Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ensamrummet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Inger Edelfeldt

Det här hände när jag var tretton. Det råkade vara samma sommar som mina föräldrar började prata om att skiljas. Jag nämner det som en förklaring till att jag ville vara ensam. De omgav sig med ett slags falsk vänlighet som det var svårt att hitta en säker plats i. Och ändå krävdes det att jag skulle säga saker till dem hela tiden, annars frågade de ideligen hur jag mådde.
   När vi kom upp till huset de hade hyrt över sommaren, hittade jag Ensamrummet nästan genast, som om det vore förutbestämt.
   Det låg på baksidan av redskapsboden. Han som hyrde ut huset hade inte ens talat om att det fanns ett separat gästrum. Det var, åtminstone som det verkade, en ren tillfällighet att jag tittade in genom det smutsiga lilla fönstret och såg att det stod ett bord, en stol och en säng därinne, och att tapeterna var blommiga.
   Dörren var låst, men i farstun till boningshuset fanns ett nyckelskåp; den rostigaste nyckeln gick till Ensamrummets dörr.
   Jag hade aldrig haft ett riktigt eget rum; hemma hade mamma symaskinen stående inne hos mig och därför kändes det aldrig som om rummet var mitt. Jag säger det inte för att beklaga mig utan för att förklara, varför det var så fantastiskt att stå på tröskeln till den där dammiga och ganska instängda kammaren. Jag, som annars hatade att städa, bestämde mig genast för att bädda med rena lakan i den smala träsängen och göra rummet så hemtrevligt som möjligt.
   Mina föräldrar ville bara försäkra sig om att det inte fanns några råttor där. Sedan lät de mig flytta in utan vidare. De var säkert också glada att få vara för sig själva, trots att de ständigt höll på och tjatade om hur viktigt det var för oss att "kommunicera".
   Min käraste ägodel då var en röd reseskrivmaskin, som jag brukade skriva brev och berättelser på. Den var fullklistrad med dekaler och överföringsbilder.
   När jag hade torkat av det lilla träbordet och lagt dit en servett som duk, ställde jag upp skrivmaskinen och satte i ett ljusgult papper. Sedan gick jag ut och inspekterade tomten, som var stor och vildvuxen. Åt ena hållet gränsade den mot skogen, åt andra hållet öppnade den sig mot en sluttande rad av betesängar, som sträckte sig nästan ända ned till sjön.
   Däruppe i norra Dalarna blommar allting senare än i Stockholm, där jag annars bodde. Det fanns fortfarande tunga syrenklasar på de täta buskarna vid bodknuten. På andra sidan buskarna gjorde stigen en krök och man kom fram till en branddamm, som säkert inte hade blivit rensad på evigheter. Jag fyllde en glasburk med vatten från dammen, plockade ett fång syrener och gick tillbaka till min kammare. När jag ställde blommorna på bordet la jag märke till något som gjorde mig lite arg. Jag var säker på att jag hade satt ett rent papper i skrivmaskinen. Men nu stod det tydligt mitt på det ljusgula arket:

QWE RTYUI



Antagligen var det pappa, tänkte jag. Nog kunde han ha haft förstånd att hålla sig borta från mitt revir åtminstone första dagen; och måste han göra sig rolig kunde han i alla fall ha skrivit något originellare än de första åtta bokstäverna på tangentbordet.
   Jag bestämde mig för att låtsas som ingenting.
   På kvällen tände jag ljus i min kammare och tänkte läsa, men jag blev sömnig nästan genast. Tystnaden var tung; full av skog och berg slöt den sig om mig, och det var som om jag gungade sakta fram och tillbaka, där jag låg i den gamla sängen. Det är både skönt och skrämmande att somna in i en sådan tystnad. Sekunderna innan jag föll i sömn fick jag en känsla av att det svallande mörkret skulle svepa mig med sig till något okänt djup, som jag aldrig skulle kunna återvända från. Och det kändes inte som om jag hade rätt att kämpa emot.
   På morgonen vaknade jag med ett sug i minnet, som om jag hade glömt något viktigt, men jag kunde inte komma ihåg några drömmar, bara det där oemotståndliga mörkret.
   Det knackade på dörren och ett ögonblick var jag livrädd; varför visste jag inte.
   "Varför har du låst?" skrek mamma utifrån.
   Det var hennes stil. Lås inga dörrar! Jag måste ha tillträde överallt!
   Hon kom in med frukost och det var ju snällt. Sedan satt hon på sängkanten och talade om för mig hur trevligt allting ändå var. Idag skulle vi plocka bär, sa hon. Tillsammans. Innan det började regna. För även om hon och pappa pratade om skilsmässa så skulle vi ju fortsätta att vara vänner alla tre. Sedan kom pappa in också. Det kändes som om vi spelade med i en film tillsammans.
   Det fortsatte att kännas så, medan vi gick iväg med våra bärhinkar längs landsvägen.
   Man behövde inte gå långt in i skogen för att hitta bär; vi höll oss där vi såg vägen. Jag försökte sacka efter lite, men deras röster hördes hela tiden, onaturligt muntra.
   Till slut stod jag inte ut längre. Jag sa åt dem att jag ville gå tillbaka, men de fick gärna stanna. Jag skulle bara ta en huvudvärkstablett, sa jag.
   Underligt nog lät de mig gå. Jag såg att de utväxlade en ledsen blick, som gav mig samvetskval.
   Jag kände mig faktiskt ganska liten när jag gick vägen tillbaka. Den där mättade tystnaden trängde sig på, trots att fåglarna sjöng. Jag sprang sista biten till tomten.
   I torpköket tog jag en smörgås, letade reda på några tidningar och gick tillbaka mot Ensamrummet. Det var mulet och ganska svalt i luften, så varför inte sitta inne och ha det ombonat?
   På väg över tomten bevakade jag varje buske. Vad kom det sig att jag plötsligt var så vaksam? Fanns det något att vara rädd för här? Björn, men den kom väl knappast så nära bebyggelse. Och efter vad jag kunde förstå hade vi pålitliga grannar, visserligen utom syn- och hörhåll, men ändå.
   Jag tog den rostiga nyckeln ur fickan och tvingade runt den i låset. Så fort jag hade stigit in låste jag dörren bakom mig. Jag kröp ner under filten och började läsa tidningarna.
   Men det var något som inte stämde i rummet. Något som jag hade skymtat men inte riktigt blivit medveten om. Något — vad?
   Så såg jag det. Skrivmaskinen igen. Papperet satt annorlunda. Eller hade jag lämnat det så?
   Jag reste mig upp, hjärtat slog fort, fort; benen ville nästan vika sig. Jag måste inbilla mig, tänkte jag.
   På det nya gula arket, som varit tomt när jag gick därifrån, stod det nu:

V EM ER DU?



Det är pappa igen, sa jag till mig själv. Det finns väl två nycklar till dörren.
   Men när skulle han ha gjort det? Det måste vara någon annan. En sådan här dörr måste vara ganska lätt att få upp. Men varför i all världen?
   Jag kom på den dumma tanken att det kanske fanns en pojke i något av grannhusen; att han kanske hade smugit på mig och ville skoja med mig. Jag stod där med ett fånigt småleende på läpparna, men samtidigt var jag både arg och rädd. Nu borde jag faktiskt prata med mina föräldrar om det här, sa jag mig.
   Men det blev lunchtid och jag nämnde ingenting om det. För jag trodde nog att de skulle bagatellisera alltsammans, kanske till och med undra om jag ljög för att dra uppmärksamheten till mig. Och även om jag var rädd, så var det här ändå ett slags äventyr. Dessutom hade jag börjat grubbla på en annan sak: tänk om det var jag själv som hade skrivit det där? Jag hade hört att man kan "vakensomna" en stund och göra saker utan att veta om det. Och den tanken kom mig att känna mig riktigt konstig. Något sådant ville jag inte bli misstänkt för, då skulle de väl tro att jag höll på att bryta ihop helt över det här med skilsmässan. Och så var det det där suget jag kände — något som kallade mig Ja, precis som när man försöker minnas en dröm, eller snarare: när en dröm försöker få en att minnas.
   Jag stannade ganska länge i boningshuset sedan på kvällen. Jag funderade nästan på att sova där. Men Ensamrummet ville inte vara ensamt.
   När jag gick dit var det redan skymning, luften hade klarnat, syrenerna doftade vid bodknuten. Jag tog ett djupt andetag; hjärtat pickade som en vass liten fågelnäbb mot bröstkorgen, vad gör jag här igen? for det genom mitt huvud.
   Skrivmaskinspapperet var tomt. Med en blandning av lättnad och besvikelse kröp jag ner under det tunga täcket och somnade genast.

Jag drömde att någon spikade. Jag gick i ett stort hus och någonstans spikade någon. Vad? Min kista? Jag tittade in i en massa öde rum; överallt var det tomt. Tick, tick, tick, långsamt och oregelbundet, som om ett litet barn spikade. Tick, tick. Och så böljade alltsammans undan; jag kämpade för att vakna. Tickticktick; ljudet blev snabbare och upphörde helt.
   Ett starkt månsken fyllde rummet. Jag reste mig upp och såg ut genom fönstret. Tomten låg vild och ödslig, ingenting rörde sig utom träden; jag hörde deras långsamma, självtillräckliga sus.
   Sedan gjorde jag något som jag egentligen inte vågade. Jag vände mig om. Metalldelarna på skrivmaskinen glänste i månskenet. Texten på papperet var längre den här gången:


JAG TYKER OM DIG.
JAG SER DIG DU ÄR MIN SYSTER
VAD HETER DU?



Jag kände hur vartenda litet hårfjun reste sig på armarna. Huden blev iskall som om jag stod i vind. Jag tvingade mig att lägga handen på dörrvredet. Dörren var låst. Hade jag gått i sömnen och skrivit? Var det jag själv som höll på att skrämma vettet ur mig eller var det — något annat?
   Jag visste bara att jag inte ville stanna här, men jag vågade inte gå ut, inte över den vilda månbelysta tomten med sitt skogsbryn och sin sluttning ner mot ängarna, sina långa trevande skuggor och svarta gapande damm.
   Sedan minns jag inte mer, jag minns inte att jag gick tillbaka till sängen fast jag måste ha gjort det.
   För jag vaknade nästa dag av att pappa knackade på dörren. Han kom med frukost. Naturligtvis turades de om. När han gick förbi skrivmaskinen sa han: "Skriver du dikter?"
   Men han gjorde inget försök att läsa vad det stod. Han kanske trodde att det var något som han inte skulle må bra av att veta!

"Vad du ser trött ut lilla gumman. Sover du inte ordentligt? Trivs du inte här? Längtar du efter kompisarna?"
   Måste hon jämt försöka tränga sig in under huden på mig? Ville hon aldrig vara ifred med sina egna tankar, flyta omkring i en stämning, känna det som om hon stod på tröskeln till någonting helt annat, som inte var besläktat med bärplockning, mönstrade vaxdukar, halvlästa morgontidningar ... Kände hon inte att vårt vakna liv var något mycket litet, som en ö vi var skeppsbrutna på, och att havet brusade på alla sidor, att det ville dra oss bort?
   Jag gick omkring hela dagen i ett slags rus, det kändes som om ingenting var verkligt. Det var sant att jag såg trött ut. Mitt ansikte var blekt och jag hade ringar under ögonen. Jag lånade en spegel och tog den med mig till Ensamrummet, hängde den på väggen och betraktade mig själv länge, för jag hade upptäckt att mina ögon såg annorlunda ut. Det var som om de tillhörde någon annan. "Vem är du?" viskade jag till spegelbilden; sedan rös jag när jag kom ihåg var jag hade sett orden skrivna.
   Mot kvällen gjorde jag någonting som jag egentligen inte hade tänkt göra. Jag kunde inte stå emot längre. Jag skrev mitt namn under "Vad heter du?" på det gula arket. På något vis var det som om jag undertecknade ett kontrakt, för jag skrev för hand, med tuschpenna. När jag var klar la jag pennan på bordet, och naturligtvis rullade den ner på golvet.
   Jag böjde mig ner och då upptäckte jag att det låg någonting konstigt på det nyskurade trägolvet; ett litet gulvitaktigt flarn av något slag. Ett hornaktigt, lite räfflat flarn, ungefär två centimeter långt. Och när jag insåg vad det var, höll jag på att kräkas.
   En nagel. En mänsklig nagel, onaturligt lång, avbruten och med spår av smuts. Och jag hade aldrig någonsin haft så långa naglar.
   Tick tick tick ... Jag måste härifrån, måste! Men det var som en luftmur mellan mig och dörren. Sömnen närmade sig, oemotståndlig, något drog mig mot sängen, strax låg jag där, tungt vilande mot madrassen, med slutna ögon ...

Ohyggligt ... vad var det? Vad hade väckt mig? Var det mitt eget skrik som låg kvar i luften; den här högt uppskruvade, dallrande närvaron, som en elektricitet? Jag for upp ur sängen och drogs mot spegeln, där jag såg ett skugglikt, vilt stirrande ansikte. Jag kunde inte ens blunda. Spegelbilden var mörk och suddig, men jag såg ändå att ansiktet var någon annans. Eller var det mitt? Jag hann bara skymta det en sekund, sedan hördes ett sprött klirrande, det var som om ett nätverk av silvertrådar drogs över spegeln och långsamt, långsamt, som ett regn av kronblad, föll skärvorna ur ramen. Allt skedde så sakta, som under vatten. Mina armar rörde sig, mina fötter lyftes till steg ... Och det riste i dörrens trä, den darrade och lossnade från gångjärnen och föll långsamt utåt som en lucka; ljust träsplitter dalade ut i mörkret, men inga ljud hördes längre, ingenting, jag var i ett annat element, mina sinnen var inte längre mina.
   Och därute på stigen, som jag knappt kände under fötterna, såg jag ner på mina händer och de var vita och liknade sällsamma blommor med sina långa naglar, nio långa klonaglar på tyngdlösa drömhänder, och kring min kropp en vit söndertrasad klänning, lätt som ett moln, och allt skulle vara vackert om inte denna vidriga lukt kändes, starkare och starkare, så att inte ens syrenernas doft märks när jag svävar förbi dem, förbi de vita nickande klasarna, mot dammen och dess mörka stillastående vatten.
   Gode Gud, hjälp mig; för jag står vid dammens rand och lutar mig fram mot min egen spegelbild, och jag ser ansiktet i vattnet, det vita hungriga ansiktet med insjunkna ögonhålor, det döda håret som faller kring mina axlar, de långa naglarna på de smala händerna som rör sig tyngdlöst hjälplöst när jag faller, långsamt som om jag svävade, mot det svarta djupet.
   Namnet; jag gav bort mitt namn . . .
   Men än kan du skrika, öppna munnen och skrika sönder alltsammans, skrika på hjälp, samla ett levande rop i den döda munnen och skrika, som ett nyfött barn, för att få stanna i livet ...

De hörde mig. Pappa fick hoppa i det kalla grumliga vattnet och dra upp mig. Han hade randig pyjamas på sig och jag minns att när jag kom till sans kunde jag inte annat än skratta hysteriskt, för han såg så ömklig ut i den där pyjamasen, och när han lutade sig över mig stod hans våta hår upp i en tofs ovanför den oroligt rynkade pannan. Jag skrattade och skrattade och kunde inte sluta. Han såg så ynklig ut och ändå så stark.
   De tog mig till boningshuset, bäddade ner mig och satt där på sängkanten; de var arga, snälla och ledsna om vartannat; vi pratade hela natten.
   Men jag berättade inte för dem vad som egentligen hade hänt/ Jag sa att jag hade gått i sömnen och ingenting mindes, men det verkade inte alls som om de trodde mig.
   Jag gick inte tillbaka till Ensamrummet. De bar ut mina saker och försökte laga dörren. Redan nästa dag åkte vi hem, för ingen av oss ville vara kvar.
   Mina föräldrar vågade inte skilja sig förrän flera år senare.
   Länge trodde jag att jag bara blev galen på något sätt, den där sommaren. Jag förträngde alltihop, tills det blev som en knappt ihågkommen, ond dröm.
   Men för inte så länge sen körde jag genom den lilla stad, som låg i närheten av huset. Jag var bara på genomresa, men något drev mig att stanna och söka efter gåtans lösning, i kyrkböcker och i lokaltidningens arkiv.
   Nu sitter jag här med en fotostatkopia av en tidningsartikel i handen. Jag ser en suddig bild av en kvinna; hon ligger på marken, hennes hår är långt och tovigt och ser ut att blanda sig med det leriga gräs hon vilar på. Och naglarna på de korslagda händerna spretar hjälplöst som kronbladen på en vissnad lilja. Den vita klänningen är våt, smutsig och trasig. Det suddiga ansiktet har ännu i döden ett besviket och frågande uttryck, som om hon hungrade efter något hon inte kunde få — kanske just därför att hon åtrådde det för mycket.
   Det är Amanda, trettio år och "självspilling". Kanske var det ingen som sörjde henne, för hon hade blivit en börda för sina föräldrar. Hon hade alltid varit en allvarlig och innerlig flicka, stod det i den gamla tidningsartikeln. Men så hände något som förändrade henne: hon blev sviken i kärlek, och det på själva bröllopsdagen. Hennes blivande make kom helt enkelt inte till ceremonin. Han hade försvunnit från trakten. Efter det ville hon aldrig mer tala med någon människa. Hon blev som förbytt, tvättade sig aldrig, lät naglarna och håret växa och vägrade klä av sig brudklänningen. Hon verkade tycka att hon var ful som ett missfoster; kom hon i närheten av en spegel skrek hon och vände sig bort. Hennes stackars föräldrar lät inreda ett särskilt rum åt henne på baksidan av boden.
   Och en natt gick Amanda helt enkelt ut i sin vita klänning och tog sitt liv, dränkte sig i branddammen, bakom de vita syrenbuskarna. Så ändades tragiskt hennes förspillda liv stod det i tidningsartikeln.
   Jag sitter här i min ljusa, ombonade lägenhet, men plötsligt är det som om jag hör ett brus av mörkt vatten. Jag tvingar mig att lyssna på något annat, på något ljud, som jag kan kalla verkligt. Och jag sneglar mot skrivmaskinen, som står borta vid fönstret. Jag vet: det är så enkelt att låta sig föras över gränsen, att sälla sig till de döda istället för de levande. För verkligheten är bara en liten, liten ö.
   Men jag tror jag vill leva där nu, även om jag kan bli sviken.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki