Fandom

Svenskanoveller Wiki

Endast jag är vaken

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Johan Theorin

"Tomten ser vi i dag som ett enbart vänligt väsen – väktare och värnare av hus och hem. Ursprungligen sågs tomten lika ofta som ondskefull hämnare."
Daga Nyberg, folklivsforskare

JULI
Drömmer Rasker? Eller drömmer någon om Rasker? Det är inget som bekymrar Rasker själv. Det är en gåta var han kommer ifrån, men Rasker grubblar inte. Kanske har Rasker legat och sovit här i den gamla ladugårdens mörkaste hörn i flera hundra år, ruskigt ensam och bortglömd av alla. Kanske föddes han i går.
   Ingen vet säkert, och Rasker själv slösar ingen tid på att försöka mejsla fram begravda minnen. Nu har snön smält, sommarvärmen är här och Rasker har vaknat.
   Rasker känner sig själv – små smidiga ben, muskler som hårda rep, genomborrande ögon. Ruskigt gott luktsinne, makalös hörsel, ett tjockt grått skägg som växer ner över halsen och värmer bröstet. Långa smala armar med stora händer som slutar i krokiga fingrar med långa vassa naglar. Rader av spetsiga tänder i en bred och hungrig mun.
   Rasker lever och bygger långsamt upp sin styrka. Han vill ta hand om sitt revir och ha ruskigt roligt, det räcker.
   Om Rasker är bortglömd så är även hans lada ett fornminne. För länge sedan var det tät granskog här. Sedan röjdes det bland träden, en grusväg anlades och en liten bondgård byggdes upp av en stillsam familj som brukade jorden och fyllde ladugården med kor och getter och en kulle av hö. De bad inte om mycket, de hade frid i själen och tog inte mer från djuren och naturen än de var tvungna till.
   Men bondgården är borta sedan länge och den övergivna ladans trätak har sakta sjunkit ihop. Byggnaden har blivit ett ruckel av grått trä i grässlänten, med en ranglig trädörr som öppning. Man får smyga försiktigt härinne för att inte få en bit av tegeltaket i huvudet – det passar Rasker utmärkt. Det luktar friskt av förruttnelse ur marken. Rasker trivs.
   Utanför har grusvägens gropar och frostbulor jämnats ut och täckts av asfalt och blivit en gata, åkrarna har styckats upp till tomter och bebyggts med tegelvillor. Folk har flyttat in från staden – de tycker att de bor på landet och lever ett sunt liv. Rasker känner en ruskig stank av fossila bränslen som puttrar ur brummande bilmotorer varje morgon och kväll. Ofta rullar ännu större fordon in på någon uppfart och lastar av stora lådor med elektroniska apparater och lädersoffor och runda plastbadkar som bärs in i villorna. Varje dag kommer blanka kataloger och tidningar i brevlådan som påminner om att det ständigt finns bättre och nyare ting att köpa därute.
   Rasker vill inte köpa något. Han ligger orörlig och förväntansfull i dunklet, under tiden som grannarna nere på gatan beställer hem saker. Rasker anar solens ruskiga värme genom taket på dagarna, ser det bländande vita ljuset i andra änden på ladan – men Rasker går inte ut i dess sken. Nej, aldrig. Solen bränner, den får huvudet att dunka och värka.
   Först långt efter att den har vaggat sig ner bakom träden smyger Rasker med hukande rygg ut i nattkylan för att samla färskt gräs i mörkret och dricka vatten ur en bäck bredvid ängen. Fram och tillbaka mellan diket vid vägkanten, där svaga avgasdofter finns kvar, och ladans trygghet. Rasker bygger upp en mjuk och tjock bädd av gräs och blomster i innersta delen av ladan, en ny kulle av hö. Rasker vilar och drömmer om ett eget revir.
   Under de nattliga utflykterna ser Rasker ljusen borta i husen. Stickande små punkter av darrande ljus. Där i sina bon sover de, människorna, efter att de noga har låst sina dörrar och slagit på sina blinkande larm. Rasker hör deras korta skrämda andetag. De har döpt sin gata till Villagatan och satt upp gatlyktor och noga numrerat varje hus – men om nätterna är de ensamma och vilse, oroliga för att de kanske har byggt sitt villakvarter lite för nära ödemarken, rädda för att troll eller rövare ska komma ut ur skogen och stjäla deras skatter.
   Patrik Lundgren, ung reklambyråchef inne i staden, är kanske oroligast av alla där han sover i sin villa märkt nummer fyra. Han har en mycket bra lön som har gett honom en tysk sportbil i garaget, en storbildsteve som nästan täcker en hel vägg och en musikanläggning värd ett sexsiffrigt belopp i vardagsrummet. Patrik har därför gått runt tidigare i veckan till sina nya grannar och föreslagit att en förening kallad Samverkan Mot Brott bildas på Villagatan.
   —Inget märkvärdigt, ingenting tidskrävande, säger han. Inga vakthundar, heller. Jag tycker bara att vi borde träffas ibland och diskutera hur vi ska göra området tryggt och säkert. Och att vi säger till när vi åker bort och hjälps åt att hålla koll på varandras hus och prylar. Vad tror ni om det?
   Alla grannar tycker bra om förslaget. Deras jakanden svävar över gräsmattorna och tränger in genom ladans väggar som ett förtjust mummel.
   Rasker lyfter på huvudet. Men Rasker då? Duger inte Rasker att vaka över området? Är inte hans syn och hörsel och huggtänder ruskigt välutvecklade?
   Samverkan Mot Brott – de förolämpar Raskers talanger!
   Linda Bengtsson, marknadskonsult, sover bredvid sin man Andreas i en lyxigt bred Hästen-säng i huset märkt nummer tolv. Hon vänder sig oroligt under de nyinköpta rosa bomullslakanen och drömmer underliga drömmar om en kortväxt grå liten skepnad som smyger runt huset. Gula ögon, en uråldrig blick, stora vita tänder. Rasker gör sig påmind!
   Rune Björklund, textilförsäljare, kommer hem till sin villa märkt med numret sex efter ett sent affärsmöte på en av krogarna inne i staden. Hans långa blanka bil vinglar fram och tillbaka över gatan, svänger tvärt och stannar till slut på rätt uppfart utan att slå ner brevlådan.
   Rune stänger av motorn, häver mödosamt sin tjocka mage och tunga kropp ur bilen och kliver ut på uppfarten. Han vrider sig mot huset, tar ett par vingliga steg, men stannar sedan och lyssnar.
   Han hör ett svagt väsande i mörkret. Skrapande klor över verandans träplankor. Ser han ett par glittrande gula ögon bakom huset?
   Rune skakar sömnigt på huvudet och börjar gå mot entrén igen.
   —Jäkla katter, muttrar han för sig själv och lyckas till sist få in nyckeln i hålet och öppna ytterdörren.
   Men det finns inga katter kvar i villakvarteret. Rasker har fångat in dem under sommaren, en efter en, och tagit med dem till ladan. Rasker har byggt en fin liten hög av deras ben i ett hörn.
   Ruskiga kvarterskatter och en hungrig Rasker trivs inte tillsammans.

AUGUSTI
Anslagen på lyktstolparna om BORTSPRUNGEN KATT – HITTELÖN! och HAR DU SETT VÅR SIAMES? har börjat blekna i vinden och solen. En efter en tycks Villagatans invånare börja ana Raskers närvaro. Ryktet sprider sig, Rasker är nöjd.
   Flugorna surrar belåtet i ladan, men svalorna har slutat sjunga under taket och flugit till skogs. Hundarna morrar och stannar inomhus, och råttorna kommer inte in i ladan längre. Den sista som smög in och försökte gömma sig i höet kastade sig Rasker över och bet itu.
   Råttans varma blod rann genom Raskers stora skägg … det har en speciell smak. En minnesvärd smak.
   I övrigt äter Rasker en varierad kost från de välfyllda villaträdgårdarna om nätterna: Äpplen, päron, plommon, hallon, nypon, krusbär, rabarber och vinbär. Skalbaggar, sorkar och daggmaskar. Allting mättar. Sensommarluften är varm. Det mesta är frid och fröjd för Rasker.
   Allt är mycket fridfullt – bortsett från barnen.
   Barnen i kvarteret har hållit Rasker vaken varje sommardag i flera veckor, de tycks inte ha något annat att göra på sommarlovet än att vara ute och föra oväsen. Barnen springer längs gatan och skrattar och skriker. Varför sitter de inte tysta inne framför teven och lämnar Rasker ifred?
   Pernilla Bengtsson är värst. Pernilla är dotter till Linda och Andreas på Villagatan tolv, hon har blonda flätor och gul klänning. Hon är ute och leker på gatan och gräsmattorna från morgon till kväll, fylld av energi och med massor av idéer. Hon samlar de mindre barnen omkring sig och spelar boll och hoppar hage.
   Hon får barnen att samlas i ring på gatan, hon hyssjar åt dem och pekar bort mot den gamla ladan.
   —Gå inte in där, gå inte ens i närheten, säger hon med sin gälla pipig röst som skär i mina öron. Det bor en elak tomte därinne! Jag har sett honom i en dröm. Han heter Rasker och är liten och otäck och luktar illa.
   Gruppen av barn lyssnar på henne med öppna munnar.
   —Vågar du gå in dit, Pernilla? frågar en snorig liten sexåring.
   Rasker håller andan. Kom bara, kom …
   —Jag vågar, säger Pernilla snabbt, men jag vill inte. Tomtar är löjliga!
   Och för att visa att hon inte är rädd lämnar hon gruppen och tar ett tiotal steg i gräset mot ladan.
   —Hallå, Rasker! ropar hon. Hör du mig, din fuling?
   Långsamt, långsamt för att inte skrämma bort henne, rör sig Rasker fram genom skuggorna över jordgolvet, bort mot den ljusa öppningen. Pernilla är bara några få meter bort.
   —Är du där, din fjant? säger hon.
   Rasker är ruskigt nära dörren nu, drar in andan och viskar:
   Rasker är här, min kära. Kom in bara.
   —Nej! Kom ut i ljuset, så vi får se hur äcklig du är!
   Hennes små följeslagare trycker sig närmare varandra och fnittrar skrämt i bakgrunden.
   Rasker kommer ut när Rasker vill det... Om du är kvar ute i kväll, så kan jag lova att vi träffas.
   —Tror du jag är rädd, Rasker? Jag är inte rädd för dig!
   Det borde du vara. Ruskigt rädd.
   —Nä! ropar hon. Jultomte! Fultomte!
   Pernilla får alla barnen att ställa sig på rad och börja ropa mot ladan. De hånar Rasker i kör.
   —Jultomte! Fultomte!
   Rasker knyter de små nävarna så att naglarna skär in i handflatorna, men småler i skuggorna. Låt de små skojarna hållas. Låt dem vara modiga när de står tillsammans som en skock får om sommaren. Förr eller senare kommer de att vara ensamma på gatan i vintermörkret. Då kommer Rasker hoppa fram ur skuggorna, ruskigt fort, och ta med dem som små darrande kattungar upp till ladan.

SEPTEMBER
Nätterna blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Det passar Rasker bra. Han har hittat en gammal grå yllemössa att dra ner över öronen. Hans uteliv blir mer och mer aktivt.
   Sent en kväll i september händer något oväntat, något ruskigt intressant.
   Drygt en timme efter midnatt stannar en stulen svart skåpbil nere vid landsvägen och backar in bland en dunge träd. I bilen sitter två unga sammanbitna män från staden. Rasker rör sig i närheten och hör att de kallar varandra för Adde och Lasse, och ser att de har en väska med verktyg med sig.
   I skydd av träden smyger de fram mot den närmaste villan. Den råkar tillhöra ungkarlen Patrik Lundgren, som är i Malmö på konferens den här natten.
   Hallå? Samverkan Mot Brott – var håller ni hus nu? Endast en är vaken den här natten och ser allt som händer. Det är nu Rasker behövs.
   Adde och Lasse lägger in varsin snusprilla och spanar bort mot villorna. De anser sig vara ruskigt erfarna och professionella tjuvar. De behöver inte prata med varandra, de vet vad de ska göra. De har gjort samma sak inne i staden, men härute på landet är det säkrare. Inga poliser.
   De lämnar dungen, tar sig fram över gräsmattan i skuggorna och försvinner in mörkret mellan garaget och huset. Här finns ett bra fönster som går att bända upp med ett stämjärn och sedan försiktigt lyfta av från gångjärnen. Nu är allt i huset deras, och de kan gå ut i garaget om de vill och tjuvstarta sportbilen också.
   De kliver tysta in på stengolvet i hallen och lämnar fönstret på glänt bakom sig. Det är som en inbjudan för Rasker.
   Adde och Lasse tänder inga ljus utan trevar sig fram, genom hallen och vidare inåt i villan. Rasker följer efter dem genom fönstret, in i värmen och upp på hatthyllan, tyst som en skogsmus. Det är inget fel att vara lite tokig och klättra på väggarna. Rasker gör det hela tiden.
   De stannar till i stora rummet och studerar tyst den stora plasmateveskärmen.
   —Vad kan den väga?
   —De brukar vara tunga. Säkert trettio kilo.
   —Får vi med den?
   —Visst. Men vi tar den sist.
   De går vidare genom rummen, och stannar.
   —Vad kollar du?
   —Köket och källaren.
   —Jag tar sovrummet.
   —Bra.
   De delar på sig. Lasse smyger ut i köket, och ser nöjt att det finns en hel del att plocka med sig därute. Prylar, massor av dyra prylar.
   Han samlar ihop lådvin, champagne och spritflaskor från barskåpet, plockar ner mikrovågsugnen och matberedaren och espressoapparaten och ställer alltihop vid dörren ut till hallen. Sedan öppnar han det välfyllda kylskåpet, sträcker in handen och tar ut ett par ölburkar. Han öppnar en av dem och tömmer halva innehållet i tre snabba klunkar. Så sträcker han in handen igen och plockar ut en kall kycklingklubba som han sätter mellan tänderna.
   Lasse stänger kylen, ser sig om – men hinner inte reagera innan Rasker tar språnget från köksfläkten ovanför spisen.
   Raskers tänder siktar mot Lasses hals.
   Inga skrik hörs från köket, bara en lätt hostning följt av ett litet plask när en blandning av kall öl och varmt blod träffar golvet.

Under tiden har Adde hittat en massa spännande prylar i sovrummet: En liten teve med inbyggd dvd-spelare, en bärbar dator med trådlös mus, en kombinerad kopiator och färgskrivare. Toppen. Han drar snabbt ut kontakterna ur väggen och börjar samla ihop sakerna.
   Han hör steg bakom ryggen och frågar utan att vända sig om:
   —Hjälper du till här, Lasse?
   Det enda svar han får är en gurglande hostning.
   Lasse stapplar fram mot sin kumpan och fortsätter hosta och gurgla – hans ögon är vidöppna och hans hals är en enda ruskig sörja, mörkröd och bubblande.
   Tittut.
   Rasker har gömt sig bakom Lasse, knuffat hans döende kropp i rätt riktning. När Lasse till slut faller ihop på golvet hoppar Rasker fram.
   —Vafan? skriker Adde.
   Rasker är ruskigt snabb. Den här gången kommer han nedifrån och tar ett fast tag runt Addes ben. Tjuven försöker springa, men är för stor och klumpig och faller hårt på sovrumsgolvet.
   —Släpp mig, jävla unge!
   Rasker släpper inte. Adde har jeans på sig, men de skyddar inte i längden mot vassa tänder. Rasker gnager rakt igenom tyget, och vidare in mot ledbanden i knävecken. De brister som spända strängar.

Varken Adde eller Lasse kan röra sig på egen hand längre, så Rasker bär dem genom natten från Patriks hus till ladan. Han tar isär dem för att lättare kunna bära. Först deras armar, sedan benen, därefter huvudena och bålen. Rasker lägger dem i hörnet med den övriga maten.
   Rasker går tillbaka en sista gång för att ställa upp de välta möblerna. Sedan slickar Rasker långsamt och njutningsfullt bort alla välsmakande pölar från stengolven.

Två dagar senare får Rasker besök i skymningen. Patrik Lundgren är hemma från reklamkonferensen. Han kommer fram till ladans ingång och stannar, med ett runt paket inslaget i folie under armen. Från ladan kommer en doft av förruttnelse och Patrik tycks tveka, sedan tittar han sig om för att kontrollera att ingen granne ser honom och säger mot ladans dörröppning:
   —Hallå? Är det … Är det någon hemma?
   Rasker svarar inte, men lyfter slött på huvudet bland höet och de avgnagda benen och lystrar.
   —Jag tror att det är någon där, säger Patrik lågt. Jag har… Jag har drömt att någon bor här i ladan.
   Det prasslar i höet, när Rasker kryper närmare ingången.
   —Hallå? säger Patrik igen.
   Rasker svarar till slut:
   Hallå själv.
   Patrik hör Raskers låga röst, och verkar slappna av.
   —Bra, säger han. Jättebra. Jag trodde att du var här… och jag såg det öppna fönstret, i går när jag kom hem. Det var en inbrottstjuv i mitt hus, eller hur?
   Två, faktiskt.
   —Åh. Men du tog hand om dem?
   De kommer inte att störa dig mer.
   —Så bra. Tack. Jag är mycket tacksam. Jag har bra larm förstås, och hemförsäkring med inbrottskydd, men de jävla försäkringsbolagen sätter en självrisk som är alldeles för …
   Var det något mer du ville, Patrik? Rasker är ruskigt upptagen.
   —Jo, visst. Det här. Patrik viker upp foliet från paketet som han tagit med sig och fortsätter: Jag har en liten present här, en skål med varm risgrynsgröt och lite mjölk. Du gillar det, eller hur?
   Rasker tittar på skålen, men svarar inte.
   Patrik tar ytterligare ett par steg framåt, och sätter försiktigt ned plastskålen på golvet innanför dörren till ladan.
   —Så där. Du gillar väl gröt?
   Gröten är säkert god. Tack så mycket.
   Rasker hoppar fram, sträcker ut sin arm med de långa krokiga fingrarna och drar in grötskålen i det trygga mörkret.
   —Oj, du är snabb, säger Patrik nervöst.
   Tack. Ta gärna med ett stycke kött också, nästa gång du kommer hit.
   Patrik får en liten rynka av oro i pannan vid ordet "kött", men nickar sedan.
   —En bit kött, säger han. Det kan jag skaffa… Bara du håller busarna borta.
   Självklart. Det är ett rent nöje.

OKTOBER
En bärgningsfirma bogserar till slut bort skåpbilen från skogsdungen, på uppdrag av polisen i staden. Bilen var stulen, men inga spår har hittats av tjuvarna. Ingen har heller anmält något villainbrott. Polisen är konfunderad.
   Patrik kommer och lämnar råa köttbitar vid ingången till Raskers enkla boning minst en gång i veckan. Han har givetvis inte styckat dem själv, han har köpt dem i en mataffär. Köttet kunde vara färskare och varmare, men Rasker äter det ändå.
   Några fler inbrott rapporteras inte på Villagatan under hösten – men därmed inte sagt att allt är lugnt i området.
   Jonas Bengtsson, Pernillas halvvilde storebror, har gått i skolan i över tio år men ändå inte fått veta hur man sköter sig. Däremot har han, inspirerad av skateboardtidningar och av äldre kompisar i staden, lärt sig hur man klottrar med sprejburkar fyllda med svart färg. Att tagga, som det kallas.
   Jonas tag består av initialerna till hans namn Jonas Oskar Bengtsson, alltså JOB. Han har övat på den inne i källaren på sin högstadieskola, förstört flera tegelväggar med sina spretiga bokstäver och kladdat ner fönstren till gymnastiksalen. Nu tänker han vara den förste som sätter sitt märke på gatan där han bor.
   Natten är iskall. Låga moln hänger över skogen när Jonas smyger ut genom sitt sovrumsfönster efter midnatt, och ut på den tomma gatan. Han har en röd keps neddragen över pannan och två svarta sprejburkar med målarfärg i vardera jackfickan.
   Han ser sig om en sista gång och går fram till ett elskåp mellan två gatlyktor. Han ställer sig på knä på den kalla asfalten, tar upp en av sprejburkarna och skakar den.
   Rasker kliver fram ur mörkret just när Jonas är klar med O:et. Ljuset från gatlyktan får Raskers kropp att kasta en imponerande lång och kolsvart skugga över gatan. Den glider fram bakom Jonas rygg vid elskåpet.
   JO står det med fula darriga kråkstreck – Jonas använder för mycket färg och den rinner ned i svarta strimmor över elskåpet. Han har ingen som helst talang som graffitikonstnär. Förstår han inte det själv?
   Plötsligt ser han en skugga bredvid sig.
   Hejsan, Job.
   Han rycker till och tittar upp, men verkar inte skrämd utan mest förvånad. Han är bara ett barn.
   Vad sysslar du med?
   —Inget speciellt, svarar han, som om sprejburken i hans hand och den svarta texten på elskåpet inte syns bakom honom.
   Du målar, ser jag.
   Han nickar, med viss stolthet.
   —Just det, jag taggar. Först av alla här.
   Markerar du ditt revir?
   —Just det. Det här är mitt revir. Han nickar, verkar åtminstone förstå ordet.
   Nej.
   —Va?
   Den här gatan tillhör mig, Job. Den är mitt revir.
   —Jag bor här på Villagatan, säger Jonas.
   Rasker med. Och Rasker vaktar den här gatan. Men det gör inte du.
   —Dra åt helvete, säger han.
   Svär inte så mycket.
   —Håll käften, din jävla dvärg!
   Oj då. Jag hör vem din syster får sitt språk från.
   Svordomarna och förolämpningarna kan Rasker faktiskt överse med, men därefter gör Jonas något mycket dumt. Han lyfter sprejburken och trycker av. Ur det vita munstycket kommer stinkande svart färg i ett moln. Rasker hinner inte riktigt hoppa undan, och hans lilla tröja och byxor får svarta kletiga fläckar på sig.
   Nog!
   Rasker kastar mig morrande över Jonas och knuffar omkull honom. Han är inte mycket större än Rasker själv, och ruskigt lätt att hålla nere. Han svär och kämpar för att komma upp, men Rasker får ett bra tag om hans båda smalben och börjar dra honom på rygg över den skrovliga asfalten. Jonas skriker av smärta.
   Rasker ökar farten, Jonas tystnar och förlorar medvetandet, kläderna trasas sönder. Rasker släpar den livlösa kroppen, fram och tillbaka, och den rivs sönder och börjar blöda, mer och mer.
   Rasker släpar och släpar.
   Så, färdigt.
   Rasker nickar nöjt för sig själv, och tar med det som är kvar av Jonas upp till ladan.
   Tyvärr kommer ett iskallt spöregn strax före gryningen som förstör det ruskigt vackra konstverket. Annars skulle alla grannar kunnat komma ut på gatan på morgonen och fått se det: de stora spåren efter Jonas kropp på asfalten som tvärsöver gatan bildade namnet RASKER i blänkande rött.

NOVEMBER
Lilla Pernilla kommer till Raskers lada i mitten av november, med rödgråtna ögon. Hon är ensam, klockan är snart fyra på eftermiddagen och solen är på väg ner. Hon vet inte vilken risk hon tar när hon kommer hit utan sällskap så här sent – eller också struntar hon i det. Hon doftar av sorg och svett och salta tårar.
   —Var är han? ropar hon.
   Rasker rör sig försiktigt upp ur höet, bort mot dörren. De stannar några meter från varandra. Hon står i solen, Rasker i skuggorna.
   Pernilla, vilken ära.
   —Skit på dig!
   Oj. Varför är du så arg? Kan Rasker göra något?
   —Mamma och pappa tror att Jonas har rymt, de tror att han bor hos någon kompis inne i stan. Men det var du som tog honom!
   Kom in, kära du, så får vi prata om det.
   —Nej! Du lurar inte mig!
   Men hon tar ändå ett steg till mot ingången.
   —Var är min storebror?
   Skulle han vara här? Kom gärna in och titta. Var inte rädd.
   Rasker drar sig tillbaka i höet.
   —Jag är inte rädd. Inte för dig.
   Det kanske stämmer, hon tar i alla fall ytterligare ett steg mot Rasker och nu är hon inne i ladan.
   Välkommen. Tyvärr har jag varken saft eller bullar, men...
   Rasker försöker le vänligt, men håller sig i skuggorna.
   Pernilla fortsätter in i ladan helt frivilligt och Rasker tror knappt att det är sant – bytet kommer gående rakt mot honom.
   Hon ser sig omkring i ladan, med flackande blick.
   —Det luktar illa här, säger hon.
   Ja, Rasker vet. Jag ska snart julstäda.
   Lilla Pernilla är så nära nu. Rasker håller andan.
   Hon stannar.
   —Vad… vad är det där?
   Hon har fått syn på en av benhögarna bland höet. Överst på högen ligger en krossad bröstkorg.
   Rädslan griper tag i lilla Pernilla till slut. Hon skriker, men här i ladan finns förstås ingen hjälp att få. Rasker kastar sig framåt ur skuggorna och är över henne på ett halvt andetag.
   Ner med dig, ner! Ner!
   —Nej! Låt bli mig!
   Hennes vinterkängor fastnar i det ojämna jordgolvet, hon faller bakåt.
   Rasker är över henne nu och sliter i hennes kläder, sliter upp hennes jacka, river sönder hennes ylletröja under den. Hon skriker och kämpar, men Rasker är orubblig och utan nåd.
   Nu, Pernilla, nu…
   En manshög skugga dyker plötsligt upp borta vid ingången.
   —Hallå? Rasker?
   Rösten är låg och spänd. Det är förstås Patrik Lundgren, gråsuggan Patrik.
   Han står i dörröppningen med ännu ett kallt stycke kött inslaget i folie, och ser förvånat på Rasker och hans lilla byte i ladan. Så känner han igen flickan på jordgolvet.
   —Pernilla, är du här? säger han. Har du…
   Patrik, den idioten. Rasker lyfter huvudet mot honom, pekar.
   Gå, ditt kryp. Gå. Gå –
   Men tyvärr glömmer Rasker för ett ögonblick bort flickan under sig, och hon utnyttjar det. Hon vräker sig upp, sparkar och klöser efter Rasker, river upp hans kind med naglarna. Rasker ryggar bakåt, hon kommer fri och upp på fötter, flåsande och snyftande.
   Pernilla virvlar runt och flyr, bort mot ingången och ut ur ladan.
   Patrik tittar efter henne, och sedan på Rasker.
   —Vad … Vad gjorde du med henne?
   Rasker andas tungt och känner blodsmak i munnen. Men det är tyvärr hans eget blod.
   Rasker vill vara i fred. Det här är mitt rike.
   —Men vad …
   Lämna köttet och försvinn!
   Patrik tappar det inslagna köttstycket på golvet, och backar bakåt mot ingången med blicken in i mörkret. Rasker gör ett utfall, och Patrik vänder sig skräckslaget om och flyr som en harkrank. Ut ur ladan och bort över det frostvita gräset, ned mot Villagatan.
   Rasker tuggar snabbt i sig köttet som Patrik lämnat efter sig, men det är knappt någon tröst. Raskers kind har en lång och blodig rispa från Pernillas nagel.
   Ladan känns ruskigt tom och dyster den här mörka kvällen.

På Villagatan sprids ryktet snabbt. Folk har goda ögon och ser det mesta. Någon såg lilla Pernilla gå upp till den gamla ladan i skymningen, och att hennes granne Patrik Lundgren smög dit en stund senare.
   Efter några minuter sågs Pernilla springa därifrån. Hon kom hem gråtande, med sönderrivna kläder.
   Pernilla skyller allt på en elak tomte, men Patrik Lundgren kan inte förklara vad han gjorde med henne i ladan.
   Föreningen Samverkan Mot Brott samlas redan samma vecka och väljer en ny ordförande. Patrik utesluts.
   Alla var ju helt övertygade om att han var en skötsam ung man. Men många perversa pedofiler brukar väl se prydliga ut och försöka ge ett gott intryck, eller hur?
   Skvallret är skoningslöst, och Patrik sitter snart ensam och isolerad varje kväll i sitt stora hus.
   Det skänker den lika ensamme Rasker en viss tröst.

DECEMBER
Juletid – Raskers viktigaste tid på året närmar sig. Nu försvinner vintersolen ned bakom granskogen vid tretiden på eftermiddagen, och återkommer inte förrän klockan nio på morgonen. Det är bara riktigt ljust några få timmar per dag – resten av dygnet tillhör Rasker. Rasker kan gå in och ut ur husen precis som han behagar. Vakthundarna är livrädda för den lilla morrande gestalten och drar sig undan, människorna vrider sig oroligt i sömnen. Rasker tar av deras mat och stjäl med sig deras silver, utan att de kan stoppa honom.
   Alla hus besöker Rasker, ett efter ett – utom hus nummer tolv. Pernilla Bengtsson och hennes fantasilösa föräldrar ska Rasker spara till sist.
   Juletid, den stilla nådens tid.
   Men för Patrik Lundgren finns ingen nåd att få. Pernillas föräldrar har visserligen inte gjort någon polisanmälan, men domen från grannarna på Villagatan har varit hård. Ingen hälsar på honom. Han har fått anonyma brev som uppmanat honom att flytta. Skvallret har spridit sig in till staden, och Patrik har tvingats ta tjänstledigt från reklambyråjobbet och börjar få ont om pengar. Han har dämpat ångesten genom att metodiskt börja tömma sitt förråd av franska rödviner.
   Patriks ytterdörr är olåst och olarmad, det är bara för Rasker att öppna den och smyga in.
   Husägaren ligger utsträckt på golvmattan i rummet, med en halvtom vinflaska bredvid sig. Ovanför visar storbildsteven en krigsfilm, med skrikande soldater och gyllene explosioner. Patrik lyssnar på dånet ur högtalarna men tittar inte.
   Rasker kryper tyst upp på hans bokhylla och sätter sig och dinglar nöjt med benen. Patrik är ett vrak, stupfull och förvirrad. Han mumlar, han sjunger, han dricker ur vinflaskan och suckar för sig själv.
   —Fan, mumlar han. Åt helvete med hela Villagatan.
   Patrik?
   Han hör inte.
   Hallå? Patrik!
   Han tittar upp från golvet och upptäcker Rasker till slut. Han skakar på huvudet och suckar igen.
   —Du kan inte komma hit, säger han. Jag vill inte ha dig här.
   Jodå.
   —Nej. Jag behöver ingen nattvakt längre.
   Rasker går vart Rasker vill, Patrik. Hela gatan är min nu. Det här är mitt revir.
   —Du sprider bara olycka. Otur och hat.
   Rasker gör det jag vill göra.
   —Och vilka födde fram dig? Var det vi, här på gatan?
   Det spelar ingen roll.
   —Jag tror det var så. Vi gjorde det.
   Rasker finns, det räcker.
   —Det var vi som födde fram dig… vår rädsla, mumlar Patrik och blundar och tar en klunk vin till. Vår rädsla för allt som finns därute i mörkret – rädslan för att rövare ska ta våra pengar och prylar.
   Rasker orkar inte höra hans mumlande monolog längre. Det får räcka nu. Lyckligtvis ligger Patrik på golvet, och Rasker sitter ovanför på bokhyllan bredvid storbildsteven.
   Patrik?
   —Va?
   Titta på mig. Jag har något här.
   Han tittar upp, och i samma stund vräker Rasker ned den stora bildskärmen från hyllan. Patrik hinner inte undan, hinner inte ens skrika. Skärmens kant träffar honom rakt i huvudet med ett hårt krasande, hans överkropp rycker till.
   Teveskärmen knäcks av fallet. Rasker hoppar snabbt efter den och tar några glada danssteg. Ja nu är det jul igen!
   Patriks ben sticker fram under teven och sprattlar och tycks dansa med ett tag, men blir sedan livlösa.
   Rök börjar pyra ur den stora skärmen, det sprakar och knastrar. Rasker hoppar ned från teven och tar en av Patriks spritflaskor från baren bredvid bokhyllan, en flaska svenskt brännvin, och knäcker den mot över skärmen. Slå i glasen och låt oss lustiga vara!
   Eld slår upp. Även lågorna dansar, de kastar sig över de växande pölarna av alkohol på golvet, bort mot matsalsbordet och de vita gardinerna. Det finns så mycket tyg och trä här i villan som kan brinna.
   För en gångs skull tycker Rasker att det intensiva ljuset är ruskigt vackert, som en föraning om julens tid.
   Han hinner tugga lite på kroppen under teven innan elden fyller rummet.

Efter en kvart står Patrik Lundgrens hela hus i ljusan låga. När ett dånande sken börjar växa mot natthimlen tänds lamporna i husen bredvid.
   Ytterdörrar öppnas och grannar kommer yrvaket ut på gatan. De hör ljudet av fönsterglas som krossas borta hos Patrik, de känner hettan och börjar snabbt tänka på sina egna hus – hotet som elden utgör mot alla deras dyra prylar. Grannarna börjar skärrat ropa till varandra:
   —Hämta pulversläckaren!
   —Och vatten! Fyll hela jaccuzzin med vatten!
   —Har någon ringt brandkåren?
   Rasker själv har redan lämnat Patriks övertända hus och gått ut på gräsmattan på baksidan. Här är det tomt på folk, och det är bara att hoppa över det låga trästaketet för att hamna i en annan trädgård.
   Någonstans i natten hörs tjutande sirener.
   Verandadörren på baksidan av hus nummer tolv är olåst. Rasker skjuter upp den och smyger in. Han rör sig genom huset tills han hittar det rum han söker. Ett litet flickrum med rosa tapeter.
   Hej igen, Pernilla.
   Det grå skägget är fortfarande vått av blod.
   Minns du mig?
   Pernilla sitter vid sitt skrivbord och ritar julkort. En inramad bild på storebrodern Jonas står på bordet. Hon vänder sig långsamt om.
   —Jag är inte rädd för dig, säger hon.
   Det tror Rasker att du är.
   —Nej.
   Jo. Men det spelar ingen roll. Du ska ändå komma upp till Raskers lada i natt.
   —Nej.
   Jo. Rasker biter av ledbanden bara, så att du inte springer iväg. Sedan tuggar Rasker i sig alla dina fingrar, så att du inte kan klösas.
   Pernilla skakar på huvudet.
   —Jag är inte rädd för dig! ropar hon igen, men hon rör sig ändå mot dörren.
   Hon hinner öppna den, men inte ta sig ut. Rasker är snabbare. Hennes vidriga föräldrar är därute, Rasker ska ta hand om dem snart – men först lilla äckliga Pernilla, som Rasker tar tag runt midjan på och vräker bakåt in i rummet. Hon slår i kanten på sitt skrivbord, vräker omkull en lampa, hamnar på golvet.
   —Låt bli mig!
   Nej. Nu är det slut!
   Och Rasker är glad att slutet närmar sig. Snart, snart är det här tröttsamma barnet bara en hög med avgnagda ben.
   —Jag är inte rädd, säger hon igen. Det finns inget att vara rädd för, ingenting!
   Tyst!
   Rasker hatar hennes gälla röst, han orkar inte höra den mer.
   Nu, nu…
   Rasker ser henne ligga under sig, ser den vita flickhalsen och känner hungern, den ständiga hungern efter varmt kött.
   Pernilla drar efter andan, hon ser på honom utan att blinka.
   —Jag fyller snart tio, och jag tror …
   Tyst med dig!
   Rasker vill plåga henne i timmar, men är för hungrig nu för att låta henne leva en enda sekund till. Han öppnar munnen på vid gavel och ska just börja äta när han möter Pernillas blick och hör henne fullborda meningen, tydligt viska fram de ruskiga orden som är de sista Rasker vill höra. Orden som blir de sista han någonsin hör:
   —Jag tror inte på tomten längre.

SLUT

Källa: http://www.catahya.net/litteratur/endastjagarvaken.html
© Johan Theorin

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki