna på ett tynande olivträd i en spräckt och hoplimmad lerpyts. "Den här drinken bjuder jag på" sade han och såg stint på trädet.
   Det var ett par tvärhänder högt men mycket likt ett olivträd, knotigt och slitstarkt. En bonsai-planta. Banzai! Men var finns satori? Var finns innebörden, det stegrade medvetandet, alla former och färger och budskap, den intensifierade varseblivningen av verkligheten? Hur länge dröjer det innan den här jävla smörjan börjar verka? Där stod hans olivträd. Ingenting mer och ingenting mindre. Ingen ökad intensitet, inget budskap. Människor ropar fred, fred men det blir ingen fred. Olivträden räcker inte till på grund av befolkningsexplosionen. Kunde det vara en varseblivning? Nej, vilken odrogad klantskalle som helst kunde ha varseblivit den saken. Skynda på nu, gift, förgifta mig. Skynda er, halluci nationer, kom hit så att jag får slåss med er, förkasta er, förneka er, duka under och helt stillsamt bli skvatt galen. Som Isobel.
   Det var därför han levde i den här stian och det var därför han hade bjudit hit Jim och Rich och Alex och det var därför han hade gett sig av på en tripp med dem, en lustresa, en kryssning till gamla Erehwon. Han försökte hinna ifatt sin hustru. Det svåraste med att se sin hustru bli vansinnig är att man inte kan göra henne sällskap. Längre och längre bort går hon och ser sig inte om, en lång tripp in i tystnaden. Ackordet klingar falskt, alldeles som läkarnas försäkringar. Man står bakom förnuftets glasvägg och tittar på ungefär som om man stod vid ett flygfält och bevittnade en krasch. Man ropar "Isobel!" Hon hör ingenting. Planet kraschar i tystnad. Hon kunde inte höra att han ropade hennes namn. Inte heller kunde hon tala till honom. Nu hade vägarna som skilde dem åt förstärkts med tegel till solida murar och han kunde göra vad han behagade med förnuftets glashus. Kasta sten. Kasta alpha. Klirr, krasch.
   LSD/alpha gjorde en inte vansinnig, förstås. Det ställde inte ens till trassel med ens kromosomer. Det öppnade helt enkelt dörren till en högre verklighet. Det gjorde schizofreni också, förmodade han, men det knepiga med den var att man inte kunde tala, kommunicera, inte säga vad det var.
   Jim lät Ramparts sjunka i knät. Han satt i en tillkonstrad ställning och gjorde inandningar. Han tänkte komma åt verkligheten på det rätta sättet som en lama du vet, grabben. Han var en sann troende och koncentrerade sig med hela sin varelse på LSD-experimentet som en mystiker på sin mystiska disciplin. Kunde man egentligen hålla på med det en gång i veckan i flera år? När man var tretti, fyrtitvå, sextitre? Då betyder det en så fruktansvärd monotoni och motvilja mot livet; man skulle behöva ett kloster. Morgonbön, middagsbön och aftonbön, tystnad, murar omkring en, höga tjocka tegelmurar som stänger den lägre verkligheten ute.
   Skynda på, hallucinationer, sätt igång med jobbet. Hallucinogera, hallucinera. Slå sönder glasväggen. Ta mig med på en tripp dit där min hustru är. Den efterlysta är 22 år gammal och 159 cm lång, väger 47 kilo, har brunt hår; artbestämning människa, av honkön. Hon gick aldrig särskilt fort. Jag kunde gå ifatt henne med ena foten bunden på ryggen. Ta med mig dit hon gick ... Nej.
   Jag ska ta mig dit själv, sade Lewis Sidney David. Han slutade strila vatten kring rötterna på olivträdet och såg upp och ut genom fönstret. Där, på andra sidan det smutsiga glaset låg Mount Hood, sju mil bort, 3 400 meter högt, en vulkanisk kon som ägde den för vulkaniska koner säregna värdiga symmetrin, sovande om än inte officiellt dödförklarad, full av dåsande eldar och omgiven av en egen atmosfär och ett eget klimat, annorlunda än det som härskar på lägre nivåer: snö och bländande ljus. Det var därför han bodde i den här stian. Därför att när man såg ut genom fönstret såg man den högre verkligheten, 3 400 meter högre.
   "Det var som fan," sade Lewis högt och kände att han var på vippen att upptäcka något verkligt betydelsefullt. Men han hade den känslan ganska ofta, utan kemisk hjälp. Hur som helst, där låg berget.
   Sju mil av grus och lera, motorvägar och kontorskomplex och höghus, stadsförnyelsens grävskopekratrar och neonelefanter som tvättade neonbilar med kaskader av neondroppar låg mellan honom och berget som hade foten svept i gråvit smog så att toppen såg ut att sväva.
   Lewis kände en stark impuls att ropa ut sin hustrus namn. Han behärskade den så som han hade behärskat den i tre månader, ända sedan han lämnade henne på sjukhuset i maj, efter de tysta månaderna. I januari, innan tystnadens tid började, hade hon gråtit mycket, hela dagen ibland, och han hade blivit rädd för tårar. Först tårar, sedan tystnad. Det går bara inte. 0 Gud hjälp mig ifrån det här. Lewis gav upp, slutade slåss med den oåtkomliga fienden och tiggde om befrielse. Han besvor giftet att verka i hans blod, göra någonting, få honom att gråta, att se färger, att förlora sans och vett, vad som helst. Ingenting hände.
   Han slutade strila vatten kring rötterna på olivträdet och såg upp och granskade sitt rum. Det var en stia, men den var stor, och han hade fri utsikt mot Mount Hood; vid klart väder också mot krönet av Mount Adam som såg ut som en visdomstand. Men ingenting kunde hända härinne. Det var bara ett väntrum. Han tog sin ytterrock från en trasig stol och gick ut.
   Det var en präktig rock med lammpälsfoder och kapuschong och allt; hans syster och mor hade lagt ihop sina slantar för att kunna ge honom den i julklapp och fått honom att känna sig som R R Raskolnikov. Men han tänkte inte slå ihjäl någon gammal pantlånerska i dag. Inte ens på låtsas. I trappan mötte han målarna och stuckatörerna med stegar och pytsar på väg att reparera hans rum, tre män på fyrtio-femtio år som såg fridsamma och friska ut. Arma satar, vad skulle de ta sig till med vasken och med de tre LSD-arna Rich och Jim och Alex som mättat sig med honungsdagg och himlens nektar druckit? med hans anteckningar om Le Notre, Olmsted och McLaren, med sju kilo fotografier av japansk arkitektur, med ritbord och fiskedon och Theodore Sturgeons samlade verk i uppseendeväckande omslag, med den ofullbordade, anatomiskt otänkbara nakenstudien på 2,5x3 meter som sökt asyl hos honom undan en målande väns bilköpsborgenärer, med Alex' gitarr, olivträdet, dammet och ögongloberna under sängen? Nå, det var deras sak. Han fortsatte nedför pensionatstrappan som luktade gammal hankatt medan han lyssnade till det hurtiga klapprandet av sina egna grova skor. Han kände att han hade varit med om det här en gång förut.
   Det tog lång tid att komma genom staden. Eftersom folk i hans tillstånd var förbjudna att anlita kollektiva transportmedel kunde han inte ta Gresham-bussen som skulle ha sparat mycket tid och fört honom genom förorterna, halvvägs till målet. Men det var gott om tid. Sommarkvällen blev inte mörk, han kunde lita på det. Mild och smekande är den långsamt fallande aftonen halvvägs mellan ekvatorn och polen, ingen tropisk enformighet, ingen arktisk orörlighet, men en vinter med långa skuggor och en sommar med långa skymningar, skiftande dagrar, vibrerande klarhet, mjukt skimrande och starkt strålande ljus. Överallt i Portlands gröna parker och långa sidogator var barn i farten, alla inbegripna i det spel som spände över hela staden. Ungdomens spel. Några få gick ensamma och satsade högt på sig själva. Det finns barn som är födda spelare.
   Boss och pappersskräp kom då och då kanande i rännstenarna, framföst av en varm vindpust. Från långt i fjärran flöt en ihållande, vemodig ton in över staden som från morrande lejon som rastlöst vandrar i sina burar med svansarnas gyllene tofsar piskande över länderna, och morrar och morrar. Solen gick ner någonstans västerut över taken, men bergen brann ännu med en vit eld högt däruppe. När Lewis lämnat den sista stadsbebyggelsen bakom sig och fortsatte genom ett leende landskap med mjuka kurvor och välskötta odlingar började vinden få doft av fuktig jord, kylig och sammansatt som alltid när natten faller på, och bortom Sandy väntade mörkret under de stora stadigt växande skogarna uppöver höjderna. Men det var gott om tid. Ovanför och framför honom reste sig toppen vit med stänk av aprikos i solskenet. När han gick uppför den långa branta vägen kom han då och då från den mörka skogen ut i vikar av gyllene klarhet. Han gick vidare tills han var ovanför skogen och fortsatte upp ur mörkret på höjder där det bara fanns snö och sten och luft och det oändliga, klara, orörliga ljuset.
   Men han var ensam.
   Det var inte rätt. Han hade inte varit ensam när det där hände. Han måste träffa ... Han hade varit tillsammans med ... Var?
   Inga skidor ingen släde inga snöskor inte ens ett spår. Om jag hade någonting att säga till om häruppe skulle jag ha lagt ut en gångstig. Och offrat det storslagna för bekvämlighetens skull? Bara en liten stig. Ingenting störande. Bara en liten spricka i Frihetsklockan. Bara en liten läcka i fördämningen, stubin på sprängladdningen, tomte på loftet. Åh, du galna flickebarn, min ordlösa älskade, min hustru som jag snackade in på psyket därför att du inte ville höra på mitt prat. Isobel, kom och rädda mig från dig själv. Jag har klättrat efter dig tills alla stigar har tagit slut och nu står jag här ensam och det finns ingen väg att fortsätta på.
   Dagsljuset dog bort och snöns vita skimmer fördunklades. I öster över ändlösa mörknande bergskedjor och skogar och över höjdbekransade bleka sjöar lyste Saturnus med dyster glans.
   Lewis visste inte var huset låg, någonstans vid trädgränsen; men han var ovanför trädgränsen. Han kunde inte gå neråt. Mot höjden, mot höjden; segerpalmen. En yngling bar i snö och is sin fana med en knäpp devis HJÄLP HJÄLP JAG ÄR FÅNGE HOS DEN HÖGRE VERKLIGHETEN. Han steg högre. Han besteg obestigna branter och som han steg grät han. Tårarna kröp nerför hans ansikte och han kröp uppför bergets ansikte.
   De mycket höga höjderna är skrämmande för den som är ensam i skymningen.
   Ljuset dröjde sig inte kvar för hans skull. Han hade inte längre gott om tid. Han hade nästan ingen tid kvar. Stjärnorna kom fram från mörkrets branter och såg på honom öga mot öga när hans blick gled ut från det väldiga vida sluttande planet, det högre plan som han besteg. På båda sidor om honom gapade avgrunder med stjärnor på botten. Men snön lyste med sitt eget kalla sken och han fortsatte uppåt. Han kom ihåg stigen när han stötte på den. Alltså hade Gud eller samhället eller han själv ändå lagt ut en stig här på berget. Han tog av åt höger och det var fel. Han vände och gick åt
   vänster och blev stående. Han visste inte åt vilket håll han borde gå, och darrande av köld och skräck ropade han högt till den döda vita toppen ovanför och till de svarta tomrummen mellan stjärnorna sin hustrus namn "Isobel!"
   Hon kom gående på stigen ut ur mörkret.
   "Jag började bli orolig för dig, Lewis."
   "Jag gick längre än jag hade tänkt," sade Lewis. "Det är ljust så länge häruppe och man tror liksom att det aldrig blir mörkt."
   "Nej. Förlåt om jag gjorde dig orolig."
   "Åh, jag var inte orolig. Du förstår. När man känner sig ensam. Jag tänkte att du kanske hade svårt att gå, med benet. Var det en fin tur?"
   "Fantastisk."
   "Då kan jag väl få följa med i morgon."
   "Var det inte trevligt i skidbacken?"
   Hon skakade på huvudet. "Inte när du inte är med," mumlade hon litet förläget.
   De gick åt vänster nerför stigen, inte så värst fort. Lewis var ännu litet halt efter muskelsträckningen som hade tvingat honom att avstå från skidåkning ett par dagar, och det var mörkt och de hade ingen brådska. De höll varandra i hand. Snö, stjärnljus, stillhet. Eld inunder dem, mörker ovanför; framför dem brassken, öl, en säng. Allt har sin tid. Somliga, de födda spelarna, kommer alltid att vilja leva på randen av en vulkan.
   "När jag var på sjukhuset," sade Isobel och stannade så att han också måste stanna, och då hördes inte ens deras kängor mot snön, inget ljud alls utom hennes röst, "var det så här i en dröm jag hade. Väldigt likt. Det var den viktigaste dröm jag har haft. Jag kan inte komma ihåg den tydligt, det har jag aldrig kunnat, inte ens i terapin. Men det var som nu, så här tyst. Och högt uppe. Tyst överallt — framförallt. Det var så tyst att om jag sade någonting skulle du kunna höra det. Jag visste det. Jag var säker på det. Och i drömmen tror jag att du sade ditt namn och att du kunde höra det; du svarade."
   "Säg mitt namn," viskade han.
   Hon vände sig om och såg på honom. Det fanns inget ljus på berget eller mellan stjärnorna. Hon sade hans namn.
   Han svarade med att säga hennes och grep hennes hand; de darrade båda.
   "Det är kallt, vi måste gå ner härifrån."
   De gick vidare på sin spända lina mellan de yttre och de inre eldarna.
   "Se på den där jättestjärnan."
   "Planeten. Saturnus — Tidens gud."
   "Åt upp alla sina barn, gjorde han inte?" mumlade hon och höll hårt om hans arm.
   "Alla utom ett," svarade Lewis. Nedanför den långa sluttningen framför dem såg de i det grå stjärnljuset konturerna av det första huset, skidliftens höga, knappt skönjbara torn och linornas långa böljande bågar.
   Han frös om händerna och strök av sig handskarna ett ögonblick för att värma dem, men när han ville slå dem emot varandra kunde han inte på grund av glaset han höll i. Han slutade strila vatten runt rötterna på olivträdet och satte ner glaset bredvid den lagade lerkrukan. Men han hade någonting kvar i handen, hopvikt i fiatan som en fusklapp inför ett examensprov i franska, que je fusse, que tu fusses, qu' il fut, liten och fuktig av svett. Han öppnade handen och såg länge granskande på föremålet. En hälsning. Från vem, till vem? Från graven, till livmodern. Ett litet paket, förseglat, innehållande 100 mg LSD/a i socker.
   Förseglat?
   Han erinrade sig med precision och i kronologisk ordning hur han hade öppnat det, svalt innehållet; hur det smakade. Han erinrade sig också med samma ordning och precision var han hade varit sedan dess och visste att han inte hade varit där än.
   Han gick bort till Jim som just andades ut den luft han hade andats in när Lewis började vattna olivträdet. Med lätt och varsam hand stoppade Lewis paketet i Jims kavajficka.
   "kommer du inte med?" frågade Jim med ett drömskt leende.
   Lewis skakade på huvudet.
   "För feg," sade han lågt. Det var för svårt att förklara att han redan hade kommit tillbaka från en tripp som han inte hade gjort. Jim skulle ändå inte höra honom. Han var på väg dit där man varken kunde höra eller svara, med de tjocka murarna omkring.
   "Ha det så bra," sade Lewis. Han tog sin regnrock (solkig poplin, inget pälsfoder, hallå där, vänta ett tag) och gick nerför trapporna och ut på gatan. Sommaren led mot sitt slut, en ny årstid började anas. Det regnade men var ännu inte mörkt, och stadens vindar kom farande i väldiga kyliga kårar som luktade våt jord och skogar och natt.

Originalets titel "The Good Trip" publicerad 1970, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki