FANDOM


Av Guy de Maupassant

Finns det en mer våldsam känsla hos kvinnan än nyfikenheten? Ack, att få veta, lära känna och beröra det man drömmer om! Vad gör hon inte för det? Har en kvinnas otåliga nyfikenhet en gång blivit väckt, begår hon galenskaper och oförsiktigheter av alla slag och hennes djärvhet är utan gräns. Hon ryggar inte tillbaka för något. Jag talar nu om kvinnorna, de verkliga kvinnorna som är begåvade med en själ med tredubbel botten. Den tycks på ytan kall och förnuftig men är fylld av tre kamrar: den ena innehåller en aldrig vilande kvinnlig oro, den andra list blandad med en smula godtrogenhet, denna de frommas sofistiska och fruktansvärda list, och den sista slutligen en retsam spetsfundighet, en raffinerad svekfullhet, en förtjusande trolöshet, alla dessa onda egenskaper som driver enfaldigt lättrogna älskare till självmord men tjusar de övriga.
   Den kvinna vi skall berätta om var en liten landsortsfru som hittills hade varit beskedligt ärbar. Hennes skenbart lugna liv förflöt i hemmet delat mellan omsorgen för en mycket upptagen man och två barn som hon uppfostrade på ett oklanderligt sätt. Men hennes hjärta skälvde av en otillfredsställd nyfikenhet, av en längtan efter det okända. Hon tänkte oupphörligt på Paris och läste girigt de mondäna tidningarna. Referaten om fester, nöjen och kläder fick hennes blod att pulsera hastigare, men särskilt kände hon sig mystiskt oroad av fyndiga och vågade fraser vilka som under en till hälften lyft slöja lät henne ana brottsliga och ödeläggande njutningar.
   Där bortifrån såg hon Paris i en apoteos av yppig och fördärvlig lyx.
   Och under långa nätters drömmerier då hon invaggats av mannens regelbundna snarkningar — han låg på rygg och sov vid hennes sida med en silkesduk om huvudet — tänkte hon på kända personer vilkas namn figurerade på tidningarnas förstasidor som stora stjärnor på en mörk himmel. Hon föreställde sig deras hänförande liv i ständiga utsvävningar, i antikinspirerade orgier av fasansfull vällust och med en raffinerad sinnlighet som var så komplicerad att hon inte ens kunde få en föreställning om dem.
   Boulevarden var för henne en avgrund av mänskliga lidelser och alla dess hus dolde vidunderliga kärleksmysterier.
   Men hon kände att hon åldrades. Hon åldrades utan att ha haft annan erfarenhet av livet än de regelbundna sysselsättningar som var så avskyvärt enformiga och banala och som enligt vad det sägs utgör hemmets lycka. Hon var fortfarande vacker och välbevarad i sin lugna tillvaro som en vinterfrukt i ett stängt skåp. Men i sitt inre var hon plågad, förhärjad och söndersliten av hemliga passioner. Hon frågade sig om hon skulle dö utan att ha känt denna avgrundslika berusning, utan att en enda gång helt och hållet ha fått bada i denna flod av parisisk vällust.
   Sakta men säkert förberedde hon en resa till Paris. Hon hittade på en förevändning och lät sig bjudas av sina föräldrar varpå hon reste ensam då hennes man inte kunde följa med.
   Så fort hon hade kommit fram, hittade hon på några förevändningar för att hon måste stanna borta två dagar eller snarare två nätter längre än hon beräknat. Hon hade träffat några vänner, sade hon, och dessa bodde på landet en bit från staden.
   Och hon gick ut på jakt. Hon strövade genom boulevarderna utan att upptäcka annat än den vilseförda och prostituerade lasten. Med blickarna granskade hon de stora kaféerna och läste i Figaro vilken för henne var som en larmklocka, en kärlekens locksignal.
   Men ingenstans fann hon spåret till skådespelerskornas och konstnärernas orgier, ingenting avslöjade templen för dessa utsvävningar som hon hade trott vara tillslutna av en trollformel liksom grottan i Tusen och en natt eller som en av dessa katakomber i Rom där alla mysterierna i en förföljd religion utövades i hemlighet.
   Hennes föräldrar som var enkla småborgare kunde inte sammanföra henne med några av de ryktbarheter vilkas namn surrade i hennes huvud, och hon tänkte förtvivlad på att hon måste resa hem då slumpen kom till hennes hjälp.
   En dag då hon promenerade nedåt rue de la Chaussée d’Antin stannade hon för att betrakta ett butiksfönster fyllt med sådana där japanska prydnadsföremål som är så färggranna att de på sätt och vis gläder ens ögon. Hon stod och såg på de små narrarna av elfenben, på de stora porslinsvaserna med deras flammande färgprakt, och på de besynnerliga bronsfigurerna då hon hörde ägaren inifrån butiken med stora vördnadsbetygelser demonstrera en stormagad porslinsgubbe, en sällsynt pjäs, som han sade, för en liten fet, skallig man med gråaktigt skägg.
   Och i varje fras, som kom över affärsinnehavarens läppar, ljöd konstälskarens namn, ett ryktbart namn som en trumpetstöt. De andra kunderna, det var ett par unga damer och eleganta herrar, betraktade med flyktiga och snabba blickar, som var både likgiltiga och vördsamma, denne berömde författare som lidelsefullt granskade porslinsgubben. Båda två var lika fula som två bröder av samma mor.
  — Ni, herr Varin, skall få den för tusen francs, sade butiksägaren. Det är precis vad den har kostat mig. Alla andra skulle få betala femtonhundra francs för den, men jag håller på mina kunder ur konstnärsvärlden och för dem blir det undantagspriser. Alla kommer till mig, herr Varin. I går köpte herr Busnach en stor antik skål av mig. Häromdagen sålde jag två likadana ljusstakar som de här — är de inte vackra? — till Alexandre Dumas. Och jag vågar påstå att om Zola fick se den sak som ni nu håller i handen, så skulle den vara såld.
   Författaren var villrådig, han tvekade lockad av föremålet men betänksam inför det höga priset. Han brydde sig inte mer om de blickar som riktades mot honom än om han hade stått ensam i en öken.
   Hon gick darrande in i butiken med blicken oavlåtligt fäst på honom och hon frågade sig inte ens om han var vacker, elegant eller ung. Det var ju Jean Varin! Jean Varin!
   Efter en lång inre strid, efter en smärtsam tvekan ställde han porslinsgubben på ett bord.
  — Nej, det är för dyrt, sade han.
   Köpmannen fördubblade sin vältalighet.
  — Ack, herr Varin, är det för dyrt? Jag kunde likaväl begära en sou när jag vill ha tusen francs för den.
   Skriftställaren betraktade gubben med emaljögonen och svarade sorgset:
  — Det vill jag inte förneka. Men det är för mycket för mig.
   Då steg hon fram besatt av en vansinnig djärvhet.
  — Vad skulle den här saken kosta om jag ville köpa den? sade hon.
  — Femtonhundra francs, svarade konsthandlaren överraskad.
  — Jag tar den.
   Författaren, som hittills ej hade lagt märke till henne, vande sig hastigt om och granskade henne uppmärksamt från fötterna till hjässan under något slutna ögonlock. Därpå synade han varje detalj hos henne med kännarblick.
   Hon var förtjusande, besjälad och plötsligt upplyst av den låga som hittills hade slumrat inom henne. Och för övrigt träffar man inte varje dag en kvinna som ger femtonhundra francs för en småsak.
   Med en utsökt älskvärd rörelse vände hon sig mot honom och sade med en lätt skälvning i stämman:
  — Förlåt min herre, jag kanske var för snabb av mig. Ni hade nog inte sagt ert sista ord.
   Han bugade sig.
  — Jo, det hade jag.
   Hon återtog upprörd:
  — Men om det i dag eller i morgon faller er in att ändra åsikt så tillhör den här saken er. Jag köpte den endast därför att den var i er smak.
   Han smålog och var uppenbarligen smickrad.
  — Hur känner ni mig? undrade han.
   Hon började tala om sin beundran för honom, citerade hans arbeten och blev vältalig.
   Medan de pratade lutade han sig mot en möbel och försökte sluta sig till hurudan hon var genom att borra sina skarpa ögon in i henne.
   Då och då när nya kunder kom in ropade antikvitetshandlaren till dem från andra ändan av butiken:
  — Se på den här, herr Varin. Är den inte vacker?
   Då lyftes alla huvuden och hon darrade av förtjusning över att på detta sätt bli sedd tillsammans med en Berömdhet.
   Till slut blev hon nästan berusad och kände den överlägsna djärvhet som bemäktigar sig generalerna när de skall börja en attack.
  — Min herre, sade hon. Vill ni göra mig en stor, en mycket stor glädje? Tillåt mig skänka er denna porslinsskulptur till minne av en kvinna som beundrar er lidelsefullt och som endast sett er i tio minuter.
   Han vägrade. Hon blev enträgen. Han nekade men var road och skrattade av fullaste hjärta.
   Hon stod på sig.
  — Det gör detsamma. Jag skall bära hem den till er med detsamma. Var bor ni?
   Han vägrade att uppge sin adress. Men hon hörde sig för hos butiksägaren och när hon hade fått reda på den och betalat rusade hon ut för att få tag på en droska. Författaren skyndade efter ty han ville inte ta emot gåvan och visste inte till vem han skulle returnera den. Han kom ifatt henne då hon hoppade upp i vagnen, han hoppade efter, föll nästan på henne då droskan i samma ögonblick satte i gång. Han slog sig ganska förargad ner bredvid henne.
   Han fick be och bönfalla så mycket han ville, hon förblev ändå omedgörlig. När de kom fram till porten ställde hon sina villkor.
  — Jag skulle möjligtvis kunna gå in på att inte skänka er den om ni i dag uppfyller alla mina önskningar.
   Det hela tyckte han nu var så lustigt att han samtyckte.
  — Vad brukar ni annars göra vid den här tiden på dagen? frågade hon.
  — Jag tar en promenad, svarade han efter att ha funderat några ögonblick.
   Hon ropade beslutsamt till kusken:
  — Till Bois de Boulogne!
   De for iväg.
   Han måste nämna namnen på alla kvinnor de mötte, särskilt de lättfärdiga, och han fick ge intima detaljer om dem och deras liv, deras våningar och deras laster.
   Det började kvällas.
  — Vad brukar ni göra vid den här tiden? frågade hon.
  — Jag dricker absint, svarade han och skrattade.
  — Låt oss dricka absint i så fall, sade hon allvarligt.
   De gick in på ett stort boulevardkafé som han brukade besöka och där träffade han ett par kamrater. Han presenterade dem för henne. Hon var utom sig av förtjusning. Och utan uppehåll ringde ett ord i hennes öron — äntligen, äntligen.
   Tiden gick.
  — Är det tid för er att äta middag? frågade hon.
  — Ja, min fru, svarade han.
  — Låt oss då äta middag.
   När de gick ut från Café Bignon, sade hon:
  — Vad brukar ni göra om kvällarna?
   Han granskade henne uppmärksamt.
  — Det beror på. Ibland går jag på teatern.
  — Nåväl, då går vi på teatern.
   De gick på Vaudevilleteatern utan att köpa biljetter tack vare honom och som kulmen på denna triumf blev hon sedd av hela publiken vid hans sida i en parkettloge.
   Då föreställningen var slut, kysste han artigt hennes hand och sade:
  — Då återstår endast att tacka er för denna förtjusande dag…
   Hon avbröt honom:
  — Vad brukar ni göra vid denna tid på dygnet?
  — Jag — jag — går hem till mig.
   Hon började skratta ett skälvande skratt.
  — Nåväl, min herre, då går vi hem till er.
   Och de sade ingenting mer. Hon ryste till ibland och skakade i hela kroppen. Hon hade lika stor lust att springa sin väg som att stanna kvar, men i djupet av sitt inre var hon fast besluten att tränga till botten.
   I trappan måste hon hålla sig fast vid ledstången för att inte falla av sinnesrörelse medan han gick före henne med en liten vaxtändsticka i handen.
   Då hon hade kommit in i hans sovrum klädde hon hastigt av sig och lade sig i sängen utan att säga ett ord. Och hon väntade hopkrupen mot väggen.
   Men hon var okonstlad och oerfaren som bara den blir som är äkta maka till en sakförare på landet medan han var mer fordrande än en orientalisk pascha. De förstod varandra inte, inte alls.
   Han somnade. Natten förflöt endast störd av pendylens tickande. Och utan att röra sig tänkte hon på nätterna i sitt äktenskap. Och i det gula skenet från en kinesisk lykta betraktade hon sorgset den lille mannen som alldeles rund låg på rygg vid hennes sida och vars klotrunda mage fick täcket att bukta sig som en gasfylld ballong. Han snarkade som en orgelpipa med ihållande ilskna fnysningar och löjliga snarkningar. Hans tjugo hårstrån utnyttjade hans vila för att lägga sig på ett ytterst besynnerligt sätt, trötta som de var vid sitt långa, bestämda läge på den kala hjässan vars nakenhet de skulle dölja. Och en stråle saliv rann ur ett hörn av hans halvöppna mun.
   Morgondagens dager smög sig till slut in mellan de nedfällda gardinerna. Hon steg upp, klädde sig utan något buller och hade redan till hälften öppnat dörren då låset knarrade. Han vaknade och gnuggade sig i ögonen.
   Det dröjde några sekunder innan han blev klar i tankarna. Då hela äventyret stod klart för honom, frågade han:
  — Skall ni gå?
   Hon stod förvirrad framför honom och stammade:
  — Ja, det är morgon nu.
   Han satte sig upp i sängen.
  — Hör på, sade han. Nu vill jag begära något av er i min tur.
   Hon svarade inte men han fortsatte:
  — Ni har förvånat mig oerhört sedan i går. Vill ni vara uppriktig och anförtro mig varför ni gjort det här. Jag förstår ingenting.
   Hon gick sakta fram till honom och rodnade som en ungmö.
  — Jag har velat lära känna — last — lasten — och — och det var inte alls roligt!
   Och hon rusade ut ur rummet, sprang ner för trapporna och ut på gatan.
   En hel armé av gatsopare arbetade. De sopade trottoarerna och gatorna och samlade all smuts i rännstenarna.
   Med samma regelbundna rörelse som en slåtterdräng slår ängen sopade de smutsen i halvcirkel framför sig, och på gata efter gata såg hon dem som iscensatta marionetter, automatiskt drivna av samma kraft.
   Och det tycktes henne som om man nyss även hos henne hade sopat bort något mot rännstenen, mot kloaken — hennes överhettade drömmar.
   Hon kom hem alldeles andfådd och iskall och bevarade i sitt minne bara gatsoparnas rörelser då de snyggar upp Paris på morgonen.
   Och då hon kom upp på sitt rum föll hon i gråt.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki