Fandom

Svenskanoveller Wiki

En uppseendeväckande olyckshändelse

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av Graham Greene

JEROME BLEV INKALLAD till skolhemsföreståndarens rum på rasten mellan andra och tredje lektionen en torsdagsmorgon. Han var inte rädd för några tråkigheter, för han var page — den titel som rektorn för en ganska dyr förberedande skola hade valt att ge åt gillade, pålitliga pojkar i de lägre klasserna (efter page blev man väpnare och slutligen, innan man förhoppningsvis flyttade över till Marlborough eller Rugby, blev man korsriddare). Skolhemsföreståndaren, mr Wordsworth, satt vid sitt skrivbord med ett uttryck av rådlöshet och ängslan. När Jerome kom in fick han det besynnerliga intrycket att det var han som orsakade fruktan.
   "Sitt ner, Jerome", sade mr Wordsworth. "Går det bra med trigonometrin?"
   "Ja, sir."
   "Jag har haft telefon, Jerome. Från din faster. Jag har tyvärr något mycket tråkigt att tala om för dig."
   "Ja, sir?"
   "Din far har råkat ut för en olyckshändelse."
   "Jaså."
   Mr Wordsworth såg på honom med en viss överraskning. "En allvarlig olyckshändelse."
   "Ja, sir?"
   Jerome dyrkade sin far: verbet är exakt. Liksom människan omskapar Gud, så omskapade Jerome sin far — från en rastlös änkling som skrev böcker till en mystisk äventyrare som reste i fjärran länder — till Nice, Beirut, Mallorca, till och med Kanarieöarna. Den tiden hade kommit kring hans åttaårsdag då Jerome blev övertygad om att hans far antingen smugglade vapen eller var medlem av den brittiska Secret Service. Nu kom han på tanken att hans far kunde ha blivit sårad i k-pisteld.
   Mr Wordsworth lekte med linjalen på sitt skrivbord. Han tycktes inte veta hur han skulle fortsätta. "Du visste väl att din far var i Neapel?" sade han.
   "Ja, sir."
   "Din faster fick bud från sjukhuset i dag."
   "Å."
   Mr Wordsworth sade desperat "Det var en gatuolycka."
   "Ja, sir?" Jerome såg ingenting märkvärdigt i att de kallade det en gatuolycka. Polisen hade naturligtvis skjutit först: hans far skulle aldrig utplåna människoliv annat än som en sista utväg.
   "Jag är rädd att din far blev mycket allvarligt skadad."
   "Å"
   "Uppriktigt sagt, Jerome, han dog i går. Helt utan plågor."
   "Sköt de honom genom hjärtat?"
   "Förlåt. Vad sa du, Jerome?"
   "Sköt de honom genom hjärtat?"
   "Ingen sköt honom, Jerome. En gris föll ner på honom." Det började rycka oförklarligt i mr Wordsworths ansiktsnerver: ett ögonblick såg det faktiskt ut som om han skulle börja skratta. Han slöt ögonen, ordnade sina anletsdrag och sade hastigt, som om det var nödvändigt att bli kvitt historien så fort som möjligt: "Din far gick på en gata i Neapel, och en gris föll ner på honom. En upprörande olyckshändelse. I Neapels fattigkvarter har de tydligen grisar på balkongerna. Den här var på sjätte våningen. Den hade blivit för fet. Balkongen gav vika. Grisen föll ner på din far."
   Mr Wordsworth reste sig hastigt från skrivbordet, gick till fönstret och stod med ryggen mot Jerome. Han skakade lätt av sinnesrörelse.
   "Hur gick det med grisen?" sade Jerome.

Detta var inte känslolöshet från Jeromes sida, fast mr Wordsworth tolkade det så när han talade med sina kolleger (han diskuterade rentav med dem huruvida Jerome ännu var mogen för att vara page). Jerome försökte bara göra sig en bild av den underliga scenen och få klart för sig detaljerna. Inte heller var Jerome en pojke som grät; han var en pojke som grubblade, och i hans förberedande skola föll det honom aldrig in att omständigheterna vid hans fars död var komiska — de var alltjämt en del av livets mystik. Det var senare, under hans första termin i en public school, när han berättade historien för sin bäste vän, som det började gå upp för honom hur den verkade på andra. Efter detta avslöjande fick han naturligtvis, ganska ologiskt, heta Grisen.
   Olyckligtvis hade hans faster inget sinne för humor. Det stod ett förstorat amatörfoto av hans far på pianot en storväxt allvarlig man i missklädsam mörk kostym som poserade på Capri med en paraply (för att skydda sig mot solsting) och med Faraglioneklipporna i bakgrunden. Vid sexton års ålder var Jerome väl medveten om att porträttet mera liknade författaren till "Solsken och skugga" och "Strövtåg på Balearerna" än en agent i Secret Service. Ändå älskade han sin fars minne; han ägde fortfarande ett album fyllt med vykort (frimärkena var för länge sedan borttagna och införlivade med hans andra samling), och det pinade honom när hans faster inför främmande människor kom in på historien om hans fars död.
   "En upprörande olyckshändelse", brukade hon börja, och den främmande personen ordnade sina drag i det rätta mönstret för intresse och medlidande. Bägge reaktionerna var naturligtvis falska, men det var förfärligt för Jerome att se hur plötsligt, mitt i hennes vidlyftiga utläggning, intresset brukade bli äkta. "Jag kan inte fatta hur sådana saker kan få hända i ett civiliserat land", brukade hans faster säga. "Jag förmodar att man måste betrakta Italien som civiliserat. Man är ju beredd på alla möjliga saker utomlands, och min bror var mycket ute och reste. Han hade alltid ett vattenfilter med sig. Det blev mycket billigare än att köpa alla de där mineralvattensflaskorna. Min bror sa alltid att hans filter betalade hans middagsvin. Av det kan ni förstå hur förtänksam han var, men vem kunde någonsin ha väntat sig när han gick längs Via Dottore Manuele Panucci på väg till hydrografiska museet att en gris skulle falla ner på honom?" Det var då som intresset blev äkta.
   Jeromes far hade inte varit någon särskilt framstående författare, men den dagen tycks alltid komma efter en författares död då någon anser det mödan lönt att skriva ett brev till The Tunes Literary Supplement för att kungöra att en biografi är under förberedelse och be att få se eventuella brev eller dokument eller få del av eventuella anekdoter från den dödes vänner. De flesta biografierna kommer naturligtvis aldrig ut — man undrar om det hela inte är en förtäckt form av utpressning och om inte mången potentiell författare till en biografi eller avhandling på detta sätt finner medel att avsluta sin utbildning i Kansas eller Nottingham. Jerome levde emellertid som auktoriserad revisor fjärran från den litterära världen. Han visste inte hur liten faran i själva verket var, inte heller att faran för någon så föga bemärkt som hans far för länge sedan var förbi. Ibland tränade han sättet att skildra faderns död så att det komiska elementet reducerades till ett minimum — det tjänade ingenting till att vägra att ge upplysningar, för i så fall skulle biografiförfattaren säkerligen besöka hans faster, som fortfarande levde och var vid god vigör.
   Det föreföll Jerome att det fanns två tänkbara metoder — den första ledde sakta och varligt fram till olyckan, så att åhöraren när den skildrades var så väl förberedd att döden faktiskt kom som en antiklimax. Den främsta faran för skratt i en sådan historia var alltid överraskningsmomentet. När Jerome repeterade den metoden började han nog så långtråkigt.
   "Ni känner till Neapel och de där höga hyreskasernerna? Någon sa till mig en gång att napolitanaren alltid känner sig hemma i New York, alldeles som mannen från Turin känner sig hemma i London därför att floden flyter fram på ungefär samma sätt i bägge städerna. Var var jag nu? Jovisst — Neapel förstås. Ni kan aldrig tänka er vad de har på balkongerna till de där höga hyreshusen i fattigkvarteren — inte tvätt eller sängkläder, utan levande djur, höns och till och med grisar. Grisarna får förstås ingen som helst motion och fetmar så mycket fortare." Han kunde föreställa sig hur hans åhörares ögon hade blivit glasartade vid det laget. "Jag har ingen aning, har ni, om hur tung en gris kan bli, men alla de där gamla byggnaderna är mycket förfallna. En balkong på sjätte våningen gav vika under en av de där grisarna. Den slog mot balkongen på femte våningen på vägen ner och så att säga rikoschetterade ner på gatan. Min far var på väg till hydrografiska museet när grisen träffade honom. Eftersom den kom från höjden och i den vinkeln knäckte den nacken på honom." Detta var verkligen ett mästerligt försök att göra ett i sig självt intressant ämne tråkigt.
   Den andra variant som Jerome repeterade var föredömligt kort. "Min far blev dödad av ett svin."
   "Verkligen? I Indien?"
   "Nej, i Italien."
   "Så intressant. Jag har aldrig vetat att det jagas vildsvin i Italien. Var er far road av polo?"
   I sinom tid, varken för tidigt eller för sent, nästan som om Jerome i egenskap av auktoriserad revisor hade studerat statistiken och tagit medeltalet, blev han förlovad: med en behaglig fräsch flicka på tjugofem år vars far var läkare i Pinner. Hennes namn var Sally, hennes älsklingsförfattare var fortfarande Hugh Walpole, och hon hade avgudat småbarn alltsedan hon vid fem års ålder fick en docka som kunde röra på ögonen och kissa. Deras förhållande var mera förnöjsamt än spännande, som det anstod en auktoriserad revisors kärleksaffär: det skulle aldrig ha gått an om den hade inkräktat på siffrorna.
   En tanke oroade emellertid Jerome. Nu när han själv inom ett år kunde bli far växte hans kärlek till den döde mannen: han förstod vilken ömhet som hade lagts ner på vykorten. Han kände en längtan att skydda sin fars minne, och han var osäker på om denna hans lugna kärlek skulle överleva om Sally var nog okänslig att skratta när hon hörde berättelsen om hans fars död. Oundvikligen skulle hon få höra den när han tog henne med på middag hos sin faster. Flera gånger försökte han själv berätta den för henne, eftersom hon naturligt nog var ivrig att få veta så mycket som möjligt om honom.
   "Var du mycket liten när din far dog?"
   "Nyss fyllda nio."
   "Stackars lilla pojke", sade hon.
   "Jag var i skolan. De meddelade vad som hade hänt."
   "Tog du det mycket hårt?"
   "Jag minns inte."
   "Du har aldrig talat om för mig hur det gick till."
   "Det kom mycket plötsligt. En gatuolycka."
   "Du kommer väl aldrig att köra för fort, Jemmy?" (Hon hade börjat kalla honom Jemmy.) Det var för sent då att pröva den andra metoden den han tänkte på som vildsvinsjaktversionen.
   De skulle gifta sig borgerligt i stillhet och fira smekmånad i Torquay. Han undvek att ta henne med till sin faster ända till en vecka före bröllopet, men så var kvällen inne, och han hade inte kunnat säga själv om hans ängslan mest gällde faderns minne eller hans egen kärleks trygghet.
   Ögonblicket kom alltför snart. "Är det här Jemmys far?" frågade Sally och lyfte upp porträttet av mannen med paraplyn.
   "Ja, lilla vän. Hur kunde du gissa det?"
   "Han har Jemmys ögon och panna, inte sant?"
   "Har Jerome lånat dig hans böcker?"
   "Nej."
   "Jag ska ge dig en uppsättning i bröllopspresent. Han skrev så känsligt om sina resor. Den jag själv tycker bäst om är 'Vinklar och Vrår'. Han skulle ha haft en stor framtid. Det gjorde den upprörande olyckshändelsen så mycket hemskare."
   "Ja?"
   Hur gärna skulle Jerome inte ha velat lämna rummet och slippa se det älskade ansiktet förvridas av oemotståndligt löje.
   "Jag fick så många brev från hans läsare när grisen hade fallit ner på honom." Hon hade aldrig varit så burdus förr.
   Och då skedde undret. Sally skrattade inte. Sally satt med ögonen uppspärrade av fasa medan hans faster berättade historien för henne, och när den var slut sade Sally: "Så ohyggligt. Det ger en verkligen något att tänka på. Att det kunde hända så där. Från klar himmel."
   Jeromes hjärta sjöng av glädje. Det var som om hon hade stillat hans fruktan för alltid. I taxin på vägen hem kysste han henne med mer glöd än han någonsin hade visat, och hon återgäldade den. Det var småbarn i hennes blekblå ögon, småbarn som rullade med ögonen och kissade.
   "I dag om en vecka", sade Jerome, och hon kramade hans hand. "Vad tänker du på, älskling?"
   "Jag undrar", sade Sally, "vad som hände med den stackars grisen."
   "De åt den säkert till middag", sade Jerome och kysste det rara flickebarnet igen.

Källa: Får vi låna din man, Norstedts 1967. Översättning: Aida Törnell.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki