Fandom

Svenskanoveller Wiki

Förgänglighet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Tobias Wolff

NYHETSCHEFEN ROPADE PÅ mig tvärsöver cityredaktionen och vinkade mig till sig. När jag kom in i hans rum satt han bakom skrivbordet. Han hade sällskap av en man och en kvinna, mannen nervöst trampande, kvinnan sittande i en stol, vaksam, med kantigt ansikte och båda händerna i ett fast grepp om väskremmarna. Hennes dräkt hade samma blågrå nyans som hennes hår. Det var nånting militäriskt över henne. Mannen var kortvuxen, blekfet, rundlagd. De brustna ådrorna på hans kinder förlänade honom ett jovialiskt utseende, ända tills han log.
   "Det var inte meningen att ställa till en scen", sa han. "Vi tyckte bara att ni borde få reda på det." Han kastade en blick på sin fru.
   "Det är precis vad jag borde", sa nyhetschefen. "Det här är mr Givens", sa han till mig, "mr Ronald Givens. Låter namnet bekant?"
   "Vagt."
   "Jag ska ge dig en ledtråd. Han är inte död."
   "Okej", sa jag. "Jag fattar."
   "En ledtråd till", sa nyhetschefen. Så tog han dagens tidning och läste upp nekrologen jag hade skrivit där mr Givens bortgång tillkännagavs. Jag hade skrivit en hel drös med nekrologer dagen innan, drygt tjugo stycken, och jag kom inte ihåg mycket av den, utom det där att han hade jobbat på skatteverket i trettio år. Jag hade nyligen haft trubbel med skatteverket, så det hade fastnat i minnet.
   Medan Givens lyssnade till sin nekrolog tittade han på oss, från den ena till den andra. Han var inte så kortvuxen som jag först hade tyckt. Det var bara ett intryck han gav genom att kuta med axlarna och sträcka fram halsen som en sköldpadda. Hans ögon var milda, rastlösa. Han hade ett bondaktigt sätt att se sig omkring, i hastiga granskande sidoblickar.
   Han skrattade när nyhetschefen hade läst färdigt. "Det är i alla fall korrekt", sa han. "Det erkännandet måste jag ge er."
   "Sånär som på en sak." Kvinnan spände ögonen i mig.
   "Jag är skyldig er en ursäkt", sa jag till Givens. "Det är tydligen nån som har lurat mig."
   "Jag godtar ursäkten!" sa Givens. Han gnuggade händerna som om vi just hade skrivit under nånting. "Du måste se det från den humoristiska sidan, Dolly. Hur var det Mark Twain sa? 'Ryktet om min död
   "Hur gick det här till egentligen?" sa nyhetschefen till mig.
   "Jag önskar att jag det visste."
   "Det räcker inte", sa kvinnan.
   "Dolly är ganska upprörd", sa Givens.
   "Och det med rätta", sa nyhetschefen. "Vem var det som ringde in annonsen?" frågade han mig.
   "Uppriktigt sagt så minns jag inte. Det var väl nån från begravningsbyrån."
   "Ringde du tillbaka?"
   "Det gjorde jag nog inte, faktiskt."
   "Eller kollade med familjen?"
   "Det gjorde han definitivt inte", sa mrs Givens.
   "Nej", sa jag.
   Nyhetschefen sa: "Vad gör vi innan vi trycker en nekrolog?"
   "Dubbelkollar med begravningsbyrån och familjen."
   "Men det gjorde du inte."
   "Nej, redaktörn. Det verkar inte så."
   "Varför inte?"
   Jag gjorde en hjälplös gest med händerna och försökte anlägga en tillbörligt bedrövad min, men något svar hade jag inte. Sanningen att säga brydde jag mig aldrig om de där procedurerna. Folk dog stup i kvarten.
   Jag fattade inte vitsen med att fråga deras familjer om de verkligen var döda, eller ringa tillbaka till begravningsbyråerna för att försäkra mig om att begravningsbyråerna nyss hade ringt mig. De där rutingrejerna var bara bortkastad tid, i alla fall enligt mitt sätt att se; det verkade otänkbart att någon skulle roa sig med att tota ihop falska dödsannonser och ge sig ut för att vara begravningsentreprenör. Nu insåg jag att detta var dumt av mig och vittnade om den djupaste oförståelse för variationsrikedomen i de förströelser som livet har att bjuda.
   Men det var inte bara det. Eftersom jag fortfarande stod lägst i rang på redaktionen skrev jag massor av nekrologer. Vissa dagar fick jag välja mellan det och bröllopsnotiser, men för det mesta var nekrologer det enda jag skrev, den ena efter den andra, från morgon till kväll. Efter fyra månaders nekrologskrivande hade dödsmedvetandet slagit klona i mig. Det gjorde mig bitter. Det blåste upp mig med en makaber högfärd, en snobbig övertygelse om att jag kände till en hemlighet som ingen annan hade en aning om. Det gav mig en blaserad, nedlåtande inställning till värdet av hederlighet och hängivenhet och hårt arbete, och det vid en tid då mitt liv krävde allt detta. Det tryckte ner mig i skoskaften.
   Jag borde ha sagt upp mig, men jag ville inte tillbaka till den sortens påhugg jag hade haft innan pappan till en god vän fixade det här åt mig — jag hade försörjt mig som servitör, och som nattvakt i hyreshus, vad som helst som lämnade dagarna fria för skrivande. I tre år hade jag levt på det sättet, och vad var resultatet? Några noveller i litterära tidskrifter som ingen läste, inte heller jag. Jag började tappa modet. Jag hade offrat så mycket för mitt skrivande, och ingenting gav det i gengäld inte respekt, inte pengar, inte kärlek. Så när det här jobbet dök upp tog jag det. Jag avskydde det och misskötte det, men jag tänkte behålla det. En vacker dag skulle jag bli förflyttad till polisbevakningen. Allt skulle bli bättre.
   Jag hoppades att nyhetschefen skulle nöja sig med min ursäkt och min förnedring och låta mig gå, men han började bombardera mig med frågor, förmodligen för att imponera på Givens och hans fru, visa dem hur en riktig nyhetsmurvel jobbade. Till sist tvingades jag erkänna att jag inte hade ringt några andra familjer eller begravningsbyråer den dagen, inte på väldigt länge faktiskt.
   Nu när nyhetschefen hade fått sitt svar verkade han inte veta vad han skulle göra av det. Han hade tydligen fått så han teg. Först satt han bara där. Sen sa han: "Nu vill jag ha klarhet i det här. Exakt hur länge har den här tidningen publicerat obekräftade nekrologer?"
   "Cirka tre månader", sa jag. Och i samma stund som jag uttalade detta medgivande kände jag ett leende på mina läppar, hur det bara fanns där innan jag hann undertrycka eller maskera det. Det var panikens krampaktiga flin, samma leende som jag hade lett mot mamma när hon berättade att pappa var död. Men det visste ju inte nyhetschefen.
   Han lutade sig fram i stolen och ruskade lätt på huvudet, sådär som hästar gör, och sa: "Töm ditt skrivbord." Jag är säker på att han inte hade haft för avsikt att ge mig sparken; han verkade överraskad av sina egna ord. Men han tog inte tillbaka dem.
   Givens tittade på oss, en efter en. "Nämen sakta i backarna", sa han. "Nu ska vi inte göra för stort nummer av det här. Det här är en lärorik erfarenhet helt enkelt. Inget som nån ska få sparken för."
   "Det hade han inte fått heller", sa mrs Givens, "om han hade skött sitt arbete."
   Vilket var en ovedersäglig sanning.

Jag tömde mitt skrivbord. När jag kom ut på gatan fick jag syn på Givens som stod vid tidningskiosken och spanade mot entrén. Hans fru syntes inte till. Han kom fram till mig, satte upp händerna i luften och sa: "Vad ska jag säga? Jag saknar ord."
   "Strunt i det, sa jag.
   "Inte fasen ville jag att du skulle bli av med jobbet. Uppriktigt sagt var det inte ens min idé att komma hit."
   "Äsch. Det var mitt eget fel." Jag bar på en kartong full med anteckningsblock och mappar och lite böcker. Den var tung. Jag flyttade den under andra armen.
   "Förresten", sa Givens, "kan jag inte få bjuda dig på lunch? Va? Det är det minsta jag kan göra."
   Jag tittade längs gatan, åt bägge hållen.
   "Dolly har åkt hem", sa han. "Vad säger du?"
   Jag hade ingen större lust att äta lunch med Givens men han verkade väldigt angelägen, och än var jag inte på humör att gå hem. Vad skulle jag göra hemma? Visst, sa jag, det lät trevligt. Givens frågade om jag kände till något prisvärt ställe i närheten. Det låg en kinakrog några hus bort, men där var det jämt fullt med journalister. Jag ville inte utsättas för deras ansträngda försök att visa sitt deltagande, när de ändå skulle skratta åt mig så fort jag gick därifrån — inte för att jag kunde klandra dem. Jag föreslog Tad's Steakhouse borta vid vändplatsen för kabelspårvagnarna. Där kunde man få en tvåhundragrams biff med sallad och bakad potatis för en dollar och tjugonio cent. Året var 1974.
   "Så fattig är jag inte", sa Givens. Men han protesterade inte, och dit gick vi.
   Givens petade i maten, och så sköt han undan tallriken och betraktade min. När jag frågade om hans biff smakade bra sa han att han inte var särskilt hungrig.
   "Okej", sa jag, "vem tror ni det var som ringde in den?"
   Hans huvud var nerböjt. Han sneglade på mig under ögonbrynen. "Gosse, där går jag bet. Det är ett mysterium."
   "Nån aning har ni väl."
   "Nbc. Inte en enda."
   "Kan det vara nån som ni har jobbat ihop med?"
   "Nä." Han skakade fram en tandpetare ur behållaren på bordet. Hans händer var bleka och seniga.
   "Det måste vara nån som känner er. Ni har väl goda vänner, eller hur?"
   "Jorå."
   "Det kanske är nån som ni har bråkat med eller så. Nån som är arg på er."
   Han höll ena handen för munnen medan han rotade med tandpetaren med den andra. "Tror du? Jag ser det snarare som nåt slags skämt."
   "Jamen att ringa in en dödsruna, det är ett ganska allvarligt skämt. Ganska hotfullt. Jag skulle då känna mig hotad om jag var ni."
   Givens granskade tandpetaren och släppte ner den i askfatet. "Det har jag inte tänkt på", sa han. "Du kanske har rätt"
   Jag märkte att han inte trodde på det för en sekund — inte förstod vad som hade hänt. Dödens ord hade uttalats om honom och nu skulle hans liv vägas mot dessa ord och befinnas för lätt, tills de blev honom övermäktiga och förvandlades till sanning. Någon hade satt ett pris på Givens huvud, och orden fungerade som torpeder. I alla fall såg jag det så.
   "Ni är säker på att det inte är nån av era vänner?" sa jag. "Det kan vara nån liten bagatell. Ni spelade kort, håvade in några storvinster och la av innan han fick en chans att vinna tillbaka."
   "Jag spelar inte kort", sa Givens.
   "Er fru då? Är det några problem på den fronten?"
   "Nix."
   "Så allt är frid och fröjd?"
   Han ryckte på axlarna. "Inte värre än vanligt."
   "Varför kallar ni henne Dolly? Det namnet stod inte i nekrologen." "Det har bara blivit så. Jag har alltid kallat henne Dolly. Det gör alla." "Det är väldigt svårt att tänka sig", sa jag.
   Han svarade inte. Han satt och iakttog mig.
   "Låt oss säga att Dolly blir förbannad på er, riktigt förbannad... Hon vill ge er en vink — på ett lite oväntat sätt."
   "Inte en chans." Givens lät fullkomligt oberörd. Han var inte ute efter att övertyga mig, så jag tänkte att han förmodligen hade rätt.
   "Ni efterlämnar en dotter, va? Vad var det hon hette nu igen?" "Tina", sa han med en viss ömhet i rösten.
   "Just det. Tina. Hur kommer ni överens med Tina?"
   "Vi har haft våra duster. Men det var inte hon, det kan jag gå i god för."
   "Ja, då vete fåglarna", sa jag. "Men nån var det."
   Jag åt upp min biff och betraktade spektaklet utanför: alkisar, väckelsepredikanter, frigångare, horor, låtsashippies som sålde oregano till turister i vita skor. Rena rama teaterföreställningen, inklusive popcorn-lukten som strömmade ut från Woolworth's. Richard Brautigan kom ofta hit. Han var lång och ugglelik och satt böjd över tallriken medan han långsamt och fundersamt idisslade varje tugga, med blicken på gatan.
   Det hände en del lustiga saker här, och en del otäcka saker. Brautigan registrerade allt och upphörde aldrig att äta.
   Jag talade om för Givens att vi satt vid samma bord som Richard Brautigan brukade sitta vid.
   "Förlåt?"
   "Richard Brautigan, författaren."
   Givens ruskade på huvudet.
   Jag var klar att gå hem. "Okej", sa jag, "få höra nu. Vem önskar livet ur er?"
   "Ingen önskar livet ur mig."
   "Nån fantiserar om att ni är död. Funderar på det. Önskningen är dådets fader."
   "Ingen önskar livet ur mig. Ditt problem är att du tror att allting måste betyda nånting."
   Det var ett av mina problem, det kunde jag inte förneka.
   "Får jag fråga en sak, bara av ren nyfikenhet", sa han. "Vad tyckte du om den?"
   "Tyckte om vadå!"
   "Min nekrolog." Han lutade sig fram och började plocka med salt- och pepparkaren, slog dem mot varandra och föste runt dem som partners i en square dance. "Jag menar, fick du nån uppfattning om vem jag var?
   Vad jag är för slags människa?"
   Jag skakade på huvudet.
   "Ingenting speciellt som fastnade i minnet?"
   Jag svarade nej.
   "Nähä. Skulle du möjligen kunna tala om för mig exakt vad som krävs för att du ska minnas någon?"
   "Jag vet inte", sa jag. "Skriver man nekrologer dagarna i ända så flyter dom liksom ihop."
   "Ja, men vissa minns du väl."
   "Vissa, ja — jovisst."
   "Vilka då?"
   "Författare jag gillar. Stora basebollspelare. Filmstjärnor som jag har varit förälskad i."
   "Kändisar med andra ord."
   "En del, ja. Inte alla."
   "Man kan leva ett värdefullt liv utan att vara kändis", sa han. "Människor med stora namn är inte alltid stora människor."
   "Det är så sant", sa jag, "men det är liksom en liten människas sanning."
   "Säger du det? Och vad är du själv i så fall?"
   Jag svarade inte.
   "Om det enda som imponerar på dig är ett stort namn, då måste du vara en riktig dvärg. Det är i alla fall min syn på saken." Han gav mig en skarp blick och grep tag om salt- och pepparkaren som en kulspruteskytt i färd med att slänga iväg en salva.
   "Det är inte det enda som imponerar på mig."
   "Jaså minsann? Vad finns det mera då?"
   Jag lät frågan sjunka in. "Moralisk integritet", sa jag.
   Han upprepade mina ord. De lät pompösa.
   "Ni vet vad jag menar", sa jag.
   "Rätta mig om jag har fel", sa han, "men jag har en känsla av att det där med moralisk integritet inte är din starka sida."
   Jag sa inte emot
   "Och du är uppenbarligen ingen kändis."
   "Uppenbarligen inte."
   "Och vad finns det då kvar?" När jag inte svarade sa han: "Tror du att du skulle minnas din egen nekrolog?"
   "Förmodligen inte."
   "Förmodligen och förmodligen! Du skulle inte minnas ett ord av den."
   "Okej då, definitivt inte."
   "Du skulle inte minnas ett ord av den. Vilket vore synd. För du har säkert kvaliteter som skulle fastna i minnet om du bara tittade efter ordentligt. Fina kvaliteter. Alla har nånting. Vad är du stolt över?"
   "Att jag är en överlevare", sa jag. Inte för att jag trodde att det omdömet skulle väga särskilt tungt i en nekrolog.
   Givens sa: "För min del är det lojaliteten. Lojaliteten går som en röd tråd genom hela mitt liv. Det skulle du ha märkt om du hade haft ögonen öppna. När du läste om den här mannen som har tjänat sitt land i krigstid, varit gift med samma kvinna i fyrtiotvå år, arbetat på samma arbetsplats, det borde väl för Guds skull ha gjort intryck på dig. Gett dig en viss föreställning om honom."
   Han tystnade och nickade åt sina egna ord. "Och det har inte alltid varit lätt", sa han.
   Jag var tvungen att skratta, mest åt mig själv för att jag hade varit så korkad. "Det var ni", sa jag. "Det var ni som gjorde det."
   "Gjorde vadå?"
   "Ringde in nekrologen."
   "Varför skulle jag göra det?"
   "Det får ni berätta själv."
   "Det vore detsamma som att erkänna." Givens kunde inte hålla tillbaka ett leende, stolt över vilket slughuvud han var.
   "Ni är spritt språngande galen", sa jag, men jag menade det inte. Det fanns ingenting i det Givens hade gjort som jag inte kunde förstå eller rentav beundra, låt vara motvilligt. Han hade hittat på ett sätt att gå på sin egen begravning. Han hade så att säga tagit på sig sin sista kostym, sett sig själv ligga uppsminkad i sin kista och lyssnat till sitt eget minnestal. Och det bästa av allt var att han återuppstod efteråt. Det var hela poängen med alltihop, även om han inbillade sig att han gjorde det för att sätta skräck i Dolly eller skryta med sina förtjänster. Återuppståndelse var vad det handlade om, och den här skatteindrivaren hade sett till att han fick sig en försmak av den. Det var bibliskt.
   "Ni är en riktig lurifax, mr Givens. Ni är allt en riktig lurifax."
   "Jag har inte kommit hit för att bli förolämpad."
   "Ta det lugnt", sa jag. "Jag är inte förbannad."
   Han sköt stolen bakåt och reste sig. "Jag har viktigare saker för mig än att sitta här och lyssna på anklagelser."
   Jag följde med honom ut. Jag var inte färdig med honom. Först måste han ge mig nånting. "Erkänn att det var ni", sa jag.
   Han vände sig bort och började gå längs Powell.
   "Erkänn nu", sa jag. "Jag tänker inte göra nån affär av det."
   Han gick vidare, banade sig fram mellan fotgängarna med huvudet framskjutet på det där sköldpaddslika sättet. Han var smidig och snabb. Till slut tog jag honom i armen och drog in honom i en port. Hans muskler knöt sig under mina fingrar. Han lyckades nästan slita sig loss, men jag tog ett fastare tag och vi stod där låsta i en envis maktkamp.
   "Erkänn."
   Han skakade på huvudet.
   "Jag bryter nacken av er om det blir nödvändigt", sa jag.
   "Släpp", sa han.
   "Om nånting skulle hända er just nu så skulle er nekrolog bli förstasidesstoff. Och då får jag tillbaka jobbet."
   Han försökte dra sig undan igen, men jag höll kvar honom.
   "Det skulle bli tidernas scoop", sa jag.
   Jag kände hur hans arm blev slapp. Så sa han, nästan ohörbart: "Ja." Bara detta enda ord.
   Mer än så skulle jag aldrig få ur honom. Det fick räcka. När jag släppte hans arm vände han sig om och körde fram huvudet och intog sin plats i strömmen av förbipasserande. Jag började gå tillbaka till Tad's för att hämta min kartong. Strax framför mig gick en mimare hack i häl på en ung sprättig typ i flott kostym och lyckades på pricken fånga hans självsäkerhet, hakans högdragna vinkel. En flicka gav till ett hest skratt. Sprätten såg sig om och mimaren stannade mitt i en rörelse. Han stod kvar i samma pose när jag hann ifatt honom. Jag stack åt honom en kvartsdollar och hoppades att han skulle lämna mig ifred.

Ur Natten ifråga, Norstedts 2000. Översättning: Kerstin Gustafsson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki