FANDOM


Av Michelle Magorian

Med jämna mellanrum vaknade Kathy upp ur sin feberdvala. Hon kilade in sig mot soffans ryggstöd och drog upp duntäcket över axlarna. Hennes ansikte var glödhett men hon frös så att hon fick gåshud.
   Utmattad föll hon i sömn, men hennes onda hals fick henne att vakna igen. Den och vinden som skakade fönsterrutorna i vardagsrummet.
   Hon kröp ihop runt varmvattenflaskan. Den var bara ljummen men hon frös alldeles för mycket för att vilja gå ut i köket och fylla på nytt vatten i den.
   Telefonen började ringa. Kathy brydde sig inte om den. Hennes mamma hade sagt att hon inte skulle ta telefonen eller gå och öppna om det ringde på dörren.
   Hon borde ha legat nerbäddad i sin säng, men hennes mamma hade sagt att hon fick ligga på soffan och titta på teve bara hon lovade att se till så att hon inte blev kall. Om hon kom på henne med att spela piano när hon tittade hem på lunchen, skulle hon ta ledigt från arbetet på eftermiddagen och stanna hemma och hålla ett öga på henne.
   Det ville inte Kathy att hon skulle göra. Hennes mamma mådde mycket bättre nu när hon inte var arbetslös längre utan arbetade som tandsköterska. Eftersom Kathy inte ville att hon skulle bli av med sitt arbete hade hon inte talat om att hon förutom feber också hade ont i halsen och ont i huvudet.
   Telefonen slutade ringa.
   Vinden tjöt ännu högre. Först hade Kathy försökt titta på teve, men hon hade varit tvungen att skruva upp ljudet hela tiden bara för att vinden tjöt så och då hade huvudvärken blivit värre och därför hade hon stängt av den.
   Det ringde två signaler och sedan blev det tyst.
   Kathy drog upp duntäcket över öronen för att slippa höra vindens rytande och somnade om igen. Men vinden trängde sig in i hennes drömmar. Genom vinandet och tjutandet hörde hon en röst som ropade på henne.
   Hon slog upp ögonen, men rösten hördes fortfarande. "Kathy! Kathy!"
   Om hon inte hade känt sig så dålig kunde hon ha svurit på att det var hennes mammas faster som bodde längre upp på gatan som ropade.
   Ropandet fortsatte.
   "Jag blir galen", kraxade hon med hes röst.
   Hon samlade ihop sina värkande lemmar och kravlade sig upp i sittande ställning.
   Där låg en av hennes tofflor och kattens boll och guppade framför ögonen på henne. En av hennes systers nallebjörnar flöt förbi.
   Hon slog snabbt igen ögonen. Vad var det med henne? Hon borde kanske ringa till sin mamma? Hon hade lovat att göra det om hon började må sämre.
   Det bankade på ytterdörren. Hon öppnade ögonen igen, men det såg fortfarande ut som om allting i rummet flöt omkring. Varmvattenflaskan gled ner från soffan med ett plask. Till sin fasa upptäckte hon att ena kanten på hennes duntäcke låg och släpade i ett par centimeter djupt brunt, sörjigt vatten. Soffan var helt omgiven av vatten och det steg raskt. Chockad insåg hon att hon befann sig på en ö som snart skulle vara uppslukad av vattnet.
   Det hördes en duns och hon vände sig snabbt om. Teven hade vält och stött till ett bord med en hög nystrukna kläder så att de ramlade ner i vattnet. Kathy stirrade skräckslaget på skjortärmar och jeansben som flaxade förbi och sedan plötsligt sjönk.
   Hon kilade ner sig i soffan igen. Förlamad av skräck såg hon hur vattnet arbetade sig uppför duntäcket precis som fotogen som sugs upp av veken i en fotogenlampa.
   Plötsligt insåg hon att om hon väntade på att någon skulle komma och rädda henne skulle hon kanske gå samma öde till mötes som de nystrukna kläderna.
   Försiktigt satte hon ner fötterna i det mörka sörjiga vattnet. Det forsade runt hennes fötter och det var så kallt att hon ryckte till. Hon vacklade till av yrsel och feberhetta, hon hade så ont i halsen att det värkte i öronen och sedan började hon darra och skaka lika våldsamt som fönsterrutorna.
   När hon stod upp kunde hon titta ut mellan porslinskatterna som stod i fönstret och över till husen på andra sidan gatan.
   Där gick vattnet ända upp till ytterdörrarna. Ett äldre par hjälptes ut genom sin översvämmade trädgård av en granne.
   Kvinnan grät.
   "Kathy! Kathy!" hördes rösten genom vinden.
   "Faster Joanie!" ropade Kathy med rädd röst. "Är det du?" Men hennes mammas faster fortsatte bara att ropa hennes namn.
   "Jag kommer, faster Joanie. Jag kommer."
   Hon började försiktigt vada bort mot dörren och hörde hur det klafsade om den nya heltäckningsmattan hennes mamma hade låtit lägga in.
   När hon kom ut i hallen hörde hon Daisy jama ömkligt inifrån hennes rum. Hon tvekade ett ögonblick.
   "Kathy! Hur är det med dig?" ropade hennes gammelfaster.
   "Jag kommer nu!"
   Någonting hårt slog emot hennes ben. Hon ryggade hastigt tillbaka men det var bara telefonen. Hon kämpade sig förbi stövlar och tidningar som flöt omkring, tog tag i handtaget och slet upp dörren.
   Vattnet forsade in och slog nästan omkull henne. Hennes gammelfaster grabbade tag i henne.
   "Åh, Kathy", sa hon, "du kan inte tro vad lättad jag är. Varför tog det så lång tid? Varför svarade du inte i telefonen?"
   Kathy stirrade oförstående på henne. Från knäna och uppåt var hennes faster lika liten och välklädd som vanligt i ljusbeige regnkappa med matchande halsduk och handväska och med prydligt permanentat hår. Men från knäna och neråt stod hon i brunt vatten.
   "Vad är det som händer?" frågade Kathy förvirrat.
   "Det är fördämningen ut mot havet som har rämnat. Du måste följa med hem till mig innan vattnet stiger ännu mer." "Det är bäst att jag ringer till mamma."
   "Telefonerna fungerar inte. Hon förstår att du är hos mig. Jag lovade att hålla ett öga på dig. Ta på dig din anorak och en halsduk så går vi."
   "Jag kan inte lämna kvar Daisy här. Hon kan drunkna." "Det gör hon inte. Katter är så viga."
   "Inte Daisy. Hon är för tjock."
   Så sent som kvällen innan hade Kathy fått en utskällning av sin mamma för att hon gav Daisy för mycket mat. Kathy var övertygad om att hon inte gav henne särskilt mycket, men hennes mamma sa att det var hennes fel att Daisy hade lagt på sig.
   "Hon måste få mat någon annanstans ifrån", hade Kathy protesterat när Daisy blev mer och mer päronformad för var dag som gick.
   "Gör som du vill då", sa hennes gammelfaster, när hon såg hur bekymrad Kathy var, "men skynda dig, vattnet stiger."
   Daisy satt uppflugen på byrån inne i Kathys rum. Kathy makade sig försiktigt fram till henne men det var inte lätt med alla kläderna som flöt omkring och snodde sig som tentakler kring hennes ben. I fortsättningen skulle hon bli ordentlig. Hon skulle aldrig mer låta sina böcker eller kläder ligga på golvet.
   Daisy betraktade Kathy med sina stora gröna ögon där hon kämpade sig fram genom oredan. Så fort Kathy var framme hos henne tog hon ett skutt över till nattduksbordet och stötte till lampan så att den föll ner i vattnet.
   "Snälla Daisy, jag tänker inte göra dig illa. Du behöver väl inte visa hur självständig du är just nu", sa hon bönfallande.
   Hon kastade sig fram och fick tag i katten, men Daisy ålade sig ur greppet och ramlade skrikande ner i vattnet. Kathy fiskade upp henne och tryckte hennes blöta kropp mot sitt bröst.
   "Så ja, det är bra nu, min fina lilla Daisy", sa hon smeksamt. "Det är inte farligt, jag lovar."
   Men Daisy protesterade högljutt och körde in klorna så hårt i Kathy att hon var tvungen att bita ihop tänderna för att inte skrika högt.
   Hon höll ett hårt tag om katten och tog sig omtöcknad ut i vardagsrummet.
   Där stod hennes älskade piano i nästan decimeterhögt vatten. Hon hade bara haft det ett par månader. Tre av hennes mostrar hade lagt ihop pengar och köpt det till henne. Det hade kostat en förmögenhet trots att det var begagnat.
   Hennes mamma hade blivit jättearg när de gjorde det. Hon hade inga som helst möjligheter att bekosta några pianolektioner, men en av lärarna i Kathys nya skola hade stött Kathy och till och med gett henne extra pianolektioner efter skoltid.
   Kathys syster Tina sa att pianot var stort och fult, men det enda Kathy brydde sig om var ljudet det frambringade. Till och med nu fick hon lust att spela på det.
   På notstället stod hennes första komposition. Stämman hade inte varit svår att få ihop, men att fästa den på papper för tre instrument hade varit ett slitgöra som hade tagit henne flera månader. Hon hade döpt sin komposition till Malström.
   Hon såg sig snabbt omkring efter någonstans att göra av den och lyfte på locket till pianopallen.
   Noterna som låg i den hade redan blivit fuktiga. "Kathy! Vad håller du på med?" ropade hennes gammelfaster.
   Kathy tänkte snabbt. Hon kunde inte ta med sig partituret när hon hade Daisy i famnen. Katten var så blöt att bläcket skulle börja rinna och hon skulle kunna tappa det eller också kunde det blåsa ur händerna på henne. Men hon var tvungen att rädda det på något vis. Det var oersättligt.
   När hon slog igen locket på pianostolen kom hon ihåg att pianot också hade ett lock. Daisy började sprattla igen och jamade våldsamt. Kathy höll i henne.
   "Var stilla", befallde hon.
   Med stor möda lyckades hon få in katten under ena armen, hon slängde upp pianolocket och kastade i sitt partitur .
   "Nu kommer jag", ropade hon till faster Joanie.

Utanför hennes fasters hus stod en polis. De kom för sent.
   Vattnet slickade redan handtaget på ytterdörren.
   "Jag är ledsen, frun", sa han. "Ni får inte gå in. Vi måste evakuera alla i det här området."
   "Men mina barn", protesterade faster Joanie.
   Polisen såg orolig ut.
   "Barn?" började han.
   "Det är hennes prydnadssaker", förklarade Kathy snabbt.
   "Jaså, på det viset", sa polisen. "Tyvärr, frun, vattnet stiger snabbt."
   Kathy såg hur hennes gammelfaster nickade tyst. I många år hade hon samlat på prydnadssaker som föreställde barn. Många av dem var minnen från semesterresor eller fynd hon hade gjort på auktioner i trakten och på loppmarknader.
   "Jag ska se till så att ni får skjuts till ett ställe där ni kan få vila er lite."
   "Tack ska ni ha", sa faster Joanie. "Men jag har en brorsdotter som bor i ett hus högre upp."
   "Är ni säker på att hon är hemma?"
   "Ja. Hon arbetar hemma."
   "Mår du inte bra, flicka lilla?" sa polisen när han såg Kathys feberheta ansikte.
   Kathy darrade så våldsamt att hon inte kunde svara. Hon nickade bara, precis som hennes gammelfaster hade gjort.
   En kvinna paddlade förbi på en gummimadrass. Hon skrattade.
   "Ska du med på en simtur?" ropade hon till Kathy. Kathy skakade på huvudet.
   "Hon har influensa", förklarade faster Joanie.
   "Oj då", sa kvinnan glatt.
   "Jag vet inte vad hon har att skratta åt", sa faster Joanie. "Det kan inte stå riktigt till i huvudet på henne."
   Kvinnan måste ha hört vad hon sa.
   "Nu kan jag ju inte göra någon nytta där hemma, eller hur?" ropade hon över axeln. "Och förmodligen kommer jag inte att kunna göra det på flera dagar. Jippiii!"
   "Det där kommer att sluta med gråt och tandagnisslan", sa faster Joanie, som alltid blev bekymrad när någon hade för roligt. Hon slängde ett öga på Kathy.
   "Vi måste se till att Ca på dig lite torra kläder. Du kan Ca lunginflammation."
   Kathy svarade återigen med en nickning.
   En brandbil bromsade in för att ge dem skjuts och de fick en hel kaskad av vatten över sig så att till och med faster Joanie blev dyngsur från topp till tå.
   "Ursäkta mig", sa föraren, "men jag kan inte rå för det."
   Två av brandmännen i bilen hjälpte Kathys gammelfaster upp i framsätet. Kathy skulle just kliva efter när hon fastnade med foten i något och när hon flög omkull skrek Daisy till och tog ett skutt ifrån henne.
   I nästa stund satt Daisy med raggen rest på en stol som flöt omkring. Stolen törnade emot en grind och katten hoppade över till en mur.
   Kathy försökte springa efter henne, men de båda brandmännen höll i henne. "Daisy", skrek hon. "Daisy, kom tillbaka!"
   Hon kämpade emot de båda brandmännen men de var för starka för henne. När hon väl satt bredvid faster Joanie inne i brandbilen bröt hon ihop och grät, och hon grät fortfarande när hennes moster Phil öppnade dörren för dem.
   Moster Phil var syster till Kathys mamma och släktens original. Hon hade alltid jättestora färgglada örhängen antingen i form av fiskar eller exotiska fåglar. Hon hade till och med ett halsband med papegojor på.
   Hon drog in dem genom dörren och var både förtjust och lättad över att se dem. I vanliga fall tyckte Kathy det var roligt att hälsa på hos henne, men nu när hon hade blivit av med Daisy kunde ingenting trösta henne.
   "Jag har lagt fram lite kläder till dig på sängen, faster Joanie. Jag tror de ska passa dig."
   Medan faster Joanie gick upp på övervåningen för att byta om drog moster Phil av Kathy hennes genomblöta pyjamas och frotterade henne med en handduk. Kathy stirrade bara uttryckslöst på henne medan hon fick sina armar och ben instoppade i torra kläder.
   Hon tittade på långbyxorna hennes moster hade tagit på henne. De var mönstrade i orange, svart och turkos. Tröjan var skarpt turkos och skjortan under den var orange. Hennes moster höll på att göra ett extra hål i skärpet så att Kathy inte skulle tappa byxorna. Byxbenen var uppvikta cirka tio gånger.
   Hon slängde till henne ett par yllelockar.
   "Ta de här så att gummistövlarna sitter kvar på fötterna." Gummistövlarna var stora och tunga, men de var åtminstone svarta och inte turkos med orange prickar.
   "Du menar väl inte att jag ska gå ut så här?" sa Kathy förskräckt.
   "Jag går ut så där", sa moster Phil.
   Ja, tänkte Kathy, men du bryr dig ju inte om det.
   Tårarna började rinna nerför kinderna på henne igen. "Jag vill prata med mamma", snyftade hon.
   "Telefonen fungerar inte", påminde hennes moster henne.
   "Men Tina då?" jämrade sig Kathy. "Hon är så liten så hon kommer att drunkna."
   "Hennes lärare tar hand om henne, så du behöver inte oroa dig."
   "Men det gör jag, moster Phil. Och så är det Daisy. Jag har tappat bort Daisy."
   Moster Phil tog henne i sin famn.
   "Och pianot var jag tvungen att lämna kvar!"
   Det var droppen som kom bägaren att rinna över.
   Moster Phil höll om henne tills hon hade gråtit färdigt. När Kathy skulle snyta sig fick de syn på faster Joanie.
   Faster Joanie gick aldrig klädd i långbyxor. Kathy hade aldrig sett henne i någonting annat än ljus kjol med matchande tröja och kofta.
   Nu stod hon i dörröppningen in till köket iklädd en röd och gul träningsoverall som hon kunde drunkna i. Tröjan hade en stor kakadua på framsidan. Hennes permanentade hår stod rakt upp och det såg ut som om någon hade anslutit henne till ett eluttag och sedan kopplat på strömmen.
   Kathy tittade häpet på henne och sedan började hon skratta så hon fick hicka.
   "Philippa, jag kan inte visa mig så här", började faster Joanie.
   Men moster Phil skrattade så hon kiknade.
   "Du skulle inte alls se så dum ut, om det inte vore för håret!" skrattade hon och lutade sig flämtande mot köksskåpet.
   Faster Joanies underläpp började darra.
   "Det går väl an för dig", började hon med skälvande röst, "du har inte varit tvungen att lämna hus och hem och alla saker du har samlat på och arbetat hårt för att kunna köpa.
   Det är grymt av dig. Grymt. Och när Kathy är med också." Och till deras häpnad brast hon i gråt.
   "Jag klarar mig fint utan översvämning här", sa moster Phil efteråt när de hade hämtat sig och satt i sig ett berg av smörgåsar inne i vardagsrummet. "Idag har det gråtits så mycket i mitt kök att vi skulle kunna bada i tårar."
   Kathy log mot faster Joanie, men hennes gammelfaster stirrade bara rakt fram och såg blek och vilsen och liten ut bland alla de nystickade tröjorna och moster Phils stickmaskin.
   Kathy vände snabbt bort blicken och tog en klunk ur muggen med citron och honung.
   "Moster Phil, jag är faktiskt orolig för mamma och Tina." "Jag vet det, raring. Och jag kan slå vad om att hon är orolig för dig. Men det är ingenting vi kan göra."
   I samma ögonblick hörde de faster Joanie flämta till. De snurrade runt för att titta på henne. Hon pekade frenetiskt mot golvet.
   "Vad är det, faster Joanie?" frågade moster Phil. "Känner du dig dålig?"
   Men Kathys gammelfaster kunde inte svara. Hon bara viftade med handen mot mattan medan hon öppnade och stängde munnen utan att få fram ett ord.
   De tittade ner.
   Utan att de märkt något hade den bruna sörjan trängt in under dörren och var nu på väg över golvet fram till en hög med röda och blå garner.

Fem dagar senare stod Kathy och Tina tillsammans med sin mamma utanför deras hus för första gången sedan de sex meter höga vågorna hade fått fördämningen ut mot havet att rämna.
   I fem dagar hade de bott hos en av de andra mostrarna som bodde uppe på en kulle. Trots att det inte fanns någon risk för att översvämningen skulle nå dit upp gick faster Joanie fortfarande omkring med blicken fastnaglad vid golvet och hade blivit så rädd för vatten att hon till och med vägrade att bada i badkaret.
   Den dagen översvämningen drabbade dem hade Kathys mamma inte dykt upp med Tina hos moster Bethan och morbror John förrän klockan elva på kvällen. Och då hade alla fallit varandra om halsen och berättat vad de hade varit med om under dagen.
   Nu bodde de tio personer hos moster Bethan och morbror John. Kathy delade rum med Tina och sin mamma. Det var trångt, men de visste att de hade tur. Andra människor var tvungna att köa för att få ett rum på något av hotellen eller i det gamla slottet som hade öppnats för dem som drabbats av översvämningen.
   "Jaha, det är väl ingenting att be för, det är bara att sätta igång", sa Kathys mamma och blängde ilsket på ytterdörren som stod öppen.
   "Jag tänker i alla fall be för att det har klarat sig", mumlade Kathy och tänkte på sitt partitur.
   När de klafsade fram över det döda gräset kände de en vidrig stank stiga upp från marken.
   "Urk!" sa Tina. "Det stinker."
   Gardinerna hängde fortfarande kvar i vardagsrumsfönstret som om ingenting hade hänt, så när de steg in i hallen fick de en chock.
   Det såg ut som om de aldrig hade bott där. Översvämningen hade svept med sig alla spår av Tina, Kathy och deras mamma ut genom dörren. Golvet var täckt av gyttja. De kunde snabbt konstatera hur högt vattnet hade nått på de fläckiga fuktiga väggarna. Över huvudet på Kathy.
   "Tack gode Gud att du vaknade", sa Kathys mamma tyst.
   De tog ett par steg in i hallen. Golvbrädor stack upp ovanför gyttjan och förstörda mattor. Stanken var vidrig.
   "Det är lerigt", sa Tina.
   Kathy tittade upp. Hennes syster måste alltid konstatera det alla kunde se med egna ögon.
   När de stod där med sina sopsäckar och städattiraljer insåg de att det bara varit löjligt av dem att tro att de skulle ha någon nytta av engångstrasor.
   "Vad vi behöver är en skyffel", sa deras mamma.
   De kämpade sig fram genom gyttjan i hallen och var noga med att inte trampa ner i hålen där det fattades golvbrädor.
   "Urk!" sa Tina och pekade äcklad ner i ett hål. "Maskar!"
   "Åh, Kathy!" viskade deras mamma. "Jag är ledsen, men jag tror att ditt piano är förstört."
   "Vad bra!" sa Tina glatt. "Då behöver man inte höra på när du övar längre."
   "Och jag behöver inte höra på när du övar discodans", sa Kathy.
   "Vad menar du?"
   "Dina kassettband är nog också borta", förklarade hennes mamma.
   "Men vi kan köpa nya", sa Tina prosaiskt.
   "Tina, det är nog tyvärr så att kassettband inte står överst på listan över sådant vi måste köpa nytt."
   Tina blev lång i ansiktet.
   "Vi ska väl inte köpa möbler på auktion nu igen?"
   "Det måste vi nog, älskling." Hon vände sig mot Kathy.
   "Och du blir tvungen att vänta lite på ett nytt piano." "Jag vet", sa Kathy.
   De stod kvar i gyttjan medan deras mamma hällde upp te ur en termos till dem.
   "Först måste vi lägga nytt golv", sa hon tyst. Hon suckade. "Det är en massa saker som måste göras innan vi ens kan tänka på möbler. Nya elektriska ledningar, ny puts, nya tapeter, allting måste göras om.
   "Var ska vi få pengarna ifrån, mamma?" frågade Kathy. "Försäkringen, hoppas jag. Jag tackar min lyckliga stjärna att dina mostrar gav dig pianot."
   "Jag fattar inte..." började Kathy förbryllat. "Vad har det med försäkringspengarna att göra?"
   "Bara för att de gav dig pianot var jag tvungen att ta ut en hemförsäkring. Det var därför jag var så arg. Jag hade ju inte råd. Men tack och lov lyckades jag skrapa ihop pengarna!"
   "Vi skulle kunna bo i en husvagn igen", föreslog Tina. "Jag såg en husvagn som flöt omkring på sidan under översvämningen", sa Kathy tyst. "Man är säkrare i ett hus." "Ska vi inte göra någonting i dag då?" undrade Tina.
   "Jag tror inte att det finns någonting vi kan göra", sa hennes mamma. "Inte ensamma. Jag antar att det är lika bra att jag låter era mostrar hjälpa till i alla fall."
   "Pappa kan komma och hjälpa oss", sa Tina förhoppningsfullt.
   "Du vet att han inte kan åka ifrån Sonia nu. Hon ska in på BB vilken dag som helst nu."
   Tina rynkade pannan. "Du skulle inte ha skilt dig från honom. Då hade han inte varit med henne."
   "Det gjorde jag inte heller", sa hennes mamma trött. "Okej, men du skulle inte ha flyttat från London. För då hade vi inte råkat ut för någon översvämning."
   "Jag hade inte råd att bo i London", påpekade hennes mamma. "Och hur som helst så hade ni inte lärt känna alla era mostrar om vi inte hade flyttat hit."
   "Men de är så många", gnällde Tina. "Och de bryr sig bara om Kathy."
   "Var inte dum nu."
   "Daisy är den enda som tycker om mig och hon är inte här", sa Tina och blängde menande på sin syster.
   Kathy vände skyldig bort blicken.
   Deras mamma gav Kathy en kram.
   "Du gjorde vad du kunde."
   "En av flickorna i min klass satte sin hamsterbur så högt upp att vattnet inte kunde nå upp till den. Det kunde du också ha gjort med Daisys korg."
   "Daisy skulle inte ha suttit kvar", sa hennes mamma. "Jag hann inte", förklarade Kathy.
   "Det är klart att du inte gjorde", sa hennes mamma.
   "Och kattkorgen kunde ha vält och då hade Daisy drunknat."
   "Men det gjorde hon ju i alla fall", sa Tina trumpet. Kathy kände tårarna komma igen.
   "Tina, du var inte här. Du vet inte hur det var."
   "Först måste en av lärarna bära mig och sedan en brandman. Det var jätteroligt!"
   "Vi vet!" sa Kathy och hennes mamma med en mun. Tina hade berättat vad hon hade varit med om så många gånger att de kunde det utantill.
   Men Kathy höll med Tina. Hon anklagade sig själv för att Daisy var försvunnen. Det var det värsta med att deras hus var förstört. Hon hade legat vaken om nätterna hos sin moster och morbror och oroat sig och hoppats. Nu när de var där och inte såg till Daisy förstod hon att hon inte hade överlevt. Om hon hade lyckats ta sig tillbaka till huset skulle hon ha strukit sig kring benen på dem och spunnit eller fräst åt dem för att de hade varit borta ifrån henne så länge eller också hade hon jamat efter mat.
   Tystnaden kändes som ett stort hål i hennes hjärta. "Vad var det?" sa hennes mamma.
   "Det lät som en fågel", sa Tina.
   Någonstans inifrån huset hördes ett svagt pipande. "En fågelunge?" föreslog Kathy.
   De började sakta gå längre in i hallen för att försöka ta reda på varifrån ljudet kom.
   De höll i sig i varandra och lyfte benen högt och klev över lådor och rörledningar med stövlar som var tunga av lera.
   "Jag tror det kommer från köket", sa Tina.
   "Vilket kök?" sa hennes mamma och stirrade på de trasiga köksskåpen som hängde på sned på de bara, mögel-angripna väggarna.
   "En groda!" skrek Tina.
   På en planka låg en omkullvält liten staty av en groda. Tina böjde sig ner, sträckte ut handen och tog den. "En sådan har jag alltid velat ha!"
   "Det är mrs Wilsons, Tina", sa hennes mamma.
   "Men hon har ingen trädgård hon kan ha den i längre", sa Tina.
   "Den tillhör ändå mrs Wilson."
   "Jag ska ta hand om den åt henne", sa Tina och kämpade sig fram med grodan i famnen.
   "Det där ljudet, det kommer inifrån vardagsrummet", sa Kathy.
   "Det ska vara du med ditt musiköra som hör sådant", sa hennes mamma. "Det kommer faktiskt från vardagsrummet."
   "Jag har också bra öron", sa Tina förnärmat.
   "I alla fall har du en bra mun", sa hennes syster. "Tack", sa Tina.
   "Det var inte menat som en komplimang", sa Kathy. "Sluta nu, båda två", sa deras mamma. "Vi har inte tid med sådant käbbel. Kathy, jag tror du har rätt."
   "Åh, mamma!" stönade flickorna när de steg in i det gyttjiga, ramponerade vardagsrummet.
   "Jag kan inte fatta hur vi någonsin ska kunna bo här igen", mumlade Kathy.
   "Det kommer vi att kunna. Vi har haft motgångar förr. Och ändå överlevt."
   "Sssch!" sa Kathy. "Där var det igen. Det kommer här inifrån."
   De stod stilla och lyssnade medan vinden skakade fönsterrutorna.
   "Sssch med dig vind!" befallde Tina.
   "Åh, mamma", viskade Kathy, "titta på pianot." Fläckigt och fördärvat stod det i en hög av gyttja och småsten.
   "Locket är öppet", påpekade deras mamma.
   "Jag stoppade ner min komposition i det", sa Kathy. "Jag måste ha glömt att stänga locket efter mig."
   "Vad synd att du inte tänkte på att stoppa ner våra fotoalbum där i också", sa hennes mamma sorgset.
   "Jag är ledsen mamma, men jag hann inte."
   "Det gör inget, jag vet."
   I samma ögonblick insåg de att det svaga pipandet kom inifrån pianot. Kathy och hennes mamma kämpade sig fram till det och kikade ner i det.
   "Du hade rätt i att det var en unge", viskade hennes mamma, "men inte en fågelunge."
   Inuti pianot, ovanpå Kathys partitur, låg två nyfödda kattungar. I den fuktiga pälsen på deras magar hängde fortfarande deras pyttesmå navelsträngar kvar. Den ena kattungen låg hopkrupen runt den andra.
   "Det är den starkaste", sa Kathys mamma. "Titta, den försöker värma den lilla."
   "Vad är det? Vad är det?" sa Tina otåligt.
   "Kattungar", sa hennes mamma. "Två stycken."
   "Men hur har de kommit dit?" frågade Tina.
   "Jag tror jag vet", sa hennes mamma. "Och om jag har rätt är jag skyldig dig en ursäkt, Kathy."
   "Du menar att Daisy inte var fet, hon var med barn?" "Ja. De här måste vara två ur hennes kull. De andra har hon förmodligen lagt någon annanstans på vägen hit." "Men var är hon?" undrade Tina.
   "Och varför är hon inte här?" tillade Kathy.
   "Jag vet inte."
   De vände sig snabbt om när en bräda välte bakom dem. Där stod Daisy på en sten. Hon hade blivit smalare och hon var smutsig och i munnen hade hon en fågel.
   "Urk!" utropade Tina.
   "Hon måste ju skaffa mat på något vis", sa hennes mamma, "så att hon har mjölk till sina ungar."
   "Tror du att hon fortfarande gillar kattmat?" undrade Kathy, "eller har hon blivit förvildad nu?"
   "Det tror jag inte. Vi provar."
   "Jag tänker då inte kela med henne så länge hon har den där fågeln i munnen", förkunnade Tina.
   Kathy och hennes mamma lade upp kattmat i en skål och hällde vatten i en annan och satte ner skålarna på brädan bredvid Daisy. De stod och tittade på henne medan hon förtjust lapade i sig av innehållet i skålarna och sedan började putsa sig.
   "Ah", sa Kathys mamma. "Det är ett gott tecken." Daisy gick med på att flickornas mamma klappade henne lite, sedan hoppade hon ner i pianot. Kattungarna körde in nosen i hennes päls och började suga med stängda ögon. "Det här får mig att minnas", sa Kathys mamma.
   "Vilket då?" frågade Tina.
   "Jo, när jag ser kattungarna ligga där och dia så minns jag hur det var när jag ammade er."
   "Det ser ut som om de har det jätteskönt", kommenterade Kathy. "Det är nog bäst att vi låter dem vara kvar i pianot."
   "Ja", instämde hennes mamma. "Lyckans ostar. De är nog de enda här runt bukten som inte är hemlösa just nu." "Vi kan gå hit med mat till Daisy varje dag."
   "Hon kan vakta huset", sa Tina.
   "Ja, det tror jag hon kommer att göra."
   "Och du är inte arg för att hon har fått ungar?" frågade Kathy.
   "Nej. Innan jag fick se dem kändes det inte som om det här huset var vårt hem längre. Men om Daisy finns här med dem..."
   "På min komposition", tillade Kathy.
   Hennes mamma skrattade. "Ja, så känns det inte som om vi har förlorat vårt hem."
   "Jag önskar att vi kunde hitta ett av faster Joanies barn", sa Tina, "så kanske hon skulle känna likadant. Tror du inte det, mamma?"
   Kathy och hennes mamma gav varandra ett snabbt ögonkast. Stackars faster Joanie var alldeles förstörd. Hennes hem betydde allt för henne. Hon var alltid så noga, hon dammade och putsade sina prydnadssaker, bytte gardiner var fjortonde dag och tog in blommor från trädgården och satte i vackra glasvaser. Nu var alla hennes ägodelar antingen försvunna eller begravda i lera. Om man sa något till henne skrynklade hon ihop ansiktet och så började tårarna spruta ur ögonen på henne. Varje gång hon började gråta slog moster Phil armarna om hennes späda lilla kropp och höll om henne tills hon hade lugnat sig.
   "Hon vill kanske ha en av kattungarna", föreslog Tina. "Nu ska vi inte ställa för stora krav på henne", sa hennes mamma. "Hon är tillräckligt upprörd som hon är." "När tror du hon slutar gråta, mamma?"
   "När hon är redo för det."
   "Tror du att man kan känna sig säker i det här huset i fortsättningen?" frågade Kathy. "Tänk om havet bryter igenom fördämningarna en gång till? På natten när vi ligger och sover allihop?"
   "Vi ska inte flytta in förrän fördämningen är ordentligt reparerad."
   Tina suckade otåligt. "Jag har ingenting att göra", sa hon. "Kan vi inte åka hem till moster Bethan och morbror John nu? Det är varmare där."
   "Och så har de teve", sa Kathy menande.
   "Jag vet precis var jag ska ställa grodan", sa Tina som om hon inte hade hört något. "Jag ska ställa den i moster Bet-hans badrum. Tills mrs Wilson vill ha tillbaka den", tillade hon snabbt. "Hon blir säkert jätteglad när hon får höra att jag har räddat den. Jag vet hur det känns att bli räddad. Jag blev buren av en av lärarna."
   "Och av en brandman", sa Kathy och hennes mamma i munnen på varandra.
   "Det blev jag faktiskt!" utropade Tina.
   Kathy som hade låtit ena handen vila ovanpå pianot kände en sträv tunga som slickade hennes fingrar. Det var Daisy. Tydligen var hon förlåten. Medan hennes mamma och syster kämpade sig ut i hallen från det leriga vardagsrummet kikade Kathy ner på det skrynkliga linjerade papperet under kattungarna.
   "Slaginstrument", viskade hon, och kände hur det gamla adrenalinet rann till igen, "det är det som behövs."
   En mäktig kakofoni av ljud som när havet bryter igenom fördämningarna, tänkte hon, och så kanske ett flöjtsolo efter det. Flöjt? Det var första gången hon hade funderat på att skriva något flir flöjt.
   Hon gav Daisy en kram. Det kändes som om hon fick tillbaka fotfästet när hon tänkte på sin komposition.
   "Nu kommer vi att klara oss", viskade hon.
   Hon slängde ett öga på kattungarna. Den lite större, spräckliga, kattungen hade lagt tassarna runt den lilla svartvita igen. Precis som moster Phil och faster Joanie, tänkte hon.
   "Men vi hinner inte i tid till mitt program om hon inte skyndar sig", hörde hon Tina tjata.
   Det var typiskt Tina. Om hon bara fick titta på teve kände hon sig hemma var som helst.
   "Kathy!" ropade hennes mamma.
   Hon körde in näsan i Daisys päls och satte ner henne hos kattungarna igen.
   "Jag kommer", ropade hon.
   När hon vadade tillbaka genom smörjan upptäckte hon att den där tunga känslan som hade gjort henne så nedstämd i flera dagar plötsligt var borta och nu kände hon sig inte så rädd längre. Hon vände sig om och tittade på pianot en gång till.
   Daisy stack upp huvudet ovanför locket och jamade högt. Kathy log.
   "Hej då, Daisy! Vi ses i morgon."

Ur novellsamlingen "På djupt vatten", Tidens förlag 1993.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki