Fandom

Svenskanoveller Wiki

Enhet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ninni Holmqvist

Här är bekvämare än jag hade kunnat föreställa mig. Eget rum med badrum, eller snarare egen svit, för det är två rum, ett sovrum och ett allrum med pentry. Minsta skrymsle är visserligen kameraövervakat, även badrummet, men något annat hade inte varit att vänta, det är inte meningen att man ska kunna ta livet av sig eller skada sig själv på något annat sätt. Inte här. Det borde man ha ombesörjt innan man kom hit, om man nu bär på sådana tankar.
   Ett tag gjorde jag det, jag funderade på att hänga mig eller kliva ut framför ett tåg, men jag hade inte modet, lät mig hellre hämtas på utsatt tid utanför mitt hus. Ja, mitt hus. Trots min mycket låga och oregelbundna inkomst lyckades jag för åtta år sedan få banklån för ett litet hus som jag hade varit och tittat på flera gånger, och en av mitt livs drömmar hade slagit in: jag hade ett eget hus och en egen trädgård på landet i den trakt där jag alltid velat bo: det öppna och böljande slättlandskapet mellan Romeleåsen och sydkusten. Jag har inte haft råd att göra särskilt mycket med huset, det är nog i ganska risigt skick vid det här laget och jag tror inte det gör varken till eller från för statskassan när konfiskeringsmyndigheten säljer det på auktion, men även om jag inte lyckades underhålla det särskilt väl så var det i alla fall mitt alldeles egna hem, min fristad.
   Då, när jag flyttade dit, var jag fyrtiotvå, och trodde och hoppades fortfarande att jag skulle hinna bli behövd. Jag trodde och hoppades att jag skulle hinna få ett barn innan det blev för sent. Eller att jag åtminstone skulle hinna träffa någon som kunde bli min fasta partner och som, när min femtioårsdag närmade sig, kunde intyga för berörda myndigheter att jag var älskad.
   Det räcker förstås inte med att vara älskad för att man ska klassas som behövd, men det lär väga tungt i en överklagan, man har chans att få ett års dispens. Om man har ett välbetalt arbete som ger en stark köpkraft och gör att man betalar mycket skatt, eller om man har ett yrke eller en position där man i kraft av sina specifika kunskaper, erfarenheter eller talanger producerar varor eller tjänster som direkt eller indirekt gynnar den ekonomiska tillväxten, har man chans till två års dispens. Är man både älskad och har ett välbetalt arbete eller ett tillväxtgynnande yrke, gör det inget om man är barnlös vid femtio, man räknas ändå automatiskt som behövd.
   Min köpkraft har aldrig varit stark, och jag har knappast gynnat den ekonomiska tillväxten — faktum är att jag inte har brytt mig ett skvatt om den, jag har varit egoistisk och egocentrisk och först och främst tänkt på att förverkliga mig själv och utvecklas som person. Jag har prioriterat tid framför köpkraft, och konstnärligt skapande framför produktion. Och hela tiden trott att det där med barn, det skulle ordna sig.
   Till för så sent som för knappt två månader sedan närde jag dessutom ett fåfängt och mycket orealistiskt hopp om att jag skulle hinna uppfylla kriteriet för ett års dispens. Jag närde ett fåfängt och orealistiskt hopp om Liam.
   Liam och jag träffades för sju år sedan och inledde ett sexuellt förhållande. Han är flera år yngre än jag, var och är sambo med en annan kvinna, de har ett barn tillsammans, en pojke som nu är nio år gammal. Liam har aldrig förespeglat mig något, och jag har aldrig förväntat mig att han skulle lämna sin sambo för min skull. Men han har sagt att han tycker mycket om mig, att jag betyder mycket för honom, att han alltid tänker på mig. Han har aldrig sagt att han älskar mig, men för honom, liksom för mig, är ordet älskar ett stort ord att ta i sin mun. Däremot har han sagt att han "snudd på älskar mig", han har sagt det många gånger, och för mig är det stort att höra, för jag har aldrig blivit ens snudd på älskad av en människa förut, inte sedan jag var barn men det var en annan sorts kärlek.
   Kanske var det på grund av detta "snudd på älskar" som jag, i ett sista försök att slippa bli umbärlig, vände mig till honom och bad honom att... att rädda mig — ja, jag måste tillstå att jag i desperationen använde det uttrycket — genom att separera från sin sambo och bli min fasta partner istället, samt, oavsett om det var sant eller ej, intyga för myndigheterna att han älskade mig. När jag uttryckligen bad honom om detta, när jag kastade av mig min stolthet och blottade min rädsla på detta skamlösa sätt, då blev han förtvivlad, faktum är att han grät — det var första och enda gången jag såg honom gråta. Han sa:
   "Dorrit, jag tycker mer om dig än jag någonsin tyckt om någon annan kvinna, och det är inte enbart sexuella känslor, det vet du. Jag högaktar dig och respekterar dig, jag snudd på älskar dig, och skulle mer än gärna vilja leva med dig och dela min vardag med dig. Men för det första vill jag att min son, mitt enda barn, ska växa upp med sina två föräldrar i samma bo. Och för det andra kan jag inte ljuga. Jag är inte beskaffad på det viset. Jag kan inte säga att jag älskar dig. Jag kan inte säga det till dig, och jag kan inte säga det till myndigheterna. Jag är ledsen, jag är så ledsen. Jag... Du vet vad du har betytt för mig, jag kommer att sakna dig så att jag..."
   Och han grät och grät. Han höll om mig, hårt, klamrande, och grät som ett barn.
   Själv grät jag inte, inte då.
   Jag grät inte förrän jag skildes från min hund Jock, det var för en vecka sedan. Min fina lilla hund, min pigga trogna kamrat, min bästa vän. Han är en dansksvensk gårdshund, vit med svarta och bruna fläckar, bruna kloka ögon och ett milt och vänligt ansiktsuttryck. Jag hittade ett mycket bra hem åt honom hos några goda vänner, en familj som jag och Jock har umgåtts mycket med. De är väldigt förtjusta i honom, och jag vet att han också tycker om dem och kommer att få det bra där. Men ändå. Han är ju min. Och jag är hans. Mellan honom och mig kan man — utan att ljuga — tala om kärlek, en ömsesidig sådan. Men hundar räknas inte, en hunds kärlek räcker inte för att man ska få dispens. Och det var när jag hade lämnat Jock hos mina vänner som jag grät.
   Älska och lämna går inte ihop, de är två oförenliga begrepp, och när de ändå tvingas ihop av yttre omständigheter kräver det en förklaring. Men den förklaringen kunde jag inte ge Jock. För hur förklarar man något sådant — eller någonting överhuvudtaget — för en hund? Liam kunde ju i alla fall förklara för mig varför han inte kunde bli tillsammans med mig på riktigt, och det kunde jag förstå. Men hur ska Jock någonsin kunna förstå varför jag åkte därifrån utan honom den där dagen? Hur ska han någonsin kunna förstå varför jag inte kommer tillbaka?

Jag har packat upp det lilla jag hade med mig. Lite kläder, några böcker, min bärbara dator, ett kuvert med några fotografier. Jag öppnar inte kuvertet, lägger det bara i utdragslådan i sängbordet. Det innehåller ett foto av Jock, ett av Liam, ett av mitt hus, ett av min familj från när jag var barn — mina föräldrar är längesedan döda, hade de inte varit det hade jag kunnat få ytterligare några års dispens mot att jag tog hand om dem, och tre av mina fyra syskon har egna familjer och bor utspridda på olika håll i Europa. Min äldsta syster finns inte mer, såvida hon inte är här eller på någon annan reservbanksenhet, men hon är sex år äldre än jag, så det är ett tag sedan hon blev umbärlig, och inte sannolikt att hon ännu finns i livet.
   Jag saknar min familj. Jag saknar min barndom, min ungdom, och jag undrar vad som egentligen hände, vad det var som gick fel. Var och när det gick fel för mig och min äldre syster, varför det gick snett just för oss och inte för någon av de andra tre. Varför just vi två inte lyckades med konststycket att både etablera oss i yrkeslivet och bilda familj. Ja, vi lyckades ju egentligen inte med någotdera, inte tillräckligt i alla fall.

Jag går omkring i de två rummen, öppnar lådor och skåp, sätter mig i stolen framför skrivbordet i allrummet, den är inte särskilt bekväm och om jag ska sitta och skriva mycket kommer jag att få ont i rygg och axlar, men jag får säkert en bättre stol om jag ber om det. Det är viktigt att umbärliga hålls i gott skick och vid god hälsa på alla sätt och vis, det är ju liksom det som är själva poängen. Därför kommer inget att saknas mig här, jag kommer att bli väl försörjd, få god och näringsrik mat, motion och träning så mycket jag vill av vilket slag jag önskar, bastubad, massage, läkarvård, samtalsterapi — you name it — och allt är gratis. Det ges också tid, utrymme och resurser för var och en av enhetens invånare att ägna sig åt det som hon eller han finner intressant och meningsfullt. Jag hoppas därför kunna skriva klart min roman.
   När jag rest mig ur skrivbordsstolen, går jag över till soffan och provar den. Den är väldigt skön, både att sitta och ligga i. Jag plockar upp fjärrkontrollen som ligger på soffbordet, riktar den mot tv:n, trycker på en knapp på måfå, och bilden fladdrar upp. Det är en talkshow på en tysk kanal. Jag sappar lite hit och dit; det verkar finnas hur många kanaler som helst. Världen kommer i alla fall in hit, även om inte vi får nå ut med några brev, mejl, mess eller telefonsamtal. Telefon finns bara internt, och vad internet beträffar får vi bara surfa på nätet under övervakning. Och det kan jag mycket väl förstå. Behövda människor skulle bara bli illa berörda om umbärliga fick röra sig fritt på internet och berätta vitt och brett om livet i reservbanks-enheterna och om hur de mår och känner sig. De behövda, som ju har dragit sitt strå till stacken, ska inte behöva konfronteras med de umbärligas ånger och ångest och skam. Vår bot ska inte vara att bikta oss för de rättfärdiga, utan att i avskildhet utgöra det demokratiska välfärdssamhällets yttersta reserv. Detta och mycket annat har jag läst mig till i det digra informationsmaterial som sändes till mig exakt tre månader innan min femtioårsdag.

Jag stänger av tv:n och reser mig ur soffan, sträcker på mig, vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Hade det funnits ett fönster hade jag ställt mig där och tittat ut, men här finns inget fönster, inte någonstans. Överväger om jag ska gå ut i avdelningens gemensamma dagrum, men känner mig inte riktigt redo för det, så jag går in i sovrummet och lägger mig på sängen. Ligger där och tittar upp i taket, när det raspar till i högtalaren som hänger på väggen jämte bevakningskameran.
   "Ett meddelande till dagens nyanlända. Vi vill göra er uppmärksamma på att det obligatoriska välkomst- och informationsmötet äger rum i konferenssal 3 om tio minuter. Konferenssal 3 finner ni i byggnad R på tolfte våningen. Enklast hittar ni om ni åker hiss ner till K-plan och följer blå kulvert till hiss R. Slut på meddelandet."

Vi är förvånansvärt få, bara åtta. Men när jag tänker efter inser jag att det rimligen inte kan finnas så värst många över femtio som aldrig producerat barn eller något annat samhällsnyttigt. Och det här är ju för övrigt bara en av fyra enheter i Skandinavien. Hur många det finns i hela EU vet jag inte, men det måste vara minst ett trettiotal, alltså är åtta nya umbärliga per månad och enhet i själva verket inte alls få. Om nu åtta är ett representativt antal, vill säga.
   Vi är övervägande kvinnor, bara två är män, inte heller det är något märkvärdigt eftersom umbärlighetsgränsen för män inträder först vid sextio; de är ju fruktsamma längre än kvinnor och har helt enkelt mer tid på sig. Jag har alltid tyckt att det har varit orättvist med de olika åldersgränserna för män och kvinnor. Ända tills Liam en gång upplyste mig om att det finns massor med män som blir snuvade på föräldraskapet av kvinnor som bara är ute efter gratis sperma.
   "Så det är sannerligen inte mer än rätt att män får mer tid på sig att bli behövda. Så sluta klaga!"
   Jag minns att jag blev väldigt ledsen, inte minst därför att jag kände mig träffad. Ett av skälen till mitt umgänge med Liam var nämligen att jag i hemlighet hoppades att kondomen han alltid så omsorgsfullt draperade sin penis med innan vi låg med varandra skulle spricka och att jag skulle bli gravid genom en heterosexuell olyckshändelse.

Det är ännu någon minut kvar tills mötet börjar, och vi går runt och tar varandra i hand och presenterar oss. Alla är mycket allvarliga, ingen ler. Jag känner igen en av kvinnorna, jag känner igen henne som flicka genom alla lager av ålder, och när hon presenterar sig som Ilse Antoft, minns jag genast.
   "Ilse!" utbrister jag. "Det är Dorrit. Dorrit Weger."
   "Ja, nu ser jag!" säger hon och ett leende spricker prövande upp i hennes hittills sammanbitna ansikte. "Vi gick i samma klass!"
   Vi står ansikte mot ansikte och håller om varandras händer.
   "Tiden går ...", säger hon sakta.
   "Ja", säger jag. "Tiden går."
   Det är en märklig känsla, detta. Vi har inte setts sedan vi gick ut sjätte klass, det är nästan fyrtio år sedan, och vi var inte bästa kompisar, vi umgicks inte ens i samma gäng, ändå är det här det mest gripande återseende jag någonsin varit med om.
   När enhetschefen kommer och mötet ska till att börja, sätter vi oss bredvid varandra, Ilse och jag. Vår glädje tycks smitta av sig på de andra, några ler, ett par stycken fnissar lite, den ene mannen drar ut stolen åt en av kvinnorna.
   "Oj!" säger kvinnan förvånat och ser först ut som om hon inte vet om hon ska ta det som en ren förolämpning eller som en visserligen patriarkal men relativt oskyldig artig gest, men tycks så besluta sig för det senare, säger vänligt "Tack", och sätter sig.
   Vi sitter i en halvcirkel vända mot ett podium med kateder, whiteboard, blädderblock och en overheadapparat. Enhetschefen står bakom katedern. Hon ser på oss, låter blicken dröja vid var och en, ser till att möta vars och ens blick. Det ger henne ett väldigt innerligt intryck. Hon ler, och det låter spontant när hon säger:
   "Det är inte ofta det är så här god stämning i början på de här informationsträffarna. Inte ofta man ser så många leenden."
   När hon säger det, återförs jag genast till verkligheten och drar känslorna till mig igen, och vid en snabb blick på de andra kan jag konstatera att jag inte är ensam om att reagera så. Enhetschefens ord får alltså motsatt effekt, något som hon uppenbarligen inte hade väntat sig, för hon ser plötsligt en aning bestört ut, och hennes nyss så mjuka och avslappnade leende blir ängsligt och tillkämpat. Men så skakar hon lite på sig, knappt märkbart, harklar sig och drar ett djupt andetag, och på utandningen börjar hon tala:
   "Jag heter Petrina Runhede, och jag är chef här på Södra reservbanksenheten för biologiskt material. Först och främst vill jag hälsa er varmt välkomna hit. Jag ska också passa på att gratulera er på femtio- respektive sextioårsdagen: Hjärtligt grattis! I kväll kommer vi att ha en stor fest, en kombinerad välkomst- och födelsedagsfest för er. Hela enheten, boende såväl som personal, är givetvis bjuden. Om alla kommer blir vi närmare 300 personer. Det blir middag och underhållning samt dans till långt in på småtimmarna för dem som orkar. Missa inte detta! Våra välkomstfester brukar bli väldigt trevliga — vi har en varje månad, som ni kanske kan räkna ut. För ni som är här, ni åtta, har en del saker gemensamt, och en av de sakerna är att ni är födda i samma månad. Ni är alla februaribarn.
   Som ni också vet är ni alla barnlösa, och jag vet av erfarenhet — ja, inte av egen erfarenhet förstås, utan av att ha arbetat på olika reservbanksenheter under flera år — att barnlösheten är en grund för stark samhörighet mellan umbärliga människor. Den brist, det tillkortakommande, som ute i samhället, av naturliga och berättigade skäl, många gånger får er att känna er utanför och mindervärdiga, blir här istället det som förenar. Det skamliga och meningslösa och närmast suspekta vänds här till något i högsta grad meningsfullt. För ni är meningsfulla! Ni har ett värde, ett högt värde! Den som sätter likhetstecken mellan begreppet "umbärlig" och begreppet "värdelös" har fel. Att vara umbärlig är långt ifrån det samma som att sakna värde. Åtminstone i en demokrati. I ett samhälle som bygger på demokratiska värderingar har alla människor lika värde, även de som inte självmant bidrar till ekonomisk eller biologisk tillväxt. I en modern demokrati ser man nämligen till att de umbärliga ändå ska komma till användning, och EU ligger långt framme här. EU var först med att — efter demokratiskt beslut, givetvis — inrätta dessa reservbanker för biologiskt material i form av levande människor.
   Ni minns kanske den situation och den debatt som föregick beslutet om den förordning gällande organdonation som vi har idag, men för säkerhets skull ska jag ändå dra historiken för er i korta drag.
   Dels hade vi problemet med den svarta organhandeln, dels fick vi, totalt sett, allt färre medicinskt och åldersmässigt lämpliga donatorer. Säkrare bilar, alkolås och strängare hastighetsövervakning samt ett ökat användande av cykelhjälm innebar att färre människor drabbades av skallskador. Dessutom ledde behandlingen av patienter med svåra inre blödningar i skallen allt oftare till gott resultat. Detta var naturligtvis positivt. Men samtidigt dog allt fler människor i väntan på organ. Då började man diskutera den mycket kontroversiella frågan om att låta barnlösa medelålders människor som inte bidrog till vare sig den biologiska eller ekonomiska tillväxten stå till sjukvårdens förfogande — på samma sätt som arbetslösa måste stå till arbetsmarknadens förfogande. Dessa barnlösa låginkomsttagare med samhällsonyttiga eller inga yrken skulle trygga ett grundbehov av organ och vävnader för transplantation. Och denna debatt ledde alltså så småningom fram till en gemensam folkomröstning för samtliga EU-stater, då ja-sidan vann en jordskredsseger. Och här är vi nu! Här är ni nu. Men inte enbart för att bidra med era organ och vävnader, utan även för att i förekommande fall och i mån av lämplighet och intresse från er sida, delta i medicinska och psykologiska forskningsförsök, som till exempel testande av nya läkemedel. Men — och detta är sannerligen inte oväsentligt i sammanhanget — ni är här också för att äntligen förenas med andra umbärliga, för eftersom ni procentuellt sett tack och lov är få där ute i samhället, så har de flesta av er haft få eller inga vänner alls som, liksom ni själva, lever utan familj, barn eller någon annan som älskar och behöver dem. De flesta människor är ju de facto behövda. Och det har många gånger fått er att känna er utanför, mindervärdiga och misstänkliggjorda — inte sant? Ni har ofta upplevt att människor har känt sig osäkra på er, nervösa i ert sällskap, ibland skrämda, ibland nedvärderande — eller hur? Känner ni igen er i detta?"
   Jag nickar. Ser mig om på de andra, de nickar också, några ler igenkännande, några ser rörda ut med blanka ögon. Petrina fortsätter leende:
   "Och för de allra flesta av er är det först när ni kommer till reservbanksenheten som ni får uppleva den samhörighet, den delaktighet med andra människor, som vi behövda många gånger tar för given. Därför kan jag faktiskt lova er, ja, jag kan garantera att ni, tvärtemot vad ni kanske tror, kommer att uppleva närhet och gemenskap — sann närhet och sann gemenskap — här på vår enhet.
   Som grädde på moset behöver ni, som ni vet, aldrig mer oroa er för ekonomin, ni har mat för dagen, tak över huvudet, fri tillgång till läkarvård, sjukgymnast, psykolog etcetera, utan att behöva betala ett öre. Ni får röra er helt fritt inom enheten och utnyttja alla dess faciliteter. Här finns motionsanläggningar av alla de slag, flera stora vinterträdgårdar för rekreation och naturupplevelser, här finns bibliotek, biograf, teater, café och restaurang, samt verkstäder och ateljéer av olika slag: för måleri, konsthantverk, foto med mera. Ni kan ägna er åt i stort sett vilken yrkes- eller hobbyverksamhet ni önskar. Och framför allt: ni har varandra."

Jag vågar påstå att detta välkomstanförande får oss alla att känna oss en smula bättre till mods, även om jag, när folkomröstningen kom på tal, var på vippen att avbryta Petrina och ifrågasätta hur demokratisk den egentligen var om man tar i beaktande att medborgarna i medlemsstaterna under åratal fram tills dess, av politiska makthavare och näringslivstoppar hade fått inpräntat i sig att det enda som kunde rädda välfärdsstaten och vår civilisation från en snar undergång var en stadigt ökad ekonomisk och biologisk tillväxt. Om man dessutom betänker att omkring nittio procent av unionens alla röstberättigade var människor som bidrog till denna tillväxt, är det inte att undra på att ja-sidan vann en jordskredsseger.
   Men jag sa förstås ingenting. Det kändes inte som rätta tillfället. Det kändes alldeles för sent, för, som Petrina mycket riktigt påpekade: nu är vi här.

*


   På välkomstfesten träffar jag flera kollegor, det blir många kära återseenden. Maten är superb — en fyrarätters italiensk måltid med färska grönsaker, frukter och örter, parmaskinka, pasta, vällagrade ostar och nybakat osötat bröd — och vid middagen sitter jag med en bildkonstnär som heter Majken, en "harpunerad börshaj" — hon presenterar sig så — vid namn Barbarella, och Jodde, en manlig kollega som jag ofta stött på i litterära sammanhang men egentligen aldrig pratat med. Han visar sig vara mycket trevlig och verkar vara i god form trots att han har varit här i över fem år. Men så har han också hittills bara donerat sperma till spermabanken, en del av ena lungan till en trebarnsmor och professor i fosterdiagnostik, samt en njure till en fembarnsfar och ambulansförare. För övrigt har han deltagit i diverse läkemedelstester och andra medicinska forskningsförsök. Han berättar en rolig historia om när han fick testa ett nytt preparat mot depression och kronisk trötthet, och blev så pigg och sällskapssjuk att de blev tvungna att kalla in extrapersonal som jobbade i skift dygnet runt bara med att umgås och prata med honom — eller snarare lyssna på honom eftersom han babblade oavbrutet — och hålla honom i styr så att han inte överansträngde sig och störde sina avdelningskamrater alltför mycket; han drabbades nämligen av en omåttlig iver att snickra och renovera, och passade på att bygga om sitt pentry till ett riktigt litet kök.
   Majken har varit här i två år, Barbarella i fyra månader. Majken har hittills bland annat donerat äggceller, hud och ena njuren, men nästa vecka ska hon läggas in för att donera sin bukspottkörtel till en ung juridikstuderande.
   "Så det här är min sista välkomstfest", säger hon med ett dystert leende medan hon petar i desserten med skeden, och jag får med ens en fruktansvärd hjärtklappning, susningar i öronen och blir matt och kallsvettig.
   Hon ser min reaktion.
   "Snälla du, man vänjer sig", säger hon tröstande. "Och man vänjer sig snabbt. Inte sant Barbarella?"
   Barbarella nickar och säger:
   "Dö ska man ju ändå. Var man än befinner sig. Oavsett om man är umbärlig eller behövd. På många sätt har vi det bättre än dem. Vi lever ju rena lyxlivet här, vi lever som prinsar och prinsessor medan de bara jobbar och lämnar och hämtar barn på olika pedagogiska institutioner och fritidsaktiviteter och stressar omkring i sina ekorrhjul och är duktiga. De är i själva verket arbetsmyror som försörjer oss."
   "Jovisst, men..." börjar jag men luften räcker inte till, jag tappar andan, jag tappar fokus och det känns som om stolen, golvet, marken rämnar under mig, det är som om jag är på väg att sugas ner i ett stort hål.
   Jodde, som sitter på min vänstra sida, lägger ena armen om mina axlar, den andra handen lägger han över min panna, som om jag vore ett barn som befarades ha feber. Men det lugnar en smula, det känns som om han stöttar upp mig och hindrar mig från att falla med ansiktet pladask i panna cottan, det känns som om han bryr sig om mig, och jag har alltid blivit lugn av känslan av att någon bryr sig om mig. Med mörk och mycket mjuk röst säger han: "Såja, såja... Andas djupt. Såja. Och andas långsamt ut. Bra. En gång till. Såja, såja..." Och så stryker han mig över ryggen tills hjärtklappningen och yrseln ger med sig och jag säger:
   "Tack, det känns bättre nu."
   När han slutligen tar handen från min panna, gör han det genom att låta den glida ner över min kind som en smekning. Det kittlar lite och får mig att le, och jag vänder mig med mitt leende mot hans ansikte. Han ler tillbaka.
   Majken sträcker sig över bordet, lägger sin hand över min.
   "Det blir bra, ska du se", säger hon. "Allting kommer att bli bra."
   Och det blir faktiskt ganska bra. Jag får flera vänner, umgås mycket med Ilse, vi pratar barndomsminnen och skvallrar om vad det blivit av än den ena och än den andra av våra gamla skolkamrater, lärare, syskon, föräldrar och andra som bodde i det lilla samhället där vi växte upp. Barbarella blir också en god vän. Med sina erfarenheter från börsen och aktiemarknaden öppnar hon upp en helt ny värld för mig, och samtidigt som jag — sittande i en ny fin arbetsstol med stöd för svank, skuldror och armar — är i god färd med att skriva klart min roman, börjar en idé till en ny berättelse växa fram. Och jag som hade trott att det jag höll på med när jag kom hit skulle bli det sista jag skrev. Det kanske det också mycket riktigt blir, men det känns ändå positivt och meningsfullt att tänka framåt.
   Majken läggs in för bukspottkörteldonationen och kommer inte tillbaka — något annat hade givetvis inte varit att vänta — men jag hinner träffa och prata med henne några gånger innan dess, och hon blir min första sorg här på reservbanksenheten. En tuff erfarenhet, som kräver många besök hos psykologen innan jag lär mig hantera den.

Jodde blir också en mycket god vän. Vi håller oss á jour med vad som händer på den litterära scenen, läser nya böcker och diskuterar dem. Och när vi kör fast i våra egna respektive projekt — Jodde håller på att färdigställa en novellsamling — hjälper vi varandra genom att läsa och ge feedback. Det är mycket fruktbart. Arbetet med min roman går framåt, och för första gången på många år har jag verklig lust att skriva. Kanske beror det på att jag kan ägna mig åt det helhjärtat utan att behöva oroa mig för pengar.
   Jag jobbar fem intensiva timmar varje morgon och förmiddag. Därefter äter jag lunch på caféet, och kopplar sedan av en timme eller två; antingen simmar jag och badar bastu tillsammans med Ilse och Barbarella, eller så går jag till någon av vinterträdgårdarna där det finns äkta dagsljus, visserligen genom glas, men ändå. Jag föredrar den av trädgårdarna som har medelhavsklimat, brukar ta en promenad där, eller sätta mig på en bänk och läsa och njuta av ljuset och den behagliga temperaturen, fågelsången, växtrikedomen och blommornas alla dofter. En eftermiddag i veckan besöker jag psykologen eller massören.
   Under mina första månader på enheten deltar jag varje eftermiddag i en vetenskaplig konditions- och styrketräningsundersökning som går ut på att man varje dag under lång tid tränar intensivt i fyra timmar tills man når utmattningens gräns, medan diverse sensorer och slangar och remmar fästa på och i ens kropp mäter halten av olika substanser och mineraler och andra ämnen. Experimentet är ofarligt, förutom att jag får vitamin- och mineralbrist (det är bland annat just sådant de mäter), blir kraftigt övertränad och måste tänka på att äta och sova extra mycket för att orka.
   På kvällarna umgås jag mestadels med Jodde. Vi turas om att laga mat åt varandra, eller så äter vi i enhetens restaurang.
   "Vad tror du händer med det vi skriver här?" frågar jag honom en kväll när vi sitter just på restaurangen och har ätit en underbar indisk måltid. "Tror du det förstörs?"
   "Nej", svarar han bestämt. "Allt bevaras och arkiveras."
   "Även om vi skriver sånt som är kritiskt och politiskt inkorrekt?"
   "Ja."
   "Hur kan du vara så säker på det?"
   "Dels därför att vi lever i en demokrati med full yttrandefrihet, och det vore en skymf mot yttrandefriheten att förstöra textmaterial för att innehållet inte stämmer överens med rådande normer och värderingar. Alltså tas det tillvara och arkiveras i någon underjordisk gång under Kungliga biblioteket. Dels därför att människan är ett samlardjur, en dokumentationsfanatiker som tvångsmässigt bevarar allt som överhuvudtaget går att bevara åt eftervärlden. Livet och tillvaron har inte längre något värde i sig. Vi betyder ingenting — inte ens de behövda betyder något. Det enda som verkligen är värdefullt är det vi producerar. Eller rättare sagt: att vi producerar. Vad det är vi producerar spelar mindre roll, bara det går att sälja eller arkivera. Eller både och."

Den natten drömmer jag om Jock. Vi är på stranden. Det är höst och blåsigt. Molnen seglar som ulliga skepp över himlen, solen leker tittut mellan dem. Havet dånar och frasar. Vi springer på stranden. Jag stannar. Jock hoppar och dansar omkring mig, skäller och ser förväntansfullt upp på mig med de där uttrycksfulla bruna ögonen. Jag böjer mig ner, plockar upp en tjock träpinne ur sanden, ropar: "Hämta!" och kastar iväg. Han ger upp ett skall och rusar iväg, hämtar pinnen och vänder tillbaka, släpper den framför mina fötter, ser på mig, flämtande, frustande, öronen framåtvända, svansen ihärdigt viftande. Jag klappar honom.
   "Duktig Jock", säger jag. "Fin hund."
   Och plockar upp pinnen och kastar iväg den igen. Och Jock far efter den så att sanden ryker och hans öron fladdrar i fartvinden, hämtar pinnen, kommer tillbaka och släpper den återigen vid mina fötter, varpå jag klappar och berömmer honom ännu en gång, och vi gör det igen, och igen, samma sak gång på gång medan havet dånar, molnen seglar och solen, som sakta sjunker mot horisonten i sydväst, färgar molnen rosa och himlen orange. Det är bara detta, hela drömmen är bara Jock och jag och pinnen och stranden och havet och tiden som går, och det är allt, det är det hela. Och det är lycka.

Nästa kväll sitter Jodde och jag i mitt allrum, han i soffan, jag i en fåtölj, och jag berättar om Jock och min kärlek till honom. Jodde gör sig inte ett dugg lustig över min berättelse för att den handlar om kärleken till en hund, inte ens när jag talar om hundens kärlek till mig; han lyssnar med inlevelse och respekt. Och jag fortsätter berätta, om mitt hus, om Liam.
   Sedan berättar Jodde för mig om en kvinna han älskade när han var i min ålder. De levde tillsammans, han var mycket lycklig med henne. Men så fort hon hade blivit gravid med honom, lämnade hon honom.
   "En morgon när jag vaknade var hon bara borta", säger han. "Efter det blev jag kall. Jag kunde inte älska. Jag kunde inte ha sex. Kunde inte närma mig någon människa. Och tiden bara gick. Plötsligt var jag sextio och hamnade här."
   "Hur är det nu då?" frågar jag.
   "Vad menar du?" frågar han, fast jag ser på hans ögon och på hans mun som mjuknar att han förstår vad jag menar.
   "Skulle du kunna nu?" förtydligar jag.
   "Kunna vadå?" och nu är där något retsamt i hans blick, och det gör mig generad.
   "Äh, du vet..." mumlar jag. Det hettar om kinderna, och jag inser att jag rodnar, jag rodnar som en tonåring, och det gör mig ännu mer generad. Jag tittar bort.
   Det är tyst mellan oss en stund. Så säger han:
   "Dorrit. Kom och sätt dig här." Hans röst är mild och vänlig, inte alls befallande. Men den är bestämd, som rösten hos någon som vet exakt vad han vill, och det gör att det skälver i mig, det gör att det ilar och kittlar i underlivet. Det är en välbekant känsla — det var såhär det var med Liam. Liam lät också som om han visste vad han ville, och han kunde också få mig att skälva bara genom att med mild röst uttrycka en enkel önskan. Jag har alltid haft lätt för att tända på människor som vet vad de vill och har förmågan att ge uttryck för det utan att gapa och skrika. Så det skälver och kittlar och ilar i mig. Men jag säger inget och gör inget, sitter bara kvar i fåtöljen och är generad.
   "Jag vill att du sätter dig här i soffan bredvid mig", säger Jodde med samma milda röst, och jag tittar inte på honom men jag känner att han tittar på mig, det känns i hela ansiktet att hans blick söker min. "Och jag vill att du gör det nu", lägger han till.
   "Varför det?" får jag fram, hest.
   "Det vet du", svarar han och skrattar till, ett mjukt kort skratt. "Kom nu."
   Och jag försöker, jag försöker faktiskt få ordning på benen och armarna och häva mig upp ur fåtöljen, men jag har blivit ett geléktigt skälvande viljelöst våp — nej förres ten, inte viljelöst, för jag vill, jag vill så det värker — och kan inte kontrollera, än mindre styra, mina lemmar. Jag ger upp. "Du får nog komma och hämta mig", viskar jag.

Han gör det. Han reser sig ur soffan, kommer fram till fåtöljen och lyfter upp mig i sina armar, bär över mig till soffan. Och jag gör ingenting, hänger bara slapp i hans famn, låter mig placeras på dynor och kuddar. Jag gör ingenting när han kysser mig, jag kysser bara honom tillbaka, hungrigt äter jag mig in mellan hans läppar, suger på hans tunga som om den vore en spene och jag ett utsvultet lamm. Och jag gör ingenting när han klär av mig plagg efter plagg, ingenting när han betraktar mig när jag ligger där avklädd framför honom, särar bara en aning på benen inför hans blick. Jag gör ingenting när han tar i mig, känner på min hud, sökande, som om han letade efter ärr och andra spår efter ingrepp, övergrepp, olyckor; när han smeker mina kinder, min hals, brösten, magen, låren, skinkorna, skötet. Och jag gör ingenting, absolut ingenting, rör inte en fena när han böjer sig fram mellan mina lår och pressar sin varma tunga mot skötet, gör ingenting när han spänner musklerna i tungan och börjar slickar mig, jag gör ingenting mer än låter det gå för mig i vita varma vågor som sköljer och sköljer genom mig. Och när det har gått för mig, sekunden efter, innan jag ens har hunnit hämta andan, plöjer han in i mig, framifrån, ovanifrån, stödd på armarna, och stöter ömsom hårt och ömsom långsamt, gäckande. Han knullar mig, det här är verkligen att bli knullad; han tar mig, han tar mig så som en veritabel manschauvinist och kvinnoförtryckare skulle ta en kvinna. Och jag gör ingenting, absolut ingenting, och det är, det är. Det är gudomligt — jag finner inget annat ord för det.

Jag trodde inte att det skulle fungera att ha sex här; jag trodde inte man skulle vilja eller orka, dels på grund av ångest och stress och andra psykiska besvär, dels och kanske framför allt på grund av kameraövervakningen som när allt kommer omkring omöjliggör ett äkta privatliv. Men man upplever det inte så; vi är ju alla övervakade överallt hela tiden, oavsett vad vi gör, och ganska snart upphör man att fästa någon vikt vid det. Det blir naturligt. Det blir antagligen ungefär som förr i tiden, för länge sedan, när religionen hade en naturlig plats i det dagliga livet, och människor trodde att Gud höll ett ständigt vakande öga över dem och såg allt de gjorde oavsett om de arbetade, lagade mat, satt och sket, petade näsan, onanerade, älskade, födde barn eller mördade någon.
   Så vi älskar, Jodde och jag. Och vi älskar på gammaldags vis. Han är förföraren, initiativtagaren, den aktive, han tar för sig av mig och jag tar emot, tillåter mig att vara passiv och lite undergiven, och det är som att älska med Liam igen, fast bättre. Det är helare och lugnare, och det är tillåtet. Vi behöver inte känna oro eller skuld för att vi gör det på ett föråldrat och patriarkalt vis och njuter av det, för vi lever utanför samhället och har inget och ingen att oroas och känna skuld inför. Och vi behöver inte skiljas åt gång på gång för att Jodde måste hem till nån familj. Vi kan inte flytta ihop, det får man inte göra här, men vi kan sova över hos varandra hur mycket vi vill. Jag är inte "den andra kvinnan", jag är kort och gott Kvinnan.
   Min libido har alltid varit stark, och jag har alltid före dragit att ha sex med män. Och jag har alltid föredragit att ha sex med män på det här sättet, har alltid velat känna mig belägrad, omsluten och närmast hanterad. Och jag har alltid tillåtit mig att ge efter för denna vilja, denna lust, har alltid sökt mig till män som har varit beredda att skänka mig njutning på det sättet.
   Jag inser nu att det måste vara det som är felet, det är det som har hindrat mig från att få en fast partner, för ingen man ute i samhället vill — eller vågar — liera sig på allvar med en kvinna som lever ut en passiv-undergiven läggning. Det kan, om det kommer ut, mycket lätt leda till missförstånd. Han kan bli anklagad för förtryck och otillbörligt utövande av manlig kroppsstyrka, och även om han till äventyrs skulle frikännas i rätten kan det ändå skada hans karriär och sociala status. Han löper mycket stor risk att bli fråntagen rätten att vara aktiv förälder. Och en sådan man är chanslös, han slutar obönhörligt som umbärlig. Och en kvinna som jag hade inte kunnat försvara och rentvå honom, för henne skulle ingen lyssna på, eftersom en kvinna med passiv-undergiven sexuell läggning blir behandlad som ett offer: hon blir inte trodd eftersom alla tror att hon är kuvad och hjärntvättad av mannen.
   Ja, det måste vara därför jag aldrig har lyckats få en fast manlig partner. Inte förrän nu. Först nu och här, där vi alla lever på samma premisser, med vetskapen om att vi kommer att sluta som hjärndöda kollin i respirator. Här har jag träffat en man som både vill och vågar ge sig hän med mig och stå för det.

*


Träningsexperimentet är avslutat. Jag har fått vila upp mig en vecka, och ska nu läggas in på enhetens lasarett för operation; min ena njure ska doneras till en läkarstuderande tvåbarnsmor. Jag är mycket rädd, har aldrig blivit opererad eller sövd förut. I natt sov Jodde hos mig. Vi älskade, sedan grät jag. Han försökte lugna och trösta.
   "Jag har bara en njure", sa han. "Det går hur bra som helst, jag märker ingen skillnad."
   "Det är inte det", sa jag. "Jag är rädd att jag aldrig ska vakna upp igen. Jag är rädd att jag aldrig ska få se dig mer." Han var tyst en stund, såg på mig. Så sa han:
   "Den dagen kommer, det vet du. Det vet vi båda två och det måste vi leva med. Men den kommer inte nu. Inte i morgon."
   Inte nu. Inte i morgon. Det lugnade mig, och jag somnade strax.

Operationen går bra. Tvåbarnsmamman får min njure, och det går också bra, får jag veta. Jag skrivs ut. Är konvalescent en tid, men jag är stark och fungerar snart nästan som vanligt igen: arbetar, träffar Ilse och Barbarella som också nyligen har genomgått varsin operation. Ilse har donerat en del av levern. Barbarella har precis som jag donerat en njure.
   En eftermiddag sitter vi i bastun alla tre och jämför våra ärr. Det är ingen annan närvarande här inne, förutom övervakningskameran förstås. Barbarellas ärr är mycket större än mitt, men mitt är fulare, valkigare. Ilses ärr är störst och väldigt valkigt och ännu blåaktigt, men så är det också det färskaste. När vi har pratat färdigt om ärren säger Ilse:
   "Dorrit, jag har en sak att berätta för dig. Om din syster."
   "Min syster?"
   "Ja. Hon hette Siv, inte sant?"
   "Hon var här. Hon bodde på avdelning 86."
   "Är det sant? Hur vet du det?"
   "När jag låg inne nu, för levern, så träffade jag en sjuksköterska, en Carmela Vitbo..."
   "Vitbo? Är hon släkt med Göran Vitbo?"
   "Hon är hans dotter. Göran Vitbo var rektor på vår skola", förklarar hon för Barbarella, innan hon fortsätter: "Carmela kände igen mitt namn, och jag kände ju igen hennes, så vi kom att prata om folk hemma i byn och kollade om vi hade några gemensamma bekanta, och jag skulle just till att nämna dig, när hon utbrast: 'Siv Weger! Kände du henne?' 'Nej, men jag känner hennes syster', sa jag. 'Hon bor på 101:an, vi träffas varje dag.' Det gjorde väl inget att jag sa det?"
   Hon ser ängsligt på mig.
   "Absolut inte", säger jag. "Berätta nu vad du vet om Siv!"
   "Okej. Carmela träffade Siv flera gånger, för hon, Carmela alltså, har jobbat här i många år och varit allt från handledare vid försök och experiment till avdelningsföreståndare på lasarettet. Siv kom hit vid femtio, som de flesta av oss, var tydligen med om en oerhörd massa medicinska försök, och gick igenom tre organdonationer och ett antal huddonationer. Hennes ben såg ut som lapptäcken, sa Carmela. Hon betraktades tydligen som en riktig stålgumma. Och så mötte hon kärleken här, precis som du. Hon träffade en kvinna som hette Ellen eller Elin, Carmela kunde inte komma ihåg vilket, och de var ihop tills Ellen eller Elin stod på tur för en hjärtdonation."
   Jag känner ett hugg i mitt eget hjärta och drar häftigt efter andan. Jag tänker på Jodde som är så mycket äldre än jag och har varit här så mycket längre. Jag blundar, tänker: Inte nu. Inte i morgon.
   Ilse fortsätter:
   "Efter det lade Siv in en ansökan om slutdonation." "Vad är det för något?" frågar jag.
   "Det är en ansökan om att snarast möjligt få donera ett livsuppehållande organ."
   "Kan man ansöka om det?" säger Barbarella.
   "Visste du inte det?" säger Ilse.
   "Det visste inte jag heller", säger jag.
   "Nå, nu vet ni i alla fall. Hur som helst så beviljades ansökan — det gör de visst alltid — och bara ett par veckor därefter behövdes det ett hjärta med Sivs blodgrupp. Och ja... Det är tre år sedan."

Jag är inte överraskad. Som jag redan nämnt har jag inte funnit det särskilt troligt att min syster ännu skulle finnas i livet. Jag hade blivit förvånad om hon gjort det och om jag hade stött ihop med henne här, livs levande och bara betydligt äldre än då jag såg henne senast för snart sju år sedan. Jag har hela tiden tagit för givet att hon var borta, död. Men det är skillnad på att ta något för givet och att få det bekräftat. Det är stor skillnad. Och det är faktiskt inte mycket till tröst att hennes hjärta lever vidare i någon som behöver det bättre än hon: någon som har barn som behöver sin mamma eller pappa och som nu har det, tack vare en umbärlig människa.
   Men jag är inte ledsen, inte först och främst, jag är arg. Jag är plötsligt och oväntat ursinnig.
   "Men JAG då?" utbrister jag och slår handen hårt i den brännheta bastuväggen. "JAG kanske behövde min syster, varför är det ingen som tänker på sånt? Att syskon kan behöva varandra."
   Jag slår i väggen, upprepade gånger, tills Barbarella och Ilse sätter sig på varsin sida om mig och håller om mig; deras varma svettiga kroppar klibbar mot min.
   "Du vet att syskonrelationer inte räknas", säger Barbarella. "Det är bara nya konstellationer som räknas. Människor som sätter nytt bo och producerar nya människor. Det vet du; du vet att allting måste röra sig framåt."

Ja. Så är det. Allting måste röra sig framåt. Människor måste hela tiden få större köpkraft, och för att köpkraften ska kunna bli större måste produktionen hela tiden öka, och för att produktionen ska kunna öka måste sysselsättningen öka, och därmed måste barnafödandet också hela tiden öka. Och alla måste delta. Och de som inte gör det är umbärliga och kan därför tas bort, plockas isär och tjäna som reservdelar åt dem som lydigt strävar framåt mot ett mål som hela tiden flyttas lite längre fram, lite högre upp, alltid precis utom räckhåll.

*


Tiden går. Jag har fyllt femtioett. Jodde är sextiosex, en hög ålder för en umbärlig. Men han känns inte gammal, han är stark, vital och potent. Själv känner jag mig inte heller gammal, jag känner mig yngre än på länge. Kanske beror det på att jag är åtrådd, på att jag älskar och är älskad.
   Jag skriver. Är i princip klar med romanen, håller bara på och finputsar. Läser och gör småändringar och läser om igen, vill inte släppa taget.
   Jodde skrattar åt mig, kallar mig "hönsmamma". Det är på kvällen. Vi ligger i min säng, nakna.
   "Blir du inte också sådär då?" frågar jag. "När du är nästan klar med något och vet att du snart måste skiljas från det och börja på något nytt?"
   "Men då så! Varför skrattar du då åt mig för?" Jag nyper honom lekfullt i ena bröstvårtan.
   "Vet inte", svarar han och nyper tillbaka.
   "Aj!" säger jag.
   "Det där kan inte ha gjort ont", säger han.
   "Nej."
   "Varför sa du aj då?"
   "Vet inte", svarar jag och i nästa sekund har jag honom över mig, hans styrka, vitalitet och potens. Vi älskar.
   Den natten drömmer jag om Jock och stranden och pinnen som jag plockar upp och kastar gång på gång, och som han gång på gång hämtar tillbaka till mig. Men drömmen är annorlunda den här gången. Ibland är det inte Jock som kommer tillbaka med pinnen i munnen, utan Jodde som springer mot mig med armarna utsträckta. Och ibland är det inte jag som kastar pinnen, utan Jodde, och när Jock kommer tillbaka med den berömmer vi honom båda två. Och så är vi plötsligt vid huset, mitt hus. Vi går in i det och vi bor där alla tre. Jodde hänger upp tavlor på väggarna, inramade fotografier. Jag frågar:
   "Vad är det där för fotografier?" "Ser du inte det?" säger Jodde. "Det är våra barn." "Våra barn?" säger jag, och sedan vaknar jag.

Jag berättar inte om drömmen för Jodde. Den skrämmer mig. Den var vacker och vi var lyckliga i den, ändå kändes den hotfull. Jag försöker glömma drömmen, skaka den av mig, men det går inte, den har fastnat i mitt medvetande och sitter där hela dagen och färgar av sig på allt jag gör. Och nästa natt drömmer jag den igen. Den här gången är vi inte i huset, utan här, i mina två rum på avdelning 101, annars är drömmen i stort sett identisk.

Efter ytterligare några dagars läsande och småändrande, bestämmer jag mig till slut för att romanen nu är klar, bränner över den på en CD-skiva som jag stoppar in i ett pappersfodral, som jag i sin tur skriver titeln och mitt namn på. Sedan vet jag inte vad jag ska göra med den — jag kan ju inte skicka den till mitt förlag eller någon annanstans — så jag låter den ligga på skrivbordet.

Jag börjar skissa på den nya berättelsen, den som ska utspela sig i börsmiljö. Men det går trögt. Jag har blivit trött på sista tiden, matt och lite yr. Först tror jag att det beror på att jag återigen deltar i ett fysträningsprogram — det verkar ha blivit min nisch, vilket jag är mycket tacksam för eftersom det är långt mer hälsosamt än att tvingas bli tablettmissbrukare eller ingå i försök med olika lösningsmedel, kosmetika, alkohol, nikotin och andra preparat och berusningsmedel. Denna gång handlar träningsprogrammet om mätningar av syreupptagningsförmågan och muskelvolymen. Efter de första inledande testerna som togs på oss som deltar fick jag veta att jag har kondition som en tjugoåring. Men nu, halvannan månad in i projektet, känner jag mig alltså mycket trött, och jag är rädd att jag inte får tillräckligt med vitaminer eller att jag är uttorkad, att det är därför jag känner mig så matt och yr hela tiden.
   Så en morgon vaknar jag av att jag är kraftigt illamående och måste rusa upp på toaletten. Jag kräks. Hela världen gungar och jag mår verkligen pyton. Efter att jag har fått i mig frukost känner jag mig emellertid lite bättre, och det är då jag börjar ana vad det är som händer med mig, vad det är som försiggår i min kropp. Men jag slår bort tanken, och det är först efter att det där morgonillamåendet har pågått i drygt en vecka som jag går till lasarettsbyggnaden, in på apoteket och ber om ett g-test.

Och det är så. Jag väntar barn. Jodde och jag ska bli föräldrar.
   När jag berättar det för honom, tror han först att jag skämtar. När han förstår att jag talar sanning, tar han min hand mellan båda sina och kysser den. Så kysser han mig på pannan, viskar:
   "Min älskade."
   Han håller om mig, min panna mot hans nyckelben, hans kind mot mitt öra, och han viskar samma ord om och om igen: "Min älskade. Min älskade."
   När han släpper mig och jag ser hans ansikte är han blank i ögonen. Jag tolkar det som rörelse.
   Senare, när vi ligger i sängen tillsammans, gråter han, tyst och återhållet.
   Jag lägger mig på sidan, ansikte mot ansikte med honom, stryker honom över kinden och frågar vad det är, om han inte mår bra. Han svarar att det inte är någon fara med honom, att han bara är glad.
   "Jag gråter för att jag är så lycklig", säger han.
   Men han låter inte lycklig.
   Jag berättar för honom om min dröm, om honom och Jock och mig på stranden, och att vi går in i mitt hus, som i drömmen är vårt gemensamma hem, och att han hänger upp tavlor på våra barn på väggarna.
   "Så fint", säger han. "En sådan vacker dröm."
   "Nu kan den bli verklighet", säger jag.
   Som svar lägger han armarna om mig och trycker mig så hårt mot sin kropp att jag knappt får luft.

Nästa eftermiddag när jag kommer till fysträningen, får jag besked om att jag genast ska gå till läkarmottagningen. När jag kommer dit blir jag visad in i ett rum. Där inne väntar en läkare, Amanda Jonstorp, som jag har träffat några gånger förut, samt enhetschefen, Petrina Runhede.
   "Sätt dig", säger Petrina, hon har ett vänligt men allvarligt uttryck i ansiktet.
   Jag sätter mig.
   "Det har kommit till vår kännedom," säger hon, "att du är gravid."
   "Ja", säger jag. Jag är inte förvånad; dels registrerar övervakningskamerorna det mesta, dels har det naturligtvis noterats att jag skaffade mig ett g-test på apoteket häromdagen.
   "Du måste genomgå en gynekologisk undersökning." "Självklart", säger jag.
   "Det är väl lika bra att vi klarar av det meddetsamma", säger Amanda med ett spänt drag över munnen som jag antar är ett försök till ett leende.
   "Ja", säger jag och blir plötsligt orolig, men inte för undersökningen, det var längesedan jag upphörde att oroa mig för eller finna det genant med gynekologiska undersökningar. Nej, det är något annat, något som har med Amandas leende och Petrinas vänliga allvar att göra, det är något med stämningen här i rummet.
   "Följ med här", säger Amanda, och jag reser mig och följer efter henne in i ett intilliggande rum, där det står en gynekologstol och ett högt bord av rostfritt stål som det ligger instrument på. I rummets ena hörn står en skärm.
   "Gå du in där och klä av dig på underkroppen, så hämtar jag syster så länge", säger Amanda.

Jag ligger i stolen, med benen upphängda i klykorna och brett isär. Amanda är inne med ena handen i mitt underliv, hon är omsorgsfull och försiktig, mumlar för mig obegripliga fraser till sköterskan. Så säger hon till mig:
   "Ja, nog är du gravid alltid. Femte eller sjätte veckan, skulle jag tro, kan det stämma?"
   "Ja", svarar jag.
   "Okej, du kan klä på dig igen, och komma in till Petrina och mig."

Amanda står upp. Petrina sitter bakom skrivbordet. Jag sätter mig mittemot henne. Hon ser mig rakt i ögonen med sin innerliga blick.
   "Du har..." hon harklar sig. "Du har två saker att välja mellan, Dorrit."
   "Va? Vadå välja? Jag tänker inte göra abort, aldrig i livet!"
   "Nej, det är inte det, du ska inte göra abort. Åtminstone inte förrän vi har tagit ett fostervattenprov, vilket vi ju måste göra, det förstår du kanske. Med tanke på din ålder, menar jag."
   Vi, tänker jag. Vilka vi? Det enda vi som finns i det här är Jodde och jag. Men jag säger inget, vill inte verka hysterisk.
   "Det du har att välja mellan är att... att..." hon stakar sig och måste ta ett djupt andetag innan hon fortsätter: "att donera fostret för transplantation, eller bära det tiden ut och adoptera bort det. Det senare är naturligtvis det säkraste alternativet, för barnet alltså, men kanske också det mest plågsamma för dig, så tänk över det noga."
   Jag stirrar på henne. Är hon dum? tänker jag.
   "Du förstår inte", säger jag sakta, förklarande. "Det här är mitt<i /> barn. Mitt och Joddes. Vi ska bli föräldrar. Du kan inte bestämma vad vi ska göra med vårt barn. Vi är inte umbärliga längre. Vi har blivit behövda."
   "Nej, Dorrit. <i>Ditt barn
är behövt — såvida det alltså inte visar sig ha Downs syndrom eller något annat funktionshinder. Du är och förblir umbärlig. Och vad Jodde Alby beträffar..."
   Hon avbryter sig.
   "Men hur kan jag vara umbärlig nu?" frågar jag. "Jag ska ju bli förälder! Jag producerar ett barn här!"
   "Men du måste förstå..." säger Petrina. "Du är ju över femtio, hur lämplig tror du att du egentligen skulle vara som förälder?"
   "Jag är väl inte mindre lämplig än andra föräldrar! Jag har stor livserfarenhet, förmåga att älska och vårda, jag är frisk och stark, mentalt såväl som fysiskt. För inte så länge sen fick jag veta att jag har en tjugoårings kondition."
   "Det handlar inte bara om kondition."
   "Det sa jag inte heller", säger jag.
   Hon väljer att nonchalera min invändning.
   "För det första," säger hon, "har människan en begränsad livslängd. Under flera århundraden ökade den genomsnittliga livslängden, men nu har den legat stilla under flera decennier. Och för det andra..."
   "Det här barnet", avbryter jag, "hinner gott och väl bli vuxet innan vare sig jag eller Jodde trillar av pinn. Vi kanske inte kommer att få några barnbarn, men vi hinner nog fasen fullfölja vårt ansvar som föräldrar."
   "Och för det andra," upprepar Petrina, nu med högre röst, "skulle ni vara jämngamla med barnets kamraters mor- och farföräldrar. Det är stor risk att ert barn skulle känna sig annorlunda och utstött och kanske bli mobbat. Dessutom är umbärliga föräldrar knappast ett gott föredöme för ett barn."
   "Har man barn är man inte umbärlig", framhärdar jag. "Stämpeln som umbärlig skulle sitta kvar", svarar Petrina.
   "Vilken stämpel? Jag har ingen stämpel. Jodde har ingen stämpel."
   "Ni skulle inte vara några bra förebilder", säger Petrina. "Ni skulle — på ett eller annat sätt — bli en börda för ert barn, något att skämmas för. Det är naturligtvis mycket tacknämligt att ni har avlat ett barn, och om du kan förmå dig att bära det genom hela graviditeten är du värd all heder. Du ska givetvis slippa föda det av egen kraft, det kommer att fastställas ett datum för kejsarsnitt då du blir helt nersövd och slipper se eller höra någonting. Samhället kommer att tacka dig på alla upptänkliga sätt. Men — och detta är ett mycket bestämt men — vi kan inte låta dig verka som förälder. Det är helt uteslutet. Och vad beträffar Jodde..."
   Hon avbryter sig igen, och den här gången reagerar jag. "Vadå? Vad är det med Jodde?"
   "Han har alltså inte berättat?"
   "Berättat vadå?"
   Hon stirrar stumt på mig.
   "Det har varit bestämt i flera veckor", säger hon. "Vilket? Vad pratar du om?"
   "Jag... jag är verkligen ledsen att du får veta det så här, Dorrit, men det är nog försent för honom själv att..."
   "Men ut med det nu, människa!" utbrister jag. Och då får hon det äntligen ur sig:
   "Nu i eftermiddag har Jodde Alby lagts in för en leverdonation."

Jag springer. Jag springer i korridorer, nerför spiralformade brandtrappor — hissarna är för långsamma — och genom kulvertar. Mina steg ekar i de kala gångarna, ekot slår mot väggarna, mot taket och hamrar sig in i mitt huvud och blandas med ekot av orden: har alltså inte berättat-rättaträttat-tat. . . varit bestämt i flera veckor-veckor-veckor-kor.. . ledsen att du får veta det såhär-såhär-såhär-här. Och jag springer uppför andra brandtrappor, in i fönstertakförsedda gångar med dagsljus, i fler spiraltrappor, runt och runt och orden går runt och runt — för sent-för sent-för sent för honom-nom-nom själv-älv-älv-älv... nu-nu-nu i eftermiddag-ag-ag-ag... en lev-lev-lev-leverdonation-leverdonadona-donation... — och jag blir yr av orden och ekot och spiraltrapporna och rusar vinglande vidare ut i andra korridorer, nerför ytterligare en trappa, ut i en sista kulvert, den gröna, och slutligen in genom den tunga plåtdörren till operationsavdelningen.
   Där möts jag — självklart blir jag mött; kamerorna har såklart följt mig, och Petrina har förstås förstått vart jag var på väg och ringt ner och förvarnat — av två stadiga biträden i mossgröna operationskläder. De blockerar min väg, bildar en mänsklig avspärrning, likt kravallapoliser fast med munskydd och duschmössliknande hårsamlare i stället för visir och hjälm. Den ene lossar på munskyddet så att det bara hänger från ena örat i sitt elastiska band och blottlägger ett stort födelsemärke på hans överläpp, och så säger han:
   "Det har redan hänt, Dorrit. Jodde Alby ligger redan på operationsbordet. Vi beklagar."
   Jag stirrar på honom. Jag stirrar på födelsemärket. Så försöker jag forcera denna tvåmannamur, detta levande kravallstaket, genom att snabbt ducka och dyka in mellan biträdena, men det lyckas jag förstås inte med; de är för stora, för starka, för beredda, och den andre — som inte har hunnit få av sitt munskydd — fångar upp mig, kopplar mina armar i ett grepp på ryggen, håller fast mig så, bakifrån. Jag kämpar för att komma loss, men då hårdnar hans grepp så att det gör ont i överarmarna.
   "Det har redan hänt, hör du inte?" säger han och hans röst är underligt mild mot min nacke, som om han försöker låta lugnande, han låter som om han försöker trösta mig — en underlig kontrast till det polisgrepp han håller mig i. Han fortsätter, med samma milda stämma:
   "Du kan inte göra något. Narkosläkaren har redan framkallat total hjärninfarkt. Jodde är borta."
   Jag gör en sista kraftansträngning för att komma loss, men inser att jag bara tröttar ut mig, och ger upp. Han måste känna uppgivenheten i mina lemmar, för han släpper mig. Jag slätar till mina kläder och vänder mig om, masserar mina överarmar.
   "Jag vill i alla fall se honom", säger jag med så behärskad röst jag kan förmå.
   "Det är inte lönt", säger han med födelsemärket på överläppen. "Han är död. Andningen hålls i gång av respiratorn, hjärtat slår och blodet syresätts, men det är inte på riktigt, det vet du mycket väl. Det är inget riktigt liv. Han kan inte uppfatta något. Han kan inte höra eller känna något."
   "Men det kan jag", säger jag. "Låt mig se honom en sista gång."
   "De opererar nu, de håller på att ta ut hans lever, du kan inte gå in där nu. Jag är ledsen. Du får gå tillbaka, gå hem igen. Om du vill kan vi boka ett akutbesök hos din psykolog. Vem går du till?"
   "Jag behöver ingen psykolog. Jag behöver se Jodde. Det är det enda jag behöver, det enda jag vill och det enda jag kommer att gå med på. Får jag inte det, tar jag livet av mig. Och jag kan försäkra er att jag vet hur jag ska göra det så snabbt och effektivt att ni inte hinner hindra eller rädda mig."
   Oavsett om de tror mig eller ej, så är det ett argument som de måste lyssna på. Jag vet att jag är värdefull som umbärlig: jag är helt igenom frisk, har ännu nästan alla organ i behåll, och väntar dessutom barn. Mig vill man inte riskera att förlora. Biträdet som höll fast mig, tar nu av munskyddet och säger:
   "Vi kanske kan ordna det. Men det får bli först efter att de är klara med levern."
   "Men då ska de ju ta..." börjar födelsemärket.
   "Jo, men de brukar ju ändå ta en paus emellan", avbryter den andre. "Och det är ingen brådska. Det där ska ju bara in i bankerna ändå."
   Jag vet vad de pratar om, de pratar om Joddes andra kroppsdelar, sådana som kan förvaras under längre tid och som man alltid tar tillvara om de är medicinskt och åldersmässigt användbara: hornhinnor, hjärtklaffar, benvävnad och annan vävnad som läggs i näringsvätska eller fryses ner och sparas i olika vävnadsbanker. Jag vet att man alltid passar på att ta tillvara allt som går att ta tillvara efter en slutdonation. Det är ren rutin och görs naturligtvis även på behövda människor som till exempel råkar ut för olyckor och får skallskador som är så allvarliga att de inte går att behandla.

Biträdena visar in mig i ett litet vilrum med säng och skrivbord och fönster ut mot en park. Det är ett riktigt fönster och en riktig park, ingen vinterträdgård med medelhavs-eller tropiskt klimat. Där ligger en damm med änder och doppingar och andra sjöfåglar som simmar omkring och dyker efter föda. Dammen är omgärdad av syrenbuskar och höga kastanjer. Både buskarna och trädkronorna är översållade av ståtliga blomklasar som är på väg att slå ut. Det är visst vår.
   Biträdena låser dörren om mig innan de går till operationssalen för att fråga läkarna om jag kan få se Jodde innan de tömmer hans kropp på allt användbart. Jag går fram till fönstret, tar i handtaget — jag gör detta automatiskt, det är snarare en reflexrörelse än en överlagd handling — och försöker vrida handtaget uppåt, men det är låst. Så ser jag mig omkring i rummet, synar väggarna och taket med blicken, och det är som jag trodde, som jag kände på mig: det är tomt, här finns ingen kamera.
   Biträdet med födelsemärket kommer tillbaka.
   "Det går bra", säger han. "Men det tar ett par timmar, och du får vänta här. Och vi har order på att vi måste låsa. Jag hoppas du förstår."
   Jag nickar.
   "Vill du ha något medan du väntar?"
   "Nej tack."
   Han ska just vända och gå, när jag ändrar mig:
   "Jo, förresten. En sån där ansökan. Ett sånt där formulär, du vet."
   "Vadå för formulär?"
   "Där man fyller i att man snarast möjligt vill donera ett livsuppehållande organ."
   "Är du säker? Efter vad jag har hört är du gravid."
   Jag svarar inte, ger honom bara en lång blick. Han tittar bort, ser illa berörd ut, går ut och kommer tillbaka med ansökningshandlingar.

Jag har fyllt i min ansökan, sitter vid skrivbordet och plockar förstrött med pennor och radergummin, tejprullar, gem och andra skrivbordsattiraljer medan jag tittar genom fönstret ut i parken, på dammen, på fåglarna som glider omkring, följer en gräsandhanne med blicken när han simmar i land och vaggar uppför de runda stenarna som ligger i strandkanten. Han kommer upp på gräsmattan, där han stannar och skakar på sig så att vattnet stänker omkring honom. Så vaggar han vidare i gräset, stannar upp, börjar sedan klumpigt småspringa med sina stora ankfötter medan han flaxar med vingarna, flaxar och flaxar, och lyfter. Flyger i en vid båge över dammen, in mellan kastanjerna och försvinner utom synhåll.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki