FANDOM



   Av: Ylva Eggehorn

   JAG VÅGADE INTE TA I DIG GENAST och resten av mitt liv har jag undrat hur det hade varit om jag verkligen hade gjort det. Någon djurhona var jag inte, inte då. Hela mellangården ömmade och de sydde mig med sju stygn och det enda jag kunde tänka på var att jag skämdes för att jag kände mig som barnet, den behövande. Du verkade så stark. Din röst hade en kraftfull, krävande klang. Som om du bara väntat på det här tillfället att få ställa dina villkor.
   Barnmorskan drog åt stygnen och jag kved sju gånger under hennes barska fingrar. Herregud! Vilket solsken som plötsligt vräkte sig in genom fönstren! Rummet lyste upp som av en magnesiumblixt.
   Vem föddes, du eller jag?
   Vi hade åkt in med taxi i rasande fart. Jag minns träden som strömmade förbi fönstren i långa gröna svep. Känslan av att sitta på ditt huvud som gav mig panik. Den fräna lukten av rengöringsmedel i sjukhuskorridoren. Jag duschade och såg inte mina fötter under magen med den bruna strimman rätt ner från naveln.
   Vi såg på varandra när de hade badat dig och kvinnorna kom in med dig och lade dig på min arm. Ett bråddjupt främlingskap. Ingen av oss hade sett den andra förr. Jag hade tjuvkikat på dig på ultraljudsskärmen. Svartvit, genomskinlig som en aladåb, mjuk var du, knappt färdigblåst glas, med nåltunna ben i tår och fingrar. Jag anade dina ögonbottnar som mörka flytande skuggor. Ingen blick. Den här födseln var den första och den var ömsesidig. Rå, pinfärsk.

   Vi gjorde vårt bästa under åren som följde. Jag såg verkligen ut som en riktig mamma när jag gick omkring med dig på höften hemma i köket och prövade om vällingen var lagom varm genom att klämma ut ett par droppar på min överarm. Du växte och det tog bara ett par år tills jag kunde sätta upp ditt hår i en slinga som fick dig att se ut som en blivande ballerina på Bolsjojteatern. Vacker var du, osannolik. Du satt i sandlådan, bara tre år gammal och såg på mig under hattbrättet. Solen seglade som en vit ballong över din vänstra axel.
   Du sa: "Mamma, jag är en människa."
   Du såg ut som ett barn, men du var en människa. Du var främmande och välbekant och ibland när jag satt vid din säng och betraktade dig när du sov blev jag överväldigad av din storhet. Jag älskade dig men visste inte hur jag skulle hantera styrkan i den känslan. Det var för mycket. Det fanns något vilt och ursinnigt i den som inte passade ihop med de bilder vi båda försökte anpassa oss till. Mor och dotter, en sockrad relation. Svalka och distans borde också ingå i koreografin, mognad, klarhet. I helvete heller. Men vi gjorde vårt bästa båda två, det gjorde vi.

   Nu står du här i dörren.
   Jag vill helst inte minnas den där dagen för snart femton år sen när du gav dig iväg. Ett brev med din prydliga handstil låg på kudden i ditt rum. Du hade bara tagit med dig det nödvändigaste, skrev du. Jag fick inte leta efter dig. Allt var obevekligt och fullständigt obegripligt.
   Du flyttade till Köpenhamn, spottade på min skräck för att förlora dig, för hur din framtid skulle se ut när du inte fullföljde dina studier, för vad mina väninnor skulle tycka om mitt föräldraskap ("Kan hon inte hålla reda på dottern?").
   "Men vad gör du?" frågade jag på en telefonledning som kändes som en navelsträng över Oresund, på väg att klippas av när som helst. Och din röst, trött och kall: "Jag jobbar, mamma. Jag har så jag klarar mig. Nu måste jag gå."
   Varför måste du gå? Varför måste allting bli så dramatiskt? Jag trevade efter repliker som om jag hade tappat bort ett filmmanuskript. Var fanns det oläkliga såret som du måste slå vakt om med en sådan kraft?
   "Var bor du?"
   Du lade på luren. Jag hade ingen nummerpresentatör på den tiden. Polisen beklagade.
   "Hon blir arton om en vecka och vi misstänker inget brott. Vi kan inte göra några efterforskningar."

   Ett och annat vykort under åren som följde talade kortfattat om att du hade börjat skapa någon sorts musik till någon sorts teatergrupp som uppträdde på gatorna i Europas storstäder. Du ville hålla mig underrättad, men bara precis så mycket att jag inte skulle leta efter dig, inte komma nära. Jag gjorde karriär. Inget anmärkningsvärt, bara vad man kunde vänta sig i min bransch om man jobbade målmedvetet och inte gjorde några större misstag. Försäkringskonsult, rådgivare till större företag och offentliga institutioner om bästa skyddet vid brand, byggnadsskador, inbrott och sabotage.
   Jag klippte mig och färgade håret. Jag hängde in mina vinterkläder i garderoben och bytte till sommarkläder. Mamma hade redan dött och pappa låg på sjukhem. Ibland tog jag ut honom på korta resor med färdtjänsten. Han frågade aldrig något om dig. Han ville nog inte veta.
   Det blev höst och jag hängde in sommarkläderna i garderoben och bytte till de varma. Jobbet krävde en viss stil. Jag skaffade mig den.
   Mitt nätverk växte. Ett antal vänner höll mig vid liv när nätterna blev för svåra. Det hände att jag vaknade framför badrumsspegeln och fann mig själv letande efter rakbladen i nedersta lådan. Jag hade inga tankar på självmord. Bara en glödgad järnstång genom bröstkorgen. Den drev mig som hunger. Nästa dag stod jag på kontoret och skötte förhandlingarna med en av våra största kunder utan att en droppe läppglans lämnade amorbågens kurva.

   Och nu står du här i dörren.
   "Hej mamma, det är jag. Får jag hälsa på? Jag har barnen med mig."
   Jag hade hört av vänner vars barn var jämngamla med dig, att de hade träffat dig, att du bodde i en lägenhet i Odder, att du hade två barn, en pojke och en flicka. Du ville inte att jag skulle få se dem. Du straffade mig och jag visste inte vilket brott jag hade begått. Dag och natt tänkte jag på det under några år. Jag försvarade mig mot en skam som var mäktigare än min vrede. Att bli avvisad föder skam. Ett hemligt erkännande av att inte vara värd något annat än det avvisande man blivit utsatt för. En egendomlig bakväg till den relation (kanske till och med till den kärlek) som föregick avvisandet. För att i alla fall behålla något av den.
   Sen gick jag i terapi. "Det finns barn som redan från början avvisar föräldrarna", sade terapeuten. "Det är ovanligt men det händer trots att allt verkar vara normalt: föräldrarnas mognad, deras välkomnande verkar inte spela någon roll. Det motsäger delvis tankarna kring den svarta pedagogiken. Men det bekräftar barnens kompetens. De kanske helt enkelt inte gillar de föräldrar de har fått. De gör en självständig bedömning."
   Terapeuten hade indiansmycken och en vaken blick med gröna stråk av medkännande. Jag tyckte hon var vacker. Hon rådde mig att gå i musikterapi och det fick mig till slut att leva ett liv som nästan kändes meningsfullt. Fagott och oboe blåste mig till läkedom. Bach blev en bättre älskare än någon jag tidigare haft (inte många). Den dagen jag äntligen kunde lyssna till Mozart utan att tycka att han var för ytlig, för skugglös, grät jag faktiskt. Vitsippor, koltrastsång, ljuva, underbara vårvind, jag tror att jag kanske vill leva trots allt.
   Mitt liv förändrades långsamt. Jag började använda musik i en del av mina föreläsningar omkring hållbara investeringar i säkerhet för företagsledare. Jag började tala alltmer om beslutsprocesser och om hur fruktan inverkar på planering på kort och lång sikt. Ett intressant grepp, tyckte branschen och bjöd mig på resor till internationella konferenser för att jag skulle ta del av forskningsresultat och marknadsföring av nya försäkringsprodukter. Frankfurt, Bologna och Paris. Jag tog tjänstledigt ett helt år för att forska om risktagande. Pappa hade dött och hunden ... jag kan inte komma ihåg vilket år jag avlivade hunden. Den du tjatade dig till och sen inte ville ha. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var en labrador. Tror jag.
   De första gångerna jag reste till Köpenhamn för att föreläsa om risktagande kunde jag inte låta bli att se mig över axeln då och då. Någon passerade i folkvimlet och i ögonvrån tyckte jag att jag såg ... meningslöst men oundvikligt.
   Jag reste till Lousiana en sommardag när hela kusten långsamt löstes upp i hett soldis. Tyckte att jag såg dig i restaurangen. Beställde en svindyr utsökt lunch och såg vinglaset darra på brickan när jag bar ut den till ett av borden utanför. Men det var över på ett ögonblick. En man mötte min blick, han log, det var längesen någon sett på mig på det sättet. Och det räckte för att distrahera mig. Jag sökte dig inte längre. Mozart tog över. Jag log tillbaka mot mannen och fick lust att bada naken vid stranden nedanför. Havet doftade sött som nykokta musslor. Som älskog. Okomplicerat, långgrunt. Den där mannen såg alltsammans i min blick och jag slog inte ner den. Jag läppjade faktiskt på hans upphetsning tills vinet var slut i glaset och han kom över till mitt bord för att fråga om han kunde bjuda på något mer. Mitt liv hade börjat ta en ny vändning. Jag saknade inte sorgen. När man har sprungit det loppet till slut vill man byta spår.
   Allt har förändrats. Jag har blivit en annan.
   Man kan glömma allt man vill.

   Och nu står du här.
   Du ringde på mitt i Messiaens Kvartett över en tid som upphört (jag är inte säker på att den heter så, jag minns bara den där tonen som hänger rakt igenom hela verket som en tvättlina, hur den delar himlen i två lika delar utan att den brister). Jag öppnar dörren och ser inte barnen först, bara ditt ansikte. Äldre, förstås. Lite blek. Har du verkligen blågrå ögon? Kanske du har linser, eller minns jag fel?
   "Hej, det är jag. Får jag hälsa på?"
   Du har en mörkblå kappa med huva. Håret ljust och kort. Om du var en främling och om jag hade stött på dig på ett kafé eller en konferens hade jag velat lära känna dig. Du ser lite nervös ut, men mest av allt förväntansfull.
   "Jag har barnen med mig."
   Och jag öppnar dörren ännu lite mer och ser en pojke och en flicka, halvvuxna, besvärade, de betraktar mig och hälsar, nyfikna, avvaktande. Vad ser de? En kvinna som är deras mormor. Vad har de hört om mig? Vilken berättelse är jag inskriven i? Jag väntar på att den gamla smärtan ska hugga tag i mig, men ingenting händer. Sammanbrottet tiger lika kraftfullt som jublet. Vreden har övergivit mig för längesen. Jag känner mig inte ens trött.
   "Är du förvånad, mamma?" frågar du mig.
   "Jo visst", säger jag. Det låter inte övertygande. "Kom in."

   Och du stiger över tröskeln och ser dig omkring. Du ler. Du stryker över tapeterna. Du går in i hallen och hänger kappan på en galge innanför dörren. Du tittar in i vardagsrummet där porslinsblomman just har slagit ut med två klasar. Målningen av Klinckowström, Mälardalens målare, med trädet som böjer sig i blåsten över Barn med vit gestalt. Och fotona på farmors byrå. Spetsduken hon gjorde till mitt bröllop, i en tid och ett rum som jag inte längre tillhör.
   "Allting är sig likt här", säger du. "Allt är precis som jag minns det. Jag ville visa barnen hur det såg ut, men jag visste ju inte om du hade ändrat någonting."
   "Nej", säger jag. "Jag har inte ändrat någonting."
   Barnen hälsar och ger mig sina namn: Aase och BjØrn. De står i hallen och ser sig omkring. De är främlingar och jag vet inte om jag kommer att lära känna dem.
   "Titta", säger du till barnen. "Här är ett foto av mig när jag var
   ungefär lika gammal som ni. Tänk att det står kvar på byrån efter alla dessa år. Allt är sig precis likt här."
   Där står jag i en ton som hänger som en tvättlina och ser på min dotter som jag kanske kommer att få träffa fler gånger efter det här mötet. Tonen delar himlen i två lika delar utan att den går sönder. Messiaen skrev den där musiken när han satt i fångläger i Frankrike under kriget. Han väntade på friheten och övade under tiden i en källare. Kanske tiden upphörde i det där väntrummet. Mina barnbarn skruvar på sig, de ser inte ut att gilla Messiaen. Jag stänger av musiken och ser på min dotter. Hon håller i ett foto av sig själv när hon var fyra dagar gammal. Hon ser på mig.
   "Och titta, här är det där fotot på mig när jag är bara några dagar! Eller hur mamma?"
   Hennes blick är utan förbehåll, hon väger mig inte på någon våg, hon har inte kommit för att summera någon dom, hon förväntar sig bara rätt upp och ner att jag ska ta emot henne, att jag ska förstå något jag aldrig kommer att förstå. Jag ser in i de där blågrå ögonen som har börjat omgärdas av stråtunna linjer, knappt märkbara. Och jag inser att hon har aldrig sett hur svag jag är. Hon har ingen aning om min skam. Hon vet ingenting om rakbladen i badrummet på nätterna. Hon har räknat med att jag skulle klara av hennes ursinne, hennes kyla. Hon har sett mig som den starka.
   Den mäktiga. Som hon måste lämna för att kunna leva.
   Självklart väntar hon sig det jag aldrig varit säker på: att jag ska älska henne.

   De sydde mig med sju stygn.

Ur tidskriften "Trots allt 4-5, årgång 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki