Fandom

Svenskanoveller Wiki

Fågelvägen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Olle Hammarlund

HAN BRUKADE STANNA kvar en stund efter de andra när arbetstiden var slut på kvällen. När skrivdamerna och disponent Larsson och fröken Rehnberg i växeln och kassörskan fru Hillevi Berg var klara att gå hem, då satt han kvar i sitt lilla rum och skrev. De stack in huvet en och en och hojtade hejnugårvi eller sittnuintehelanatten.
   Kamrer Eberhard Nilsson log milt och svarade ibland att han väntade tills tunnelbanerusningen var över. Han var liten och tunn och vänlig och hade omfattade glasögon och en stubbad ljusröd mustasch. Han verkade ha fötterna på jorden och var mycket saklig. I själva verket var han som många sakliga människor mycket romantisk. När alla hade gått la han fötterna på skrivbordet och sög på sin pipa och tittade ut över stan från trettonde våningen: skymningen föll sakta, liksom med ett stilla sus. Lyktor och ljusreklamer började tändas. Stan svepte sig i nya färger. Broarna gick på ljuspelare över vattnen.
   Han satt en stund, kanske en halvtimme, kanske mer. Han knackade ur sin pipa, plockade samman papperen, såg till att inga pipglöd låg kvar i askfatet, tog på kavaj och överrock, hängde paraplyet på armen, stack kvällstidningen i fickan och gick fram till fönstret.
   Han öppnade bägge rutorna, steg upp på fönsterbrädan, tittade ut över stan, vinkade till måsarna och sträckte ut armarna och var noga med att inte tappa paraplyet.
   Sen andades han djupt, slog upp och ner med armarna några gånger och gjorde avspark och flög.
   Han flög med utbredda armar, kände den svala luften kring kinderna och steg som en trana mot aftonhimlen.
   Stan sjönk i silverdiset under honom. Isen på Riddarfjärden hade ett mörkt ringlande band från en isbrytare. Bilar och bussar stod som blänkande skalbaggar på Västerbron och nosade varandra där bak. Himlen var röd bortom Kungshatt, och ett stort trafikplan gick med utfällda vingklaffar och hjul in för landning neråt Limfabriken och Ulvsunda.
   Nilsson höll in ett ögonblick för nyttotrafiken och svävade på utbredda armar över Essingeöarna och Gamla Äppelviken.
   Han bodde i Västerort.
   När det var regn eller snöväder eller riktigt kallt, tog han tunnelbanan. Annars flög han. Han slapp trängas i den dåliga luften under jord, det var förresten inte mycket bättre på gatorna numera, det var mycket skönare att flyga, det gick snabbt och lätt och det var praktiskt.
   Det tog honom sju minuter, knappt, att komma hem fågelvägen, och han landade på piskbalkongen på taket till höghuset i Hässelby.
   Därifrån tog han hissen ner till sjunde våningen och kom hem till sin lilla lägenhet röd om kinderna och på gott humör.
   Han lagade sin middag, drack ett glas vin till och satte sen på teven och tittade på Linnman.
   Därefter diskade han, drack en kopp kaffe och tog fram sina kartböcker.

En kväll i slutet av augusti hade kassörskan fru Berg inte hunnit med vad hon tänkt. Hon gick med de andra klockan fem och var inne i bageriet om hörnet och köpte några wienerbröd, sen tog hon hissen upp igen till kontoret och satte på kaffe på elvärmaren i sitt rum. När kaffet var klart slog hon upp två koppar, satte dem i en brevkorg med wienerbröden och gick in till kamrer Nilsson för att bjuda.
   Hon knackade inte, bara steg in.
   Kamreren stod i det öppna fönstret med utbredda armar.
   Fru Berg skrek högt, kamrer Nilsson vände sig om och svajade till, hon satte brevkorgen ifrån sig och slog armarna om hans mage. Hon fick in honom i rummet och stängde fönstret, hon tryckte ner honom i besöksfåtöljen och satte sig ovanpå och höll om honom hårt. Hon kysste honom på pannan och på kinderna och grät så han blev våt i ansiktet.
   Kamrer Nilsson lät henne hållas, hon doftade gott och var mjuk och varm. Sen tog han hennes ansikte mellan sina händer och såg henne i ögonen, där svärtan från fransarna rann.
  — Snälla fru Berg, sa han.
  — Hillevi, snyftade hon.
  — Hillevi.
   Hon tog upp en näsduk och baddade sina ögon och torkade honom i ansiktet.
  — Lova sitta kvar i stolen mens jag går efter konjak, sa hon.
   Han såg efter henne och hennes strumpsömmar. Var det änka eller frånskild hon var? Han visste inte riktigt.
   Sen kom hon igen, hon hade en liten flaska armagnac med sig, hon hällde armagnacen i kaffekopparna, de drack tyst tillsammans, sen åt de wienerbröd. Kaffet glömde de.
  — Hur känns det nu? frågade hon. Eber... Eberhard.
  — Säg Ebbe, sa han. Tack bra. Det känns fint.
   Armagnacen värmde.
   Hon nändes inte fråga varför han tänkt göra det hon trodde han tänkt göra.
   Han nändes inte tala om att han brukade flyga hem.
   Hon var mycket omtänksam, hon beställde en taxi, hon såg personligen till att han kom hem hel till Hässelby.

Dan därpå ville disponent Larsson tala med honom.
   Något besvärad men översvallande vänlig höll disponent Larsson en liten parentation över hans förtjänster och sa honom att han gärna fick ta sig en ordentlig ledighet. Han kunde få en hel månad utöver semestern, han kunde få börja när han ville Disponenten hoppades han skulle ta väl vara på ledigheten och resa långt bort.
   Kamrer Nilsson tackade.
   Sen gick han in till Hillevi Berg och frågade om hon ville följa med ut på middag.
   Vid kaffet och likören talade han om för henne varför han hade stått i fönstret. Efteråt gick de runt Djurgården och talade först mycket och sen allt mindre, till slut stod de stilla vid Valdemarsudde och deras skuggor flöt samman.
   De hade övningar flera kvällar och ett par söndagar. De var långt borta där ingen såg dem.
   Och en vacker kväll ett stycke in i oktober när luften var hög och klar kunde de ge sig av.
   De steg upp på fönsterbrädan tillsammans, staden låg under dem i kvällssolen, de tryckte varandras händer, sen flög de.
   De flög hand i hand i den nedgående solens strålar bortöver Högalid och Söderort.
   En trafikpilot mötte dem över Småland men hade aldrig mod att berätta.
   Vid fågelstationen på Falsterbo udde såg man dem som två tranor på höstflyttning. De försvann under stjärnorna ut över havet mot Södern, och observatören fick för sig att den ena tranan bar på en portfölj och den andra på en shoppingkasse.

Ur "Stjärnornas barn", Raben & Sjögren 1976.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki