FANDOM


Av Gunnel Beckman

Linda sitter vid bordet och väntar.
   Hon sitter framåtlutad med huvet i händerna, det långa håret hänger ner som gardiner kring hennes ansikte. Hennes hjärta dunkar av otålighet, men otåligheten märks inte. Det ser ut som om hon satt och drömde eller bara njöt av värmen och syrendoften som strömmar in genom det öppna fönstret. Men i själva verket lyssnar hon spänt på ljudet av moderns klackar, på alla hennes rörelser.
   Hennes mor springer fram och tillbaka — hon packar, hon letar efter sin handväska, efter nycklarna och värktabletterna och busskortet, hon vattnar krukväxterna och går på toa... Hon suckar högt och ofta och ibland stannar hon upp och stönar.
   Men Linda frågar inte längre hur hon mår, om det värker mycket. Hon orkar inte längre känna något deltagande. Nu väntar hon bara intensivt på att mamma ska ge sig iväg. Hon säger ingenting för att hon är rädd att rösten ska avslöja otåligheten, ska röja hur ivrig hon är att äntligen bli ensam.
  — Var är min yllekofta, utropar modern nervöst och hennes klackar smäller runt ett varv till.
  — Men, snälla mamma, inte behöver du nån kofta i den här värmen — det är ju jättevarmt nu redan — idag kan man gå i baddräkt hela dan...
  — Ja, du kan ja, men tänk på mej, som ska sitta i den där dragiga bussen i flera timmar och sen hos tandläkarn — där brukar vara iskallt i väntrummet, vilken förfärlig otur att jag skulle få tandvärk så här på semesterns andra dag... Antagligen är det väl varbildning — annars skulle det inte värka så — det kommer att förstöra hela min ledighet!
  — Nu måste du gå snart, mamma, klockan har slagit nio.
  — Som om jag inte hörde det ... låt bli att jäkta mej, jag är stressad nog ändå. Hon skramlar med en kaffekopp på diskbänken. Ja, då skulle jag väl vara färdig ... usch, vad det är oroligt att lämna dej ensam nu då hunden är hos veterinärn och grannarna inte har flyttat ut än. Men det är alltid så, alltid har jag otur, allting ska alltid sammangadda sej... Hennes klackar kommer fram till Linda, hon stryker hastigt över hennes hår. — Ajö då, älskling — du lovar väl att vara försiktig ... och du lovar väl att absolut inte röka?!
  — Men, mamma, du pratar som om jag vore nån jäkla barnunge! Lindas röst blir plötsligt ilsken. Du låter som om jag skulle lämnas på en öde ö eller i en skog full av rövare Jag kommer att ha det störtskönt i hammocken — sitta och sola och lyssna till musik och kylskåpet är ju fullt av mat och läsk — stick nu, mamma, för annars kommer du bombsäkert för sent! Hennes ton blir vänligare. Ta det lugnt nu, moster Britta kommer ju ut i morron bitti.
  — Du förstår inte hur det känns för den som har ansvar. Moderns röst är gråtmild. Du glömmer väl inte att låsa efter mej...
   Linda biter ihop tänderna för att inte skrika.
   Hon sitter kvar vid bordet en lång stund. Hon stryker undan håret och drar djupa andetag. Spänningen i kroppen släpper långsamt, hjärtat saktar farten och händerna darrar inte mer. Plötsligt blir hon medveten om syrendoften och den varma sommarvinden, om lövsångarnas sjungande i stora lönnen och småfåglarnas tjatter i buskarna.
   Lättnaden över att vara ensam är obeskrivlig. Men ilskan ligger fortfarande och jäser — hon känner sig elak och upprorisk. "Du förstår inte hur det är att ha ansvar", sa mamma. Det sa hon ofta. Varför kan hon inte lämna över litet av det ansvaret till Linda själv? Ända sedan Linda var liten, och man upptäckte att hon hade en medfödd ögonsjukdom som gjorde henne nästan blind, hade mamma vakat över henne ständigt. Även när de inte var i samma rum kände Linda hennes eviga oro. Den svepte omkring henne som en tvångströja.
   Det är klart att Linda kunde förstå att det var sorgligt och jobbigt att få ett barn som har ett svårt handikapp. Särskilt om man tror — som mamma — att det är ett straff från himlen. Ett straff för synden att få barn utan att vara gift. Mammas föräldrar var strängt religiösa, de talade mycket om synd och straff. Särskilt när det visade sig att Lindas pappa var gift på annat håll.
   Linda har aldrig träffat sin pappa. Men han finns någonstans, han skickar pengar och presenter. Till sista födelsedagen fick hon det vackra breda guldarmbandet som ligger i byrålådan inne i sovrummet. Mamma vill att det ska vara i bankfacket. Men vad är det för roligt med fina saker om de ska ligga i bankfacket... Hammocken som hon fick nu i sommar, kunde i alla fall inte stoppas in i bankfack — den stod därute i solen och väntade på henne med sina sköna kuddar.
  — Det är ett billigt sätt att komma undan, säger mamma om pappas presenter och hennes röst är bitter. Det var som om all glädje försvann ur mammas liv när Linda föddes. Istället kom ansvar och skuld — tunga otäcka ord.
   Linda tror att allting skulle varit bättre om de inte hade bott i en liten håla som Källby, där alla pratade om alla och la sig i. Men mamma vill inte flytta. Hon är född här, har sitt jobb här och släkten. Men släkten skäms mest för Linda eller blir generade, tror att hon är dum bara för att hon inte kan se... Ofta tycker hon att åren på Blindskolan var de lyckligaste i hennes liv. Fast det där stora stenhuset hade långa kalla korridorer och ekande stentrappor. Men Linda hade inte känt någon kyla — det var skratt och spring och vänner. Och Arne, musiklärarn som sjöng och spelade med dem i tomrummet, Arne var hennes idol. Hon brukade drömma om honom om nätterna. Men det var länge sen.
   Hon reser sig upp och går fram till bokhyllan där bandspelaren står. I hennes värld finns allting på sin plats så att det är lätt att hitta. Linda behöver bara sträcka ut armarna så vet hon precis var möblerna står så att hon inte ska behöva snubbla eller slå ner nåt.
   Ibland hatar hon den där ängsliga noggrannheten.
   Ibland grips hon av ett vilt behov av att sparka och slå sönder — att ställa till oreda och kaos... Det är som om mörkret skulle kännas mindre pressande och buren mindre trång om hon fick vräka omkull stolar och krossa porslin. Men inte nu, nej, nu vill hon inte sparka — nu vill hon dansa.
   Hon gungar sakta i takt med musiken, vaggar med höfterna, knäpper med fingrarna. Det är lätt att inbilla sig att någon finns där nära intill henne, någon som rör sig i samma rytm, någon som hon kan röra vid om hon sträcker ut handen... Rocklåten dånar i hennes öron, fyller kroppen med värmevågor — hon stampar och svänger och sjunger med i refrängen, hon sätter upp ljudet högre och högre. Och så plötsligt är bandet slut. Hon stannar upp med ett ryck, svetten rinner, blodet bultar i kinderna. Herregud, det var ju inte klokt — hon skrattar till — flänga omkring så där i värmen!
   Andfådd och klibbig av svett kränger hon av sig baddräkten och går ut i duschrummet. Nu ska hon duscha länge, länge när mamma inte är hemma och gnäller över slöseriet med varmvatten. Mamma fattar inte alls hur ljuvligt det är att stå naken i det strilande ljumma vattnet och tvåla in sig med massor av lent skum — skum som luktar starkt av olika slags blommor — ros, viol, nejlika, jasmin... Hon kan inte alls förstå det, ja, hon tycker faktiskt det är oanständigt att stå så där länge och syssla med sin kropp!
   Mitt i duschandet kommer Linda på att hon glömde att låsa grinden efter mamma. Äsch, låsa på landet — vem gör det? Förresten så står det ju Varning för hunden på grindstolpen. Och så glömmer hon det.
   Snart ligger hon ute i hammocken. Den nya fina hammocken med sina fransar och mjuka dynor. Hon älskar den, men mamma påstår att tyget är fult och skrikigt i färgerna. Mamma gillar aldrig pappas presenter, inte ens guldarmbandet som är så tjusigt — det var för brett och vräkigt, sa hon, alldeles för dyrbart för en tonårsflicka...
   Linda breder ut en badhandduk medan hon gnider in sig med sololja och tar sen försiktigt på sig den nya bikinin och lägger sig till rätta i solen. Hon låtsas att hon befinner sig på stranden på någon flott badort. Efter en stund letar hon fram ett par solglasögon med glittrande strassbågar och sätter på sig — inte för att det behövs men ändå.
   Hammocken gungar sakta, det är en dag för drömmar. Hon äter en persikoyoghurt som lunch och fyller på med geléhallon ur en stor påse. Bandspelaren står bredvid full av underhållning om hon vill. Men just nu lyssnar hon hellre på trädgården. Hon njuter av att kunna skilja på de olika fåglarnas läten — det känns som om de sjöng bara för henne. Och längre bort en hackspett som knackar, en skogsduva som hoar sorgset, en hund som skäller. Men där finns också många andra ljud — små ljud som mamma aldrig uppfattar — små lätta pip och flax, ett knirrande i tallen, ett mummel bland lönnarnas stora blad. Det är vilsamt och tryggt.
  — Vad var det??
   Hon sätter sig hastigt upp. Hon tycker hon hör fotsteg. Väntar, lyssnar — nej, det var visst bara inbillning. Den gamla vanliga inbillningen. Önskeinbillningen. Att det skulle vara pappa som kom och överraskade. Han skulle förstås komma då hon var ensam hemma och han skulle böja sig över henne och säga med mörk vacker röst: "Min älskade lilla flicka ... kom, min bil väntar därute..." Och han skulle lukta gott av tobak och after shave och ha mjuka mustascher som kittlade henne på kinden. Pyttsan heller.

När det blir för hett i solen fäller Linda ner hammockens tak och kryper in i skuggan. Hon dåsar till. Dagdrömmarna blandar sig en stund med riktiga drömmar, men hon vaknar då en geting surrar över hennes ansikte. Just som hon ska somna igen, hör hon en dörr knarra.
   Hon blir tvärvaken men rör sig inte. Det är ingen inbillning den här gången. — Hallå, ropar hon till slut.
   Inget svar.
  — Hallåå, hon ropar högre nu, är det någon där?? Jag är i hammocken...
  — Hej, säger en tveksam mansröst till slut. Linda hör genast att det inte är någon bekant, hon tycker det låter som en stockholmare. I en ilande kort sekund tänker hon — kanske det är pappa i alla fall! Somliga drömmar blir kanske faktiskt verkliga.
   Men när han börjar tala igen förstår hon genast att det är fel. Det här är en ung man, en kille, en generad och osäker kille som stammar och snubblar på orden.
  — Joo ... jaa ... ja, ursäkta, att jag ramlar in så här ... men ... men jag hade ett ärende till ... ja, till grannen ... Lindströms — men det var ingen hemma där, så ... ja, så såg jag det här huset och så tänkte jag... Han avbröt sig.
  — Nä, dom har inte flyttat ut än, dom kommer visst inte förrän efter midsommar, svarar Linda och undrar över att han låter så virrig. Kanske han inte ser henne, hammocken kanske skymmer. Hon sätter sig upp och slår tillbaka taket. Är det nåt som jag kan framföra, säger hon, jag menar till Lindströms då dom kommer ut?
  — Nä, det gör detsamma, svarar han hastigt, det var ingenting viktigt alls — jag bara ville titta in och hälsa ... då jag ändå hade vägarna förbi.
   Det blir tyst.
   Men Linda märker att han står kvar utan att röra sig. Hon försöker gissa sig till av rösten vad han är för en typ, men det är svårt med stockholmare, de låter alltid så opersonliga.
  — Det är hett idag, säger han till sist och harklar sig. Fast du har ju skönt där i hammocken ... men det är jävligt svettigt att trampa runt på en gammal hoj. Han låter säkrare nu. Kanske jag får ta lite vatten i köket?
  — Herregud, du kan ta en läsk i kylskåpet! Där till höger vid diskbänken. Ta två förresten och ett par glas på hyllan ovanför och kom ut och sätt dej här i skuggan ett tag... Hennes röst låter ivrigare än hon hade tänkt.

Av hans steg på gräsmattan hör hon att han måste vara lång och kraftig. Han går långsamt och liksom försiktigt.
  — Hej, jag heter Linda, säger hon då han sätter ner flaskor och glas framför henne på bordet.
  — Jonas här.
  — Ja, varsågod då — öppna dom du! Jag låter mitt glas stå ett tag — jag gillar att kolsyran går av.
   Det roar henne att pröva hur länge det dröjer innan han upptäcker att hon inte ser. Att sträcka ut handen efter ett fullt glas som man inte vet precis var det står, är alltid riskabelt.
  — Åkej, han dricker i långa törstiga klunkar men fortsätter att stå.
  — Ska du inte sitta??
  — Joo, tack. Han låter tveksam och det verkar som om han såg sig omkring. Var har du jycken, säger han slutligen.
   Linda skrattar högt. — Är du rädd för hundar?
  — Inte precis — men om det ligger nån vildsint best på lur för att kasta sej över mej så är det ju bäst att se upp!
   Hon skrattar igen och glömmer totalt alla mammas förmaningar angående främlingar. — Besten är hos veterinärn, säger hon glatt, så sitt ner lugnt och sätt inte läsken i halsen.
  — Här har du det jävligt fint. Han sätter sig i gräset bredvid hammocken. En bra tomt också — lagom för sej själv och så. Men varför har ni ett sånt där högt ståltrådsnät kring trädgårn — är det risk för älg här?
  — Min mamma gillar staket, svarar Linda.
   Jonas vet tydligen inte vad han ska svara, dricker ett par hastiga klunkar och skruvar sig nervöst som om han kände sig illa till mods. Det blir en lång besvärad tystnad. Linda tycker att alla ljud omkring dem plötsligt blir dubbelt så höga och påträngande som för att understryka deras tigande, andetagen blir nästan flåsande, kedjan till hammocken knirrar gällt då hon gungar. Fågelsången och insektssurret, ja, till och med lukten av gräs och blommor blir liksom starkare.
  — Din morsa — var är hon? säger han långt om länge.
  — Hon är i stan hos tandläkarn. Hon fick en sån hemsk tandvärk i går kväll så hon var tvungen att resa in med morgonbussen.
  — Så det är bara du hemma då? Han låter lättad, tänder en cigarett och blir plötsligt pratsam. Linda sitter stilla och lyssnar till hans röst utan att höra på så noga vad han säger. Försöker föreställa sig hur han ser ut, vad han är för en. Hon skulle vilja röra vid honom för att skaffa sig vetskap. Men han pratar bara på... Och så plötsligt: —Din läsk, ska du inte ha den — den blir ju ljummen.
   Hon rycker till och sträcker hastigt ut handen och chansar. Missar förstås. — Aj, fan, ropar han till och flyger upp. Där gick dom ciggarna, han skrattar, men hon hör otåligheten.
  — Förlåt — jag är verkligen hemskt lessen ... fick du också på dej? Hon drar efter andan och tar sats. Förlåt, det var idiotiskt av mej ... att inte säga det med detsamma ... men ibland är det skönt att slippa, jag menar — det är inte alltid så jäkla kul att bli behandlad som en Blind Flicka fattar du ...
  — Vaddå? Jag begriper ingenting.
  — Det är himla enkelt, hon tar av sig glasögonen. Jag är blind.
  — Men, stammar han, det är ju för jävligt ... han tystnar igen... En snygg tjej som du!
  — Hade det varit bättre om jag hade varit ful??
  — Nej, jag menar ... det var inte så ... fan — det var inte meningen — men du förstår jag har aldrig förr ... jag har aldrig förr träffat någon ... någon blind, jag trodde...
  — Ja, jag vet precis vad du trodde, avbryter hon, men bry dej inte om det nu. Kom, så går vi in istället och letar reda på mitt hemliga cigarettpaket, som jag gömmer för mamma. Du kan få det istället.
  — Men — jag måste nog gå nu, säger han lite vagt. Klockan är mycket.
  — Nä, gå inte än! Kan du inte stanna och äta, hela kylskåpet är fullt med mat och det är så trist att äta ensam.
  — Tack ... ja, jag är faktiskt rätt så hungrig förstås...
  — Då så, då går vi in.
  — Kan jag inte hjälpa dej på nåt sätt, han låter bekymrad och Linda kan inte låta bli att brista i skratt igen. Ta det lugnt, säger hon, jag klarar mej själv — jag kan den här trädgårn utantill, förresten har jag ju käppen. Men om du vill känna dej väldigt snäll och hjälpsam, så kan jag få lägga handen på din axel!

Jag måste nog tvätta mej om händerna, jag är alldeles klibbig, säger han då de är inne i huset. När han kommer ut ur tvättrummet står hon vid bordet och sätter ut tallrikar och glas. Den runda väggklockan slår just sex slag, Linda gnolar.
  — Myggen börjar komma nu, säger hon, så det är bäst att vi äter inne. Kom och hjälp till... Men han rör sig inte.
  — Jag måste nog ge mej av i alla fall, mumlar han.
  — Vad är det? Är det nåt fel?
  — Jag måste faktiskt sticka...
  — Varför då? Du var ju så hungrig!
   Han tiger och Linda står och väntar med ett brödfat i handen.
  — Det känns jävligt konstigt, utbrister han plötsligt.
  — Vilket då?
  — Jag har aldrig ... jag har liksom aldrig hajat det här förut — jag har ju aldrig träffat nån ... nån blind förut ... det känns så läskigt, så overkligt på nåt• vis — som om jag inte fanns när du inte kan se mej! Du hör bara min röst och du har ingen aning om hur jag ser ut, vad jag är för nån — ifall jag är en schysst snubbe eller nån jävla skurk! Han pratar snabbt och rösten blir gäll.
   Linda skrattar och ställer ifrån sig brödkorgen. Med utsträckt arm går hon långsamt emot honom, mot ljudet av hans röst. Hon trevar med handen och hennes fingertoppar träffar hans nakna underarm. Hon för sin handflata över hans bröst och känner lukten av den svettiga t-shirten och handen går vidare upp mot halsen, rör vid adamsäpplet och fortsätter utmed den hårda orakade underkäken.
  — Nu finns du, säger hon och känner att han darrar då hon snuddar vid hans läppar och ögon.
  — Nej, säger han häftigt, nej, akta dej! Han skjuter henne ifrån sig.
  — Jag tror inte att du är nån jävla skurk, jag tror att du har en stor snäll mun och snälla grå ögon...
  — Men tänk, om jag har elaka skurkögon och ett knivärr i ryggen och en sjöjungfru på låret... Han drar henne häftigt intill sig.
   I detsamma ringer telefonen.
  — Låt den ringa, mumlar han, fan, låt den ringa. Men hon sliter sig loss.
  — Jag måste — det är säkert mamma. Om jag inte svarar så ringer hon till polisen.
   Hon snubblar fram mot telefonen. Vid femte ringningen hinner hon fram. — Hallå, hon försöker tala lugnt, javisst är det jag — låter jag konstig? Det är därför att jag har skyndat mej, jag var ute. Men hur är det med dej?? Vad sa tandläkarn? Usch, vad läskigt det låter — så det var varbildning i alla fall. Jaha ... jaha ... så du kommer inte ut förrän på torsdag då? Linda lyssnar en lång stund under tystnad. Plötsligt förändras hennes ansiktsuttryck.
  — Nä, vet du vad, utropar hon ilsket, vad ska hon här och göra i kväll! Så himla onödigt — hon skulle ju komma i morgon ... kan jag inte få vara ifred en enda ynka dag!? Nej, jag är inte otacksam, skriker hon, va ... vad säger du, är hon redan på väg? Vad är klockan — tjuge över sex då är ju bussen här när som helst ... jäklar också ... jag svär så mycket jag vill!
   Hon slänger på luren. Tårarna strömmar.
  — Jag sticker nu. Jonas är redan vid dörren. Så hejdar han sig och går tillbaka. Vi måste duka av för sjutton, så det inte syns att du har dukat för två...
   Linda står kvar borta vid telefonen, hon lutar sig mot väggen med hängande armar.
  — Vi kan väl träffas igen, Jonas?
  — Det är klart att vi ska träffas igen! Han springer runt i rummet. Jag ringer dej.
  — Kan du inte komma hit när du hälsar på Lindströms nästa gång?
  — Lindströms?
  — Ja, Lindströms. Våra grannar!
  — Javisst — Lindströms — jag är alldeles virrig, jovisst kan jag det, det blir perfekt ... men sluta upp och gråt, för tusan, du blir ju alldeles röd och uppsvullen tills hon kommer — vem det nu är! Ja, då sticker jag, hej då, sötnos, tack för idag och sköt om dej.
   Han rycker åt sig en väska som står innanför dörren. Hej då, vi ses.
   Men Linda hör inte ytterdörren smälla igen. Det verkar som om han har hejdat sig en gång till.
  — Jonas?
  — Ja, jag glömde en sak.
   Med snabba steg går han över golvet och in i sovrummet. Han tar upp ett litet föremål ur fickan och lägger försiktigt ner det i den halvöppna byrålådan.

Ur "Solkatter", Bonniers 1987.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki