Fandom

Svenskanoveller Wiki

Förlorade hjärtan

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av M.R. James

Såvitt jag minns var det i september år 1811 som en hyrvagn höll utanför porten på Aswarby Hall i Lincolnshire. Så fort den hade stannat hoppade den ende passageraren ut. Det var en liten pojke, som tittade sig nyfiket om under det korta ögonblick som förflöt från det att han ringde på klockan till dess att dörren öppnades. Han såg en fyrkantig, hög, röd tegelbyggnad från drottning Annes tid, med en pelarprydd portal i stramare klassisk stil från 1790. Huset hade höga, smala fönster med små rutor och kraftiga vita träkarmar. En fronton med ett litet runt fönster krönte fasaden. Till höger och vänster låg det flyglar förbundna med huvudbyggnaden genom egendomliga glasade pelargångar. Av allt att döma var stall och kontor inhysta i flyglarna, som båda två avslutades med en utsirad kupol krönt med en förgylld vindflöjel.
   Kvällssolen som lyste på huset satte fönsterrutorna i brand. Framför huset bredde en plan park ut sig, bevuxen med ekar och inramad av granar som avtecknade sig mot himlen. Klockan i kyrktornet, som låg så djupt begravt i grönskan i utkanten av parken att bara den förgyllda kyrktuppen fångade ljuset, slog sex, och vinden bar med sig det dämpade ljudet av slagen. Pojken, som stod i porten och väntade på att dörren skulle öppnas, fick ett angenämt intryck av scenen, om än präglat av det stänk av melankoli som brukar vila över tidiga höstkvällar.
   Han hade åkt med hyrvagnen från Warwickshire. Han hade blivit föräldralös sex månader tidigare. Tack vare ett generöst erbjudande från en äldre släkting, herr Abney, skulle han få bo på Aswarby Hall. Det var ett oväntat erbjudande, eftersom Abney av alla som kände honom betraktades som en riktig enstöring. I hans välordnade tillvaro kunde en ung pojke bara utgöra ett nytt och störande element. Sanningen att säga visste ingen egentligen hurdan mr Abney var eller vad han sysslade med. Professorn i grekiska vid universitetet i Cambridge påstods ha sagt att ingen var bättre förtrogen med sentida hedningars religiösa riter än Aswarbys ägare. Och säkert är att i hans bibliotek fanns alla böcker som stod att få om mysterierna, om de orfiska dikterna, om Mithradyrkan och om nyplatonikerna. På marmorgolvet i hallen stod en stilig staty av Mithra som stack ner en oxe. Ägaren hade köpt den från Levanten för dyra pengar. Han hade beskrivit den i Gentleman's Magazine, och han hade skrivit en uppmärksammad artikelserie i Critical Museum om vidskepelsen bland romarna under bysantinska kejsardömet. Han betraktades kort sagt som en enstörig bokmal, och det kom som en överraskning för grannarna att han alls kände till sin föräldralöse släkting Stephen Elliott, för att inte tala om att han frivilligt erbjöd sig att låta pojken bo på Aswarby Hall.
   Men vad grannarna än hade väntat sig, så tycktes den långe, magre, spartanske mr Abney vilja ge sin unge släkting ett hjärtligt mottagande. I samma ögonblick som ytterdörren slogs upp skyndade han ut ur sin skrivkammare och gnuggade händerna av förtjusning.
   "Hur står det till, min gosse? Hur mår du? Hur gammal är du?" sa han. . . "Inte alltför trött efter resan för att äta kvällsvard, hoppas jag?"
   "Nej då, sir", sa unge Elliott, "jag mår bra."
   "Duktig pojke", sa herr Abney. "Och hur gammal är du, min lille vän?"
   Det verkade lite underligt att han två gånger under de första två minuterna frågade hur gammal pojken var.
   "Jag fyller tolv nästa födelsedag", sa Stephen.
   "Och när är det, min lille vän? Den elfte september, inte sant? Så bra då. . . mycket bra. Det är nästan ett år till dess, inte sant? Jag vill gärna. . . ha hal. . . gärna notera det i min lilla bok. Är det tolv du fyller? Det är du säker på?"
   "Ja, det är jag."
   "Utmärkt. Visa in honom till fru Bunch, Parkes, och servera honom kvällsvard eller middag eller vad det nu ska vara."
   "Ja, herrn", svarade Parkes utan att ändra en min, och ledsagade Stephen ner i källarvåningen.
   Fru Bunch var den vänligaste och mänskligaste av alla som Stephen dittills hade träffat på Aswarby. Hon fick honom att ... känna sig som hemma, efter en kvart var de goda vänner och det förblev de. Fru Bunch var född i trakten ungefär femtiofem år innan Stephen kom dit, och hon hade bott på Aswarby Hall i tjugo år. Så om någon var hemmastadd i huset och omgivningarna, så var det hon. Och hon var långt ifrån ovillig att dela med sig av sina kunskaper.
   Och Stephen, som var en vaken och intresserad pojke, hade mycket att fråga om beträffande huset och parken. "Vem har byggt kapellet längst bort i allén? Vem var gubben på porträttet som hängde i trappan, han som satt vid ett bord med handen på en dödskalle?" Det var några av de många spörsmål som den intellektuellt välutrustade fru Bunch utredde åt honom. Men det fanns andra frågor som han inte fick lika tillfredsställande svar på.
   En kväll i november satt Stephen framför öppna spisen inne hos hushållerskan och funderade över sin närmaste omgivning.
   "Är herr Abney en god människa? Kommer han till himlen?" frågade han plötsligt med ett barns tillit till de vuxnas förmåga att döma i frågor där avgörandet brukar anses förbehållet helt andra instanser.
   "God? Välsignade barn!" sa fru Bunch. "Jag har då aldrig känt en snällare människa än herrn! Har jag inte berättat för dig om den lilla pojken som han tog hand om. . . plockade upp honom från gatan kan man säga. . . för sju år sen? Eller flickan som fick bo här två år efter det att jag hade börjat här?"
   "Nej, berätta om dem, fru Bunch — nu genast!"
   "Jo", sa fru Bunch, "den lilla flickan minns jag inte så mycket av. Jag vet bara att herrn kom hem med henne en dag när han hade varit ute och gått, och han gav fru Ellis, som var hushållerska då, order att ta väl hand om henne. Den lilla flickstackarn hade ingen i hela världen, det berättade hon för mig, och hon bodde hos oss här i tre veckor, tror jag det var. Men sen, om hon nu hade zigenarblod i ådrorna eller vad det kan ha berott på, hur som helst så en morgon hade hon stigit upp innan någon av oss var vaken, och sen dess har jag inte sett skymten av henne. Herrn var förfärligt upprörd och han lät dragga i dammen, men se, jag tror att zigenarna gjorde av med henne, för det hördes sång utanför huset i en hel timme den där natten när hon försvann, och Parkes, han påstod att han hade hört dem ropa i skogen hela eftermiddagen. Ja, kära nån. . . ett märkligt barn var det, så tyst och stillsam av sig, men jag hade stor hjälp av henne, det var rent märkvärdigt så huslig hon var."
   "Och pojken då?" frågade Stephen.
   "Ja, den stackars pojken!" suckade fru Bunch. "Han var utlänning — kallade sig Jehvanny — och han dök upp på grusgången och vevade på sitt positiv en vinterdag, och herrn släppte genast in honom och frågade ut honom var han kom ifrån, hur gammal han var, hur han försörjde sig, var hans närmaste släktingar bodde, och han var hur vänlig som helst. Men det gick likadant med honom. De har väl oron i blodet de däringa utlänningarna kan jag tro, för han försvann en vacker dag precis som flickan. Varför han gav sig av och vad han hade gjort gick vi och stötte och blötte i ett helt år. . . för se han tog inte med sig positivet, det ligger på hyllan där borta."
   Resten av kvällen tillbringade Stephen med att korsförhöra fru Bunch och försöka få positivet att ge ifrån sig en melodi.
   På natten hade han en märklig dröm. I bortre änden av korridoren på övervåningen i huset där han hade sitt rum, fanns ett gammalt badrum som inte användes. Det var låst, men i övre delen av dörren satt en glasruta, och eftersom muslins-gardinerna som skulle hänga där hade försvunnit för länge sedan, så kunde man kika in och se det blyklädda badkaret som satt fast i väggen till höger med huvudänden mot fönstret.
   Den natt jag berättar om, stod Stephen Elliott — som han trodde — och tittade in genom glasrutan i dörren. Månen lyste in genom fönstret och han stirrade på en gestalt som låg i badkaret.
   Beskrivningen av vad han såg, påminner mig om vad jag själv en gång såg i Dublin i de berömda gravvalven i Sankt Minians kyrka, som har den märkliga egenskapen att bevara liken från förruttnelse i flera hundra år. En otroligt tunn och patetisk gestalt, dammigt blygrå till färgen, höljd i någonting som liknade en svepning, med smal, hårt hopknipt mun och händerna tryckta mot bröstet.
   Medan han betraktade gestalten tycktes en knappt hörbar suck tränga fram mellan läpparna på den och den började röra på armarna. Den fasansfulla synen fick Stephen att backa. Han vaknade och fann att han faktiskt stod i månskenet på det kalla trägolvet i korridoren. Han tog mod till sig — och det tror jag inte många andra pojkar i hans ålder hade klarat av— och gick fram till badrumsdörren för att se efter om drömvarelsen verkligen fanns där, men det gjorde den inte, utan han gick och la sig.
   Fru Bunch tog så stort intryck av hans berättelse följande morgon att hon satte upp en ny muslinsgardin för rutan i badrumsdörren. Och Abney, som han berättade sina upplevelser för vid frukosten, blev så intresserad att han gjorde anteckningar om dem i sin "bok", som han kallade den.
   Vårdagjämningen närmade sig, vilket Abney med jämna mellanrum påminde sin unga släkting om, med tillägget att det alltid hade ansetts som en kritisk tidpunkt för unga människor. Alltså borde Stephen vara rädd om sig och stänga sovrumsfönstret på kvällen. Censorinus hade flera värdefulla anteckningar i ämnet, tillade han. Vid samma tid inträffade två händelser som gjorde intryck på Stephen.
   Den första inträffade efter en natt när han hade sovit ovanligt oroligt — fast han kunde inte påminna sig att han hade drömt något särskilt.
   Följande kväll lagade fru Bunch nattskjortan åt honom.
   "Men snälla Stephen", utbrast hon i ganska irriterad ton, "hur har han lyckats riva sönder nattskjortan så här? Det är ju bara trasor kvar? Och sen ska en annan stackare ha ett evigt besvär med att laga och lappa åt honom!"
   Ja, nattskjortan var nästan fördärvad av en rad oförklarliga revor och hål, och det krävdes utan tvivel skicklighet med nål och tråd för att laga den. Revorna var koncentrerade till vänstra sidan av bröstet, de var ungefär trettio centimeter långa och parallella, och alla hade inte trängt igenom linnet. Stephen bedyrade att han inte hade en aning om hur de hade kommit dit: kvällen innan hade de inte funnits, det visste han säkert.
   "Men de ser likadana ut som reporna utanpå dörren till mitt rum", sa han. "Och jag vet då att jag inte har något med dem att göra."
   Fru Bunch stirrade på honom med gapande mun, sen snappade hon åt sig ett stearinljus, rusade ut ur rummet och klampade uppför trappan. Ett par minuter senare kom hon tillbaka.
   "Ja, jag förstår rakt inte hur de där reporna kan ha kommit dit", sa hon. "Det är för högt för att vara en katt eller en hund, för att inte tala om en råtta. Det ser precis ut som om det var en sån där kines med långa naglar, som min morbror som handlade med te berättade om när jag var liten. Jag skulle inte säga något till herrn om jag var som han, Stephen. Men lås dörren om sig, när han går och lägger sig."
   "Det gör jag alltid, fru Bunch. Så fort jag har bett aftonbön."
   "Det var duktigt av dig. Läs alltid aftonbön, så kan ingen göra dig något ont."
   Och med de orden tog fru Bunch itu med den fördärvade nattskjortan, vilket, med avbrott för diverse utläggningar, höll henne sysselsatt ända till läggdags. Det här inträffade en fredagkväll i mars år 1812.
   Kvällen därpå fick Stephen och fru Bunch för ovanlighetens skull sällskap av Parkes, som annars brukade hålla sig för sig själv. Han såg inte Stephen, och han verkade upprörd och pratade mer än vanligt.
   "Herrn får hämta upp vinet själv, om han ska ha nåt på kvällen", var det första han sa. "Antingen gör jag det på dagen, eller också får det vara, fru Bunch. Jag vet inte vad det kan vara: det är förstås råttor, eller vinden som viner i källaren, men jag är ingen ungdom längre, och jag står inte ut med sånt där mer."
   "Men snälla Parkes, det vet han väl att det aldrig har funnits några råttor här i huset!"
   "Det förnekar jag inte, fru Bunch. Men jag har ofta hört folk på skeppsvarv berätta om talande råttor. Jag har aldrig fäst något avseende vid det förut, men hade jag bara nedlåtit mig till att lägga örat mot dörren till det bortersta vinfacket, så hade jag kunnat höra vad de sa."
   "Nej, vet han vad, Parkes, jag orkar rakt inte höra på såna påhitt! Talande råttor i vinkällaren — vad är det för dumheter!"
   "Jag vill inte stå här och munhuggas, fru Bunch, men gå hon till bortersta vinfacket och lägg örat mot dörren, så nog ska hon på momangen få bevis för att jag talat sanning."
   "Vad är det där för prat, Parkes! Det är då ingenting för barnaöron. Han skrämmer ju vettet ur unge herr Stephen."
   "Unge herr Stephen?" utbrast Parkes och blev plötsligt medveten om pojkens närvaro. "Unge herr Stephen har väl förstånd nog att inse att jag bara skämtar, fru Bunch."
   Men Stephen hade gott och väl förstånd nog att inse att det inte alls var menat som något skämt av Parkes. Situationen väckte hans nyfikenhet på ett sätt som inte var odelat angenämt, men hur han än frågade lyckades han inte få ur betjänten några fler detaljer beträffande dennes upplevelser i vinkällaren.

Vi har nu kommit fram till den 24 mars år 1812, en dag då Stephen hade flera märkliga upplevelser. Det var en blåsig dag. Vinden tjöt och skapade en olustig stämning både inomhus och ute i parken. När Stephen stod vid staketet och såg ut över parken, var det som om ett oändligt tåg av osynliga människor svepte förbi. De drogs med av vinden, motståndslöst, utan mål, alla deras försök att stanna upp var förgäves, förgäves försökte de klamra sig fast vid någonting som kunde hejda dem i flykten och låta dem återfå kontakten med de levandes värld, som de en gång varit en del av. Efter lunch sa Abney:
   "Stephen, min gosse, tror du att du skulle kunna komma in till mig i min skrivkammare klockan elva i kväll? Jag är upptagen ända till dess, och jag skulle vilja visa dig något som har med ditt framtida liv att göra, som det är viktigt att du får ta del av. Du får inte säga något om saken varken till fru Bunch eller till någon annan här i huset, och du ska gå in till dig vid samma tid som vanligt."
   Det var något nytt och spännande. Stephen gladdes åt att få ett tillfälle att vara uppe till elva. På kvällen när han gick uppför trappan, kikade han in i biblioteket och upptäckte att ett fyrfat, som brukade stå i en vrå, hade flyttats fram till öppna spisen, det stod en gammal försilvrad bägare fylld med rödvin på bordet, och bredvid låg några fullskrivna pappersark. Abney stod och strödde rökelse ur en rund silverdosa i fyrfatet när Stephen gick förbi, men han tycktes inte höra pojkens steg.
   Vinden hade mojnat, natten var tyst och stilla, och det var fullmåne. Vid pass klockan tio stod Stephen vid det öppna fönstret i sitt rum och tittade på utsikten. Trots att det var så tyst och stilla hade den gåtfulla befolkningen i den månbelysta skogen i fjärran ännu inte gått till vila. Bortifrån andra sidan av tjärnen hördes då och då egendomliga skrik som från förtvivlade vandrare som gått vilse. Det kunde ha varit ugglor eller sjöfåglar, men det lät inte riktigt som någondera. Kom det inte närmare? Nu lät det som om det kom från den här sidan tjärnen, och efter en kort stund tycktes skriken sväva bland busksnåren. Så tystnade de, men just när Stephen tänkte stänga fönstret och sätta sig och läsa vidare i Robinson Kruse, fick han syn på två gestalter på terrassen på trädgårdssidan av huset — det såg ut som en pojke och en flicka, tyckte han. De stod bredvid varandra och tittade upp mot fönstret. Det var något hos flickan som genast fick honom att tänka på gestalten i badkaret som han hade drömt om. Pojken verkade mer skrämmande på honom.
   Flickan stod stilla och smålog med händerna knäppta över bröstet, medan den mörkhåriga pojken, som var tanig och klädd i trasor, sträckte upp armarna i luften i en hotfull gest som vittnade om en omättlig hunger och längtan. Månskenet föll på hans halvt genomskinliga händer, och Stephen lade märke till att han hade fruktansvärt långa naglar som månen lyste tvärs igenom. Medan pojken stod där med höjda armar, gjorde Stephen en ohygglig upptäckt. På vänster sida i bröstet på pojken gapade en stor svart rämna. Och med hjärnan snarare än med öronen uppfångade Stephen ett av de hungriga, förtvivlade skrik som hela kvällen hade genljudit i skogen i Aswarby. I nästa ögonblick hade det skräckinjagande paret ljudlöst försvunnit bort över gruset på terrassen och syntes inte till mer.
   I sin obeskrivliga rädsla beslöt han sig för att ta sitt vaxljus och gå ner till herr Abney i hans skrivkammare, eftersom den avtalade tidpunkten närmade sig. Skrivkammaren eller biblioteket hade en dörr till hallen, och det dröjde inte länge förrän Stephen stod utanför. Men att komma in var inte lika lätt. Det var inte låst, det var han säker på, för nyckeln satt som vanligt i låset på utsidan av dörren. Han knackade upprepade gånger utan att någon öppnade. Herr Abney var upptagen: han kunde höra honom tala. Men vad nu? Vad försökte han skrika? Varför fastnade skriket i halsen på honom? Hade han också fått syn på de gåtfulla barnen? Men så blev det tyst, och dörren gav efter för den skräckslagne Stephens häftiga knuffar.

På bordet i herr Abneys skrivkammare låg några papper som gav Stephen förklaringen till vad som hade hänt, när han var gammal nog att förstå det. De viktigaste styckena löd som följer:
   "Bland de gamla grekerna och romarna frodades en stark och allmänt utbredd tro på — och jag har så goda erfarenheter av deras kunskaper i dessa ämnen, att jag inte tvivlar på dessa uppgifter — att man med vissa metoder, som för oss moderna människor förefaller nog så barbariska, skulle kunna uppnå en avsevärd ökning av människans andliga kapacitet. Genom att tillägna sig vissa medmänniskors själ skulle man till exempel kunna skaffa sig totalt herravälde över alla de andeväsen som behärskar naturkrafterna i universum.
   Det berättas om Simon Magus att han kunde flyga, göra sig osynlig, eller anta vilken skepnad han ville med hjälp av själen hos en gosse som han—för att använda det kränkande uttrycket hos författaren till Clementine recognitions — hade "mördat". Vidare har jag funnit mycket detaljerade uppgifter i Hermes Trismegistus skrifter om att lika framgångsrika resultat kan uppnås genom intagande av hjärtana från inte mindre än tre mänskliga varelser under tjugoett år. För att pröva om detta recept stämmer, har jag ägnat större delen av de senaste tjugo åren åt att till mitt experiment försöka leta fram försökspersoner som på ett enkelt sätt skulle kunna avlägsnas utan att lämna något större tomrum i samhället. Steg nummer ett genomförde jag genom att avlägsna en ung flicka av zigenarhärkomst vid namn Phoebe Stanley, den 24 mars 1792. Steg nummer två var att avlägsna en kringvandrande italiensk yngling vid namn Giovanni Paoli på natten den 23 mars 1805. Det sista "offret" — för att använda ett ytterligt stötande ord — måste bli min unge släkting Stephen Elliott. Hans stund måste komma nu den 24 mars 1812.
   Bästa sättet att utföra det erforderliga intagandet är att avlägsna hjärtat från försökspersonen i levande tillstånd, bränna det och blanda askan med knappt en halv liter rött vin, eller helst portvin. Kvarlevorna efter försökspersonerna — i alla händelser de första två gör man klokt i att gömma undan. Ett badrum som står oanvänt eller en vinkällare torde lämpa sig väl för ändamålet. Viss irritation kan vållas av den psykiska delen av försökspersonerna, det som i folkmun brukar kallas för spöken. Men sansade personer, vilka är de enda som bör ge sig på detta experiment, torde inte lägga någon större vikt vid dessa varelsers fåfänga försök att utkräva hämnd. Jag ser med största tillfredsställelse fram emot den frihet och de nya möjligheter tillvaron kommer att bjuda mig om experimentet lyckas. Inte nog med att det gör mig oåtkomlig för den mänskliga (så kallade) rättvisan, det kommer dessutom att i stor utsträckning eliminera döden själv."

Abney satt i stolen med huvudet tillbakalutat. Hans ansiktsuttryck vittnade om vrede, skräck och en svår dödskamp. I vänster sida hade han ett otäckt rivsår, som var så djupt att hjärtat blottades. Han hade inget blod på händerna, och den långa kniv som låg på bordet var alldeles ren. En argsint vildkatt kunde ha tillfogat honom skadorna. Fönstret i skrivkammaren stod öppet, varför polisen som undersökte dödsfallet ansåg att Abney fallit offer för ett vilt djur av något slag. Men när Stephen Elliott studerade de dokument som jag har citerat här ovan, kom han till en helt annan slutsats.

Originalets titel: Lost Hearts, först publicerad 1904 i boken Ghost Stories of an Antiquary.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki