FANDOM


Fallan 1.jpg


Av Roger Flint Young

Det finns en oundviklig logik i alla mekaniska tings uppbyggnad, hade Jim Tredel fått lära redan som barn. Det var denna insikt som ledde till att hans misstankar väcktes beträffande några av de delar som tillverkades i hans fabrik och till att han slutligen hamnade i fällan ...

NÄR Jim Tredel var sex år gammal hade hans far börjat leka en lek med honom som han tyckte var underbar men som han bara delvis förstod. Då Jim blev vuxen stötte han på uttrycket "fundamental enhet", vilket tycktes uttrycka allt det som hans far hade försökt lära honom genom den där leken.
   Store Tom Tredel, Jims far, var mekaniker. Han hade börjat arbeta i en maskinverkstad redan som tioåring. Han arbetade där hela sitt liv, de sista fyrtifem åren som dess ägare. Han arbetade i samma verkstad när han var över sjutti år gammal. Han hade aldrig gått i någon skola men hade lärt sig läsa och skriva på lediga stunder, och han hade också skaffat sig alla de kunskaper i matematik som han behövde för att klara sitt jobb.
   På egen hand skaffade han sig också en egen filosofi. Den började ta form redan under de första månaderna han arbetade och utvecklades under årens lopp.
   —Det finns egentligen inga delar, förklarade han gång på gång för sin son Jim. Det finns inte någonting som inte hör ihop med något annat. Det finns ingenting som inte passar ihop med något annat — som en del av det hela.
   Det där armstödet till exempel, det är avsett att passa ihop med ryggstödet på en stol. Det är också avsett att passa till armen på den person som sitter i stolen. En person som aldrig hade sett en stol förut men var van att se sambandet mellan saker och ting borde kunna sluta sig till vad det där armstödet har för funktion och hur en stol ser ut.
   Armstödet och de andra delarna utgör tillsammans en stol. Men stolen är inte fullständig i sig själv. Den är konstruerad till att bära upp en sittande människa. Den är inte till någon nytta om den inte gör det. De fyra benen på stolen är gjorda så att den står plant på golvet. Och golvet är en annan del som hänger ihop med husets väggar som i sin tur vilar på grunden.
   Husgrunden leder till gatan och gatan är förbunden med andra gator, och därigenom hänger huset ihop med alla andra hus i staden och i världen, även om det skulle finnas ctt hav emellan dem.
   Tom Tredel uttryckte saken på hundra olika sätt för att få pojken att förstå. Och samtidigt hade de sina lekar.
   Till en början var det pussel, och pojken såg hur varje del passade ihop med andra och hur delarna så småningom bildade en helhet. Sedan hade han likadana byggklotsar att leka med som andra barn, men han lärde sig att leka med dem på ett något annorlunda sätt. Det var inte det som kunde byggas med dem som var det viktigaste, utan det sätt varpå bitarna passade ihop. Därpå lärde han sig inse att det hela egentligen inte var det hela, därför att det hade blivit en del av bordet, golvet och huset och på så vis var förbundet med Jorden, Månen och världsalltet.

TOM TREDEL kunde ta en svarvad maskindel i sin stora valkiga hand eller ett stycke utstansad plåt, granska den ett ögonblick och för sin inre syn se den helhet vari delen skulle ingå. Först då han hade satt in delen på sin plats i helheten, först då var han nöjd.
   I början var det en lek för Jim, och när han blev gammal nog för att begripa att det inte var någon lek, förstod han också vad som väntades av honom. Tom Tredel såg till att hans son fortsatte att lära sig saker och ting.
   Men det var inte mekanikernas yrke som Tom Tredel ville att han skulle lära sig. Jim lärde det ändå när han arbetade i verkstaden för att tjäna fickpengar.
   Hans far hade andra planer för Jims räkning. För somliga människor finns det inget finare än att vara läkare, advokat eller tandläkare. I Torn Tredels ögon var detta bara yrken som hjälpte människor att utföra det arbete som var av verklig betydelse — det som bidrog till att föra världen framåt.
   Det arbetsfält han ville att Jim skulle ägna sig åt var elektroniken. På den tiden var det radio, men Tom Tredel hade klart för sig att elektroniken skulle komma att innebära annat än radio. Kanske de verkligt stora tillfällena inte skulle komma under Jims livstid, men Jim kunde utbilda sin son i samma fack.
   Jim skulle få den utbildning som behövdes och all den hjälp pengar kunde ge. Han skulle också förstå Tom Tredels filosofi, och han skulle veta något om delarnas förhållande till det hela.
   Jim visade intresse för elektronik. Han leddes slugt men också klokt framåt på den bana som skulle få honom att välja detta fack som sin livsuppgift.
   Han hade varit en läraktig elev. Han kunde ta en del i sin hand och föreställa sig dess plats och funktion i det hela.
   Det var tack vare det yrke fadern hade valt åt honom som Jim leddes in på ett spår ...

SÖKANDET som hade varat i tre år var slut. Fällan hade smällt igen I mörkret, som var mörkare än något han tidigare hade upplevt pressade Jim Tredel fram ett leende nu när hans skräck var försvunnen.
   Denna förblindande, instinktiva skräck hade långsamt förbytts i vissheten att döden var nära. Skräcken kunde inte längre utnyttjas som en sporre som kanske skulle kunna hjälpa honom att undkomma och den hade följts av resignation.
   Men det hade varit skräck -- eller kanske snarare, en förlamande fasa. Sedan insåg han att han under tre års tid långsamt hade blivit förberedd på en klimax som måste vara skrämmande. Det var knappast någon åtgärd han hade vidtagit, knappast någon upptäckt han hade gjort under dessa tre år som nu inte verkade avsedd till att förbereda honom på något fasansfullt som till sist skulle hända.
   Vad fanns det nu för anledning att bry sin hjärna med att försöka komma underfund med vilket misstag han hade begått? Det direkta misstaget var förstås at han hade gått in i rummet. Det hade sett ut som alla de andra han hade gått igenom så försiktigt och långsamt för att inte utlösa något eventuellt larmsystem. Det var tre meter brett, tre meter högt — liksom de andra — och tycktes vara ungefär tretti meter långt.
   Jim Tredel hade stigit in i det försiktigt och sakta fortsatt framåt Han hade bara tagit tre steg då mörkret plötsligt och ljudlöst slöt sig omkring honom.
   Allra först trodde han att ljuset hade släckts. Sedan upptäckte han att det nu fanns en vägg bakom honom där öppningen hade varit. Och framför honom fanns en annan vägg. Det var då som han kände skräcken -- när han insåg att fällan hade smällt igen och att han var i den.
   Han tände en tändsticka efter några minuter, så snart han var säker att han inte darrade på handen. Tre meter brett och tre meter högt hade det här rummet varit; nu var det också tre meter långt. Alla de sex sidorna var av slät metall, utan den minsta springa eller öppning där ljus och luft kunde tränga in. Ljus- och lufttätt och antagligen också -- om det nu kunde spela någon roll -- ljudisolerat.
   Från och med nu kunde vad som helst hända. En vägg kunde skjutas fram och klämma ihjäl honom. Vatten kunde släppas in och dränka honom. Värme eller kyla kunde också användas...
   Vilken metod som än kom till användning, någon av dessa eller någon annan, så kunde de som hade tagit honom till fånga hålla honom kvar här tills de var säkra på att han inte skulle besvära dem mer. De skulle inte ens höra hans skrik. Han var alldeles säker på att han skulle skrika som protest mot att han rycktes bort från det liv han hade älskat så högt.
   De skulle helt visst ta detta liv. Det hade stått klart från början. Redan för nästan tre år sedan hade han förstått att om han nånsin gjorde en tabbe ... Och han hade gjort en förfärlig tabbe.
   Kanske var det bara det att han hade gått in i det här rummet. Kanske var det att han över huvud taget hade begett sig hit. Eller kommit hit ensam. Eller...
   Det spelade ingen roll. Det var för sent att grubbla över vad han borde ha gjort. Han borde ha underrättat någon, lämnat kvar något meddelande som kunde ha väglett andra. I stället var de här tre årens arbete bortslösat, liksom hans eget liv.
   Han tog saken lugnt nu. Han hade satt sitt liv på spel och förlorat.

TREDEL hade varit demobiliserad i sex veckor och gift med Edith i fem av dessa, då han återvände till sitt arbete på fabriken. Det var roligt att se den där skylten ovanför den nya byggnaden: Tredel & Morton, Electronics.
   Och att träffa Morton igen. Bruce Morton, en medelålders man med glesnande hår, alltid allvarlig, alltid nervös, alltid tacksam mot Jim Tredel för att denne hade valt honom som kompanjon när bolaget startades. Morton hade hållit rörelsen i gång och utvidgat den oerhört medan Tredel gjorde krigstjänst.
   Morton visade honom runt i den nya anläggningen och demonstrerade sedan de produkter som för närvarande tillverkades.
   Det var förstärkaren med fjorton rör, den nya motorregulatorn, den portabla radiosändaren-mottagaren ...
   Så var det en sak som fångade Tredels uppmärksamhet. Han tog upp den lilla stansade metallbiten och vred och vände på den. Morton skyndade sig att förklara.
   —Du förstår, Jim, under kriget fick vi en massa nya maskiner. Använde dem till att utföra arbete på kontrakt när vi inte behövde dem för vår egen produktion. Vi har fortsatt med det i viss utsträckning. Vi har inte tillräckligt med eget arbete för att utnyttja maskinerna helt. På det här sättet kan vi dessutom ge våra arbetare jämn sysselsättning. Vi tjänar pengar på det också.
   Tredel fortsatte att stirra på metallbiten. Hans hjärna arbetade som alltid på det sätt som hans far hade lärt honom. Han försökte föreställa sig den enhet som den här delen skulle ingå i, och han tyckte inte om det. Han tyckte inte alls om det. Han förstod det inte riktigt men han visste i alla fall att han inte gillade det. Det var något underlig med det här -- något hotfullt.
   —Vad är den till? frågade han med låtsad likgiltighet.
   —Det är åt en leksaksfabrikant -- Triesting Company.
   —Jag antar att de också har övergått till krigsproduktion?
   —Nej -- eller rättare sagt, ja. Men inte vapen. De övergick från leksaker till någon sorts speciell uppvärmningsapparatur åt flottan ¨Nu har de övergått till att göra enbart leksaker igen.
   Tredel tvekade, sedan sa han:
   —Är det här en del som hör till en leksak?
   Morton nickade.
   —Visst. Det är det enda de gör --- leksaker. Och här har vi vår nya inställningsmekanism till tv-apparater...
   Tredel lade dröjande ifrån sig den stansade metallbiten och följde efter Morton. Han tänkte fortfarande på Triesting -- "enbart leksaker".
   Men den där delen kunde inte ingå i någon leksak. I varje fall inte i den sortens leksaker som barn lekte med. Däremot i den sorten vuxna använde när de ville döda andra vuxna. Fast inte i någon sorts vapen som han själv hade sett eller hört talas om.
   Han och Edith skulle få barn så småningom och...
   Från den dag då han granskade denna stansadade metallbit och till den stund då han befann sig i det helt slutna rummet hade något mer än tre år förflutit.

EDITH övergav honom mot slutet av det första året. Inte alls så att hon en dag helt överraskande sa att hon hade fått nog och reste sig och gick sin väg.
   Det var mycket hon hade fått finna sig i under detta år. Resor som han hade företagit utan att lämna någon förklaring, hemlighetsfulla förehavanden som hon inte kunde förstå. Långa perioder då han var hemma och bara satt och grubblade utan att ägna henne någon uppmärksamhet. Hon hade knappast kunnat undgå att föreställa sig allt möjligt, och han hade aldrig kommit med någon ursäkt utan bara bett att hon skulle lita på honom.
   Hon hade litat på honom. Litat på honom mycket längre än han hade rätt att begära. Sedan ... Ja, hon hade haft rätt, det var inget liv för en gift kvinna. Om han nånsin ... Hon hade i varje fall gett honom anledning att hoppas. Om det inte hade blivit en sådan fix idé för honom, skulle han ha kunnat avbryta sin jakt under de närmaste två åren, rest till henne och bett att de skulle börja om på nytt. Han skulle aldrig ha behövt förklara det förflutna. Men han hade inte kunnat sluta.
   Ända från första början hade han av någon anledning anat att det inte skulle finnas några bevis. Det vill säga, ingenting konkret att ta på, ingenting som kunde ge honom en direkt och klar lösning på problemet. Han skulle bli tvungen att förlita sig på sin intuition, på obestämda intryck och aningar. Det skulle vara det enda han hade att gå efter.
   Triesting Company tillverkade faktiskt leksaker. Ett visst antal människor inställde sig i fabriken varje dag, arbetade ett bestämt antal timmar och återvände nästa dag till ett nytt arbetspass. Resultatet av detta arbete blev en ström av färdiga leksaker från fabriken.
   Det första verkliga slaget fick han då han upptäckte att den del som han hade funnit misstänkt faktiskt ingick i en av dessa leksaker.
   Det var nära att han gav upp då. Han gav faktiskt upp, intalade sig att han var en idiot och återvände till sitt eget liv och sitt eget arbete.
   Men han kunde inte låta bli att fundera på problemet. Gång på gång försökte han göra sig kvitt dessa tankar. Man borde inte göra sig löjlig mer än en gång i en och samma sak.
   En dag gick han ut och köpte en av firmans strålpistoler. Han plockade isär den, studerade den, konstruerade om den. Han tillverkade delar till sin nykonstruktion, satte ihop dem och prövade leksaken.
   Den fungerade en aning bättre än Triestings produkt. Fungerade bättre och skulle vara billigare att göra. Och i hans konstruktion ingick inte den del som Tredel & Morton tillverkade.
   Det var i själva verket den strålpistol som Triesting Company helt visst skulle ha konstruerat och tillverkat, om de inte hade varit fast beslutna att använda denna stansade metalldel oavsett den ökade kostnaden.
   Vilket inte verkade förnuftigt.
   Han tog det lugnt. Bäst att fundera ett tag och vara säker på sin sak.
   Han grubblade men kom alltid till samma Slutsats.
   —Bruce!
   —Morton tittade upp.
   —Den där delen som vi gör åt Triesting...
   Morton nickade.
   —Har vi fått några returer?
   Morton verkade förvånad.
   —Lustigt att du för den saken på tal, Jim. När vi — eller rättare sagt, jag — skrev under kontraktet, så innehöll det mycket stränga specifikationer. Vi undersökte den första sändningen med röntgen och fann att femti procent av delarna inte uppfyllde kraven. Men eftersom de bara var avsedda att användas i leksaker, så skickade jag i väg dem i alla fall. Det var inget försök att lura dem. Men jag ville inte ta en förlust på de där delarna. Jag tänkte jag skulle se hur deras egen granskning utföll.
   Han gjorde ett uppehåll. Sedan fortsatte han:
   —Det kom inga klagomål beträffande den första sändningen. Jag tänkte att deras fordringar inte var så stränga som de hade låtsats till att börja med. Det händer ju rätt ofta när det inte är fråga om någon belastning. Sen dess har vi skickat den ena sändningen efter den andra och de har tagit emot och betalat.
   —Hm. Har vi fortsatt med granskningen?
   —Javisst. Under de här omständigheterna har vi inte gjort något att förbättra produkten. Av anteckningarna framgår det att femti procent fortfarande inte uppfyller deras ursprungliga krav.
   Tredel insåg att detta egentligen inte sa så mycket. Efter kriget var det många små företag som fortsatte att ställa samma höga krav som hade funnits i krigskontrakten. Det betydde i många fall ingenting -- bortsett från att det gav dem en lämplig förevändning att bryta ett kontrakt om de ville.

TVÅ VECKOR senare reste han till San Francisco i affärer. Det var ingen särskild brådska, och därför tog han bilen och lät Edith följa med.
   Det blev på så vis samtidigt något av en nöjesresa. Det skulle göra henne gott att komma hemifrån ett tag; han hade lämnat henne ensam alldeles för mycket.
   Han lyckades få resan att tjäna ännu ett ändamål. I olika städer längs resrutten, valda på en slump, köpte han Triestings leksaksstrålpistoler.
   Vid hemkomsten hade han 68 stycken sådana pistoler. Han plockade itu dem, avlägsnade de där onödiga delarna och tog dem med sig till fabriken.
   Genom att kontrollera kodnumren konstaterade han att de 68 delarna härrörde från sexton olika sändningar. Sedan lät han undersöka dem med röntgen. Ingen enda av de 68 delarna uppfyllde de ställda kraven.
   Det betydde alldeles säkert att man på Triesting Company granskade varenda del när sändningarna anlände dit. Endast de delar som• inte fyllde kraven användes i leksaksstrålpistolerna.
   De andra delarna? Vart tog de vägen?
   Tredel funderade på att söka arbete i leksaksfabriken för att ta reda på det. Men vid närmare övervägande kom han till slutsatsen att det inte var bästa sättet. En person som arbetade i fabriken, i en viss avdelning, skulle ha sämre möjligheter att skaffa sig upplysningar än en utomstående.
   Vad som skedde med delarna i fabriken var kanske inte särskilt viktigt. Det väsentliga var att få reda på vart de sedan blev av. Vem skickade i väg dem?
   Efter en vecka hade han lyckats konstatera att alla leveranser från fabriken sköttes av Higgenson Rapid Transit, en känd speditionsfirma.
   Såvitt han kunde kontrollera utan att väcka misstankar skedde alla leveranser utan något smussel. Sändningarna gick till leksaksaffärer, grosshandlare och distributörer runt om i landet, till fabriker i England och till representanter i hela världen.
   Jag har lagt ut tusen dollar på de här undersökningarna, tänkte Tredel, och jag har ännu inte funnit något påtagligt. Det tycktes bli ett verkligt långtidsprojekt. Om han så småningom skulle kunna komma till ett positivt resultat, måste han först eliminera allt sådant som var otänkbart.
   Hitintills hade han inte eliminerat någonting. Det var inte frågan om att börja på nytt. Det gällde snarare att gå tillbaka till utgångspunkten och välja en parallell linje att undersöka.
   Tredel & Morton tillverkade en stansad del som verkade misstänkt. Vem gjorde de andra delarna i den enhet som han hade föreställt sig? Han byggde upp denna enhet omsorgsfullt på papper för att komma underfund med hur den måste se ut för att ha användning för den stansade delen. Han gjorde det gång på gång och kontrollerade noga sitt resonemang, som om hans far hade stått och sett på över hans axel.
   Nej. Så här måste den se ut.
   Han valde till sist en del som skulle vara mest ovanlig till formen. Sedan tänkte han på denna del. Bara tänkte på den i flera dagar.
   Det skulle inte finnas många legitima användningsområden för en sådan del. Möjligen i ett flygplan. Men den normala användningen av denna del behövde inte vara legitim. Liksom den där stansade delen hade dykt upp i en leksak, kunde den sammanbindande delen dyka upp var som helst. Ett flygplan? Antalet flygplansdelar som för närvarande tillverkades eller som hölls i lager för äldre modeller runt omkring i landet skulle uppgå till miljoner. Omöjligt att spåra upp en viss del bland alla dessa.
   Det fanns dessutom alltid den möjligheten att en sådan del inte ens existerade. Han kunde ha tagit fel, fullkomligt fel. Även om han teoretiskt sett hade rätt, så såg kanske delen inte ut riktigt så som han föreställde sig. Under det att han tänkte sig som den måste se ut kanske någon annan inte konstruerat den fullt så logiskt. Leksaksstrålpistolen till exempel.
   Nej, det var en annan sak. Den där strålpistolen var otvivelaktigt en förvrängning. Någon hade avsiktligt konstruerat den så att en viss del som egentligen inte hade någon uppgift att fylla ändå kom att ingå.
   Sedan träffade han på delen i sin egen fabrik. Och den såg precis ut som han hade föreställt sig den. Precis som han visste att den måste se ut. Den tillverkades på kontrakt mitt framför näsan på honom.

DET VAR strängt taget en ren slump att han fann den. Morton hade till billigt pris fått tag i en maskin för nittillverkning, och de gjorde nu själva de nitar som de behövde. De använde fortfarande nitar och skruvar där andra firmor använde punktsvetsning. Det gav reparatören bättre möjligheter att göra reparationer på det sätt som de borde göras.
   Tredel hade gått till den lilla verkstad där maskinen var installerad. Mannen som hade hand om maskinen satt i ett hörn och läste när han kom in. Karlen tittade upp, log lite enfaldigt och viftade med handenn mot maskinen. Han sa ingenting. Maskinen var i gång, drog fram den långa ståltråden från trumman, stampade den till nitar och spottade ut dessa i en transportvagn. Tredel förstod vad mannen menade med gesten: Den sköter sig själv. Jag bara matar in tråden och kör i väg med nitarna.
   Nå, det var inget att säga om det. Det var rent och snyggt i verkstaden, så det fanns ingen anledning att klaga. Dessutom var det en korrespondenskurs i elektronik som karlen satt och läste. Det var berömvärt.
   Tredel hittade delen i avfallstunnan. Han plockade kvickt upp den. Det var inte att ta miste på. Det här var den del han var på jakt efter. Ivrigt vinkade han åt maskinskötaren att följa med honom ut ur verkstaden, där de inte behövde skrika för att överrösta larmet från maskinen.
   —Jag undrar — gör vi såna här?
   Mannen tittade hastigt på delen.
   —Inte nu längre. Vi har gjort det. Vi hade en excenterpress här inne innan vi fick nitmaskinen.
   —Men inte nu längre?
   —Nej. Kanske. Jag vet inte säkert. De flyttade excenterpressen till verkstad 7. Jag tror att alla de där delarna var klara för tre månader sen. Den där hade jag på skrivbordet som brevpress. Jag slängde den i morse.
   De tillverkade fortfarande dessa delar i verkstad 7 på kontraktsbasis. De gjorde tusen stycken första arbetsdagen varje månad.
   —Jag skulle helst vilja göra allihop på en gång, mr Tredel, sa mannen som skötte excenterpressen. Vi skulle spara en massa tid på det. Han tvekade, som om han hade en känsla av att han pratade om saker som inte angick honom. -- Jag vet förstås hur det är. Det händer ju att kontrakten bli uppsagda, och då skulle vi sitta där med en massa delar som vi inte kunde avyttra.
   Tredel nickade som om han hade hört på, stoppade delen i fickan och gick tillbaka till sitt arbetsrum.

TROTS ATT det var hans eget företag behövde han tre dagar för att ta reda på vad det egentligen var för en del och vem som hade beställt den. Han insåg då hur svårt det skulle vara att skaffa fram sådana upplysningar från andra företag.
   Han kunde förstås ha frågat. Morton skulle ha vetat besked. Men Tredel ansåg att det var bäst att vara försiktig.
   Han letade själv bland de arkiverade orderna och han hade gått igenom de allra flesta innan han hittade den han sökte. Och det var nära att han hade missat den.
   Ordern låg i ett kuvert med genomskinlig adressruta, och ritningen var instoppad i kuvertet. Av beskrivningen i ordern kände han inte igen delen.
   Nej, det kunde inte vara. den. Han gick igenom ytterligare fyra, fem order, sedan kom han på idén att titta på den där ritningen. Han plockade fram den och det var vad han sökte efter.
   Tredel tittade på specifikationerna. Ingenting anmärkningsvärt Det krävdes toleranser somvar lätta att uppfylla, även om de var ganska snäva. Den hårdhet som fordrades var normal för den sorts aluminium som skulle användas. Enligt ritningen och ordern var delarna avsedda som ändstycken till grammofonskivställ
   Han började fundera igen. Produktionen av de där delarna till Triesting uppgick till fem hundra i månaden. Ungefär hälften av dessa användes i strålpistolerna och det blev alltså tvåhundrafemtio stycken över. Följdaktligen borde sjuhundrafemti av de här andra delarna användas i skivställ.
   Om de nu verkligen var avsedda till skivställ, och han undrade nästan...

MEN DET var de faktiskt. Triesting Specialites tillverkade skivställ och askfat och andra billiga heminredningsartiklar De hade en liten verkstad, där sex personer förutom innehavaren arbetade, och hade två försäljare anställda på provisionsbasis. Det dröjde två veckor innan han lyckades få reda på att de tillverkade sjuhundrafemti skivställ i månaden. Hela deras distribution sköttes av Higgenson Rapid Transit.
   Om man antog, tänkte Tredel, att någon ville skaffa sig delar för ett särskilt ändamål utan att det blev känt, då var det vissa saker de borde göra.
   En av dessa saker var att se till att delarna kom till användning för normala ändamål, och det hade man gjort. Visserligen ganska egendomliga användningssätt, men ändå tillräckligt bra för att inte väcka misstankar under vanliga omständigheter. Att de anlitade en enda speditionsfirma var kanske inte något misstag, eftersom det var ett välkänt företag. Det föreföll inte heller vara ett misstag att låta mer än en av de olika delarna tillverkas av ett och samma bolag. Det hade gått bra, det vill säga tills Tredel hade kommit på det.
   Han fortsatte sina efterforskningar, nu genom Morton. Han gjorde det försiktigt, så att det inte föreföll som något annat än fullt normal nyfikenhet rörande deras kunder.
   —Vi ärvde Tosdal Specialities, förklarade Morton. Marcus Sheet Metal arbetade åt dem, och när vi köpte Marcus så övertog vi också de flesta av deras kunder. Tosdal hade ingenting emot det, bara de fick samma saker till samma pris. Och så resonerade de flesta av de andra kunderna också.
   Det var alltså en slump att mer än en del tillverkades av samma företag. En slump som knappast kunde ha förutsetts.
   Visste Tosdal eller Triesting vad saken gällde? Det ingick sju delar i den enhet som Tredel hade föreställt sig. Det betydde att högst sju olika företag deltog i kamouflagearbetet.
   En stad. Temple City. Två företag. Triesting,. Tosdal. Temple. Tries-ting. Tosdal -- T T T: Det behövdes förstås inte betyda något.
   Men tänk om det i alla fall gjorde det?
   Om han skulle ta telefonkatalogen och leta upp ytterligare fem företag som började på bokstaven T?
   Han gjorde det och gick igenom vrkesregistret tre gånger innan han fick tag i det han ville ha. Han gjorde upp en förteckning på de företag som i första hand kunde komma i fråga. Det blev siuttitre stycken.
   Vad skulle han nu göra? Det fanns flera sätt. Direkt observation. Anlita en byrå. Försiktiga telefonpåringningar.
   Nej, han var inte beredd att gå till en detektivbyrå. Alltför stor risk för att något skulle läcka ut. Telefonpåringningar var också för riskabelt. Det säkraste sättet var att själv göra iakttagelser.
   Han skaffade en karta över staden och prickade ut de olika företagens läge, sedan började han åka runt med sin bil.
Fallan 2.jpg

MOT SLUTET av veckan hade han strukit ner listan så att bara tjugosju företag återstod. Efter ytterligare två dagar var det bara elva kvar på förteckningen. Efter noggranna observationer observationer strök han ytterligare sju.
   Därmed återstod fyra företag vilkas namn började på T och som anlitade Higgenson Rapid Transit. Han hade sett andra som anlitade den firman, men det hade visat sig att dessa använde även andra speditionsfirmor för sin distribution. De fyra som han hade kvar på listan anlitade däremot enbart Higgenson.
   Thornton Manufacturing. Temple City Products. Top Notch corporation. Thompson Electric. Fyra -- i stället för de väntade fem.
   Det var inte så svårt att få tag i kataloger och prospekt från firmorna. Han drog sig för att vända sig direkt till dem och gjorde sina inköp genom detaljister. Inom en vecka hade ytterligare fyra delar förutom de två som han hade träffat på i sin egen fabrik. Och allihop såg ut precis som han hade vetat att de måste se ut
   Det saknades fortfarande en del. Han visste att han skulle kunna göra den själv, men han föredrog att få reda på varifrån den kom.
   Han rådfrågade telefonkatalogen igen och fortsatte att köra runt i staden. Men tre veckor senare hade han fortfarande bara de sex delarna.
   Under den fjärde veckan fann han den sjunde delen. Mitt för näsan igen. I sin egen fabrik. I en radioenhet som han själv hade konstruerat.
   Den var förstås inte riktigt likadan som han hade konstruerat den före kriget. Flera ändringar hade gjorts. I stort sett var det samma enhet, men förändringarna hade gjorts för att göra det möjligt att bygga in en ny del.
   Morton! Tredel måste tänka. Tänka skarpt. Det var ändå inte möjligt. Eller var det det? Hur mycket visste han egentligen om sin kompanjon? Bortsett från att de hade varit goda vänner sedan länge och att Morton hade visat sig pålitlig. Pålitlig? Var det nu säkert? Hur mycket kunde man egentligen veta om en annan människa?
   Han kunde inte gå till Morton. Nej det kunde han inte, vare sig Morton var oskyldig eller ej.
   Men han lyckades i alla fall ta rcda på det han ville veta.
   De hade fått en stor beställning på radioenheter under kriget. Kunden hade begärt ett par ändringar, vilka också hade blivit gjorda. Det hade fordrats flera nya delar, och eftersom de hade saknat möjlighet att själva tillverka dessa, hade de låtit Young Brothers göra dem på kontraktsbasis. De hade sedan ändrat konstruktionen för samtliga apparater, eftersom det var enklare att bara tillverka en modell.
   Kunden i fråga köpte fortfarande radioenheter och reservdelar av Tredel & Morton. Jim blev knappast förvånad när han fann att leveranserna av den misstänkta delen uppgick till tvåhundrafemti i månaden.
   Det verkade orimligt till en början. En kund beställde femti radioenheter och tvåhundrafemti reservdelar av en typ som knappast utsattes för någon påfrestning och som praktiskt taget inte hade någon möjlighet att gå sönder och följaktligen inte behövde bytas ut. Hur kunde de vänta sig att detta inte skulle väcka misstankar?
   Men varför inte? Vem skulle ifrågasätta orderns rimlighet? Morton hade i varje fall aldrig gjort det. Nästan vartenda företag får så många underliga beställningar att man förr eller senare slutar upp med att bekymra sig över vad kunden ska göra med de beställda sakerna. Bara man får betalt så är det ingen som säger något.
   Men den här firman skulle han kunna spåra upp. Wilson Watkins Company i Los Angeles. T:et var inte med där. Det var först då som det slog honom — Tredel & Morton. Deras radioenheter hade valts därför att deras företags namn började på T.
   Det kom som en chock för honom när han nästan i samma ögonblick kom att tänka på att all deras distribution sköttes av Higgenson. Morton hade sagt att deras taxor var lägre än konkurrenternas, och därför ...

I LOS ANGELES fann Tredel att Wilson Watkins Company var upptaget i yrkesregistret som tillverkare av radio- och hörselapparater. Tillverkare.
   Han gick först till några radioaffärer och fann att de förde hans apparater. En obetydlig förändring hade gjorts, och Tredel & Mortons namnplåt var borttagen och hade utbytts mot en annan: Wilson Watkins.
   Han begav sig sedan till bolagets kontor och talade med Watkins. Denne var en reslig karl med rödlätt ansikte och skallig hjässa. Han torkade oavbrutet svetten ur ansiktet med pappersnäsdukar. Han hostade när Tredel tände en cigarrett och såg lättad ut när denne släckte cigarretten efter ett par bloss.
   —Ja, det är alldeles riktigt. Vi köper era radioenheter, byter namnplåt på dem och säljer dem här ute. Vi har aldrig haft tillräckligt stor omsättning för att själva sätta i gång med tillverkning. Vi vill föra dem för att kunna effektuera beställningar från kunder, som köper våra egna produkter och som kanske skulle svika oss om vi inte kunde uppfylla deras önskemål.
   Tredel nickade.
   —Det kan jag förstå. Jag undrar bara hur det kom sig att ni började beställa av oss. Jag menar, det är inget fel på våra varor men de är inte av samma höga kvalitet som era.
   —Det var så att vi under kriget fick en beställning på radioenheter. Vi underrättade kunden om att vi inte kunde effektuera den. Vi tyckte det var mycket otrevligt för det var en stor kund som vi inte ville mista. Kunden svarade att de hade tagit reda på att de kunde få apparaterna från en firma i öststaterna men att de ville att köpen skulle gå genom oss. Firman de talade om visade sig vara Tredel & Morton. En av deras representanter ordnade saken med er, men han låtsades representera mig. När leveranserna började, bytte jag namnplåtar och skickade apparaterna vidare till min kund. Efter en tid hade de fått så många de behövde, men jag fick fortfarande leveranser från er. I stället för att försöka att få kunden att ta emot så många som de hade sagt att de ville ha försökte jag skicka ut dem i marknaden och fann att jag kunde få avsättning för dem. Jag lät det därför fortsätta som förut. Jag gör en liten vinst på dem.
   Tredel nickade igen.
   —Jag tycker att ni använder en massa reservdelar.
   —Reservdelar! Nej, vi använder inga. Alla reservdelar går till den ursprungliga kunden De säljer dem antagligen fortfarande till flottan för det var dit de levererade radioapparaterna. Vi rör inte alls de lådorna som det står RESERVDELAR på. Vi skickar dem bara vidare till Industrial Finance.

TREDEL dolde sin förvåning tills han hade tagit farväl av Watkins.
   Industrial Finance! De specialiserade sig på lång- och korttidslån till firmor, fabriker, grosshandlare och butikskedjor.
   Det var ett stort företag. Alltför stort, hade alldeles för mycket pengar. det var hans första tanke.
   Sedan: Vem kunde göra det bättre utan att väcka misstankar? Anta att de ville ha någonting av en fabrikant. Fabrikanten hade lånat pengar av dem eller hoppades få låna pengar av dem eller skulle kanske någon gång i framtiden behöva låna av dem. "Jaså, en av era kunder behöver det eller det? Visst, det ska vi ordna. Okay. Vi ska leverera till er. Nej, det gör vi med nöje." Inga frågor, inga misstankar. Man skulle anta att Industrial Finance fungerade som mellanhand i en fullt legitim affär.
   Det var ett stort företag. Order skulle komma från ledningen, försvinna bland alla legitima order, aldrig ifrågasättas. Det skulle kanske bara behövas en person -- någon i ledningen .. .
   Han blev knappast överraskad när han fann att Higgenson Rapid Transit ägdes av industrial Finance.
   Det var många saker som inte skulle förvåna Tredel nu. Han var ganska säker på att om han kontrollerade så skulle han finna att flottan under kriget hade köpt ett antal radioanläggningar av Wilson Watkins. När han kom hem igen satte han ihop delarna till det som han nu hade börjat kalla för T-enheten.
   Sedan körde han ut på landsbygden -- till ett ställe där det fanns skogar som ägdes av Hydraulic Reserve.
   Han kopplade till ficklampsbatteriet och riktade sedan enheten mot skogen.
   Det tog ungefär en tusendels sekund. Det bildades en öppen gata genom skogen — tio meter bred och tre kilometer lång. Det var stora hål i marken där trädrötterna hade funnits, och inte ett grässtrå fanns kvar i den röjda gatan. Det fanns inget damm i luften där träden hade stått.
   Det stod en artikel om det i tidningen tre dagar senare. Den var skriven i en ton som om reportern inte väntade att någon läsare skulle ta saken på allvar. En mystisk röjning i skogen sexti kilometer från Temple City, och några gissningar om orsaken.
   Någon, tänkte Tredel, skulle veta vad det var som hade orsakat den och skulle bara vilja veta vem.
   Han hade burit sig dumt åt. Om han nu nödvändigt skulle pröva saken, så borde han ha gjort det på något mera avlägset ställe. Längre in i skogarna. Och han borde ha riktat den mot marken.
   För sent att göra något åt det nu. För sent också att undra hur saken fungerade.
   Han log bistert vid den tanken. Han hade tagit en del och skapat sig en bild av helheten innan han visste att den existerade, och fortfarande visste han inte varför och hur den fungerade. Han hade kopplat den till ett elektriskt batteri, därför att det verkade mest logiskt. Sedan hade han riktat den mot skogen och väntat att någonting skulle hända. Det fanns inte någon avtryckare, och ingen avfyrningsmekanism -- bara önskan attden skulle fungera.
   Han frågade sig: Hur mycket tid? Hur snabbt skulle de handla, vad skulle de göra? Hur länge skulle det dröja innan de hade kommit honom på spåren?
   Flera gånger under de närmaste veckorna beslöt han sig för att resa till Washington. Överlämna vapnet och berätta hela historien för någon i regeringen.
   Men ändå gjorde han det inte. Han skulle reda upp det på egen hand. Det var bara att vänta tills de fick tag i honom. Det skulle alldeles säkert ske förr eller senare. En verkligt effektiv organisation borde ha kommit på honom för länge sen. Om de lade ihop sex faktorer så kunde de bara peka på en person -- Jim Tredel. Vänta och se vad de skulle göra. Då var det tids nog. Fast innerst inne trodde han inte att han skulle få tid att ropa på hjälp.

EDITH övergav honom tre dagar efter ettårsdagen av deras bröllop.
   Tredel kunde inte klandra henne, inte ens denna första svåra dag då han kände sig mest sårad och förtvivlad. Han hade sig själv att skylla.
   Hon ställde inte alls till med något uppträde. Han hade kommit hem från kontoret. När han kom in genom ytterdörren, förstod han att hon hade gett sig av. Hon hade bara skrivit ett par rader: "Jag han rest min väg. Du kan få tag i mig om du någonsin skulle vilja det". Hon hade inte skrivit vare sig hans eller sitt eget namn.
   Det fanns stunder då han var fast besluten att leta reda på henne. Ja, han kunde nog få tag i henne. Söka upp henne och lova att han skulle bättra sig.
   Ja. Och berätta för henne vad det var han hade för sig? Ha henne i närheten när det kritiska ögonblicket var inne? Nej, det var bättre att han var ensam.
   Under de närmaste två månaderna grep han sig an med sitt vanliga arbete på kontoret med sådan energi att Morton blev förvånad. Han märkte att Morton ofta iakttog honom, häpen men också belåten.
   För första gången sedan han hade blivit demobiliserad, tycktes han verkligen intressera sig för fabrikens affärer. Han granskade försäljningssiffrorna, han talade med firmans representanter och förhörde sig om deras åsikter om produkterna. Han gjorde en översikt över vad de tillverkade och hur de tillverkade det. Han förbättrade deras hi-fi-förstärkare. Sedan tog han itu med att konstruera en ny sorts pickup.
   Och hela tiden väntade han på att något skulle hända. Antingen på kontoret eller hemma. T-enheten låg på bordet i hans vardagsrum; han hade lagt den där som ett slags utmaning. Varje kväll när han kom hem från kontoret, var den där. Varje morgon då han steg upp låg den kvar.
   Under dessa två månader reviderade han sin uppfattning om vad det var han hade att göra med. Tidigare hade han föreställt sig en super-effektiv organisation som höll i alla trådarna. Men vad hade de nu blivit?
   Han visste inte. Det fanns alltför mycket som han inte visste. Hur kunde den där gatan i skogen ha undgått dem? Såvida inte förgreningarna var så omfattande att de inte kunde hålla sig à jour med allt.
   Eller anta att det fanns mer än en organisation?
   Det här stämde inte riktigt. På ett eller annat sätt hade hans förehavanden undgått dem. Vad det än var de hade i kikarn, så visade själva deras sätt att operera att de inte kunde unna sig att förbise en sån här sak.
   Efter två månader beslöt han att ta upp jakten igen. Det fanns ingen bekväm utgångspunkt den här gången. Den där enheten och dess T:n och Higgenson och Industrial Finance hade han klarat av. Problemet var alltså att utgå från Industrial Finance och se vart spåren kunde leda. Eller att anta att det fanns fler enheter -- som det måste finnas -- fler saker som tillverkades i hemlighet. Försöka få tag i en, spåra den och se om den också ledde till Industrial Finance.
   Kunde man vänta sig att systemet var konsekvent? Om han valde en annan fabriksstad -- Warfield till exempel. Företag vilkas namn började på W. Företag som anlitade Higgenson Rapid Transit. Om han kunde komma på ett spår, skulle det leda åt samma håll?
   Han måste räkna med att det kanske ledde någon annanstans. Att någon annan lika stor organisation som Industrial Finance kunde vara inblandad. Att båda spåren kanske skulle löpa samman och leda någon annanstans.

DET TOG ett år innan han hade samlat ihop W-enheten, spårat den långsamt och försiktigt och funnit att spåret ledde till Industrial Finance.
   Han hade emellertid fått tag i en ny sak nu. Den här gången var det inte något vapen. Inte riktigt. Det var en liten handprojektor som kunde riktas mot en elektrisk apparat och stoppa den.
   Den stoppade allt som direkt drevs av elektricitet eller på något annat sätt var beroende av elektrisk kraft för att fungera. Han körde ut på landsbygden med sin bil och parkerade den vid vägkanten. Sedan fortsatte han till fots längs vägen en sju-åttahundra meter. Efter att ha konstaterat att inget annat fordon syntes till riktade han projektorn mot sin bil under bråkdelen av en sekund.
   När Tredel kom tillbaka till bilen, fann han att han inte kunde starta motorn. Han måste ringa efter bärgningsbil. Bilens batteri skulle aldrig mer alstra någon ström. Tändstiftet var förstört, likaså generatorn och alla elektriska ledningar hade blivit sköra.
   Han måste anta att detsamma skulle ske med ett flygplan, en stridsvagn, ett slagskepp -- naturligtvis inom projektorns räckvidd. Han föreställde sig dock att denna räckvidd inte var särdeles begränsad.
   Spåret ledde alltså till, om inte genom, Industrial Finance.
   Han hade hoppats att det skulle finnas någon väg som ledde förbi. Han anade att det skulle ställa sig svårt att undersöka ett företag vars affärer grundade sig på egna noggranna undersökningar.
   Alla idéer han kom på förkastade han nästan omedelbart. De skulle bara ta tid och fordra arbete och pengar och väcka misstankar mot honom själv. Det var ovisst om de skulle ge någon utdelning. Efter en tid insåg han att det inte alls var säkert att Industrial Finance spelade huvudrollen. Företaget självt var uppenbarligen inte den slutgiltiga konsumenten.
   Han borde kunna ta reda på vart produkterna tog vägen sedan de hade lämnat Industrial Finance.
   Tredel konstaterade att de saker som han var intresserad av fakturerades på Industrial Finance och levererades till olika lagerhus av Higgenson Rapid Transit.
   Lagerhusen stod tydligen under finansföretagets kontroll. Detta var emellertid inte ensamt om att utnyttja något av dem. Dussintals andra firmor använde samma lagerlokaler. Det verkade rimligt att det skulle ligga i deras intresse att dessa andra företag inte hade någon förbindelse med dem.
   Det dröjde någon tid innan han blev säker på att svaret var nekande på en fråga som han hade varit övertygad om att svaret skulle vara jakande på. Till sist kände han sig förvissad om att Higgenson Rapid Transit endast hämtade oskyldiga varor från dessa magasin. De skickade dit de saker som han var intresserad av, men de förde inte bort dem därifrån. Om någon gjorde det, så var det någon annan speditionsfirma.
   Han kom till sist underfund med att Higgensons ensamrätt på sändningarna av dessa varor upphörde i och med att de nådde lagerhusen. När de, lämnade dessa, togs de om hand av första bäste speditionsfirma som någon råkade ringa upp. Det fordrades mycket arbete innan han kunde, vara säker på en enda adressat.

MENTON INSTITUTE var en stiftelse som drevs för och av de blinda. Den var välkänd och sysselsatte enbart blinda människor. Såvitt Tredel visste tillverkade de inga varor för direkt konsumtion utan åtog sig arbete åt andra företag. Arbetarna fick bra betalt, hade bestämd arbetstid och begav sig till sina hem efter arbetspassets slut.
   Institutet hämtade en stor andel av sitt arbete från Industrial Finance's magasin. Lastbilar lämnade magasinen med lådor innehållande delar till T- och W-enheterna och avlämnade dem hos Menton Institute.
   Andra lastbilar kom sedan och hämtade varorna och avlämnade dem någon annanstans, inte i samma lagerhus.
   Tredel gjorde inget försök att komma in i Menton Institute. Han kunde vara ganska säker på att själva institutet var oskyldigt nog, men någon skulle ha vidtagit försiktighetsåtgärder.
   Han letade reda på ett ställe varifrån han kunde göra iakttagelser utan att själv bli sedd. Dag efter dag såg han hur bilarna lastades. Han kunde nästan genast utesluta en del av lådorna som med all sannolikhet var avsedda för fullt legitima ändamål.
   Sedan upptäckte han att man skickade i väg en del pappkartonger med en något mörkare gulbrun färg än de vanliga kartongerna. Han såg att de dessutom var märkta med färgade remsor. Sådana kartonger sändes i väg två gånger per dag. Den första lastbilen tog kartonger med gula, svarta, gröna och röda ränder. Den andra bilen tog kartonger med blåa, röda, svarta och brandgula ränder. Han undrade om det fanns någon braille-kod på kartongerna som motsvarade färgerna.
   Här hade han vad han sökte.
   Han följde efter lastbilarna -- till ett annat magasin.
   Magasinet tillhörde ett företag som sysslade med transport och magasinering av möbler. Tredel tyckte inte om detta. Han gillade inte deras sätt att sköta om den här saken. Det här skulle väl ändå väcka misstankar hos vem som helst.
   Det fanns en liten grillbar runt hörnet. Tredel gick dit vid tolvtiden och beställde en öl och en smörgås. När en kraftig karl iförd Tiger Moving & Storage-bolagets förkläde kom in och slog sig ner bredvid honom, var det inte svårt att få i gång ett samtal.
   —Visst, det finns lediga platser hos Tiger. Gott om dom — en hamburgare, Bob.
   —Jag vill inte vara med om att bära tunga saker, förklarade Tredel. Min rygg.
   Den kraftige karlen nickade förståelsefullt.
   —Javisst, om man har dålig rygg så måste man akta sig. Men det finns andra jobb. Vi har rätt mycket packning och emballering. Vi har mycket att göra. Vi gör det billigare än de flesta företag kan göra det själva. Ibland adresserar vi och levererar varorna också. Allt möjligt - maskindelar och elektriska apparater och flygplansdelar. Ibland hela flygplan — isärtagna förstås.
   Det är en massa saker som vi inte vet vad det är. Det är saker som anländer med färgkod på kartongerna. Allt det där packas för export -- tropikerna. Ett slags stanniol med stoppning kring hörnen. Sedan wellpapp. Sedan vaxat papper. Sedan -- ja, det är olika. Somligt för att göra det vattentätt. Somligt för att skydda mot mögel. Sedan ett yttre omslag, som vi stencillerar sora siffror på -- de mosvarar färgkoden. Om det är en grön, svart, röd och blå remsa på kartongen, så stencillerar vi 5026 på omslaget. Så skickas det i väg till Sydamerika eller vart det nu går.
   Det räckte. Tredel brydde sig inte om att försöka få reda på mer. Han tänkte gå till personalkontoret och söka arbete.

DET VAR INTE svårt att hitta lådorna som skickades i väg. De var allihop av samma storlek och försedda med väldiga stencillerade siffror på alla sidor. De där siffrorna var det enda han kunde se på avstånd.
   Higgenson var med i bilden. Deras bilar kom och hämtade lådorna. Tredel skulle då ha vågat slå vad om att Higgenson visste lika lite om saken som Tredel & Morton eller någon av de andra.
   Lastbilarna hämtade lådorna hos Tiger, transporterade dem 350 kilometer och avlämnade dem i ett magasin i en hamnstad strax intill kajen.
   Magasinet var inhägnat liksom hamnområdet, och han skulle behöva, ett gott skäl för att bli insläppt. Men det spelade ingen roll. Det var amerikanska fartyg tillhörande Pennington Line som lade till i den dockan. Dit de gick, dit kom också lådorna. De lämnade landet och ...
   Det var som ett slag i ansiktet. Att de lämnade landet skulle vara den naturliga slutsatsen. I och med det skulle spåret upphöra. För honom eller för Higgensons chaufförer eller vem som helst som blev misstänksam. Varorna lämnade landet, och så var det inte mer med den saken.
   Han spionerade en hel vecka för att förvissa sig. Varor hämtades från andra magasin och lastades ombord på fartyg. Från det här speciella magasinet hämtades aldrig ut någonting. Det var inte bara den där dagliga lastbilen från Tiger som levererade varor dit. Det kom flera dussin lastbilar per dag. En lastbil rymde visserligen inte mycket i jämförelse med ett stort magasin. Men i alla fall — gods lastades in i magasinet i en jämn ström men ingenting hämtades ut därifrån ...
   Han fortsatte att spionera i tre veckor. Fortfarande hade ingenting tagits ut.
   Tredel ansåg då att han inte hade något val. Han klättrade över stängslet klockan två på natten. Han visste att vakten var borta och drack kaffe på kaféet på hörnet.
   Han hade en pistol i fickan då han klättrade över. En pistol, en liten ficklampa, cigarretter och tändstickor, en plånbok med pengar i men inga legitimationspapper.
   Det fanns taggtråd uppe på stängslet. Tredel rev sönder kläderna, fick en skåra på armen. Sedan smög han sig hastigt men försiktigt bort mot magasinet.
   Han hade aldrig sett den stora porten som ledde till dockorna stängd. Den stod alltid helt öppen, så att lastbryggorna och transportbandet var lätt tillgängliga.
   Han gick åt det hållet, för det var det snabbaste sättet att komma in. Han tog sig via den sluttande rampen upp på lastbryggan. Sedan låg han där i mörkret och flåsade efter ansträngningen. Han lyssnade spänt och försökte vara lugn.
   Fem minuter. Tio minuter. Ingenting hände. Han sa sig själv att han var en idiot. Han hade gått för långt på egen hand. Han borde för länge sedan ha anförtrott sig åt någon, överlåtit alltihop åt andra. Han borde vända om och hämta hjälp.
   Men när han hade lugnat sig gick han vidare.
   Han hade sett på när lasten lossades från bilarna. De backade fram till lastbryggan. Mitt på lastbryggan fanns ett transportband som försvann in i en öppning som var två meter i fyrkant.
   Han hörde att det var i gång nu. Det var alltid i gång, dag och natt, vare sig det fanns bilar som lossade eller ej.
   Tredel hade väntat att det skulle finnas någon annan ingång till magasinet, hade trott att det måste finnas någon sådan på lastbryggan som han inte hade kunnat se från sin utkikspunkt. Det måste finnas dörrar så att man kunde komma in utan att gå genom samma öppning som transportbandet.
   Men det fanns det inte.
Fallan3.jpg

HAN HIVADE SIG upp på transportbandet, för det var det enda sättet att ta sig in. Han lade sig på knä med dragen pistol och följde med bandet; han hade knappast någon känsla av rörelse, för bandet gled fram nästan utan någon vibration.
   Tredel var beredd på nästan vad som helst utan att ha någon klar föreställning om vad han hade att vänta. Han hade trott att han till sist skulle hamna någonstans där det fanns ljus och där karlar var i färd med att hantera lådor ...
   Han tycktes befinna sig i en tunnel. Det var fullkomligt mörkt, men han hade en känsla av att ha väggar och tak tätt inpå sig.
   Sedan såg han plötsligt ljus framför sig. Han flyttade på sig. Först åt ena kanten, så åt andra. Det var ungefär två meter mellan väggarna; transportbandet upptog hela utrymmet mellan dem. Han måste vänta tills han kom fram till ljuset. Då skulle han börja gå baklänges och försöka hålla sig kvar på samma ställe, så att han kunde titta ut i ljuset och se vad som fanns där, innan han själv gav sig ut. Det var omöjligt att stiga av bandet. Han måste stanna kvar.
   Det måtte ha rört sig mycket fortare än han hade trott. Det var nästan som om han för ett ögonblick hade dåsat till. Han hann inte förbereda sig. Plötsligt, så plötsligt att det gjorde ont i ögonen, var han ute ur tunneln -- ute i ljuset.
   Han var en utmärkt skottavla på bandet. Han hoppade ner med en snabb rörelse, utan att först se efter var han skulle hamna.
   Det var två och en halv meter från bandets nivå ner till golvet, på vilket han föll ned med en duns som fick honom att tappa andan. Han var inte stel, hans muskler var slappa och han rullade ihop sig nästan till ett klot. Han rullade på det viset ett stycke, rätade sedan på kroppen och vältrade sig åt sidan.
   Han hade tur, en otrolig tur. Magasinet var folktomt.
   Magasinet!
   Tjugo, trettio, fyrtio magasin av normal storlek skulle ha rymts här. Han stirrade upp mot taket minst hundra meter ovanför honom, tittade sedan bort mot väggarna dit avståndet var tre-fyrahundra meter.
   Sedan vältrade han sig runt igen, så att han kom in under transportbandet. Det gav åtminstone ett visst skydd.
   Bandet rörde sig bara åt ena hållet. Det kom in i rummet men gick inte tillbaka. Ett ändlöst band som bara gick i en riktning.
   Han hade mycket att tänka på nu. Nu när det var för sent att ens börja tänka. Det var ingen idé att börja med det uppenbara faktum att han hade gett sig ut på för djupt vatten.
   Vad hade han trott att han hade att göra med? Han visste att det var någonting stort. Det största i landet förutom regeringen. Men han hade trots allt inte tänkt tillräckligt, för han hade bara haft att göra med en fas åt gången. Det hade inte förekommit några tecken på motåtgärd Det var som om han hade haft att göra med en invecklad maskin -- en maskin som var blind och inte hade någon makt mot honom.
   Han hade hela tiden haft en känsla av att det var något hotfullt, men han hade inte kunnat få något grepp om detta hot.
   Nu...

DET KUNDE INTE vara någon hemlig rörelse. En rörelse med tillräckligt många anhängare för att bekosta allt det här, skulle ha kunnat hålla sig med egna fabriker. Deras eget folk skulle ha kunnat producera de vapen de behövde utan att tillämpa de komplicerade metoder han hade stött på här.
   En främmande makt ... Han hade uteslutit den möjligheten gång på gång. Ett annat land skulle kunna tillverka vapen i sina egna fabriker med mycket större sekretess än man kunde uppnå här.
   Amerikanska regeringen själv ... Det var orimligt.
   Det var i själva verket samma gamla tankebanor han var inne på igen. Man kom alltid tillbaka till kostnaderna, de fantastiska produktionskostnaderna. Med det här systemet skulle omkostnaderna bli tusen gånger större än de normala produktionskostnaderna.
   Tidigare hade han Iekt med idéerna och sedan sagt sig att han skulle vänta och se. Förr eller senare skulle han komma till klarhet. Nu var det annorlunda. Nu måste han sluta med sina spekulationer. Det var inte lönt att intala sig att han så småningom skulle få det klart för sig. Nu var han vid spårets slut, och han skulle kanske aldrig få veta något.
   Han kunde inte gömma sig under transportbandet i evighet. Egentligen erbjöd det praktiskt taget inget skydd. Bara en två meter bred remsa som befann sig två och en halv meter ovanför honom och som försvann i väggen på andra sidan.
   Det slog honom plötsligt att det inte fanns några stöd åt bandet. Det tycktes bära upp sig själv i hela sin längd.
   Det var ljust i den väldiga lokalen, men det syntes inte ett spår av någon ljuskälla. Det var ett grått ljus som påminde om gryningsljuset, men starkare. Och bortsett från honom själv, transportbandet och ljuset var stället tomt.
   Han följde bandet och höll sig rakt under det. Det var det enda han kunde göra, tycktes det. Han kunde inte gå tillbaka och det fanns till synes ingen annan väg ut än genom den öppning där transportbandet försvann.
   Han borde ha stannat kvar på det. För han gick genom hela lokalen utan att se en skymt av någon dörr med undantag av transportbandets lucka.
   Bandet hade sänkt sig så att det här var på endast 160 centimeters höjd över golvet. Han kunde ta sig upp på det igen och följa med det vidare. Eller också vänta.
   Han gick tillbaka sex, sju meter, så att han skulle hinna inta en lämplig ställning på transportbandet innan han kom in genom luckan i väggen. Sedan gick han åt sidan, vände sig om, tog sats och hoppade. Han fick tag i kanten på bandet och svingade sig upp. Han nådde mitten just som han kom till öppningen i väggen. Sex meter hade inte varit för mycket. Han hade återigen felbedömt bandets hastighet.
   Han befann sig i en tunnel igen. Kanske det var inbillning, men han tyckte att bandet rörde sig ännu fortare nu. Vid ett tillfälle kände han en liten stöt underifrån och ryckte förskräckt till. Men de var över innan han hann göra något. Det var möjligen ett ställe där ett band slutade och ett annat började. Deras ändar var i så fall mycket tätt intill varandra.
   Det kom ännu en likadan stöt. Den här gången kastades han framåt, varför han trodde att han på nytt hade flyttats över till ett nytt band -- ett band som rörde sig långsammare, mycket långsammare än det förra.
   Han lämnade bandet när han åter kom ut i ett upplyst rum. Den här gången var transportbandet bara några tum över golvet, och det gick mycket sakta. Han kunde därför utan minsta svårighet stiga av, och han stod där med pistolen i handen och spanade åt alla håll efter eventuella faror.
   Det här rummet var litet -- knappt tjugo meter i fyrkant och tio meter högt. Det var tomt och någon ljuskälla kunde han inte heller här upptäcka. Bandet försvann in i den bortre väggen, fortfarande utan något stöd. Han undrade ett ögonblick -- för första gången -- vad bandet egentligen var gjort av. Inte läder, inte metall ... Nåja, det kunde göra detsamma.
   Det fanns en dörröppning här, vid sidan om luckan för transportbandet i bortre väggen. En fullt normal dörröppning, utan någon dörr.
   Tredel gick sakta och försiktigt bort mot den, återigen beredd på vad som helst. Så kunde han äntligen kika in och såg att det var en korridor, tre meter bred och tre meter hög, som sträckte sig hundratals meter bort.
   Han spanade efter ljusfällor, alarmstrålar, som han skulle kunna bryta och på så vis utlösa ett. larm. Det tycktes inte finnas några, och han steg därför in i gången.
   Han visste att han själv skulle ha kunnat installera ett dussintal olika alarmanordningar som ingen skulle ha kunnat upptäcka. I de släta metallväggarna, där det inte tycktes finnas någon öppning, kunde det finnas alarmanordningar på varenda tum. Han gick ändå varsamt och höll ögonen öppna.
   Korridoren ledde till ett annat litet rum, och här dök transportbandet upp igen. Och det fanns en dörröppning här också, och ännu en korridor som ledde till ett annat rum, så ännu en dörr, ännu en korridor ...
   Sedan var han i fällan. På sex sidor var han omsluten av släta metallväggar, var och en på tre meters avstånd från motsatta väggen. Inte i någon av dem fanns det någon spricka eller fog. Han hade en näsduk, en pistol, en plånbok med pengar i, cigaretter och tändstickor. Det var först här, i fällans mörker, som han kom att tänka på sin lilla ficklampa. Den var borta, antagligen hade han tappat den när han klättrade över staketet eller när han kröp upp på lastbryggan.
   Han tände en tändsticka för att förvissa sig om situationens hopplöshet. Han tände en cigarrett med den sista tändstickan. Sedan satte han sig ner för att röka och tänka och vänta.
Fallan 4.jpg

HAN ÅTERFICK medvetandet plötsligt, som om ingen tid hade förflutit. Situationen hade förändrats, och det måste alltså ha varit ett avbrott. Men han hade inget minne av det. Han hade suttit och rökt en cigarrett ...
   Nu satt han rakt upp i en stol, och försiktigheten sa honom att han inte fick göra några förhastade rörelser. Han befann sig i -- det påminde mest om ett kontor. Två väggar doldes nästan helt av registerlådor och dokumentskår. En vägg var täckt av hyllor på vilka det fanns dussintals små skärmar som liknade framsidan av de katodstrålar som användes i tv-apparater.
   Tredel såg att det fanns en bild på varje skärm, och några av dem kände han igen. Där var magasinet. och där var det första stora rummet han hade hamnat i. Och den där bilden såg ut att vara korridoren ...
   —Det var inte särskilt besvärligt att följa era förehavanden, mr Tredel.
   Han vände sig hastigt om i stolen så att han kunde se skrivbordet och mannen som satt bakom det. Det var en liten man med långsmalt ansikte, grånande hår och ögon som nästan tycktes sakna lock, framskjutande och stirrande. På skrivbordet låg Tredets pistol och bredvid den vilade mannens lilla hand.
   Tredel svarade inte genast.
   —Nej, det kan jag tänka mig, sa han sedan.
   —Mitt namn är Del, sa mannen bakom skrivbordet; hans röst var dov och tonlös. Del säger er ingenting beträffande min nationalitet. Mitt ansikte, min kropp är i stort sett av nordamerikansk typ.
   Tredel nickade. Han kände sig dum men visste inte vad han skulle säga.
   —Jag är skyldig er något slags förklaring, fortsatte Del. Ni har ju ändå lagt ner en häpnadsväckande massa tid och energi och pengar på att få tag i mig. Det är inte mer än rättatt ni får veta det som ni har kommit hit för att ta reda på.
   —Men ni kommer att döda mig.
   Tredel kände sig ganska självbelåten över denna formulering. Inte undanröja eller göra er kvitt mig... Döda.
   Del skakade på huvudet och tycktes le, fast utan att röra på läpparna.
   —Nej, det kan jag inte göra. Om det hade varit någon annan -- det vill säga, nästan vilken annan människa som helst -- skulle jag nog ha varit tvungen att döda.
   När han yttrade detta ord tycktes han åter le utan att le.
   —Men det är omöjligt i fråga om er, fortsatte han. Er och tjugo, tretti andra personer som jag skulle kunna räkna upp måste jag betrakta som omöjliga att döda.
   Tredel lyssnade och försökte fatta vad Del sa. Det måste vara någon mening i det som Del yttrade, tänkte han, det var bara det att han inte kunde begripa det.
   —Det spelar ingen roll för tillfället, återtog Del. Det väsentliga är att ni är här. Jag har varit ganska säker på att ni till sist skulle komma hit. Det är därför som ni gjorde den där första delen av färden från magasinet utan att något hände er. Vi befinner oss nu ungefär arton hundra kilometer från magasinet. Nej, ni tillryggalade naturligtvis inte hela denna sträcka på transportbandet. Det för till en transmatter -- en materieprojektor. Jag märker att ni är beredd att acceptera idén om en transmatter. Ni borde ... Men det gör detsamma. I den första tunneln finns i vanliga fall strålar som dödar allt levande. De strålarna var frånkopplade för att ni skulle komma igenom oskadd. Jag var — och är — av den uppfattningen att ni måste leva.
   Vi befinner oss i något som tidigare var en rad naturliga grottor. De har förstorats och inretts på ett ganska effektivt sätt, som ni märker. Ni såg bara de första. Längre in finns lagerlokalerna.
   Del pekade på skärmarna på väggen. Tredel vred på huvudet och såg att minst ett tjugotal av dem visade bilder av väldiga grottor, kanske större än den första som han hade varit i. I alla dessa grottor fanns stora staplar av kartonger — samma slags kartonger som han hade sett forslas. in i magasinet. Han vände sig åter mot Del.
   —Jag förstår inte ... Varför?
   —Jag föreställer mig, mr Tredel, att ni har funderat på nästan varje tänkbar lösning och förkastat alla. Den enda ni inte har tänkt på är den riktiga. Det här är vapen som är avsedda för framtiden.
   —Framtiden?
   —Ja. De kommer inte att användas på mer än tusen år, utan kommer att ligga här och vänta.
   —Det skulle innebära — innebära ..., stammade Tredel.
   —Ja, det skulle kunna innebära flera saker. En möjlighet vore att jag var vrickad och i färd med att göra upp orimliga planer för framtiden. En annan att jag faktiskt visste vad som kommer att ske i framtiden. En tredje att jag själv är från framtiden.

TREDEL BETRAKTADE Del utan att säga något. Det fanns vissa regler hans far hade gett honom när det gällde att lösa mekaniska problem. Han försökte tillämpa dem på mindre konkreta, mindre gripbara realiteter.
   —Inte tidsresor, mr Tredel. Inte tidsresor. Inte som ni antagligen föreställer er sådana. Jag föddes i framtiden, växte upp i framtiden och dog förmodligen i framtiden. Likväl befinner jag mig här och uträttar arbete för framtiden. Men jag är bara mitt ego. Det är en kropp och hjärna som är född i den här epoken som jag behärskar. Det där var en hemlighet som vi hade en tid och ... Jag ska berätta historien på ett annat sätt. Jag är ganska angelägen om att få er att acceptera mig. Jag vill att det ska finnas så lite tvivel som möjligt hos er innan ...
   Ni måste ha klart för er att Jorden ettusen år fram i tiden är mycket olik världen av i dag, mr Tredel. Det finns inte längre några nationer och regeringar. Det finns en högsta regering -- en diktator som styr alla de tio miljarderna människor. Det är ett hårt och grymt välde. Det finns ingen handlingsfrihet, ingen tankefrihet, ingen frihet att välja utbildning. Det finns ingen frihet alls. Det är ett ställe där man lever ett enformigt, kringskuret arbetsliv och dör.
   Ni skulle kalla rörelsen för underjordisk. Vi är många som tillhör den. Dess syfte är att återställa de underbara förhållanden som rådde i världen under tjugofemte och tjugosjätte århundradena. Det var -- är -- kommer att bli en mycket hemlig rörelse, det är nödvändigt för att inte diktaturen ska kunna avslöja den. Låt mig använda tempus för förfluten tid när jag talar om min roll i den. Vi arbetade i smyg för att bygga upp en organisation som skulle kunna störta diktatorn och återupprätta folkstyrelsen -- efter en tid förstås.
   Min roll i denna underjordiska rörelse var inte stor. Jag kom att tillhöra den därför att mina föräldrar var medlemmar. Sedan utbildades jag för en speciell uppgift — för att skickas tillbaka till det förflutna och uträtta det arbete jag nu håller på med.
   Ni måste göra klart för er att vi inte har möjligheter att resa i tiden. Vi har bara en sak : en teori som utarbetades av den underjordiska rörelsens matematiker, en teori enligt vilken en människas jag kunde sändas tillbaka till vilken tid som helst i det förflutna och ockupera och behärska en människokropp från den tiden.
   Endast en teori, men det var ändå på den som vi grundade alla våra förhoppningar, byggde alla våra planer. Den kunde inte ens prövas. Det fordrades en oerhörd mängd kraft -- kraft som vi inte kunde producera själva utan skulle bli tvungna att i rätta ögonblicket stjäla från det offentliga strömnätet.
   Det kunde bara ske en gång. En enda användning av ego-överföraren krävde så mycket kraft att en hel kontinent skulle bli mörklagd för ett ögonblick. Våra egna kraftledningar skulle inte hålla mer än bråkdelen av en sekund. Endast en person kunde skickas tillbaka. Experimentet skulle aldrig kunna upprepas, för efter denna händelse skulle kraftdistributionen ordnas på ett sådant sätt att strömmen automatiskt bröts vid en plötslig överbelastning. Diktatorn skulle förmodligen inte kunna gissa sig till vad vi hade gjort, men han skulle bli misstänksam.
   Vi kunde inte bygga vapen i vår egen tid. Vi visste vilka vapen vi behövde, men det var omöjligt att skaffa maskiner för tillverkning, kraft för att driva dem och material till vapnen. Vi måste bege oss till det förflutna för att bygga dem. När de väl var färdiga skulle de inte kunna transporteras. Det var nödvändigt att skydda dem mot all påverkan och sedan gömma dem, så att de var klara för användning när vi behövde dem.
   Behovet var, när jag gav mig i väg, inte direkt överhängande. Kom ihåg, mr Tredel, att vår revolution bara skulle ha en chans, och den måste lyckas första gången. Det skulle inte bli någon andra. När jag gav mig i väg, låg dagen för öppnandet av förrådsrummen och distributionen av vapnen fortfarande tretti år fram i tiden. Vi planerade på så lång sikt, för en tidpunkt då utsikterna till seger skulle vara störst.
   Jag skickades alltså tillbaka i tiden för att bygga dessa vapen. De måste naturligtvis byggas i hemlighet, lagras i hemlighet och på ett betryggande sätt. Stället valdes ut. Vi visste genom gamla urkunder att de här grottorna hade funnits i tusentals år. Det skulle bli nödvändigt att bygga om dem och att efteråt tillsluta dem så att vapnen inte blev upptäckta.
   Mitt ego -- mitt medvetande -- var när det kom till den här tidsåldern försett med alla erforderliga kunskaper. Jag hade blivit utbildad helt med sikte på den här uppgiften.

TREDEL fann det nästan omöjligt att tvivla. Det här förklarade alltihop bättre än någonting annat. Men ändå ...
   —Ni kom tillbaka? Ensam? Och ni ...
   Del nickade.
   —Jag har dirigerat alltihop, även om arbetet naturligtvis har utförts av andra. Jag visste vilka maskiner som behövdes för att bygga om grottorna. Byggnadsarbetet utfördes enligt mina anvisningar ...
   —Och de som skötte maskinerna?
   —De var lejda. De utförde sitt arbete, fick sin betalning och glömde sedan alltsammans. Ingen skadades på något vis, men ingen har något minne av det hela.
   —Men varför just den här tiden? Femti eller hundra år fram i tiden skulle ni säkert ha funnit det mycket lättare att få arbetet utfört. Produktionsmetoderna kommer att förbättras.
   —Ja, produktionsmetoderna. Men redan om något årtionde skulle det ha varit för sent för oss. Världen håller redan på att krympa och bli allt mera välorganiserad. Ländernas styrelse kommer att bli mera centraliserad, och det kommer att bli svårare att göra saker och ting utan myndigheternas vetskap. Vi bryr oss inte om sekretessen just för ögonblicket. Om tusen eller en miljon människor i dagens värld visste vad jag sysslade med, skulle det inte spela någon roll. Vad som är väsentligt är att det inte får finnas någonting skriftligt som kan upplysa framtiden om vad jag har gjort. Det måste vara en hemlighet inte för den här tiden, utan för framtiden. Just de här åren är de sista som kan erbjuda en varaktig sekretess.
   Tredel skakade på huvudet.
   —Ni kunde inte föra med er pengar, men allt det här har ju kostat -- mycket...
   —Jag kunde föra med mig kunskaper. Jag har nu vistats i den här tidsåldern i mer än tretti år. Det är bara de sista fem åren som jag har sysslat med vapentillverkning. Hela tiden innan dess ägnade jag åt förberedelser. Jag hade med mig kunskaper om hur aktiemarknaden fungerar. Om vilka varor det skulle råda brist på vid olika tillfällen. Om vilka krig som skulle utkämpas. Om ransoneringar. Kunskaper, säkra kunskaper var det enda som behövdes för att skaffa kapital. Sedan var det enkelt. Nu behärskar jag under hundratals namn tusentals olika affärsföretag. Indirekt och utan att veta något om det bidrar alla dessa på något sätt till projektet. Jag behärskar alltihop genom fjärrkontroll med hjälp av mina egna kunskaper och det här arkivet.
   —Det är stort, alltför stort för att en människa ska kunna dirigera det.
   —Ja. Jag har blivit tvungen att använda genvägar. Många som jag inte gillar. Jag hade kunskaper med mig om kontorsmaskiner som skulle kunna vara till hjälp, men många av dem kunde inte byggas ännu. De är lite för avancerade för den nuvarande tekniken. Därför har jag varit tvungen att använda alltför många genvägar. För det vapen som ursprungligen väckte er nyfikenhet använde jag bokstaven T. Alla delar i den tillverkades i en stad vars namn började på T och av företag som började på T. Det var likadant med alla andra vapen. Det var inte någon bra metod, men det minskade min arbetsbörda och gjorde det lättare för mig att minnas alla detaljer. Jag behärskar inte den här hjärnan så bra som jag skulle ha önskat.
   —Ni kunde ha haft medhjälpare. Om ni kan få människor att glömma det ni vill att de ska glömma ...
   —Jag skulle kunna anställa dem och utnyttja dem och sedan få dem att glömma, det är alldeles riktigt. Men vad skulle jag kunna göra medan de arbetade för mig? Vad skulle skydda mig mot sabotage, avsiktligt eller oavsiktligt? Det skulle uppstå misstankar, deras arbetsmoral skulle sjunka och det skulle bli fel och misstag i oändlighet. Man skulle säkert försöka angripa mig. Nej, det skulle inte ha gått.
   Tredel såg att mannen hade rätt.
   —Men ni ämnar ändå skona mitt liv, sa han. Trots att ...
   —Jag kan få er att glömma, påminde Del honom. Ni kommer att glömma allt väsentligt. Det finns en möjlighet att det kan dyka upp i ert minne någon gång, kanske under hypnos. Men det är en risk som jag måste ta.
   —Ni sa att ni skulle ha dödat de flesta människor ...
   —Ja. De kunskaper jag förvärvade angående den här tiden gällde allmänna drag, bortsett från vissa specialkunskaper såsom aktiekurserna för somliga år. Individerna spelade ingen roll. Men vissa saker minns jag ändå. Såsom när presidenter och kungar och berömda personer dog. I historien omtalas ni som uppfinnare av materieöverföraren år 1962.. .
   —Materieöverföraren?
   —Ja. 1962 — ett viktigt årtal just för den sakens skull. Det var visserligen en mycket mera primitiv modell än den som förbinder min tunnel med magasinet. Men den fungerade, och den förändrade hela civilisationen mer än någon annan uppfinning nånsin hade gjort. Följaktligen var ni i livet år 1962. Om jag dödade er ...
   Del ryckte på axlarna.
   —Uppriktigt sagt så vet jag inte vad som skulle ske. Jag har ingen lust alls att försöka ta reda på det. Jag blev strängt förmanad att inte göra någonting som på något vis skulle strida mot det historiska skeendet sådant jag kände det. Vi kunde inte ta risken att införa paradoxer i den historiska utvecklingen. Vi är alltför beroende av det här projektet.
   Som ni förstår är det omöjligt för mig att döda er. Ni måste leva. Jag måste ta risken att ni någon gång erinrar er allt det här. Den risken är nog ganska stor med tanke på att ni kommer att uppfinna — eller kanske upptäcka? — materieöverföraren. Men ...

TREDELS tankar återvände plötsligt till framtiden.
   —Hur många människor är med i er underjordiska rörelse? undrade han.
   —I runt tal etthundratusen.
   Etthundratusen revolutionärer mot en värld bebodd av tio miljarder människor. Inte underligt att de skulle behöva ett sådant förråd av vapen och förnödenheter. Tredel försökte skapa sig en helhetsbild av det. Han försökte foga ihop bitarna till ett bestämt mönster, så att han kunde bli säker.
   Sedan reste han sig långsamt, sträckte på sig och gick fram mot skrivbordet. Han rörde sig nonchalant, men inte alltför nonchalant. Han stannade när han kom fram till bordet. Han öppnade munnen som om han tänkte säga något.
   Det måste ske snabbt. I samma ögonblick som hans näve sköt ut, böjde han sig över bordet för att armen skulle nå fram.
   Del fattade bara till hälften hans avsikt. I stället för att rygga tillbaka lutade han sig fram en aning för att gripa pistolen. Tredels knutna näve träffade honom på sidan av huvudet, så att han slungades bakåt, tog överbalansen i stolen och föll i golvet med en duns.
   Tredel hade då redan pistolen i handen och stod på helspänn och väntade på att Del skulle göra något -- försöka tillkalla hjälp eller sätta någon automatisk försvarsanordning i funktion.
   Del låg orörlig.
   Det fanns en smal men kraftig kedja i skrivbordet. Tredel lade den runt Dels kropp och band fast armarna. Han undrade samtidigt om kedjan hade varit avsedd åt honom själv.
   Sedan tittade han ner på Del och tyckte sig se en rörelse. Slaget hade inte varit tillräckligt kraftigt för att försätta mannen ur spel någon längre tid.
   —Ingen idé att ni låtsas vara avsvimmad, Del. Jag såg att ni rörde på er. Jag är faktiskt ledsen av flera skäl. Jag ville tro er. Om jag hade kunnat det, om ni hade kunnat lita på mig, så skulle jag kanske ha kunnat hjälpa er. Som det nu är -- vad kan jag göra? De vapen ni har samlat måste uppenbarligen förstöras. Jag kan inte presentera dem i den här tidsåldern.
   Tredel tittade på skärmarna som visade upp de väldiga förrådsstaplarna.
   —Jag skulle tro att det låter sig göra. Omslaget kring lådorna kan sprättas upp och grottorna kan sedan sättas under vatten. Resten kan överlåtas åt tiden. Era vänner i den underjordiska rörelsen kommer förstås att få en förfärlig chock. Därefter måste jag sätta stopp för produktionen och göra slut på ert inflytande i bolagen.
   Han kastade en blick på registerlådorna och dokumentskåpen.
   —Alla de upplysningar jag behöver bör finnas där. Jag skulle tro att företagen skulle kunna doneras till de anställda -- med hälsningar från det namn ni har använt i varje enskilt fall. Jag ska sätta punkt för ert projekt, Del, en gång för alla.
   Han tänkte på materieöverföraren. Eftersom han enligt historien var dess uppfinnare -- eller upptäckare -- kunde han kanske ... Nej, det dög inte. Han fick förstöra den, fundera ut principerna på egen hand och konstruera den där primitiva modellen som Del hade talat om.
   —Jag ville tro er, Del. Med de risker ni tog hade ni kanske rätt att lyckas -- men det tilltalar mig inte att etthundratusen skulle ta makten över tio miljarder. Det låter alltför mycket som om ni var ute efter att upprätta en egen diktatur.
   Om diktatorn är sådan ni beskriver honom, så fanns det en enklare utväg för er. Ni hade inte behövt fara tillbaka i tiden och överta en kropp och bygga alla dessa vapen. Ni kunde ha opererat i er egen tid och övertagit diktatorns kropp och hjärna. Det skulle ha varit det lättaste sättet att ordna upp det hela. Det skulle ni 'ha gjort ifall majoriteten av Jordens befolkning hade stött er sak.

HAN STIRRADE på Del och sökte efter något livstecken. Sedan ryckte han på axlarna och vände sig mot skärmarna. Han tittade på dem och frågade sig vilken hans första åtgärd skulle vara för att förstöra dessa väldiga staplar av förråd, hur han skulle kunna avstänga den ström av lådor som fortfarande anlände hit.
   Han vände sig plötsligt om och stirrade återigen på Del, för han tyckte sig ha hört att mannen rörde sig. Han gick närmre.
   Del verkade livlös. Tredel anade den inre kamp som försiggick, anade styrkan hos det ego som hade farit tillbaka i tiden och nu kämpade för makten över en kropp. Tredel sträckte ut armen och rörde med ett finger vid golvet tätt intill Dels huvud. För första gången märkte han att det hade bildats en liten blodpöl under Dels nacke.
   —Tredel ... Tredel ...
   Rösten var svag, kom från läppar som knappast rörde sig, medan resten av Dels ansikte var orörligt som hos ett lik. Tredel förstod att Del hade förlorat kampen om kontrollen över kroppen men att han fortfarande på något vis klängde sig fast. Han böjde sig ner och lyssnade spänt samtidigt som han iakttog läpparna för att lättare kunna förstå.
   —Tredel ... Rådfråga Platon, Caesar, Arkimedes ... Följ dem ...
   Det gick en liten stund. Sedan lutade sig Tredel fram.
   —Del!
   Tredel kände sig ytterst häpen och förvirrad. Rådfråga dessa män som hade varit döda i tvåtusen år... Vad kunde ens en genialisk man från mitten av 1700-talet veta om 1950-talets problem? Hans tankar skulle syssla med sådana begrepp som hästar och skepp med åror och segel. Fotogenlampor och några tiotal kilometer som en dagsetapp ...
   Men med den utbildning och träning som hans far hade gett honom ... Man behövde bara fortsätta tankegångarna och själv dra slutsatserna ... Det produktionssystem som fanns nu skulle kunna utnyttjas.
   Tredel andades lugnare.
   —Tredel ...
   Hur kunde denna kropp fortfarande fås att tala? Tredel hade en känsla av att orden bildades i hans egen hjärna, och han var inte riktigt säker på om Del rörde läpparna eller ej.
   —Tredel ... Ni hade rätt. Det skulle vara enklare att överta kontrollen över -- diktatorns hjärna ... Men ni måste förstå -- diktatorn är inte mänsklig ... Jag är ... Den här kroppen -- död ... Er kamp nu. Vapen mot vakterna. Oanvändbara mot diktatorn. Bara en sak ...
   En hostning, nästan psykisk, som övergick i en trött suck. Tredel låg kvar på knä långt efter det att han visste att Del inte kunde ge honom fler upplysningar.
   Han skulle kunna ägna sig åt att göra vapen som andra skulle använda mot någonting av icke mänsklig natur. En organism kanske, en maskin, ett vågmönster...
   Från djur-, växt- eller mineralriket?

Från Häpna 1959, originalets titel “Not to Be Opened-” (Astounding - 1950)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki