Fandom

Svenskanoveller Wiki

För en bit bröd

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av SIEGFRIED VON VEGESACK

Brod 1.png

   KARL GRUSE tömde kärran som han använt till att forsla bort grus med och slutade därefter arbetet. Med sina sjuttio år orkade han inte mer. Trots sin höga ålder hade han ända till i januari 1946 haft arbete som byggnadsarbetare. Men sedan räckte inte krafterna till; han måste ge upp. Nu sysslade han bara med lättare röjningsarbete, och till och med detta kunde han knappt klara. Oupphörligt fick han svindelanfall, kände stickningar i bröstet och underliga susningar i öronen. Läkaren hade ordinerat åtskilliga läkemedel som hjälpte föga eftersom det nödvändigaste fattades, nämligen näring. Ända till i januari hade Gruse haft livsmedelskort II, eftersom han hade tungt arbete, men nu hade man gett honom kort V - hur skulle han då kunna få igen sina krafter?


   Karl Gruse lämnade arbetsplatsen och begav sig på hemväg. Vårsolen värmde redan lite. Man märkte det till och med genom det tjocka dammoln som låg som ett sveplakan över den utdöda staden. Också de stympade träden utmed gatan hade slagit ut. Den unga livskraftiga grönskan bildade en sällsam kontrast till det tröstlösa och enformiga gråa hos de sammanstörtade husväggarna och grus­högarna. Men Gruse lade varken märke till de stympade trädens grönska eller ruinerna och spillrorna på den underligt kala, av tjocka dammoln uppfyllda gatan. Han hade bara en tanke : att komma hem, äta och lägga sig.
   Vilken lycka att han överhuvud taget hade ett hem och att det fanns någon som bekymrade sig om honom, nämligen Emma, hans gamla hustru. I nära femtio år hade de nu varit gifta och det hade i det stora hela varit ett bra och lyckligt äktenskap. Båda hade väl tidigare många gånger förbannat det öde som nekat dem att få några barn, men nu var de bara tacksamma för det. Nu hade de besparats omsorgen om dem som levde, smärtan över dem som kunde, ha dött. De hade varandra — och det var tillräckligt.
   Hustrun hade visserligen skadat ett knä vid ett bombangrepp, så att hon haltade — men det var också det enda som denna obarmhärtiga tid tvungit dem att offra. Och det var inte mycket, när man betraktade allt elände, all jämmer och tristess runtomkring. Till och med deras lilla bostad hade de som genom ett under fått behålla. Halva huset hade rasat ihop, men den sida där de bodde höjde sig som en ö ur ruinhavet.
   Nej, Karl Gruse kunde vara tacksam och nöjd, och det hade han väl också varit, om man inte tagit ifrån honom livsmedelskort II. Det uppfattade han som en orättvisa, en personlig förolämpning. Hade han inte arbetat i nästan femtio år som byggnadsarbetare, och nu, när hans krafter hade börjat avta lät man honom helt lugnt svälta ihjäl! Två brödskivor, inget fett eller kött, bara lite rovor och en tunn vattensoppa — det kommer man att långsamt svälta ihjäl av. Så få kalorier kunde inte göra mycket nytta. Tvärtom: hellre få sluta genast än att långsamt tyna bort ...

   II
   Det skymde redan när Gruse äntligen kom fram till det halvt igenstörtade huset, vars kvarvarande del stack upp tunn och stel som ett torn ur spillrorna av igenstörtade murar. I spiraler böjda, rostiga järnstänger stack upp i höjden. Högt upp på en avskalad inomhusvägg hängde en oskadad toalett som ett svalbo.
   Gruse måste klättra över en jättestor grushög för att komma fram till ingången på huset. Överallt gnisslade glasskärvor, murbruk och grus, under fötterna. Sedan gick han långsamt uppför de branta trapporna. Den obestämda, sötaktiga och kalkartade döds­lukten från sammanstörtade hus slog emot honom, som ur en grift. Ja, det luktade död och förruttnelse — nu i den varma vårluften steg åter alla de gångna årens odörer sjudande upp.
   Vacklande kom han upp till tredje våningen och knuffade upp dörren, som nu hängde snett i sina gångjärn, eftersom hela våningen hade lossnat från brandmuren.
   Hustrun som var torr och utmärglad, hopkrympt av årens tyngd (och vilka år) knäböjde framför en liten järnugn som hon med möda försökte tända med olika sorters träavfall och stickor. Gas och elektricitet hade det inte funnits på länge, och därför måste man försöka klara sig med den lilla kaminen. Snart stod den uppvärmda vattensoppan på bordet.
   —Det här brödet måste räcka hela veckan! - sade hustrun och lade fram en avskuren limpa med en kniv vid sopptallrikarna.
   Gruse hade satt sig under tystnad och började äta. Det kändes ändå skönt med den varma soppan, även om den inte smakade någonting. Sedan sträckte han ut handen efter brödet och skar sig en tjock skiva. Innan hustrun hade sagt någonting, kände han hennes ogillande blick och visste precis vad hon skulle säga, detsamma som hon sagt på morgonen: att han hade skurit en alldeles för tjock skiva. Och just därför hade han gjort det, bara på trots; även om han inte var byggnadsarbetare längre hade han ändå rätt till en tjockare skiva, eftersom han var man och försörjare, en större skiva bröd än den lama kvinnan som hela dagen satt hemma.
   Och mycket riktigt, nu sade hon redan förebrående:
   —Om du varje dag skär dig en lika tjock skiva räcker det inte hela veckan!
   —Ja, det kan inte hjälpas då, svarade, han trotsigt. Det är bättre att vara halvmätt ett par dar och sen inte ha något alls än att vara hungrig varje dag!
   —Då delar vi på brödet!
   Och hustrun skar limpan i två delar.
   —Ta din bit och gör vad du vill med den.
   —Dumheter, sade han avvärjande: Det har väl ändå alltid blivit något över till dig.
   —Alltid för lite bara! suckade hon förgrämd och lade in sin halva i skåpet.
   —Nå, nå, knotade han förbittrad: i femtio år har jag släpat för dig, och nu unnar du mig inte ens lite bröd! Men vi ska väl se vem som är herre i huset, du eller jag!
   Hustrun teg och Gruse sade inte heller mer. Men denna tystnad var nästan värre än ett gräl: nu fick de onda känslorna och tankarna inte något utlopp utan åt sig allt djupare in.
   Gruse satt ännu en stund tyst på sin stol, tuggade på brödet med sin tandlösa mun och stirrade tomt framför sig. Och under tystnad röjde hustrun av bordet. Hon lade mannens bröd på en tallrik för sig. Och medan hon diskade upp gick han till sängs.
   De båda sängarna stod bredvid varandra som de nu gjort i nästan femtio år. Och ändå hade aldrig två människor legat så långt ifrån varandra som Gruse och hans hustru denna olycksaliga natt.

   III
   Det var som om denna natt ville ta igen all försummad ondska, allt hat och all förbittring under ett långt och hyggligt femtioårigt äktenskap. Och med varje timme som de båda tigande låg bredvid varandra — hustrun hade under tiden tyst gått till sängs — växte förbittringen inom dem så att det onda som bemäktigat sig dem fick ömsesidig näring.
   Nu hade det alltså gått därhän: hans egen hustru som han under ett helt liv försörjt unnade honom inte en liten brödbit och kontrollerade varje bit han stoppade i sig. Vem vet vad allt hon satte i sig när han inte var hemma - vem vet om inte soppan alltid var så tunn därför att hon först fiskade upp det bästa till sig själv? Och vad hade hon egentligen gjort med alla, de pengar han alla dessa år godmodigt anförtrott henne? Vem kunde veta om inte hon då och då behöll lite för sig själv, lade undan lite åt sig som hon nu gjorde med brödet som ju tillhörde dem gemensamt?
   Halva brödkakan — vem kunde veta om hon inte redan tidigare skurit sig en ordentlig skiva? Han kunde ju inte kontrollera henne så noga som hon honom. Och även om det var hälften som hon gav honom — hade inte han, som arbetade för båda och förtjänade pengarna, rätt att göra anspråk på lite mer åt sig än hon, som alltid satt hemma och med sitt lama ben överhuvud taget inte kunde uträtta något ordentligt arbete?
   På den tiden då han ännu fått livsmedelskort II hade det varit alldeles naturligt att hon också haft fördel av hans tillägg, hans fettranson och brödtillägg, men nu när man tagit ifrån honom allt detta delade hon plötsligt upp, brödet så noga, unnade inte honom lite mer för att inte själv gå miste om något! Nu visade hon vad hon egentligen var för en: en egoistisk varelse som bara tänkte på sig själv! Och för denna människa hade han slitit i nära femtio år, med denna person hade han levat sitt liv!
   Hur främmande hon var för honom nu, och vad han hatade henne, denna gamla kvinna som låg bredvid honom — han kände hennes andedräkt och hennes lukt som något ont, fientligt som han kände avsmak för.
   Men också hos hustrun, som låg tyst bredvid honom i mörkret växte förbittringen. Hon hade tillräckligt länge tigande stått ut med allt, uthärdat allt utan knot: att han obekymrad om henne satte i sig vad han kom åt, att han alltid gjorde anspråk på det bästa som en självklar sak.
   Så länge han hade större ranson än hon fick det fortsätta: som byggnadsarbetare måste han ha bättre föda.

   Men nu när han bara hjälpte till med röjningsarbete och när han vissa dagar även kände sig svag för det, stan­nade han hemma helt och hållet och inte gjorde någonting, och när han fick precis samma ranson som hon ­ hur kunde han då göra anspråk på att få mer?
   Och varifrån skulle hon förresten skaffa det? Trots detta hade hon — utan att han märkt det — alltid gett honom det mesta av den lilla fett- och köttilldelningen och själv hållit till godo med rovor och potatis. Men med brödet gick det inte längre på det sättet: om han varje morgon och kväll skulle skära sig en så tjock skiva blev det nästan ingenting kvar till henne. Och lite bröd måste hon ändå ha. Eftersom hon sista veckan nästan inte ätit något bröd utan sparat allt till honom, hade hon blivit alldeles matt och eländig. Så gärna, hade hon unnat honom mer men slutligen måste hon ju också leva. Han behövde inte alltid bara tänka på sig själv, just detta förbittrade henne så: att han alltid tänkte på sig och aldrig på henne! Gjorde hon då verkligen ingenting? Måste hon inte varje dag linka omkring hit och dit med sitt lama ben för att uträtta det nödvändigaste? Var inte redan trapporna en tortyr för henne, och så detta att stå och vänta flera timmar utanför affärerna? Och att samla ihop trästycken bland ruinerna och från rishögar i de förstörda parkerna? Och även om han ibland hjälpte henne med det och gjorde något ärende, så måste hon göra det mesta själv trots sitt lama ben. Och aldrig kom han med så mycket som ett litet erkännande eller ett ord till tack för vad hon gjorde för honom och gjort under alla de femtio åren. Hon hade under hela sitt långa liv varit hans arbetsdjur och ingenting annat, och nu skulle hon till och med avstå ifrån sin lilla brödtilldelning, bara därför att han inte skulle behöva vara hungrig.
   Nej, nu var det slut med hennes tålamod ! Nu kommer hon att dela upp brödet lika mellan dem och så får han se hur han klarar sig med sin bit! Med denna fasta föresats somnade kvinnan äntligen, medan han länge låg sömnlös bredvid henne och av hennes regelbundna andhämtning fördes in i en ständigt växande ondska och förbittring: över världens orättvisa, hans eländiga tillvaro och den kärlekslösa hustrun som inte ens unnade honom en bit bröd.
   —Hon hoppas nog att jag ska bli alldeles kraftlös och dö av hunger, grubblade han. Men än har det inte gått så långt! Än är jag tillräckligt stark för att driva min vilja igenom!
   Och Gruse knöt sina magra gubbnävar under täcket och somnade till slut: liksom ett dibarn med händerna hårt knutna.


Brod 2.png
   IV


   Nästa morgon talade de båda gamla inte heller ett ord till varandra. Tystnaden hade vuxit upp som en mur mellan dem, det fanns ingen som kunde bryta igenom den muren.
   Tyst sörplade Gruse i sig sitt kaffe, utan ett ord skar han för sig en tjock skiva av »sitt» bröd - ännu tjockare än föregående dag. Hustrun sade ingenting. Och tigande gick han sin väg.
   När han återvände sent på eftermiddagen raglade han en smula och hade en elak, flackande blick i ögonen. En vedervärdig lukt av finkel spred sig omkring honom: Gud vet var han drivit omkring någonstans.
   Hustrun hade aldrig sett honom så förr: Gruse var en ordentlig man söm också under fredstid när det ännu fanns allt att få sällan eller aldrig druckit för mycket. Men hon sade inte ett ord. Det var bara förbittringen som växte ännu mer inom henne: att han hade kunnat ge ut pengar på något sådant när han nästan inte tjänade någonting och de båda inte hade något att äta! En stund slevade Gruse tyst i sig sin soppa. Så skrek han plötsligt ut ordet »Bröd» — och i den stora tystnaden lät det nästan som en explosion.
   —Det ligger ju framför dig, svarade hustrun.
   —Nej, jag menar det andra, det som du har gömt! skrek han ännu hesare och skar åt sig med kniven en så stor bit att det bara var en liten kant kvar.
   —Det är ditt bröd — mitt bröd ger jag dig inte ! förklarade hustrun upprörd och smällde häftigt igen dörren till skåpet.
   —Jaså, jaså — jag ska nöja mig med denna lilla bit, medan du behåller det mesta för dig själv! Bitarna var lika stora, men du ...
   —Tig! röt han åt henne: Ingen kan veta från vilken bit du skär bakom min rygg! Men nu är det slut med det här. Hit med brödet!
   Gruse reste sig upp med kniven hotfullt i handen och vacklade fram mot hustrun. Hans stirrande, ursinniga ögon var som en vansinnigs.
   Hustrun skrek till och sökte skydd bakom bordet som stod på tvären mellan dem. Men Gruse knuffade undan bordet så att tallrikarna med ett klirrande föll i golvet.
   —Hit med brödet! upprepade han rasande och grep tag i hustruns arm.
   —Du får inte! väste den gamla giftigt och sökte skaka av sig hans hand.
   Men han höll henne hårt fast och fäktade vilt med kniven i höger hand. Hon värjde sig förtvivlat, slog förbittrad omkring sig och lyckades slå kniven ur handen på honom. Men just hennes motstånd gjorde honom rasande.
   När kniven fallit ned på golvet tog han tag också med höger hand och med den tog han om strupen medan hon slog honom med sina sista krafter. Ingen sade ett ord. Det var en tyst, förbittrad kamp som fördes av båda med en förbittring som om de i sitt långa, fridsamma äktenskap sparat allt hat och ondska för denna första och sista strid.
   Men mannen var den starkaste; med ett mördande grepp med sina knotiga händer — under tiden hade han också gripit tag med vänster hand om hennes strupe — höll han henne fast som i ett skruvstäd, och hennes motstånd blev allt svagare. Plötsligt sjönk hon ihop och föll till marken som en hög kläder utan att ge ett ljud ifrån sig.
   Ja, nu var vägen fri till skåpet där han visste att hustrun förvarade brödet. Utan att bekymra sig vidare om henne som, låg på golvet öppnade Gruse skåpet och tog fram brödet. Men han visste inte längre var han gjort av kniven utan bröt av en bit med ännu darrande, krampaktiga fingrar och stoppade den girigt in i sin tandlösa, mumlande mun.
   —Ser du, nu äter jag ändå av brödet som du stulit från mig! mumlade han och fnittrade triumferande för sig själv.
   Men hustrun svarade ingenting.
   Och fortfarande tuggande på brödet och fnittrande begav sig Gruse in i sovrummet och lade sig i sängen.
   Med den knotiga handen hårt sluten om brödbiten somnade han snart.

   V
   När är Karl Gruse vaknade nästa morgon kunde han bara otydligt minnas vad som hänt. Han tyckte det var konstigt att sängen bredvid honom var orörd och tyckte det var ännu konstigare när han hittade hustrun liggande på golvet i köket. Nu när han stod bredvid henne kom han långsamt ihåg vad som hänt under gårdagen. Men han kunde och ville inte fatta det än.
   Gruse böjde sig över den orörligt liggande gestalten, tog tag i hennes arm och försökte lyfta henne upp.
   —Emma, res på dig, res på dig! mumlade han oupphörligt.
   Men hon rörde sig inte. Armen var tung och kall och föll livlös tillbaka.
   Gruse stod där rådvill och funderade: Är hon verkligen död? Har jag verkligen dödat henne?
   —Men det är ju omöjligt, upprepade han oupphörligt. Det är omöjligt! Han försökte omigen sätta henne upp, den här gången tog han om axlarna för att, lyfta upp huvudet, men nu blev han förfärad: han hade rört vid ansiktet och det var kallt som is. Hon har väl dött av rädsla, försökte han lugna sig själv. Dött av skräck ...
   Men nu såg han att hennes döda ansikte var blått och hans blick föll på strypmärkena på halsen. Under tystnad, med tillbakakastat huvud och glasartade ögon gav den döda ett fruktansvärt svar.
   —Men jag ville inte, jag ville det inte! försökte han försvara sig.
   Den döda teg, men just hennes tystnad var så förtryckande att Gruse inte stod ut med den i hennes närhet. Han vacklade ut.
   Nej han gick inte till arbetet: varför skulle han arbeta nu? Sådant hade ju ingen mening längre. Därför strövade han utan mål och utan att kunna samla några tankar härs och tvärs genom gatorna, satte sig på en grushög men reste sig genast upp igen som om han varit förföljd av någon och måste springa därifrån. »Mördare!» skrek en röst inom honom och många gånger trodde han att människorna kunde se på honom att han strypt sin hustru. Så kom allt för honom igen som en ond dröm: det kunde inte vara sant - hur kunde han gjort det utan att vilja det?
   Plötsligt stod han åter framför sitt hus. Oemotståndligt drogs han dit. Var det den döda som ropade på honom? Eller var det hungern som drev honom in? Sedan igår kväll hade han inte ätit någonting. Trött och bedrövad stapplade han uppför trapporna. Kanske han bara hade drömt alltihop och hon väntade på honom med den varma soppan.
   Han öppnade tveksamt dörren och gick in. Men allt var tyst och orörligt. Ingen eld sprakade i den lilla järnugnen, ett kallt, livlöst luftdrag slog emot honom. Och därborta på golvet låg hon fortfarande, stel och obeveklig som han hade lämnat henne, med huvudet tillbakakastat och med öppna, glasartade ögon.
   Nej, så fick hon inte bli liggande, han måste stoppa ned henne i sängen. Och han grep tag i den döda och försökte släpa in henne i kammaren. Men också denna gång motsatte hon sig hans vilja: den döda kroppen med de stela lederna var tung som en sten och stötte emot överallt och ville inte in genom den smala dörröppningen. Oupphörligt måste han uttröttad göra en paus för att hämta andan. Äntligen var han färdig. Nu låg hon på sin säng, han drog det bruna täcket över henne. Bara det mörka huvudet med den vassa näsan avtecknade sig mot kudden. Han ville stänga hennes ögon men händerna nekade att göra tjänst: dessa knotiga händer som slagit så hårt och strypt det som levde, de darrade nu vid beröringen med den döda.
   Gruse flydde ut i köket, gjorde upp eld som till att börja med inte ville brinna och satte på kaffekitteln. Sedan flyttade han bordet på sin gamla plats, tog upp kniven från golvet och samlade ihop skärvorna av de trasiga tallrikarna. Villrådig såg han sig omkring efter något ätbart. Men han hittade bara ett par kalla, kokta potatisar som han girigt slukade med skalen på. Han frös. Inte ens kaffet som han till slut fick att koka kunde värma honom. Den dödas kyla slöt sig omkring honom, trängde in i hans innersta.
   Vad skulle hända? Han funderade, men kunde inte finna någon utväg.

   VI
   Gruse satt länge orörlig på stolen och stirrade framför sig. Elden i den lilla ugnen slocknade, det blev mörkt. Det föreföll honom som om den döda ropade på honom, men han rös vid tan­ken på att lägga sig bredvid liket. Men han måste lyda henne: frysande och fullständigt utmattad vacklade han slutligen in i kammaren och sträckte ut sig bredvid henne. Han drog täcket över huvudet, vände sig åt andra sidan men kände så tydligt hennes isande närhet att han inte blev varm.
   Till slut föll Gruse i en blytung sömn med underliga drömmar. Han såg sin hustru sådan han sett henne första gången på en folkfest i Köpenick: en blomstrande ung flicka med skära kinder och blont hår. Men hon såg förskräckt på honom och frågade förbrående:
   —Varför gjorde du det?
   —Jag gjorde det ju inte! bedyrade han och ville gripa tag i henne.
   —Rör inte vid mig! bad hon ängsligt. Jag är rädd för dina händer!
   —Kan du inte förlåta mig? bön­föll han. Jag ville inte göra det! Det var ju bara mina händer!
   Med ett sorgset leende såg hon på honom:
   —Jag vet att du inte ville göra det, det var hungern som tvingade dina händer — dina händer som en gång var så goda mot mig!
   —Kan du förlåta mig? stönade han omigen. Hon nickade och såg kärleksfullt men bekymrat på honom.
   —Jag har förlåtit dig för längesen — dina händer också! Men vad hjälper det oss? Nu måste jag lämna dig!
   —Stanna! skrek han förtvivlad och försökte hålla fast henne. Hon skakade bedrövad på huvudet:
   —Jag kan inte stanna! För jag är ju död och måste komma i jorden!
   Hon vände sig än en gång om, men sedan försvann hennes blomstrande flickansikte och blonda hår.
   Gruse sträckte sig i sömnen efter sin hustru och vaknade med ett förfärat skri: han höll den gamlas lik i sina händer. Så sjönk han tillbaka i sin säng, borrade ned sitt gubbansikte i kudden och snyftade som ett barn.

Brod 3.png

   VII


   Nästa morgon gick Karl Gruse till polisen och anmälde sin hustrus död.
   Man kom och undersökte liket. Först förnekade Gruse att han strypt hustrun, han hade bara slagit henne hårt därför att hon inte hade velat ge honom brödet och så hade hon fallit omkull. Men läkaren fastslog att hon dött genom strypning och till slut bekände han allt.
   Likgiltigt lät sig Gruse föras i fängelse och likgiltigt, med huvudet djupt sänkt satt han framför domstolen.
   Den medicinska sakkunskapen menade att märkena efter strypning på den dödas hals inte nödvändigtvis måste tyda på avsikt att döda. Men till det skedda var den anklagade ändå trots spår av ålderdomssvaghet helt skyldig.
   Allmänne åklagaren yrkade efter denna bevisföring ansvar för mord, ansåg att det hade bevisats vara dråp och yrkade på tio års tukthus. Försvarsadvokaten ansåg att endast kroppslig skada med dödlig utgång kunde fastställas.
   I denna mening instämde rätten och dömde Gruse till fyra års fängelse.
   Som domaren anförde, hade rätten dömt till detta milda straff av hänsyn till den anklagades höga ålder, hans tidigare goda vandel och den förtvivlade livsmedelssituation som han och hans hustru befunnit sig i.
   Likgiltigt mottog Gruse domen och stirrade med sänkt huvud på sina knotiga händer, som hängde livlösa framför honom.

Brod 4.png

   Övers.: Brita Edfelt
   Ill. : Charles Larsson
   Källa: all världens berättare 4 1949
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki