FANDOM


Fågel Fenix
Av Fredric Brown

Efter att ha levt i fyratusen normala livstider och sett kulturen raseras gång efter gång hade han ändå ett hoppfullt budskap till mänskligheten...

JAG HAR MYCKET att berätta för er, så mycket att det är svårt att veta var man ska börja. Jag har lyckligtvis glömt det mesta av det som har hänt mig, eftersom hjärnan har en begränsad förmåga att minnas. Det skulle vara fruktansvärt att komma ihåg alla detaljer från etthundraåttiotusen år — detaljerna från de fyratusen livstider som jag har levat sedan det första stora atomkriget.
   Men jag har inte glömt de verkligt stora ögonblicken. Jag minns när jag var med den första expeditionen som landade på Mars, och den tredje som landade på Venus. Jag minns — jag tror det var i det tredje stora kriget — hur Skora sprängdes i bitar från rymden av en kraft som jämförd med atomkraften är som en nova jämförd med vår långsamt slocknande sol. Jag var andre befälhavare på en rymdkryssare i kriget mot de extragalaktiska inkräktarna. Det var de som upprättade baser på Jupiters månar innan vi visste att de var där, och som nästan drev oss ut ur solsystemet innan vi fann ett vapen som de inte kunde försvara sig mot. Då flydde de dit vi inte kunde förfölja dem, ut ur Vintergatan.
   Omkring femtontusen år senare kunde vi följa efter, men då var de borta. De var döda sedan tretusen år tillbaka.
   Och det är vad jag vill berätta om, den rasen och alla de andra. Men först ska jag berätta om mig själv, så att ni förstår hur jag vet vad jag vet.
   Jag är inte odödlig. Det finns endast en odödlig varelse i Universum. Men mera om den längre fram. Jämförd med den är jag utan betydelse, men ni kommer inte att förstå eller tro det jag säger, om ni inte vet vem jag är.
   Ett namn har ingen betydelse. Och det är tur, för jag minns inte mitt. Det är inte så underligt som man kan tro. Etthundraåttiotusen år är en lång tid, och av olika skäl har jag bytt namn mer än tusen gånger. Och vad kunde ha mindre betydelse än det namn mina föräldrar gav mig för etthundraåttiotusen år sedan?
   Jag är ingen mutant. Det som hände mig hände när jag var tjugotre år, under det första atomkriget. Det vill säga det första krig där båda sidor använde atomvapen. Naturligtvis var det leksaksvapen jämfört med dem som kom fram senare. Det var mindre än tjugo år efter atombombens tillkomst. De första bomberna fälldes i ett mindre krig, medan jag ännu var liten. De gjorde slut på det kriget, för bara ena sidan hade dem.
   Det första atomkriget var inte så allvarligt. Det första brukar aldrig vara det. Det var tur för mig, för om det hade varit allvarligt — ett sådant som gör slut på en civilisation — skulle jag inte ha överlevt, trots det som hände mig. Om det hade gjort slut på civilisationen skulle jag inte ha 'hållits vid liv under den sexton år långa sömnperiod som jag råkade ut för trettio år senare. Men nu går jag händelserna i förväg igen.
   Jag tror jag var tjugo eller tjugoett år när kriget började. Armén tog inte emot mig genast, eftersom jag inte ansågs fysiskt lämplig. Jag hade en ganska ovanlig sjukdom i körtlarna. Läkarna hade ett namn på den men jag har glömt vad det var. Den orsakade bland annat överdriven fetma. Jag vägde tjugofem kilo för mycket för min längd och hade dålig uthållighet. Jag fick avslag utan vidare.
   Ungefär två år senare hade jag blivit litet sämre, men allt annat hade blivit mycket sämre. Vid den tiden tog armén emot vem som helst Den skulle ha tagit en enbent och enarmad blind krympling, om han varit villig att slåss. Och jag var villig. Jag hade förlorat min familj i ett anfall med radioaktivt stoft, jag avskydde mitt arbete i krigsindustrin, och läkarna hade sagt att min sjukdom var obotlig och att jag i vilket fall som helst bara hade ett eller två år kvar att leva. Så jag anmälde mig i det som var kvar av armén, och den tog emot mig utan vidare och sände mig till närmaste front, som var femton kilometer därifrån. Jag var med i striderna en dag efter det jag hade anmält mig.
   Jag minns tillräckligt för att veta att jag inte hade något med det att göra, men det råkade bli så. att just den tid då jag anmälde mig var krigets vändpunkt. Den andra sidan hade slut på bomber och stoft, och de började få ont om kulor och granater. Vi hade också slut på bomber och stoft, men de hade inte lyckats förstöra alla våra produktionsmöjligheter, medan vi hade lyckats förstöra så gott som allt för dem. Vi hade fortfarande bombplan, och vi hade så mycket tillstymmelse till organisation kvar att vi kunde sända dem till rätt plats. Nästan rätt plats åtminstone. Ibland fälldes bomberna av misstag för nära våra egna trupper. En vecka efter det jag hade kommit med i kriget åkte jag ut ur det igen, utslagen av en av våra mindre bomber, som fälldes på några kilometers avstånd.
   Jag kom till medvetande på ett krigssjukhus två veckor senare, ganska illa bränd. Då var kriget över, så när som på fredsuppgörelserna, och det återstod bara att återställa ordningen och få världen i normala gängor igen. Ni förstår, det 'hade inte varit vad jag kallar ett slutkrig. Det dödade gissningsvis — jag minns inte siffrorna — en fjärdedel eller femtedel av världens befolkning. Det fanns fortfarande tillräckligt stor produktionskapacitet och tillräckligt mycket folk kvar för att samhället skulle kunna hållas i gång. Det följde några mörka århundraden, men det blev ingen återgång till vildestadiet, ingen början på nytt. Man återgick till att lysa med ljus och elda med ved, men det var inte för att man inte visste hur man skulle använda elektriciteten eller hur man skulle bryta kol. Det var bara oordningen och förstörelsen som för en tid hindrade återgång till det normala. Kunskapen fanns där färdig att användas när ordningen återvände.
   Det var inte som ett slutkrig, där nio tiondelar av Jordens — eller Universums — befolkning dödas. Då återvänder världen till rena vilde-stadiet, och efter hundra generationer återupptäcker den metallerna och gör spjutspetsar av dem.
   Men jag har kommit från ämnet igen. Jag hade plågor långa tider efter det jag hade återfått medvetandet. Det fanns inte längre några smärtstillande medel. Jag hade fått svåra brännskador av strålningen, och de gjorde nästan outhärdligt ont innan de så småningom läktes. Jag sov inte, det var det underliga. Och då var det skrämmande, för jag förstod inte vad det var som hade hänt mig, och det okända är alltid skrämmande. Läkarna brydde sig inte mycket om det. Jag var ju bara en av miljoner brända och andra sårade, och jag tror inte att de tog mina uppgifter om att jag inte hade sovit på allvar. De trodde antagligen att lag bara sov mycket lite, och sedan antingen misstog mig eller överdrev.
   Men jag hade inte sovit någonting alls. Jag sov inte förrän långt efter det jag hade blivit botad och lämnat sjukhuset. Av en händelse var jag också botad från min sjukdom och hade god hälsa och normal vikt.
   Jag sov inte på trettio år. Men sedan sov jag i stället, och då. vaknade jag inte förrän om sexton år. Och när den fyrtiosexårsperioden var slut såg jag fortfarande ut att vara tjugotre år.
   Ni kanske börjar förstå vad som hade hänt, liksom jag själv började förstå det. Strålningen — eller den speciella kombination av strålnings — som jag råkade ut för, hade radikalt förändrat mina körtlars arbets- rytm. Och det var andra faktorer med i spelet också. Jag studerade endokrinologi en gång för ungefär etthundrafemtiotusen år sedan, och jag tror jag kom underfund med vad det var. Om mina uträkningar var riktiga, fanns det ungefär en chans på åtskilliga biljoner att något sådan skulle hända mig.
   Åldrandet hade naturligtvis inte upphört, men det fortskred ungefär femtontusen gånger långsammare än förut. Fysiskt sett åldras jag ett dygn på fyrtiofem år. Så jag är inte odödlig. Jag har blivit elva år äldre under de senaste etthundraåttiotusen åren. Min fysiska ålder är nu trettio fyra år.
   Och fyrtiofem- år är som ett dygn för mig. Jag är vaken i ungefär trettio år och sover sedan i femton. Det var tursamt för mig att jag inte behövde tillbringa mina första "dagar" i en fullkomligt sönderslagen civilisation. Då skulle jag inte ha överlevt mina första sömnperioder. Men nu klarade jag mig, och sedan arbetade jag ut ett system, så att jag kunde vara säker på att överleva sömnen. Sedan dess har jag sovit fyratusen gånger och klarat mig. Kanske kommer jag att ha otur någon gång. Kanske någon trots mina säkerhetsåtgärder en gång kommer att upptäcka och bryta sig in i den grotta eller det säkerhetsvalv där jag sover. Men det är inte troligt. Jag har åratal på mig för att förbereda en sådan plats, och erfarenhet från fyratusen sömnperioder bakom mig Man skulle kunna gå förbi en sådan plats tusentals gånger utan att misstänka att den finns där. Och om någon misstänkte det, skulle han ändå inte kunna ta sig in.
   Nej, mina chanser att överleva sömnperioderna är mycket större än chanserna att överleva mina vakna, aktiva perioder. Det är kanske ett underverk att jag har klarat mig över så många år. Men jag har utvecklat en del metoder för att överleva.
   Och de metoderna duger. Jag har levt igenom sju stora atomkrig och superatomkrig, som har reducerat Jordens befolkning till några vildar i de få områden som fortfarande var beboeliga. Och vid andra tillfällen i andra tidsåldrar, har jag varit i fem vintergator utom vår egen.
   Jag har haft några tusen hustrur, men aldrig mer än en åt gången. Jag' föddes i ett monogamt samhälle, och den vanan har suttit i. Och jag har uppfostrat åtskilliga tusen barn. Naturligtvis har jag aldrig kunnat ha en hustru mer än trettio år, innan jag har varit tvungen att försvinna, men trettio år är tillräckligt för oss båda två. I synnerhet som hon åldras normalt, medan jag inte blir märkbart äldre. Naturligtvis blir det en del problem, men jag har kunnat klara av dem. När jag gifter mig gör jag det alltid med en flicka som är så ung som möjligt, så att skillnaden inte ska bli alltför stor. Jag är kroppsligt sett i trettioårsåldern. Om jag gifter mig med en sextonårs flicka är hon fyrtiosex år, när det blir dags för mig' att lämna henne, medan jag fortfarande är trettio. Och det är bäst för oss båda och för alla att jag inte kommer tillbaka till samma plats när jag vaknar igen. Om hon fortfarande lever är hon över sextio, och det skulle inte bli bättre för henne om hon fick tillbaka sin man från de döda, fortfarande ung. Och jag har lämnat henne som en rik änka, väl försedd med pengar eller vad det nu är som utgör rikedomen i det samhället. Ibland har det varit pärlhalsband och pilspetsar, ibland spannmålsförråd, och en gång har det varit fiskfjäll. Det har funnits underliga samhällen. Men jag har aldrig haft minsta svårighet att få min del eller mera av pengar eller motsvarigheten till pengar.
   Med några tusen års vana blir svårigheten i stället att veta när man ska sluta för att inte bli så rik, att folk börjar lägga märke till det.
   Det är något som jag alltid har lyckats med. Av skäl som ni snart kommer att förstå har jag aldrig önskat makt, och efter de första århundradena har jag heller aldrig låtit någon misstänka att jag är annorlunda än andra. Jag brukar till och med ligga ett par timmar var natt och låtsa att jag sover.

MEN INGET AV DET HÄR har någon betydelse, lika lite som jag har det. Jag nämner det bara för att ni ska förstå hur jag kan veta det som jag nu ska berätta för er.
   Och när jag berättar det är det inte för att jag vill lura er till någonting. Det är något som ni inte kan ändra om ni också ville det. Och när ni förstår kommer ni inte att vilja ändra det.
   Jag försöker inte påverka er eller leda er. Under mina fyratusen livstider har jag varit nästan allt utom ledare. Det är något som jag har undvikit. Jag har visserligen många gånger varit en gud för vildar, men det är för att jag har varit tvungen till det för att överleva. Jag använde krafter, som de trodde var magiska bara för att upprätthålla en viss ordning, aldrig för att leda dem eller hålla dem tillbaka. Om jag lärde dem att använda pil och båge, var det för att jakten var dålig och jag inte fick någon mat om inte de fick det. Jag insåg snart att de följde ett mönster som var nödvändigt, och jag försökte aldrig ändra det.
   Vad jag berättar nu kommer inte heller att ändra det.
   Detta är vad jag vill ha sagt: människan är den enda odödliga organismen i Universum.
   Det har funnits och finns andra släkten, men de har dött ut eller kommer att göra det. En gång för hundratusen år sedan lyckades vi utforska dem med ett instrument, som upptäckte närvaron av intelligens hur främmande och på vilket avstånd den än var. Den gav oss också vissa upplysningar om den intelligensen och dess resurser. Femtiotusen år senare upptäcktes samma instrument på nytt. Det fanns ungefär lika. många intelligenta släkten då, men bara åtta av dem var desamma som hade funnits där femtiotusen år tidigare. Och alla åtta var senila och på väg att dö ut. De hade passerat höjden av sin kraft och var nu döende.
   De hade nått gränsen för sina möjligheter — och det finns alltid en gräns — och de hade inget annat val än att dö. Livet är dynamiskt. Det kan aldrig stå stilla — hur högt eller hur långt spelar ingen roll — och ändå fortsätta.
   Det är vad jag försöker tala om för er, så att ni aldrig mer ska vara rädda. Bara ett släkte som förintar sig själv och sina framsteg med jämna mellanrum och börjar från början igen kan överleva mer än högst sextiotusen år av intelligent liv.
   I hela Universum har endast människorna nått en hög intelligensnivå utan att samtidigt nå en hög nivå av själslig hälsa. Vi är unika. Vi är redan minst fem gånger så gamla som något intelligent släkte någonsin har varit, och det beror på att vi är galna. Och människosläktet har ibland anat att galenskapen är gudomlig. Men det är bara på kulturens högsta höjder som det inser att det är kollektivt vanvettigt, att hur det än kämpar emot kommer det alltid att förstöra sig självt och vad det har skapat — och resa sig på nytt ur askan.
   Fågel Fenix, som varje gång den blir gammal offrar sig själv på ett flammande bål för att resa sig nyfödd ur askan och leva ännu ett år tusende, är bara rent bildligt en myt. Det finns, och det finns bara en.
   Det är ni som är fågel Fenix.
   Ingenting kommer någonsin att utrota er, nu när ert släkte under många höga civilisationer har spritts till tusentals planeter i hundra vintergator, för att där i evighet följa samma mönster. Mönstret som började för etthundraåttiotusen år sedan — tror jag.
   Jag kan inte vara säker på det, för jag har sett hur de tjugo eller trettiotusen år, som förflyter mellan två civilisationer förstör alla spår På tjugotusen år blir minnena legender, och legenderna blir vidskepelse och vidskepelsen försvinner. Metallerna rostar och förvandlas till jord och vinden och regnet förstör byggnaderna, och djungeln gömmer stenarna som blir kvar. Till och med kontinenternas former förändras, och glaciärerna kommer och går, och vad som var en stad för tjugotusen år sedan ligger nu under tusentals meter jord eller tusentals meter vatten.
   Så jag kan inte vara säker. Kanske det första sammanbrottet jag var med om inte var det första. Civilisationen kan ha blomstrat och försvunnit före min tid. Det stöder i så fall bara mina åsikter om det finns en möjlighet att människosläktet kan ha levat längre än de hundraåttio-tusen år jag känner till; att det har överlevt fler sammanbrott än de sex jag har varit med om sedan den som jag tror första upptäckten av fågel Fenix' bål.
   Men det förflutna betyder ingenting, med undantag av att det har spritt människorna så långt ut bland stjärnorna att vi inte skulle dö ut ens om solen slocknade eller blev en nova. Lur, Candra, Thragan, Kah, Muh och Atlantis, det är de sex civilisationer jag har känt, och de är försvunna lika grundligt, som den här civilisationen kommer att vara om tjugotusen år eller så. Men människosläktet kommer att överleva, här eller i andra vintergator, och det kommer att leva för alltid.
   Det kanske kan hjälpa era oroliga sinnen att få veta det. För ni är oroliga.. Jag tror att det kan ge er sinnesfrid om ni vet att det kommande atomkriget, det som troligen kommer att inträffa i er generation, inte kommer att bli något slutkrig. Det kommer för tidigt för det, innan ni har utvecklat de verkligt effektiva förstörelsevapen som människorna har haft så många gånger förut. Kriget kommer att hindra er, det är sant. Det kommer att följas av ett eller ett par mörka århundraden. Därefter, med minnet av vad ni kommer att kalla det tredje världskriget som en varning, kommer människorna att tro — som de alltid gör efter ett mindre atomkrig — att de har övervunnit sin galenskap.
   Om ni följer mönstret kommer ni att hålla er lugna en tid. Ni kommer att nå ut till stjärnorna igen, bara för att finna att ni redan är där. Ni kommer till och med att vara på Mars inom mindre än femhundra år, och jag kommer med er dit, för att ännu en gång se kanalerna, som jag en gång var med om att gräva. Jag har inte varit där på åttiotusen år, och jag skulle vilja se vad tiden har gjort med det och med dem som blev avskurna där sista gången människorna förlorade rymdskeppen. De har naturligtvis följt samma mönster, men det är inte säkert att hastigheten har varit densamma. Vi kan finna dem på vilket stadium som helst, utom det högsta. Om de var högst upp i kretsloppet skulle- vi inte behöva resa dit. De skulle komma till oss i stället. Vi skulle naturligtvis tro att de var marsianer, alldeles som de tror vid det här laget.
   Jag undrar hur högt ni ska komma den här gången. Inte lika högt som Thragan, hoppas jag. Jag hoppas att det vapen som Thragan använde mot sin koloni på Skora, aldrig mer kommer att upptäckas.
   Skora var den femte planeten, innan thraganiterna sprängde den till asteroider. Det vapnet skulle naturligtvis inte kunna utvecklas förrän långt efter det att intergalaktiska resor har blivit vanliga igen. Om jag ser att det är på väg, reser jag till en annan vintergata. Men jag skulle inte tycka om att behöva göra det. Jag tycker om Jorden, och jag skulle vilja tillbringa resten av min livstid där, om den blir kvar så länge.
   Det kanske den inte gör, men människosläktet blir kvar. Överallt och för alltid, för det kommer alltid att vara vanvettigt, och endast vanvettet är gudomligt. Bara de galna dödar sig själva och förstör allt de har skapat.
   Och bara fågel Fenix lever för evigt.

Originalets titel "Letter to a Phoenix". Först publicerad 1949.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki