Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ett osannolikt möte

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Wallander möter Van Veeteren
Av Henning Mankell och Håkan Nesser

Plötsligt insåg Wallander att han inte längre visste var han befann sig. Varför kunde hon inte ha kommit till Ystad istället?
   På motorvägen, någonstans norr om Kassel, hade han tvekat om det överhuvudtaget skulle gå att fortsätta längre. Snöfallet hade varit mycket kraftigt. Han hade redan då insett att han skulle komma försent till mötet med sin dotter Linda. Varför skulle hon nödvändigtvis föreslå att de skulle fira jul någonstans mitt i Europa?
   Han tände ljuset i bilen och letade fram kartan. Vägen låg öde i billjuset. Var hade han kört fel? Runt honom var allting mörkt. Han fick plötsligt en känsla av att han skulle bli tvungen att tillbringa julnatten i bilen. Han skulle irra runt på dessa europeiska vägar och han skulle aldrig hitta Linda.
   Han letade på kartan. Befann han sig överhuvudtaget någonstans? Eller hade han överskridit en osynlig gräns och trätt in i ett land som inte fanns? Han la undan kartan och fortsatte. Snöfallet hade plötsligt upphört. Efter två mil stannade han vid en vägkorsning. Han läste på skyltarna och letade på kartan igen. Ingenting. Han bestämde sig hastigt för att han måste hitta någon att fråga. Han svängde av mot det samhälle som enligt skyltarna låg närmast.
   Samhället var större än han hade väntat sig. Men gatorna låg öde. Wallander stannade utanför en restaurang som tycktes vara öppen. Han låste bilen och märkte att han var hungrig. Han klev in i ett dunkel.
   Restaurangen andades ett Europa som knappast fanns längre. Stillastående tid, stark lukt av unken cigarrök. Hjorthuvuden och vapensköldar samsades med ölannonser på de bruna väggarna. En bardisk, också brun, utan gäster, dunkla bås, ungefär som kättar i en lagård. Vid borden skuggor som hukade över ölglas. I bakgrunden högtalare. Julsånger. "Stilla Natt." Wallander såg sig runt utan att hitta något bås som var ledigt. Ett glas öl, tänkte han. Sen en vettig beskrivning av hur jag ska köra. Sen en telefon till Linda. Om jag kommer fram ikväll eller inte.
   Det satt en ensam man i ett av båsen. Wallander tvekade. Sen bestämde han sig. Han gick fram och pekade. Mannen nickade.
   Wallander kunde sätta sig ner.
   Mannen som satt mitt emot honom åt. En gammal kypare med sorgset ansikte kom fram. Gulasch? Wallander pekade på tallriken och ölglaset. Sen väntade han. Mannen mitt emot åt med långsamma rörelser. Wallander tänkte att han trots allt kunde försöka inleda ett samtal. Fråga om vägen, om var han befann sig. När mannen sköt undan tallriken grep han tillfället.
  — Jag vill inte störa, sa Wallander. Men talar du engelska?
   Mannen nickade avvaktande.
  — Jag har kört fel, sa Wallander. Jag är svensk, jag är polis, jag ska fira jul med min dotter. Men jag har kört fel. Jag vet inte ens var jag är.
  — Maardam, sa mannen.
   Wallander erinrade sig vägskylten. Men han kunde inte påminna sig ha sett orten på kartan.
   Han nämnde vart han var på väg. Mannen skakade på huvudet.
  — Dit kommer du inte ikväll, sa han. Det är långt. Du har kört fel. Sen log han. Leendet kom oväntat. Som om ansiktet sprack.
  — Jag är också polis, sa mannen.
   Wallander såg undrande på honom. Sen räckte han fram sin hand.
  — Wallander, sa han. Jag är kriminalpolis. I en svensk stad som heter Ystad.
  — Van Veeteren, sa mannen. Polis här i Maardam.
  — Två ensamma poliser, sa Wallander. Varav den ene har kört fel. En inte alltför lustig situation.
   Van Veeteren log igen och nickade.
  — Du har rätt, sa han. Två poliser som träffas bara för att den ena har begått ett misstag.
  — Det är som det är, svarade Wallander.
   Samtidigt fick han sin mat på bordet. Van Veeteren lyfte sitt glas och skålade.
  — Ät din mat långsamt, sa han. Du har tid.
   Wallander tänkte på Linda. På telefonsamtalet han måste ringa. Men han insåg att mannen som också var polis och hade ett konstigt namn hade rätt.
   Han skulle fira sin julafton på denna egendomliga plats som hette Maardam och som han inte ens trodde var utsatt på kartan.
   Det var som det var.
   Det gick inte att ändra på.
   Som så mycket annat i livet.
   Wallander ringde till Linda som naturligtvis blev besviken. Men hon förstod.
   När samtalet var slut stannade Wallander utanför telefonhytten.
   Julsångerna gjorde honom vemodig.
   Han tyckte inte om vemod. Särskilt inte på julafton. Ute hade snön på nytt börjat falla.

Van Veeteren satt kvar i kätten och betraktade två korslagda tandpetare. Märkligt, tänkte han. Hade nästan gett mig fan på att jag inte skulle behöva byta två ord med någon förrän juldagsmorgon glimmar ... och så dyker den här figuren upp.
   Svensk polis? Kört fel i snöovädret?
   Osannolikt som själva livet. Det var förvisso inte frukten av någon planering att han själv hamnat här heller. Inte alls. Efter den obligatoriska jullunchen med Renate och eftermiddagens telefonhälsningar till Erich, Jess och barnbarnen hade han krupit ner i ett skumbad med en mörk öl och Händel på full volym. I väntan på kvällen.
   Julaftonsschack med Mahler på Sällskapet.
   Precis som förra året. Och förrförra.
   Samtalet från Mahler hade kommit strax före sex. Från lasarettet uppe i Aarlach där den gamle poeten satt med sin ännu äldre far och ett färskt lårbensbrott.
   Synd på en vital nittiåring. Synd på öppningen han tänkt ut i badkaret. Synd på mycket. När han i snöyran ändå kommit fram till Sällskapet förstod han också att han inte hade där att göra utan Mahler. Hade fortsatt några kvarter ner mot Zwille och till slut slunkit in på den här restaurangen på vinst och förlust.
   Äta måste han ju i alla händelser. Kanske också dricka.
   Den svenske polismannen återvände med ett dystert leende.
  — Fick du tag på henne? Vad var det du hette förresten?
  — Wallander. Ja, det gick bra. Vi sköt upp det ett dygn bara.
   Det fanns en mjuk värme i hans blick med ens och det kunde knappast råda någon tvekan om var den kom ifrån.
  — Inte dumt med döttrar ibland, sa Van Veeteren. Även om man inte hittar dom. Hur många har du?
  — Bara en, sa Wallander. Men hon är bra.
  — Samma här, sa Van Veeteren. Har en son dessutom, men det är nånting annat.
  — Skulle jag tro, sa Wallander.
   Den sorgsne kyparen dök upp och undrade över fortsättningen.
  — Personligen föredrar jag öl i ensamhet, sa Van Veeteren. Och vin i sällskap.
  — Borde tänka på min övernattning, sa Wallander.
  — Har jag redan gjort, konstaterade Van Veeteren. Rött eller vitt?
  — Tack, sa Wallander. Då säger vi rött.
   Kyparen försvann ut i skuggorna igen. Några ögonblicks tystnad föll över bordet samtidigt som ett Ave Maria av okänt ursprung började höras i högtalarna.
  — Varför blev du polis? frågade Wallander.
   Van Veeteren betraktade kollegan en stund innan han svarade.
  — Har ställt mig själv den frågan så många gånger att jag inte längre minns svaret, sa han. Men du är väl tio år yngre, så du kanske vet?
   Wallander drog på munnen och lutade sig tillbaka.
  — Jo, sa han. Fast det ska erkännas att jag ibland måste stanna upp och påminna mig. Det är den här ondskan; jag tänker utrota den. Problemet är bara att man verkar ha byggt en hel civilisation av den.
  — En del bärande element i varje fall, nickade Van Veeteren. Jag trodde annars att Sverige var ganska förskonat från dom värsta avarterna ... den svenska modellen, samförståndsandan ... ja, det är ju sånt man läst om.
  — Jag trodde också på det där, sa Wallander. Men det har gått några år nu ...
   Kyparen återkom med rödvinet och ett par ostar på husets bekostnad. Ave Maria tonade ut och tunga stråkar började höras istället. Wallander lyfte glaset, men hejdade sig och lystrade.
  — Känner du igen det här? frågade han. Van Veeteren nickade.
  — Villa-Lobos, sa han. Vad är det det heter?
  — Vet inte, sa Wallander. Men det är åtta celli och en sopran. Det är djävligt vackert. Lyssna!
   De satt tysta en stund.
  — Vi verkar ha en del gemensamt, sa Wallander.
   Van Veeteren nickade förnöjt.
  — Verkar så, sa han. Spelar du schack också tror jag tamejfan att du är ett påhitt!
   Wallander drack. Sen skakade han på huvudet.
  — Djävligt dåligt, tillstod han. Bridge går lättare, men jag är ingen mästare där heller.
  — Bridge? sa Van Veeteren och tog en tredjedel av camemberten. Har jag inte spelat på tretti år. På min tid brukade vi vara fyra.
   Wallander log och tecknade försiktigt med huvudet.
  — Det sitter ett par typer med en kortlek därborta.
   Van Veeteren lutade sig ut ur båset och kontrollerade. Det stämde. I en avbalkning några meter bort satt ett par andra herrar och kastade kortlappar mellan varandra med uttråkade miner. Den ene var lång, mager och lite kutig. Den andre snarast motsatsen: liten, kraftig och sammanbiten. Båda i övre fyrtiåren av fåror och hår att döma.
   Van Veeteren rätade upp sig.
  — Allright, sa han. Det är bara julafton en gång om året. Låt oss göra en framstöt.
   Efter kortare tid än tio minuter var budgivningen igång och efter tjugofem hade paret Wallander-Van Veeteren spelat hem fyra dubblade spader.
  — Slumpens skördar, muttrade den mindre av de bägge männen.
  — Även en blind höna hittar stundom ett korn, utvecklade den längre.
  — Två, sa Van Veeteren. Två blinda hönor.
   Wallander blandade med lite ovana händer.
  — Och vad sysslar herrarna med till vardags? frågade Van Veeteren och tackade ja till en cigarrett.
  — Författare, sa den långe.
  — Kriminalromaner, sa den mindre. Vi har en viss ryktbarhet. Åtminstone hemöver. Åtminstone jag. Vi körde fel, det är därför vi sitter här.
  — Många felkörningar ikväll, sa Van Veeteren.
  — Kriminalförfattare kör ofta fel, påpekade Wallander och började dela ut korten. Det är antagligen en ganska taskig bransch det också.
  — Säkert, sa Van Veeteren.
   Det var ungefär halvvägs in i nästföljande parti — ett odubblat tresangkontrakt med den något ryktbarare författaren som spelförare — som kyparen dök upp objuden ur skuggorna. Han såg besvärad ut.
  — Får jag bara påpeka, förklarade han underdånigt, att vi stänger om tio minuter. Det är julafton.
  — Vad tusan ..? sa Wallander.
  — Vad i helvete? sa Van Veeteren.
   Den långe kriminalförfattaren hostade och viftade med ett avvisande pekfinger. Men det var den lille ryktbare som tog ordet:
  — Får jag å min sida påpeka, sa han utan minsta stråk av underdånighet, att det åtminstone finns en fördel med att vara författare ...
  — ... om än på villospår, sköt den långe in.
  — ... det är vi som skriver replikerna, fortsatte den mindre. Nu är ni så förbannat god och tar om!
   Kyparen bugade. Försvann och återvände efter bara några sekunder med en nyckelknippa. Bugade på nytt och harklade sig.
  — Å krögarens vägnar vill jag tillönska er alla fyra en god julnatt, sa han. Ni kan servera er själva ur baren och det finns kallskuret i kylskåpet. Lås efter er när ni går och glöm inte att släppa in nycklarna genom brevinkastet.
  — Utmärkt! konstaterade Van Veeteren och blåste ut en rökring. Så finns det ändå en smula sunt förnuft och godhet i världen!
   Kyparen drog sig tillbaka för sista gången. När han försvann ut genom dörren hördes för ett ögonblick snöstormens vinande, men så slöt sig vinternatten om den lilla restaurangen i staden som inte fanns på kartan.
   Sunt förnuft? tänkte Kurt Wallander och petade ut en trea mot bordets kung, knekt. Godhet?
   Skulle vara under julnatten då.
   Och i fiktiva poeters sällskap.
   Poeter, kyss mig! tänkte han sedan. Åtta romaner och inte en djävla rad på blankvers!
   I morgon skulle han träffa Linda.

Utgiven av "Storyside" 2010.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki