Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ett samtal med min mor: patiens, försiktighet och konst

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Orhan Pamuk

   I MÅNGA ÅR SATT MIN mor ensam i vardagsrummet om kvällarna och väntade på att min far skulle komma hem. Pappa var på bridgeklubben på kvällarna, han fortsatte till andra ställen och kom hem så sent att mamma tröttnade på att vänta och gick och lade sig. Mamma och jag satt mitt emot varandra och åt middag (vid det laget hade pappa ringt: jag har mycket att göra, brukade han säga, jag kommer sent, ni får äta utan mig), och därefter brukade mamma lägga ut spelkorten på den krämfärgade bordduken och läsa sin framtid. Hon vände på varje kort i varje femtiotvåkorts lek — ett i taget, och försökte ordna dem efter valör och med rött efter svart — men det fanns ingen stor önskan att söka efter tecken bland korten, och hon brukade inte roa sig med att sätta ihop de eventuella tecknen till en berättelse med vacker framtidsbild: för henne var detta en patiens. När jag kom ut i vardagsrummet och frågade vad hon hade sett om framtiden fick jag alltid samma svar: "Kära du, jag gör inte det här för att spå mig, det är bara ett tidsfördriv. Vad är klockan? Jag lägger en till, sedan ska jag sova."
   Medan hon sade det kastade hon en blick på den gamla filmen som visades på vår svartvita teve (något nytt i Turkiet) eller på diskussionen om hur Ramadan var förr (på den tiden fanns bara en kanal och den uttryckte statens åsikter) och hon sade: "Jag tittar inte på det där, du kan stänga av."
   Jag satt och tittade ett tag på vad som än visades — det kunde vara en fotbollsmatch eller min barndoms svartvita gator. Programmet spelade ingen roll, jag ville mest ha en paus från mitt inre kaos och mitt eget rum, programmet var mindre intressant, och när jag ändå satt i vardagsrummet blev det alltid så att jag pratade med mamma ett tag.
   Några av dessa samtal blev till heta diskussioner. Efteråt gick jag in på rummet och stängde dörren, och så läste jag och plågades av skuldkänslor ända till morgonen. Ibland kunde jag gå ut i den kalla Istanbulnatten efter grälen med mamma och vandrade omkring i Taksim och Beyoglu, gick på de mörka onda bakgatorna och kedjerökte tills kylan gick genom märg och ben, och jag gick inte hem igen förrän mamma och alla andra i staden hade gått och lagt sig. Jag fick för vana att gå och lägga mig klockan fyra på natten och sova till tolv på dagen — och denna rutin höll jag fast vid under de närmaste tjugo åren.
   Det mamma och jag grälade om på den tiden — ibland öppet och ibland indirekt — var min osäkra framtid; för på vintern 1972, mitt under andra året av arkitekturstudierna, hade jag nästan helt slutat gå på föreläsningarna. Förutom de få obligatoriska lektioner jag var tvungen att gå på för att slippa bli utkastad visade jag mig mycket sällan på Arkitekturfakulteten vid Taskisla.
   Ibland sade jag fåraktigt till mig själv att "även om jag aldrig blir arkitekt får jag åtminstone en universitetsexamen", en ståndpunkt som ofta upprepades av pappa och mina vänner, som alla hade ett visst inflytande på mig, vilket åtminstone i mammas ögon gjorde min situation ännu osäkrare. Jag hade sett hur min kärlek till måleriet försvann, kände det smärtsamma tomrum som blev kvar, så i djupet av mitt hjärta insåg jag att jag aldrig kunde bli arkitekt. Samtidigt visste jag att jag inte kunde fortsätta för evigt med att läsa böcker och romaner inpå småtimmarna eller gå runt hela natten på Taksims, Beyoglus och Besiktas gator. Ibland fick jag panik och gick plötsligt från bordet och försökte få mamma att inse fakta. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, och än mindre vad jag ville få henne att inse, så ibland verkade det som två blindbockar som slogs.
   "Jag var precis som du när jag var ung", brukade mamma säga — bara för att reta mig, kom jag senare fram till. "Jag flydde från livet som du. Dina mostrar gick på universitetet och umgicks med intellektuella, eller roade sig på fester och baler, och jag satt bara hemma precis som du och glodde i timmar i Illustration, den där tidningen som din morfar tyckte så mycket om." Hon tog ett bloss på cigaretten och tittade på mig för att se om hennes ord skulle få effekt. "Jag var blyg, rädd för livet."
   När hon sade det visste jag att hon menade "som du", och medan vreden bubblade upp inom mig försökte jag lugna ned mig med tanken att hon sade detta "för mitt eget bästa". Men egentligen uttryckte mamma en djupt känd och mycket spridd åsikt, det var hemskt att höra att hon delade den. Min blick rörde sig från teveskärmen till färjornas lanternor på Bosporen, jag upprepade denna maxim för mig själv och kände hur jag hatade den.
   Mamma hade aldrig uttalat det öppet, men jag kände igen det från Istanbuls slöa borgerskap och från dagstidningskolumnisterna som var samma andas barn och i sina allra mest föraktfullt pessimistiska ögonblick kom till slutsatsen att "det kan inte komma något gott ur en sådan här plats".
   Denna pessimism får näring av melankolin som så länge har hållit staden i schack. Men om nu melankolin kommer ur nederlag och fattigdom, varför odlas den även av stadens rika? Kanske för att de blivit rika av en slump. Det kan också vara för att de inte på egen hand har lyckats skapa något stort som kan tävla med den västerländska civilisation de hoppas kunna imitera.
   I mammas fall fanns dock en viss grund för det destruktiva försiktiga medelklassprat som hon ägnat sig åt hela livet. Strax efter att de gift sig och min bror och jag hade fötts, började pappa skoningslöst att krossa hennes hjärta. Hans ständiga frånvaro, familjens allt sämre ekonomiska situation — när hon gifte sig hade hon inte en aning om vilka problem hon skulle möta, och jag kände alltid att det hade tvingat henne att inta en ständig försvarsposition mot samhället. När min bror och jag var små och följde med till Beyoglu och handlade, eller gick på bio eller ut i parken, då såg jag på hennes vaksamma ansiktsuttryck hur extremt försiktig hon var med alla som inte hörde till familjen, om hon till exempel märkte att några män tittade på henne. Om min bror och jag började bråka på gatan syntes förutom ilska och förtvivlan hennes önskan att beskydda oss.
   Jag kände denna försiktighet tydligast på hennes enträgna böner om att vi skulle vara "normala, vanliga, som alla andra". I denna uppmaning fanns en mycket gammaldags moral — vikten av ödmjukhet, att nöja sig med det lilla man har och göra det bästa av det, att utöva den sufiska askes som har påverkat hela kulturen — men den attityden hjälpte henne knappast att förstå varför någon plötsligt slutade skolan. Jag gjorde fel som överdrev min egen betydelse, som tog mina moraliska och intellektuella käpphästar så allvarligt, bättre att använda sitt stora engagemang till att odla ärlighet, dygd, flit och att vara som alla andra: så såg hon det. Konst, måleri, kreativitet — sådant hade bara européer rätt att ta på allvar, tycktes mamma säga, inte vi som bodde i Istanbul under andra hälften av 1900-talet i en kultur som hade sjunkit ned i fattigdom, förlorat sin styrka, vilja och lust. Om jag alltid hade i minnet att "det kan inte komma något gott ur en sådan här plats" skulle jag aldrig behöva bli besviken.
   Vid andra tillfällen brukade mamma för att understryka sin åsikt be - rätta att hon hade döpt mig till Orhan eftersom det var hennes favoritsultan. Sultan Orhan hade aldrig satt igång några stora projekt, aldrig försökt dra uppmärksamhet till sig själv; i stället levde han ett vanligt liv utan överdrifter, och det var därför historieböckerna talade så respektfullt, och så lite, om den andre osmanske sultanen. Även om mamma log när hon berättade om det ville hon uppenbarligen att jag skulle förstå varför detta var viktiga dygder.
   Dessa kvällar när mamma väntade på pappa och jag kom ut ur mitt rum för att gräla med henne visste jag att min roll skulle bli att göra motstånd mot det nedbrutna, ödmjuka och melankoliska liv som Istanbul kunde erbjuda och därmed den trösterika vanlighet mamma ville att jag skulle acceptera. Ibland frågade jag mig: "Varför ska jag ut dit och gräla om samma sak en gång till?" och kunde inte hitta något övertygande svar; då anade jag ett inre kaos som jag själv inte förstod mig på.
   "Du brukade skolka när du var liten också", sade mamma och vände upp korten i allt högre tempo. "Då sade du 'Jag är sjuk, jag har ont i magen, jag har feber.' När vi bodde i Cihangir blev det väldigt ofta. Men en morgon när du sade 'Jag är sjuk, jag kan inte gå till skolan', då skrek jag åt dig, kommer du ihåg det? Jag sade: 'Det spelar ingen roll om du är sjuk, nu går du raka vägen till skolan. Du får inte stanna hemma."
   Vid detta ögonblick i historien, som hon berättade så ofta hon kunde, brukade hon tystna och le, kanske för att hon visste att det gjorde mig vansinnig; sedan kom en paus och hon tog ett bloss på cigaretten, och så lade hon till, utan att se mig i ögonen men alltid med spefull ton i rösten: "Efter den morgonen hörde jag dig aldrig mer säga: 'Jag är sjuk, jag kan inte gå till skolan."
   "Då säger jag det nu i stället!" sade jag övermodigt. "Jag kommer aldrig att sätta min fot på Arkitekturfakulteten igen."
   "Vad ska du göra då då? Ska du bara sitta hemma som jag?"
   Jag fick allt större lust att driva grälet till dess yttersta gräns och sedan smälla igen dörren bakom mig och ge mig ut på en lång ensam vandring längs Beyoglus bakgator, halvt berusad, halvt vansinnig, att få röka cigaretter och hata allt och alla. Under dessa år kunde mina vandringar ta många timmar, och ibland när jag hade vandrat runt tillräckligt länge — tittat på skyltfönster, restauranger, halvdunkla kaféer, broar, biografentréer, reklam, brev, smuts, lera, regndroppar som föll i trottoarens vattenpölar, neonljus, billyktor och hundflockar som välte soptunnorna — blev en annan lust allt starkare, att gå hem och sätta ord på alla dessa bilder, finna ord att uttrycka min mörka sinnesstämning, min trötta och mystiska förvirring. Denna lust var lika svårstoppad som den gamla lyckliga längtan efter att måla, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av den.
   "Är det där hissen?" undrade mamma.
   Vi tystnade båda två och lyssnade, men hörde inget som lät som en hiss. Pappa var inte på väg upp. Mamma koncentrerade sig på sina kort igen, vände upp dem med förnyad energi, och jag betraktade henne förundrat. Hon hade ett särskilt sätt att röra sig som fingerade mycket lugnande på mig när jag var liten, men nu när hennes ömhet tycktes suspenderad gjorde det ont att se henne röra sig så. Jag visste inte längre hur jag skulle tolka henne. Jag var liksom fångad mellan gränslös kärlek och ilska. Fyra månader tidigare hade mamma efter utdraget forskningsarbete lyckats spåra den lägenhet i Mecidiyeköy där pappa träffade sin älskarinna; hon lurade listigt till sig nyckeln från portvakten, trädde in i den tomma lägenheten och möttes av en scen som hon senare kallblodigt beskrev för mig. En pyjamas som pappa brukade ha på sig hemma låg på en kudde i detta andra sovrum, och på nattygsbordet låg en trave bridgeböcker, precis som den trave som brukade torna upp sig på hans sida av sängen där hemma.
   Under lång tid berättade hon inte för någon vad hon hade sett; månader senare, en av de kvällar när hon lade patiens, rökte och såg på teve ur ena ögonvrån och jag just hade kommit ut ur mitt rum för att prata med henne, vräkte hon plötsligt ur sig hela historien. När hon såg min förtvivlan höll hon sig ganska kortfattad. Men varje gång jag tänkte på det senare fick jag rysningar av tanken på en annan plats som pappa gick hem till varje dag; det var som om han hade gjort vad jag aldrig hade klarat — han hade hittat sin dubbelgångare, sin tvillingbror, och det var denna varelse, inte hans älskarinna, som han träffade varje dag i detta andra hem; denna illusion blev till en påminnelse om att något i mitt liv, i hela min själ, saknades.
   "Men du kan inte bara sluta på universitetet", sade mamma medan hon lade en ny patiens. "Du kan ju inte leva på att måla, du måste skaffa dig ett jobb. Vi är inte lika rika som förr."
   "Det är inte sant", sade jag, för jag hade för länge sedan räknat ut att även om jag aldrig gjorde ett handtag i mitt liv skulle mina föräldrar ändå kunna försörja mig.
   "Försöker du säga att du kan leva på att måla?"
   Hennes ilskna sätt att fimpa cigaretten i askfatet, hennes halvt hånfulla, halvt nedlåtande ton och hennes sätt att fortsätta spela kort trots att hon talade om någonting viktigt fick mig att förstå vart hon var på väg.
   "Det här är inte Paris förstår du, det är Istanbul", sade mamma och lät nästan glad över det. "Även om du var världens störste konstnär skulle ingen bry sig om dig över huvud taget. Du skulle leva ensam. Ingen skulle förstå varför du gav upp en lysande framtid för att börja måla. Om vi var ett rikt samhälle som respekterade konst och måleri, ja kanske, varför inte? Men till och med i Europa vet ju alla att van Gogh och Gauguin var vansinniga."
   Hon hade säkert hört alla pappas historier om den existentialistinka litteraturen han tyckte så mycket om under femtiotalet. Vi hade ett lexikon med gulnade sidor och trasigt omslag där mamma brukade leta efter fakta — och tack vare denna vana kunde jag komma med ett sarkastiskt svar:
   "Jaha, står det i Petit Larousse att alla konstnärer är vansinniga?"
   "Jag har ingen aning, min son. En människa med stor talang som arbetar hårt kanske kan bli berömd i Europa, om han har tur. Men här i Turkiet skulle du bara bli galen. Missförstå mig inte nu; jag säger dig allt detta nu så att du inte ska behöva bli ledsen senare."
   Men jag var ledsen nu, och ännu ledsnare över att hon kunde säga så obehagliga saker medan hon fortsatte lägga patiens och spå sin framtid. "Varför tror du att du har förolämpat mig?" frågade jag, antagligen i förhoppningen att hon skulle säga något som sårade mig ännu mer.
   "Jag vill inte att någon ska tro att du har psykiska problem, sade mamma. "Det är därför jag inte har sagt till mina väninnor att du inte går på föreläsningarna. De är inte den sortens folk som skulle förstå varför någon som du bestämmer sig för att sluta studera och bli målare. De skulle tro att du har tappat förståndet, de skulle skvallra bakom ryggen på dig."
   "Berätta vad du vill", sade jag. "Jag skulle ge vad som helst för att inte bli en sådan idiot som de."
   "Du kommer inte att göra något sådant", sade mamma. "Till slut kommer du att göra precis som när du var liten — ta din väska och kila iväg till skolan."
   "Jag vill inte bli arkitekt — det är jag säker på."
   "Studera ett par år till, min son, skaffa dig en universitetsexamen och sedan kan du bestämma om du vill bli arkitekt eller målare."
   "Nej."
   "Ska jag berätta vad Nurcihan säger om att du vill sluta med arkitekturen?" sade mamma, och jag visste att när hon hänvisade till vad någon av hennes värdelösa väninnor tyckte försökte hon såra mig. "Du är ledsen och förvirrad över alla bråk mellan mig och din pappa eftersom han alltid springer efter andra kvinnor — det är vad Nurcihan tror."
   "Jag struntar i vad dina hönshjärnor till societetsväninnor tycker om mig!" skrek jag. Trots att jag visste att hon försökte provocera mig gick jag i fällan och övergick medvetet från skådespeleri till verklig vrede.
   "Du är mycket stolt, min son", sade mamma. "Men det är bra, det tycker jag om. För det viktiga i livet är ju inte det här konstnärsstruntet utan stolthet. Det finns många i Europa som blir konstnärer på grund av sin stolthet och heder. För där ser man inte på en konstnär som på en affärsinnehavare eller en ficktjuv, de behandlar konstnärer som speciella människor. Men tror du verkligen att du kan bli konstnär i ett land som det här och behålla din stolthet? För att bli accepterad av folk som inte förstår någonting om konst, för att få sådana människor att köpa dina tavlor, måste du fjäska för staten, för de rika, och värst av allt för halvbildade journalister. Är det verkligen det du vill?"
   Jag blev utom mig; min ilskas förvirrande styrka gav mig en enorm lust — så stor att jag själv blev förvånad — att lämna hemmet och rusa ut på gatan. Men jag lade band på mig, för jag visste att om jag stod ut ett tag till och fortsatte denna ordstrid och fördärvade så mycket jag kunde, gjorde uppror av all min kraft, orsakade smärta och tog emot smärta, då kunde jag ändå störta ut genom dörren senare när vi båda vräkt ur oss det värsta vi kunde, ut i den mörka smutsiga kvällen och rusa omkring på bakgatorna. Mina ben skulle bära mig fram och tillbaka över de ojämna trottoarerna, förbi gatlyktor med svaga lampor eller inga alls, till de smala kullerstensgrändernas melankoli, och där kunde jag njuta av en pervers lycka över att tillhöra en så sorglig, smutsig och fattig plats. Att bara få gå utan mål, driven av vrede, där olika idéer och bilder gled förbi likt figurer i en pjäs, och drömma om de stora ting jag någon gång skulle uträtta.
   "Se, bara på Flaubert, han bodde med sin mor hela livet!" fortsatte mamma på sitt halvt medkännande, halvt nedlåtande sätt, medan hon noga granskade sina nya kort. "Men jag vill inte att du ska bli sittande hemma hos mig hela livet. Det där var Frankrike. Där slutar till och med vattnet att rinna om de säger att någon är en stor konstnär. Men om en målare här hos oss slutar skolan och bor hela livet hos sin mamma blir han antingen alkoholist eller hamnar på dårhus." Och så en annan vinkel: "Tro mig, om du hade ett yrke att falla tillbaka på skulle du trivas mycket bättre med att måla."
   Hur kunde jag i sådana ögonblick av olycka, ilska och elände finna nöje i nattliga promenader längs de öde gatorna med bara mina drömmar som sällskap? Hur kom det sig att jag, i stället för de solbelysta vykortsbilderna av Istanbul som turister var så förtjusta i, föredrog bakgatornas halvmörker, kvällar och kalla vinternätter, spöklika figurer som passe - rade genom gatlyktornas svaga ljuskäglor, bilden av kullerstensgator, deras ensamhet.
   "Om du inte blir arkitekt eller hittar något annat att leva av så blir du en av dessa fattiga neurotiska turkiska konstnärer som inte har något annat val än att leva på de rikas och mäktigas nåd — förstår du det? Det är klart du gör — ingen i det här landet kan klara sig bara på att måla. Du får det eländigt, folk kommer att se ned på dig, du blir full av komplex, ångest och bitterhet tills du dör. Är det verkligen vad du vill göra, du som är så klok och sympatisk, så full av liv?"
   Jag brukade gå ned till Besiktas och hela vägen längs Dolmabahecepalatsets murar ända bort till stadion, till dolmus-hållplatsen. Jag tyckte om att gå längs den höga tjocka mossiga gamla palatsmuren om natten. Jag kände hur energin från ilskan som pulserade bakom pannan blev våldsammare för varje minut innan jag kom fram till Dolmabahce, och sedan kunde jag vika in på en smågata och vara framme vid Taksim på tolv minuter.
   "När du var liten log du alltid, du var så full av glädje och optimism, hur svårt vi än hade det — du var ett så rart litet barn. Du fick alla som såg dig att börja le. Du var så söt, och du visste inte ens vad ledsen betydde, du hade aldrig tråkigt, även om vi hade det svårt hittade du på något och lekte förnöjt i flera timmar, för du var så glad. Att en sådan som du skulle bli en plågad olycklig konstnär som alltid bugar för de rika — även om jag inte var din mamma skulle jag inte stå ut med det. Det är därför du inte får bli arg på vad jag säger, lyssna noga nu."
   På väg upp till Taksim brukade jag stanna till i halvmörkret och titta mot ljusen i Galata, fortsätta mot Beyoglu och på några minuter kamma igenom bokförsäljarnas stånd i början av Istiklalavenyn, sedan kunde jag ta en öl och en vodka på någon av dessa ölhallar där teven överröstade bullret från gästerna, jag rökte en cigarett som alla andra gjorde (jag tittade mig omkring för att se efter om det råkade sitta några kända poeter, författare eller konstnärer i närheten) och när jag kände att jag drog till mig för mycket uppmärksamhet från alla dessa mustaschprydda män — eftersom jag såg mig omkring och var ensam och hade ett barns ansikte — brukade jag gå ut igen och försvinna i natten. Då gick jag längs avenyn ett tag och gav mig sedan in bland Beyoglus smågator, och framme vid Cukurcuma, Galata eller Cihangir stannade jag till och betraktade ljusringarna runt gatlyktorna och skenet från en teveskärm i närheten som flimrade över de våta trottoarerna, och ungefär när jag tittade in i någon krimskramsaffär, eller på ett kylskåp med matvaror i skyltfönstret till en vanlig livsmedelsaffär, eller såg ett apotek som hade kvar en skyltdocka jag mindes från barndomen — då brukade jag inse hur enormt lycklig jag var. Precis när jag hade lyssnat på mammas utgjutelser fick jag nästan yrsel av den sublima, rena ilskan, men den försvann efter en timmes vandring runt Beyoglu — eller Üsküdar, eller bakgatorna i Fatih — vart jag än gick, ju kallare jag blev, värmdes jag av min lysande framtids våldsamma låga. Vid det laget kändes huvudet lätt av ölet och kroppsansträngningen, och de sorgtyngda gatorna tycktes flimra som på en gammal film, och det ögonblicket skulle jag ha velat frysa och gömma undan — på samma sätt som jag förr kunde stoppa undan ett värdefullt frö eller någon älskad stenkula i munnen i flera timmar — och samtidigt längtade jag efter att komma bort från de tomma gatorna, gå hem och sätta mig vid bordet med papper och penna och teckna eller skriva något.
   "Tavlan på väggen där fick vi av Nermin och Ali i bröllopspresent. När de skulle gifta sig gick vi till samma berömda målare och tänkte att vi skulle köpa någon av hans tavlor åt dem. Om du bara hade sett hur förtjust Turkiets mest kände konstnär blev över att det till sist dök upp några människor som ville köpa en tavla, eller hur fruktansvärt han gjorde sig till för att dölja sin glädje, eller hur han nästan sopade golvet med sin bugning när vi gick därifrån med hans tavla, eller hur han fjäskade när han sade adjö, då skulle du inte önska någon människa i detta land att bli målare eller konstnär — nej, min son. Det är därför jag inte berättar för någon att du har hoppat av studierna för att bli konstnär. Just de där människorna du precis har avfärdat som hönshjärnor kommer du att tvingas sälja tavlor till. När de inser att du har förstört din framtid — hela ditt liv — genom att hoppa av studierna — visst, då kommer de att köpa ett par tavlor av dig för att göra en god gärning, för att få mig och din far att hamna i dålig dager, eller kanske de grips av medlidande och vill ge dig lite pengar. Men de kommer aldrig att låta någon av sina döttrar gifta sig med dig. Den där söta flickan du brukade måla av, varför tror du att hennes pappa skickade iväg henne till Schweiz? I ett fattigt land som det här finns så många svaga, misslyckade nästan illitterata människor, då måste man vara rik för att kunna leva det liv som du förtjänar utan att bli krossad, för att kunna hålla huvudet högt. Så sluta inte med arkitekturen, min son. Du kommer att råka väldigt illa ut annars. Titta på den där Le Corbusier: han ville bli målare men studerade arkitektur."
   Beyoglus gator, de mörka prången, mitt begär att rusa iväg, mina skuldkänslor — allt detta tändes och släcktes som neonljus i mitt huvud. Nu visste jag att i kväll skulle mitt och mammas gräl inte bli av, om några minuter skulle jag öppna dörren och fly ut bland stadens trösterika gator; och när jag hade gått runt där halva natten skulle jag återvända hem och sätta mig vid skrivbordet och fånga deras kemi på papper.
   "Jag ska inte bli konstnär", sade jag. "Jag ska bli författare."

Källa: Ur "Istanbul: minnen från en stad" (Norstedts 2006), översättning Thomas Håkanson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki