Fandom

Svenskanoveller Wiki

En vanlig dag

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Raisa Mustonen

JAG HINNER INTE! Nu har jag sparat allt till sista dagen igen: förberedelserna till tentan, artikeln till tidskriften, föredraget till seminariet med kvinnliga författare i Barentsregionen. Hur ska jag hinna — hur många saker kan man göra på en gång? Jag är inte Julius Caesar. Jag är ett vanligt utfattigt fruntimmer som en gång för längesedan, i barndomen, inbillade sig att hon var konkurrent med Gud, eller hans medarbetare, eller hans röst — en poet — och som fördenskull i fortsättningen med djärvt mod förstörde sitt liv. Och sin kärlek ... Var finns det, det där som kallas kvinnors vanliga lycka? Va? Ja, någon himmelsk ser jag inte heller till. Jag — en genomsnittlig författare i provinsiell tappning från slutet av århundradet.
   Alltså, först tar vi itu med förberedelserna till tentan. I tre månader har jag pluggat finska nu, det skulle vara förargligt att inte klara proven.
   Ett tänkbart ämne för uppsatsen är: »En vanlig dag.« Den första meningen kan då låta så här:
   Valtionhymni soi radiosta aamulla kello kuusi. (Klockan sex på morgonen hörs nationalsången i radio.)
   Radion vrålar på högsta volym. Jag ställer in den på kvällen i stället för väckarklockan som är sönder och som jag inte lyckats skrapa ihop pengar till att reparera på tre år.
   Minä herään ja nukahdan jälleen. (Jag vaknar och somnar om.)
   Vr befinner oss inte i Amerika, där man står upp när nationalsången ljuder, vi är i Ryssland, så det går bra att ligga kvar och dra sig. Ja, kan man ens kalla detta en nationalsång? Utan ord? När jag var barn vaknade jag till Sovjetunionens hymn: »Den oupplösliga unionen — av fria republiker — för evigt fogade samman — av det stora Ryssland ...« Det är ord som i dag på sin höjd framkallar ett bittert leende, medan tonerna till den gamla hymnen väcker ett slags nostalgi, antingen efter barndoms- och ungdomstiden eller efter imperiet. V1 var stora och starka. Man räknade med oss. Ja, man var till och med rädd för oss. Men nu?
   Inte ett vitten är vi värda, fast vi inte är direkt små nu heller. Vårt land liknar en skadskjuten björn som ligger på marken och förblöder. Man behöver inte frukta oss, vi begär inte ens att bli älskade, men vi vill inte bli ignorerade. Ett sårat djur är farligt.
   Hur många år har vi levt utan ord till vår nationalhymn, utan idéer som förenar oss alla? En gång (i slutet av 50- eller början av 60-talet?), när han hade avslöjat Stalinkulten, föreslog Chrusjtjov att folket självt skulle skapa en ny text där ledaren inte var nämnd. Och till huvudstaden flöt i många år en mäktig ström av brev från det arbetande folket med nya ord till hymnen. Ännu femton år efter Chrusjtjovappellen fick jag, som extraknäckte som sekreterare på Sovjetunionens Författarförbund, skriva svar till de där galna hymnmakarna: »Ärade kamrat Sidorov! Er text Sovjetunionens Hymn, förslag 3 2 8 (så många förslag var det bara en av alla de frivilliga som snickrade ihop) kommer att föreläggas Kommissionen för Antagande av Ny Hymn.« Men musiken fortsatte att spelas utan ord. Sedan ändrades ett par ord i den gamla texten så att Stalin åkte ut (Lenin, har jag för mig, fick vara kvar, precis som hans kvarlevor fick vara kvar i landets mitt — i mausoleet), och så hade vi ord att sjunga igen. 1991 var det slut med imperiet, den oupplösliga unionen rämnade.
   Ryssland fick sjunga ensamt, utan ord. Hon bölade. Och musiken var inte densamma. Man kan fråga vem som helst — det finns knappast någon som kan sjunga temat. Men den gamla hymnen kommer alla ihåg, både orden och melodin. Nu verkar det som om man tänker ta tillbaka den gamla melodin, gjuta gammalt vin i nya läglar. Men någon text finns inte och kommer säkert inte att finnas än på länge, därför att vi inte vet vad vi bygger, vad vi vill, vart vi är på väg.

Puhelin soi kello seitsemän. (Klockan sju ringer telefonen.)
   Telefonen är pålitligare än den provisoriska nationalhymnen och den trasiga väckarklockan. Medan man hasar sig till telefonen, vaknar man till sist.
   Ystäväni puhelimessa sanoo: »Rafsa, okt pyytänyt herättämään sinat. Nouse.« — »Paljon kiitoksia,« vastaan. (Min väninna säger i telefon: »Raisa, du bad mig väcka dig. Stig upp nu.« — »Tack så mycket«, säger jag.)
   Det är dags att stiga upp och att skriva den brådskande artikeln till en finsk tidskrift om det nationella medvetandet hos gränsmänniskor, sådana som jag, som har en karelsk mamma och en finsk pappa och som själv är gift med det ryska språket.
   Nousen sängystä, pukeudun ja menen kylpyhuoneeseen. Peseydyn ja harjaan hampaat, jotka vielä ovat jäljellä (Jag stiger upp ur sängen, klär på mig och går till badrummet. Jag tvättar mig och borstar tänderna, de som sitter kvar.)
   Tänderna faller som löven från ett träd, en ask, till exempel. (Rökningen, kosten, åldern.) Dessutom blev jag i fjol bestulen på en hel brygga. På trådbussen. De siktade förstås in sig på min börs, men den innehöll, förutom min nya fina, ännu inte »ingångna«, obetydligt skavande (det var just därför jag stoppat den i portmonnän) löstagbara tandprotes, ingenting — lön hade jag, precis som nu, inte fått på ett halvår. För att i någon mån kompensera förlusten (alla pengar som jag hade fått låna till den där bryggan) publicerade jag i tidningens kriminalspalt under rubriken »Otroligt men sant« en notis, »Tänder stulna«, signerad med pseudonymen Rita Tj. med appellen: »Herrar ficktjuvar, var barmhärtiga, lämna tillbaka bryggan!« Jag räknade inte med att tjuvarna skulle ha något samvete, men jag räknade med att få ett honorar motsvarande ungefär fem formbröd (sedan en tid värderar jag allt i bröd). Helt oväntat möttes mitt verk — en melodramatisk historia med lätt kommersiell anstrykning: ingen lön, inga tänder, ingen älskling för han övergav mig med motiveringen att jag var tandlös — av förståelse. En morgon ringde telefonen: »Ar ni beredd att komma till identifiering?« I mitt yrvakna tillstånd blev jag dödsförskräckt: »Vadå för identifiering? Måste jag identifiera någons döda kropp?« — »Det är från tidningen. Ni har ju blivit bestulen på en brygga? Den är upphittad. Men det är kanske inte er, den måste identifieras och provas.« På redaktionen låg bryggan och väntade på mig i en burk som innehållit naturell yoghurt med persikosmak, ordentligt rengjord och försiktigt invirad i gasbinda. Jag gillade den, den såg trevlig ut. Men ack— min var den inte. Jag behövde inte ens prova den, de yttre kännemärkena stämde inte. Journalisterna och jag räknade tillsammans till fjorton konstgjorda tänder, och i min egen brygga var det fem. Min var en underkäksprotes, den här var överkäks. Upphittaren var en herr S. som hade stött på bryggan när han var ute med sin hund, hängt upp den på en gren och, när han kommit hem och läst mitt nödrop i tidningen, sprungit tillbaka efter den och utan dröjsmål lämnat in den på redaktionen. Herr S:s insats rörde mig. Det visade sig att han var kompositör. Endast en broder, en fattig, en kompositör, kunde förstå en annan fattigs, en författares, olycka. Också äran avstod han från, då han inte ville ha sitt namn publicerat i tidningen. Och fastän jag inte var jag (jag hade ju signerat med pseudonym) och protesen inte var min, så måste jag skriva ett nytt avsnitt till thrillern: »Protesen 2 eller Vårt svar till Chamberlain«, det vill säga till samtliga tjuvar, maffiosi och andra kriminella. Jag vet inte hur följetongen slutade, om protesens ägare blev funnen. I stället för med den upphittade protesen illustrerade redaktörerna i ett anfall av skojfriskhet min artikel med ett foto av en förhistorisk dinosauriekäke, och läsarna kunde få för sig att det hela var ett skämt. Men för mig var det inget skämt! För mig var allt som förut. Litteraturfonden beviljade visserligen materiell hjälp till nya tänder, men de pengarna åt min son och jag samvetslöst upp och hur som helst så skulle de ha räckt till exakt en enda tand. Å andra sidan inbringade väl min följetong ett femtontal formbröd.

Menen keittiöön, valmisten aamiaista. Jag går till köket och gör i ordning frukosten.)
   Det blir än en gång Margaret Thatchers älsklingsrätt, havregrynsgröt, som jag avskyr.
   Keitän kahvia, jos sitä on. (Jag brygger kaffe, om det finns något.)
   Just nu finns det, tack och lov. En väninna hade med sig från Finland, hon kom med massor av mat till mig och min son. I fyra dagar åt vi som »nya ryssar«. Min väninna är av samma sorts gränsfolk som jag, men hon talar finska. Hon behärskade sig länge, men förra sommaren flyttade hon för gott till sitt historiska fädernesland därför att situationen i det riktiga fosterlandet hade blivit helt outhärdlig: både hon och hennes man var arbetslösa sedan flera år och något arbetslöshetsunderstöd finns ju inte. Nu kom hon som tolk åt något slags missionärer. Detta är ett ämne för sig — alla dessa anhängare av olika religiösa kulter och bekännelser som vallfärdar till Ryssland. Själv fick jag för mig — när jag väntade på min väninna medan hon inför ett enormt auditorium tolkade en finsk-amerikansk pastors förkunnelse — att det jag var med om inte var en gudstjänst utan ett slags sabbat. De nyomvända, före detta ortodoxt kristna, föll i trans, sjöng till gitarr eller rakt ut, de gnydde, grät, skrattade, vaggade fram och tillbaka, flaxade med armarna som om de var vingar, talade i tungor, föll omkull för den Helige Andes fläkt och låg orörliga på rygg på det smutsiga golvet ... Mest av allt förvånade det mig när en ung snärta plumsade ner i knät på pastorn. På något sätt var alltsamman så oryskt. Jag försökte föreställa mig en ung kvinna i knät på en av våra präster ... Hos oss förekommer förstås både det ena och det andra i de kyrkliga kretsarna, men man döljer det åtminstone, man generar inte sina församlingsmedlemmar. Emellertid var de flestas ansikten i salen besjälade. Och min väninna, som har funnit en ny tro, har förändrats mycket och till det bättre. Man får tro vad man vill om detta.

Syön ja juon. Ruokin kissaa. (Jag äter och dricker. Jag ger katten mat.)
   Den verkliga husbonden i hemmet är Barsik. Själva äter vi oss inte mätta, men katten ger vi mat. För honom går det inte att förklara att han måste stå ut ett halvår till utan löning. Dessutom, vad har väl han, kastrerad som han är, för andra glädjeämnen i livet? Sova, käka och ... ursäkta, i något obestämt hörn. Inget som helst intimt liv. Som jag, förresten. Men jag har mig själv att skylla, det har inte katten. Det är vi elakingar som har berövat honom hans natur, annars skulle han ha längtat ut på gatan, och där finns inte bara elaka hundar utan också hungriga uteliggare som äter både hundar och katter. Barsik hade faktiskt en kortvarig och misslyckad semesterromans för tre år sedan, när vi fortfarande hade råd att betala bussbiljetter och vi alla tre — jag, min son och Barsik—kunde åka ut till sommarstugan. Grannens Murka förälskade sig i våran Barsik, ja, så trodde vi, men det visade sig vara en hankatt som uppvaktade. Barsik undvek honom. Trots att han är kastrerad håller han sig till den traditionella inriktningen och är oemottaglig för västerländska strömningar. Det verkar för resten som om det i samband med aids-epidemin har lugnat ner sig i Väst. På hela jordklotet verkar det nu vara vi som ligger längst fram när det gäller sex. Läser man tidningen med gratisannonser så tycks nästan hälften av dem vara insatta av anhängare av det som kallas svensk familjebildning, alltså gruppsex, för att inte tala om allt annat slags sex folk verkar vara anhängare av. I hela Sverige finns det förmodligen inte lika många anhängare av svenska familjer som, att döma av annonserna, i vår egen lilla stad. Ja, det sägs att i Sverige har man orienterat sig tillbaka mot den vanliga sortens sex, medan gruppvarianten är på väg mot sin höjdpunkt hos oss.

Huudan keitiosta pojalleni »Daniil, nouse ylös. Voit myöhästyä yliopistosta.« Jag skriker från köket till min son: »Daniil, stig upp. Du kan komma för sent till universitetet.«)
   Han stiger ändå inte upp, antagligen lade han sig senare än jag, strax före morgonhymnen. Han har eftermiddagsföreläsningar. Jag får lov att skriva en lapp att han ska värma upp soppan från i går.

Katson ulos ikkunasta. Sataako ulkona? Ei sada. Aurinko paistaa. (Jag ser ut genom fönstret. Regnar det? Nej. Solen skiner!)
   Jag ska precis sätta mig med artikeln när jag kommer ihåg att jag inte har gjort ett ordentligt besök hos min före detta svärmor på sjukhuset. Jag kokar ett par potatisar och tar fram en bit inlagd sill. Min sons farmor har diabetes och detta är, tack och lov, den bästa mat hon vet. Annars hade jag legat illa till, man kommer inte tomhänt till en som ligger på sjukhus. Man kan ta sig in på sjukhuset före ronden genom en bakväg. Min före detta svärmor är glad som ett barn över mitt besök, hon stryker mina händer. Nu är jag i hennes ögon den allra vackraste och snällaste och, otroligt nog, är jag inte heller för tjock. Beror det på att jag nu avtecknar mig mot bakgrunden av den nya svärdottern? Som, om man ska vara objektiv, är nästan dubbelt så ung som jag och väl exakt dubbelt så smal. Läget kompliceras dessutom av att min förre mans nuvarande fru är min före detta väninna och min chefs före detta svärdotter och att vi jobbar på samma ställe. Denna situation har jag till största delen själv skapat och nu skördar jag frukterna ... Efter sjukhuset menen pysäkille (går jag till hållplatsen)
   På vägen dit ser jag en uteliggare och vänder mig bort för att inte göra honom generad. Det är en ung man som rotar i en soptunna efter något ätbart. Idag är hans enda konkurrent en luggsliten hund som, när han får syn på mig, slutar leta i soporna och springer fram till mig, viftande med svansen. Jag delar samvetsgrant min lunchmatsäck — en smörgås med flott på — med den fyrbente. Det blir några smulor också till kråkorna som alltid sällskapar mig till hållplatsen. Alla grannskapets herrelösa hundar som uteliggarna ännu inte har ätit upp känner mig, liksom stadens »renhållningsarbetare«, kråkorna. Självklart har jag aldrig ställt mig och matat kråkor, men jag har gett åt hundarna och kråkorna har plockat i sig smulorna. Nu känner dessa otäckt intelligenta fåglar igen mig även utan hundsällskap och hur jag än är klädd. Grannarna gillar inte alls det här med kråkorna, men vad ska jag göra, jag tycker så vansinnigt synd om alla som är hungriga. Och är det så fel egentligen? Himlens fåglar är ju också gudsverk.

Johdinauto tulee. Nousen johdinautoon ja ajan keskustaan. Pushkinin kadulle. (Trådbussen kommer. Jag stiger upp i bussen och åker till centrum, till Pusjkingatan.)
   I bussen försöker jag se ut som en ålderspensionär med rätt att åka gratis på allmänna kommunikationsmedel, jag drar ihop axlarna, tar på mig en bedrövad min och ser tankfullt ut genom fönstret. I dag lönade sig mitt skådespeleri, konduktörskan kom aldrig fram till mig och jag sparade ihop till ett halvt formbröd.
   Olen työssä »Pohjola« — kirjallisuuslehden toimituksessa. Työssä mina luen kertomuksia ja romaane j a ja toimitan niitä. Työhuoneessani minun kanssani työskentelee runousosaston toimittaja, joka on oikein hyvä runoilija. Jag arbetar på redaktionen för tidskriften »Norden«. På jobbet läser jag noveller och romaner och redigerar dem. Jag delar arbetsrum med redaktören för poesiavdelningen, en mycket fin poet.)
   Jag har haft tur. Den jag delar arbetsrum med är inte bara min älsklingspoet, det är också en bra människa — Dima Veresov. Jag brukar överhuvudtaget ha tur med människor. Men idag är jag inte snäll med
   Dima, jag låter mig inte dras in i något dryftande varken av globala frågor eller vardagsproblem som vi annars för det mesta brukar tycka om att vrida och vända på — jag har inte tid, det brådskar med redigeringen. Men jag får i alla fall ingen arbetsro. Under dagen kommer flera författare upp till mig: major Kozlov, som har skrivit en skarpsinnig roman om en galen man med namnet Skälman som uppfunnit »skälmografin« — en ny metod att framkalla film, två ännu inte helt galna men hänförda och exalterade kvinnliga poeter (inom litteraturen har det annars alltid funnits många riktiga galningar), en barnläkare som också skriver humoristiska berättelser, en blyg gymnasist som har skrivit en erotisk roman i ett skolhäfte etc. (ja niin edelleen / och så vidare)
   Minulla ei ole päivällistä. Minä juon teetä »Valkoiset yöt« ja syön voileipää »Koiran ilo«. (Jag har ingen lunch. Jag dricker teet »Vita nätter« (utan te) och äter smörgåsen »Hundens dröm« (med flott).)
   Mot slutet av dagen dyker en väninna upp. Hon är prästfru och har kommit resande från en annan stad och har med sig en massa problem och mängder av matvaror och vi åker hem till mig för att dryfta problemen och göra slut på maten. Jag älskar mor Zinaida. Förutom sina egna tre har hon tagit hand om och fostrat nio andra barn, sådana som övergivits av sina föräldrar. Hon har upplevt sin egen sons död — han drunknade, och nu har hon kommit för att besöka ett av sina fosterbarn som ligger på intensivvårdsavdelning (påkörd av en bil). Zina är troende, hon bär allt med jämnmod. Och hon ger sig inte. Många av barnen i hennes privata barnhem har blivit vuxna och nu har hon börjat om: för en månad sedan adopterade hon ännu ett barn, en nyfödd liten flicka. Och detta gör hon idag, i vårt land, där staten inte ger något som helst stöd. Han skulle bara våga besvära mig en gång till, den där författaren på vår tidskrift som nyss skrev en artikel där han försöker bevisa att det ryska folket för all framtid är genetiskt fördärvat och att kvinnan är en lägre varelse.
   Ennen nu kumann menoa minä soitan ystävällenija pyydän häntä herättämään minut aamulla kello 7 . (Innan jag lägger mig ringer jag min väninna och ber henne väcka mig nästa morgon klockan 7.)
   På natten, när jag har sett till att mor Zinaida fått komma i säng och när jag för hand har tvättat hela berget med tvätt som jag hade lagt i blöt dagen innan, sitter jag ensam i köket och röker. Och vad har jag då skrivit av oförgängligt värde under dagen? Vilket är resultatet av min rivalitet eller mitt samarbete med Gud?
   Det enda jag har skapat för eftervärlden, förutom uppsatsen med ämnet »En vanlig dag«, är lappen till min son som jag skrev i morse: »Daniil, det finns soppa på spisen. Värm den. Mamma.«

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki