Fandom

Svenskanoveller Wiki

Fågeln i flaskan

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av H. A. Manhood

Flaskan 1.png



ALLA högstämda historier om den store J. A. C. Allbross som det godhjärtade geniet vars skoremmar till och med fåglarna var stolta att knyta upp är tidningsprat och rena larvet i mina öron.
   Att tänka sig alla dessa miljoner naturälskande läsare, vilkas andliga spis Allbross dagligen levererade i många lyckliga år, klädda i säck och aska ödmjukt utsträckta i stoftet klagande sin sorg, medan de bleka, bittra och cyniska få håller sig utanför och döva för kvittrandet i naturen utför triumferande glädjeskutt.
   Jag har ingenting emot att leda cynikerna och bli bortstött med de bästa. Och det med randiga skäl ty Allbross, som verkade allvis och ömhjärtad för den enkla hopen, visade sig inte som ett helgon för mig. I varje fall kan jag sätta kronan på verket då jag berättar den här historien som är alldeles ny och nästan utan giftigheter.
   Alla vet att Allbross älskade skönhet. Regelbundet prisade han dess djup och raffinemang, erbjöd alla att njuta av mannan så som han gjorde det. Skönhet finns överallt, till och med i en råttsvans, bland komockor eller på undersidan av ett blad, vilket blad som helst, var som helst.
   Det är ju känt att i begynnelsen när Allbross var fattig och utan en enda sekreterare att smycka sin namnteckning med, brukade han samla på flaskor och till och med på marmeladburkar. Givetvis inte för att sälja dem utan bara för den enkla skönheten i form och material. När han senare tjänade storkovan, var han fortfarande galen i flaskor och burkar — det var bara det att de skulle vara kinesiska och av bästa dynastier.
   Goodreeve House hade han proppat full med krukor som kostade mer än hundratusen pund, försäkrade ständigt hans skogvaktare när jag pratade med honom. Allbross brukade själv damma av dem när han kände behov av vad han själv kallade andlig vederkvickelse i pauserna mellan skapandet av sina tusentals dagliga serieartiklar och de mer allvarliga — efter vad folk tror — sedelärande berättelserna och ord på vägen, mellan essäerna, förorden och alla andra muntra inkomstkällor.
   Han höll just på att damma krukorna och pottorna, när jag en aprilmorgon kom hem till honom för att tacka honom för hans vänliga erbjudande som kommit särdeles lämpligt. Kåken som jag bott i hade nämligen brunnit ner, fan vet hur, utan försäkring och Allbross hade som en verkligt god granne, tyckte jag då, gjort veterligt att det var en trädgårdsmästarebostad ledig hos honom om jag hade användning för den.
   Glad i hågen traskade jag genom parken upp till Goodreeve House för att frambära mina tacksägelser. Stället verkade nypermanentat, och till och med våren tycktes en aning förvånad över att få brodera på denna stramalj. En näktergal som slagit sig ner pep och gnisslade i en välfriserad häck, och det var som om man just räknat genom allt för att vara säker på att inte någon blåklocka gett sig iväg under natten.
   Huset var enormt, grått och svullet, med smala fönster som kisande ögon och hängande öron som en elefanthord. Där var femtiotvå rum om jag hört rätt, några stora som en cirkus lämpliga för en generalstab, en bil för varje tillfälle (Allbross gjorde sina välkända lantliga utflykter genom fält och dungar, över stock och sten genom ett teleskop i sitt eget runda observatorietorn), och allt höll spalternas hjärtrytm varigenom naturens egen puls gjorde sig hörd genom en ren ordmagi. Det måtte ha skapats för minst en shilling för ordet.
   Kort och fet kom Allbross fram för att hälsa på mig med .en dammvippa i sin kvadratiska slaktarnäve. De dallrande dubbelhakorna daskade mot varandra så att det lät som när man kladdar med deg. Han hade ett långt huvud som på ena sidan såg ut som ett ägg som hamnat i den alldeles för trånga äggkopp som hans höga och styva krage, liknade. De tillknäppta tennknappsögonen blinkade slugt bakom tjocka linser.
  — Tråkigt det där med eldsvådan, sade han med gäll och hackig skrivmaskinsknattrande röst. Det är klart att jag gör vad jag kan. Jag har följt med vad ni gjort rätt väl, vågar jag påstå. Fast ni skulle göra klokt i att skaffa er större bredd och låta ert material gjutas i naturens egen form. Vill ni ha sherry?
   Och han förde in mig till sitt berömda bibliotek samt presenterade mig för en fin och vek dam som arbetade vid ett litet bord. Det var hans fru. Hon mumlade ett beklagande över min förlust och skyndade skyggt sin väg för att låta oss vara i fred medan vi drack och pratade.

När jag nu tänker på det så kommer jag ihåg att jag drack och pratade en hel del och att Allbross inte gjorde någotdera utan bara satt stilla med sin dammvippa. Den var av påfågelsfjädrar och jag minns att jag tyckte att de passade symboliskt i hans händer.
   Fylld av goda tankar om broderskapet som vi alla har del i, begav jag mig bort till min nya kåk. Tom, skogvaktaren, erbjöd sig att låna mig möbler och till och med pengar för att jag skulle komma över de första svårigheterna. Det var en präktig kille, mager och ganska munter. Om kvällarna när han gick förbi på väg hem brukade han plocka fram lite ätbart ur sina pösiga fickor.
   Han var utanför hos mig en kväll och höll på att berätta någonting på sitt långsamma och hyggliga sätt då Allbross kom traskande smällande med sin påk och satte liv i Toms jycke som inte gillade hans hemspunna utegångsfår. Han sade till Tom att gå ut på ägorna, och framhöll för mig att han ville hälsa på för att se hur jag hade det. Vi slog oss ner och pratade och drack en hel del ty han hade i omtänksam jaktstil sett till att han fått med sig en flaska starkt.

Flaskan 2.png


   Han var på jaktstråt också, fast det insåg jag inte då. Jag berättade om en del böcker som jag tänkte skriva, om saker jag sett och hört, slog upp mitt hjärnkontor på vid gavel och han gick sin väg på ett förträffligt humör och lovade att komma igen.
   En vecka senare kom jag av en händelse på en av mina egna upplevelser ansenligt sentimentaliserad i Allbross spalt. Det var bara det att han uppgav att det var hans upplevelse. Kanske en tillfällighet, trodde jag frikostigt, men jag höll i fortsättningen ett misstänksamt öga på tidningen, och si, en efter en, droppade mina historier in väl infångade och komplett ruinerande för mig.
   Jag gav mig iväg från kåken med en fruktansvärd fart. Jag hade lust att skaffa mig en knallpåk och pressa ut royalty. Men det gjorde jag inte. Jag satte i stället upp ett tält utanför de svartnade resterna av min gamla kåk och sedan jag lagt upp en plan för anklagelsetal mot Allbross vilket hölls i beredskap för nästa sammanträffande satte jag igång med mitt jobb så gott det nu gick.
   Men jag fick aldrig mer se Allbross. En månad efter att jag flyttat från hans hus kom Tom en kväll och talade om att han var död, att det var landssorg, att parken begrät sin bortgångne herre och att den begynta sommaren var död.
   Jag spottade och även Tom spottade helt oväntat.
  — Förbaskat bra att han gått till Gud, det gamla suggskaftet. Frugan sa åt mig att ge er det här med många hälsningar.
   Och i ett kuvert gav han mig en check på två hundra pund »som ersättning för branden».
  — Men varför i herrans namn?
  — Ta det lugnt. Det var så här det gick till. Gamle Allbross tuttade själv på ert ställe. Han sa alltid att det var en skam för ögat och förstörde utsikten över hans egendom och att ni var en luffare. Han ville inte ha någon annan som skrev i hans län, och som åt på hans buskar, kunde man kanske säga. Jag kom på honom men han sa att om jag inte höll tätt så skulle jag inte få något skogvaktarjobb eller något annat heller någonstans. Det skulle han se till. Men jag talade i smyg om för hans fruga hur det stod till med er och det var hon som hittade på det där med att ni skulle bo i den andra kåken. Och gubbfan tyckte väl det kunde vara bra att ha er i närheten på något sätt.
  — Var det hennes påhitt?
  — Javisst. Henne är det inget fel på. Allbross sydde in henne bara för att hon skulle hjälpa till med hans skriverier. Det är ett bra fruntimmer, hon är från landet. Men han den dumfan trodde att vesslor var en korsning mellan kattor och rävar och att man kokar äpplen då män gör cider. Hon skrev poesi och tryckte med sitt flicknamn. Riktigt nätt.
  — Men varför dog Allbross? Vad var det för fel på honom.
  — Ja, det var förbaskat lustigt, det med. Tom spottade igen.
  — Det var hans eget fel egentligen. Ni vet hans kinesiska krukor. En blåmes hoppade i en när den en morgon ville ha en kvist för sitt bo, skulle jag tro. Det lilla fanskapet kunde inte komma ut igen. Frugan ville slå sönder krukan men gubbfan ville inte. Det skulle kosta honom åttio pund och det ville han inte slänga bort bara för en liten fågelstackare. De grälade om det men gubbfan gav sig inte. Han hade krukan under sitt skrivbord tills pippin gick dädan och sedan sökte han få upp liket med pinnar och trådar. Det gick givetvis dåligt och naturligtvis river han upp handen på ståltråden och får blodförgiftning och tuppar av. Förbannat kul när allt kommer omkring. Han kunde visst få åttio pund för en sån där burk. Det tar det åtskilliga dar att jobba hop.

Jag kunde inte tycka att det var lika kul. Men jag var knappast bedrövad. Det var bara förvånansvärt riktigt och rättvist. En vecka senare gick jag till Mary Allbross för att tacka för checken.
   Hon tog mot mig i ett trevligt och enkelt litet rum med utsikt mot sjön vid baksidan av huset, ett av husets få rum som inte tycktes vara planerat med museal avsikt. Varken hon eller rummet tycktes sörja. Hon var behaglig, glad och spirituell och hade poesin i sin hand igen, så att säga.
   Vi pratade och jag förstod snart att det var hon som hade följt med vad jag skrivit, ty hon talade om namn och föremål med en djup känsla, fri och lycklig och totalt utan sin halvsekelstyngd.
   Solen sken glatt in i rummet och doften av blommor och nyklippta strån strömmade som musik mot mig. Möblerna var trevliga och bekväma. Det var bara en sak som rubbade helheten.
   På ett bord i mitten stod i majestätisk tillkorkning och fulhet inte olik en dödskalle en pottmagad och trångbröstad kruka i hisklig råbiffskulör. Jag antog att det var krukan som pippin omkom i och undrade varför den stod där.
   Hon fångade min blick och nickade förstående och log lite. Jag gick närmare för att ta mig en titt, fundera de över korken men hon förklarade enkelt och flärdfritt med en försiktig nyans av ironi i den lugna stämman:
  — Min makes aska är inuti. Han skattade den så högt så det var väl det enda stället där man kunde ha honom.

Flaskan 3.png



Källa: All världens berättare nr. 11 1949. Övers.: Ingrid Nordin Ill.: Jan Thomæus

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki