FANDOM


Av Henry Slesar

Familjen Jordan pratade aldrig om examen förrän deras son, Dickie, fyllde tolv år. Det var just på hans födelsedag som mrs Jordan först nämnde det i hans närvaro, och hennes nervösa tonfall fick hennes man att svara skarpt.
   "Glöm det", sa han. "Han kommer att klara det fint."
   De satt och åt frukost och pojken såg nyfiket upp från sin tallrik. Han förstod inte vad den plötsliga spänningen berodde på, men han visste att det var hans födelsedag och att han mer än någonting ville att stämningen skulle vara bra. Någonstans i den lilla lägenheten låg det inslagna paket som väntade på att bli öppnade, och i den lilla kokvrån tillagades något varmt och sött i den automatiska ugnen. Han ville att det skulle vara en lycklig dag och tårarna i hans mammas ögon och hans pappas snäsiga svar förstörde hans förväntningar.
   "Vilken examen?" frågade han.
   Hans mamma såg ner i bordet. "Det är bara ett slags statligt intelligenstest som alla tolvåriga pojkar får göra. Det är inget att oroa sig för."
   "Menar du som ett prov i skolan?"
   "Något liknande", sa hans pappa och reste sig upp från bordet. "Gå och läs dina serier nu, Dickie."
   Pojken reste sig och gick bort till den delen av vardagsrummet som hade varit "hans" sedan han var bebis. Han fingrade på översta serietidningen i högen, men verkade ointresserad av de färgglada rutorna fyllda med action. Han gick mot fönstret och tittade dystert ut på slöjan av dimma som täckte glaset.
   "Varför måste det regna idag?" sa han. "Varför kunde det inte regna i morgon?"
   Hans pappa hade satt sig i en fåtölj med tidningen och prasslade frustrerat med sidorna. "För att det gjorde det, helt enkelt. Regnet får gräset att växa."
   "Varför, pappa?"
   "För att det gör det, helt enkelt."
   Dicke rynkade pannan. "Men vad är det som gör det grönt? Gräset?"
   "Det är det ingen som vet", snäste hans pappa och ångrade genast att han låtit så otålig.
   Senare på dagen var det dags för firande igen. Dickies mamma strålade när hon överräckte de färgglada paketen och till och med hans pappa lyckades le och rufsa om honom i håret. Dickie gav sin mamma en puss och skakade allvarligt hand med sin pappa. Sedan bars födelsedagstårtan fram och festligheterna avslutades.
   En timme senare satt han vid fönstret och såg på när solen tvingade sig fram mellan molnen.
   "Pappa", sa han. "Hur långt borta är solen?"
   "Åttatusen kilometer", sa hans pappa.

Dick satt vid frukostbordet och såg ännu en gång tårar i sin mammas ögon. Han kopplade inte ihop hennes tårar med examen innan hans pappa plötsligt förde det på tal igen.
   "Dickie", sa han med en manligt bister syn, "du har en tid att passa idag."
   "Jag vet, pappa. Jag hoppas ..."
   "Det är inget att oroa sig för. Tusentals barn gör det här provet varje dag. Staten vill bara veta hur smart du är, Dickie. Det är allt."
   "Jag får bra betyg i skolan", sa han tveksamt.
   "Det här är annorlunda. Det här är ett ... speciellt prov. Du förstår, de ger dig något att dricka och sedan får du gå in i ett rum där det finns en maskin ..."
   "Vad får man att dricka?" sa Dickie.
   "Inget speciellt. Det smakar pepparmint. Det är bara för att se till att du besvarar frågorna sanningsenligt. Inte för att staten inte tror att du talar sanning, men med den här drycken gör du det garanterat."
   Dickie såg förbryllad och lite rädd ut. Han tittade på sin mamma och hon tvingade sig att le mot honom.
   "Allt kommer att gå bra", sa hon.
   "Det är klart det gör", höll hans pappa med. "Du är en duktig pojke, Dickie, du kommer att klara det fint. Sedan åker vi hem och firar. Okej?"
   "Ja", sa Dickie. De kom till Departementet för statens utbildningar en kvart före utsatt tid. De gick över marmorgolvet i den stora ankomsthallen, gick under en gångbro och in i en automatisk hiss som förde dem till fjärde våningen.

Där satt en ung man vid ett polerat skrivbord framför Rum 404. Han höll en skrivtavla framför sig och kollade på listan innan han lät far och son Jordan komma in.
   Rummet var lika kallt och officiellt som en domstol, med långa bänkar uppställda längs metallbord.
   Där fanns redan flera stycken pappor med sina söner, och en kvinna med tunna läppar och kort svart hår delade ut papper.
   Mr Jordan fyllde i blanketten och gick tillbaka till tjänstemannen med den. Sedan sa han till Dickie: "Nu dröjer det inte länge. När de ropar upp dig går du bara genom dörren i den där änden av rummet." Han pekade.
   En dold högtalare sprakade till och ropade upp det första namnet. Dickie såg en pojke motvilligt lämna sin pappa och gå långsamt mot dörren.
   Fem i elva ropades namnet Jordan upp.
   "Lycka till, min son", sa hans pappa utan att se upp. "Jag hämtar dig när testet är över."
   Dickie gick bort till dörren och vred på handtaget. Rummet därinne var svagt upplyst och han såg knappt den grå-klädde tjänstemannen som tog emot honom.
   "Sätt dig", sa mannen mjukt.
   Han pekade på en hög stol bredvid skrivbordet. "Heter du Richard Jordan?"
   "Ja."
   "Ditt klassifikationsnummer är 600-115. Drick det här, Richard."
   Han lyfte upp en plastmugg från skrivbordet och gav den till pojken. Vätskan hade samma konsistens som mjölk och smakade bara vagt av den utlovade pepparminten. Dickie drack upp alltihop och gav mannen den tomma muggen.
   Sedan satt han tyst och dåsig medan mannen skrev på ett papper.
   Så såg mannen på klockan, reste sig upp och ställde sig framför Dickie. Han tog fram ett pennliknande föremål ur fickan och lyste med ett litet ljus i pojkens ögon.
   "Okej", sa han. "Följ med mig, Richard."
   Han gick före Dickie till andra änden av rummet, där en trästol stod framför en dator. Det satt en mikrofon på stolens vänstra armstöd och när pojken satte sig ner upptäckte han att den befann sig precis vid hans mun.
   "Slappna av nu bara, Richard. Du kommer att få några frågor och du ska tänka över dem noga. Sedan ska du svara i mikrofonen. Resten sköter maskinen."
   "Okej."
   "Nu lämnar jag dig ensam. Du säger bara 'redo' i mikrofonen när du vill börja."
   "Ja."
   Mannen tryckte hans axel och gick sin väg.
   Dickie sa: "Redo."
   Ljus tändes ovanför maskinen och den började surra. En röst sa: "Avsluta den här talföljden: ett, fyra, sju, tio ..."

Mr och mrs Jordan satt i vardagsrummet, utan att prata, utan att ens spekulera.
   Klockan var nästan fyra när telefonen ringde. Kvinnan försökte nå den först, men hennes make var snabbare.
   "Mr Jordan?"
   Rösten var kortfattad, en officiell röst.
   "Ja, det är jag."
   "Det här är Departementet för statens utbildningar. Din son, Richard M. Jordan, klassifikationsnummer 600-115, har fullföljt statens examen. Vi måste tyvärr meddela att hans intelligenskvot översteg statens högsta tillåtna gräns, enligt Regel 84, avdelning 5, i Nya lagen."
   På andra sidan rummet gav kvinnan upp ett skrik, utan att känna till något annat än de känslor hon utläste i makens ansikte.
   "Ni kan bestämma via telefon", mässade rösten vidare, "om ni vill att hans kropp ska begravas av staten eller om ni föredrar en privat begravningsplats? Avgiften för en statlig begravning är tio dollar."

Ursprungligen filmmanuset till sjätte episoden i första säsongen av "Twilight Zone" 1985-86. http://www.imdb.com/title/tt0734708/ Översatt 2002 av Sabina Cleman.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki