Fandom

Svenskanoveller Wiki

Förvisad till framtiden

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Arthur C. Clarke

BERGEN SKÄLVDE redan av det dån som endast människan kan åstadkomma. Men här föreföll kriget avlägset, för fullmånen hängde över Himalaya och stridens förblindande raseri doldes ännu nedanför världens kant. Men så skulle det inte förbli länge. Mästaren visste att de sista resterna av hans flotta höll på att jagas bort från himlen, medan Dödens cirkel hastigt slöt sig kring hans fäste.
   Om några få timmar, allra högst, skulle Mästaren och hans imperiedrömmar tillhöra det förflutna. Nationer skulle fortfarande förbanna hans namn, men de skulle inte längre frukta det. Senare skulle även hatet försvinna, och han skulle inte betyda mer för världen än Hitler eller Napoleon eller Gingis-kan. I likhet med dem skulle han bli en suddig gestalt långt borta i tidens oändliga korridor, en gestalt som blev allt mindre och mindre tills den slutligen sjönk i glömska.
   Långt söderut kantades ett berg plötsligt av violett eld. Efter vad som föreföll som en evighet skakades balkongen där Mästaren stod av den tryckvåg som fortplantade sig genom de underliggande klipporna. Ännu senare kom genom luften ekot av en gigantisk explosion. De kunde väl inte redan vara så nära! Mästaren hoppades att det inte var något annat än en enstaka torped som hade svept genom slaglinjen. Om det inte var det, så skulle tiden som återstod vara ännu kortare än han hade fruktat.
   Stabschefen steg fram ur mörkret och ställde sig bredvid honom vid räcket. Marskalkens hårda ansikte — det näst mest hatade i världen — var fårat och små svettpärlor glänste i det. Han hade inte sovit på många dygn, och hans förut så eleganta uniform hängde som en säck på honom. Men hans ögon var, fastän outsägligt trötta, ändå beslutsamma även i nederlagets stund. Han stod där tyst och väntade på sina sista order. Ingenting annat återstod honom att göra.
   Femtio kilometer därifrån lyste Everests eviga snöplym skrämmande röd — en återspegling av skenet från någon väldig eld bortom horisonten. Fortfarande hade Mästaren varken rört sig eller gett något tecken. Inte förrän en torpedsalva for förbi högt uppe i luften med ett djävulskt tjut vände han sig om och gick — med en blick bakåt mot den värld han aldrig mer skulle se — ner i djupet.
   Hissen förde dem trehundra meter ner, och stridslarmet dog bort. När Mästaren steg ut ur schaktet, stannade han ett ögonblick och tryckte på en dold strömbrytare. Marskalken log då han hörde dånet av fallande sten högt uppe. Han visste att det nu var lika omöjligt för någon att förfölja dem som det var för dem att fly.
   Liksom i gångna tider reste sig den lilla gruppen generaler ögonblickligen när Mästaren kom in i rummet. Han gick bort till sin plats under tystnad, samlade mod för det sista och svåraste tal han någonsin skulle behöva hålla. Han kände hur blickarna från de män som han hade lett i fördärvet brände ända in i hans själ. Bortom dem kunde han se de eskadrar, divisioner och arméer med vilkas blod hans händer var besudlade. Och ännu förfärligare var de tysta spökena av de nationer som nu aldrig skulle kunna födas.
   Till sist tog han till orda. Hans rösts hypnotiska kraft var lika stark som någonsin, och efter några få ord blev han återigen den fulländade, obevekliga maskin vars mål var förödelse.
  — Mina herrar, detta är vårt allra sista möte. Det finns inte fler planer att göra upp, inte fler kartor att studera. Någonstans ovanför våra huvuden kämpar de flottor, vi byggde med sådan stolthet och omsorg, sin sista kamp. Om några få minuter kommer det inte att finnas en enda av alla dessa tusen maskiner kvar i luften.
   Jag vet att för oss alla här är kapitulation något otänkbart, även om det var möjligt. Därför måste ni inom kort dö i det här rummet. Men jag vill ändå inte att ni ska tro att vi har helt misslyckats. I det förflutna var mina planer, som ni många gånger har sett, alltid beredda på alla eventualiteter, hur osannolika de än var. Ni bör därför inte bli förvånade när jag säger att jag var beredd till och med på nederlag.
   Fortfarande samme överlägset skicklige talare, gjorde han en paus för effektens skull och lade med tillfredsställelse märke till det uppflammande intresset, den plötsliga vakenheten i åhörarnas trötta ansikten.
  — Jag kan tryggt anförtro er min hemlighet, fortsatte han, för fienden kommer aldrig att finna det här stället. Ingången blockeras redan av flera hundra meter sten.
   Fortfarande satt alla orörliga. Endast propagandachefen bleknade plötsligt men hämtade sig hastigt — dock inte tillräckligt hastigt för att det skulle undgå Mästarens blick. Mästaren log inom sig åt denna sena bekräftelse på ett gammalt tvivel. Det spelade knappast någon roll nu. De skulle allihop dö tillsammans.
   Alla utom en.
  — För två år sen, sa han, då vi förlorade slaget om Antarktis, visste jag att vi inte längre kunde vara säkra på att segra. Därför vidtog jag mina förberedelser för den här dagen. Fienden har redan dyrt och heligt lovat att döda mig. Jag skulle inte kunna hålla mig dold någonstans på Jorden och ännu mindre ha några utsikter att återvinna min makt. Men det finns en annan utväg.
   För fem år sen fulländade en av våra vetenskapsmän tekniken för försänkande i skendöd. Han fann att man med relativt enkla medel kunde hejda alla livsprocesser på obestämd tid. Jag ämnar utnyttja denna upptäckt till att fly från vår tid till en framtid som kommer att ha glömt mig. Där kan jag börja kampen på nytt med hjälp av vissa vapen som vi skulle ha kunnat vinna det här kriget med om vi hade haft mer tid på oss.
   Farväl, mina herrar. Jag beklagar ert öde — men tack för er hjälp.
   Han gjorde honnör, vände på klacken och avlägsnade sig hastigt. Metalldörren slog igen efter honom. Det rådde en beklämmande tystnad. Sedan rusade propagandachefen mot utgången, men ryggade tillbaka med ett häpet utrop. Ståldörren var redan så het att man inte kunde röra vid den. Den hade svetsats ihop med väggen.
   Krigsministern var den förste som drog sin automatpistol.

MÄSTAREN hade ingen större brådska nu. Då han lämnade råds-rummet, hade han kastat om den hemliga strömbrytaren till svetsaggregatet. Samma åtgärd hade öppnat en lucka i korridorens vägg. Bakom luckan fanns en liten rund gång som sluttade uppåt. Han började gå långsamt genom den.
   Med ungefär hundra meters mellanrum krökte tunneln skarpt, men fortsatte hela tiden att stiga. id varje krök stannade Mästaren och kastade om en strömbrytare, och det hördes ett dån av fallande sten då en sektion av gången störtade ihop.
   Fem gånger ändrade tunneln riktning innan den slutade i ett klotrunt rum med metallväggar. Dubbla dörrar slöt sig ljudlöst mot gummiklädda karmar, och bakom dem störtade den sista delen av tunneln ihop. Mästaren skulle inte störas av sina fiender och inte heller av sina vänner.
   Han såg sig hastigt omkring i rummet för att försäkra sig om att allt var klart. Sedan gick han bort till ett enkelt kontrollbord och kastade om en rad små strömbrytare, en efter en. Det var ingen stark ström i det elektriska systemet, men det hade byggts så att det skulle hålla. Detsamma gällde allting i detta egendomliga rum. Till och med väggarna var gjorda av metaller som var mycket mera hållbara än stål.
   Pumpar började susa; de sög ut luften från kammaren och ersatte den med sterilt kväve. Mästaren rörde sig lite hastigare när han nu gick bort och lade sig på den stoppade schäslongen. Han tyckte att han kunde känna hur de bakteriedödande strålarna flödade över honom från lamporna ovanför, men det var förstås ren inbillning. Från ett fack under schäslongen tog han upp en spruta och sprutade in en mjölkvit vätska i armen.
   Sedan slappnade han av och väntade.
   Det var redan mycket kallt. Snart skulle kylaggregaten sänka temperaturen långt under noll och skulle hålla den så lågt i flera timmar. Sedan skulle temperaturen stiga till det normala igen, men vid det laget skulle processen vara fullbordad, alla bakterier skulle vara döda och Mästaren skulle sova, oförändrad, i evighet.
   Han hade tänkt vänta i hundra år. Längre än så vågade han inte dröja, för när han vaknade skulle han bli tvungen att sätta sig in i alla de förändringar som vetenskapen och samhället hade undergått. Redan under en så pass kort tid som ett sekel skulle civilisationen ha kunnat ändras till den grad att han inte skulle kunna förstå den, men det var en risk som han måste ta. Att återvända efter kortare tid än ett sekel skulle vara för riskabelt, för världen skulle då fortfarande vara fylld av bittra minnen.
   I en lufttom behållare under schäslongen fanns elektroniska räkneverk som påverkades av termoelement hundratals meter högre upp — på bergets östra sida där det aldrig någonsin kunde fastna någon snö. Varje dag skulle den uppgående solen påverka dessa termoelement, och räkneverken skulle lägga en enhet till sin summa. Så skulle alltså varje dags gryning registreras i mörkret där Mästaren sov.
   När något av räkneverken kom till summan trettiosextusen, skulle en strömbrytare kastas om och syre skulle börja strömma in i kammaren igen. Temperaturen skulle stiga något, och den automatiska injektionssprutan som var fastspänd vid Mästarens arm skulle spruta in den beräknade mängden vätska. Han skulle vakna. Sedan skulle han trycka på den knapp som skulle spränga bort bergväggen och ge honom fri passage till yttervärlden.
   Allt var noga genomtänkt. Det kunde inte misslyckas. All apparatur var tredubblad och var det mest fulländade som den moderna tekniken kunde åstadkomma.
   Mästarens sista tanke då medvetandet höll på att glida bort gällde inte hans förflutna liv och inte heller modern vars förhoppningar han hade svikit. Några ord skrivna av en gammal diktare dök helt oförhappandes upp i hans tankar: "To sleep, perchance to dream ..."
   Nej, han skulle inte, han vågade inte drömma. Han skulle bara sova — sova — sova ...

TRETTIO KILOMETER därifrån närmade sig slaget sitt slut. Knappt ett dussin av Mästarens skepp var kvar och kämpade en hopplös kamp mot överväldigande eld. Striden skulle ha slutat för länge sedan, om inte de anfallande hade fått order att inte i onödan sätta några skepp på spel. Avgörandet överläts åt det långskjutande artilleriet. Därför låg de väldiga kryssarna och de luftburna slagskeppen med sina jaktplansskärmar i skydd av bergen och öste salva efter salva över de till undergång dömda formationerna.
   Ombord på flaggskeppet ställde en ung hinduisk artilleriofficer in utväxlingsskalor med oändlig noggrannhet och tryckte försiktigt på en pedal. Det kändes ytterst svaga stötar då de styrbara torpederna slungades ut mot fienden. Den unge indiern satt och väntade spänt medan sekundvisaren på kronometern tickade. Det här, tänkte han, var antagligen den sista salva han någonsin skulle avfyra. Av någon anledning kände han inte alls den glädje han hade väntat sig. Till sin förvåning märkte han att han i stället erfor ett slags opersonlig medkänsla med de dödsdömda motståndarna vilkas liv nu ebbade bort för varje sekund som gick.
   Långt borta blossade ett violett eldklot upp ovanför bergen bland de rörliga prickar som var fiendeskepp. Artilleristen lutade sig fram och räknade spänt. En-två-tre-fyra-fem gånger hördes den där säregna explosionen. Sedan klarnade himlen. De små fläckarna var borta.
   I sin loggbok skrev artilleristen: "Kl. 0124. Salva 12 avfyrad. Fem torp. exploderade bland fiendeskepp, som förintades. En torp. exploderade ej."
   Han skrev sin signatur under anteckningen och lade ifrån sig pennan.,. En stund satt han och stirrade på loggbokens välbekanta bruna pärm. med brännmärken efter cigarretter i kanterna och med ringar efter glas och koppar. Han slog upp boken igen och bläddrade i den, tittade återigen på sina många företrädares handstil. Och som så. ofta förut slog, han upp en välbekant sida där en man som en gång hade varit hans vän hade börjat skriva sitt namn — han hade överraskats av döden innan han hade hunnit fullborda namnteckningen.
   Med en suck slog han igen boken och låste in den. Kriget var slut.

LÅNGT BORTA bland bergen susade den torped som inte hade exploderat, fram med allt större fart, driven av sina raketer. Nu var den en knappt skönjbar ljusstrimma där den flög mellan bergväggarna i en enslig dalgång. Redan hade snömassorna, som hade bringats ur jämvikt genom de tjutande ljudvågorna från den, börjat rutscha nerför berg-, sluttningarna med ett dån.
   Det fanns ingen väg ut från dalen; den blockerades av en trehundra. meter hög brant vägg. Torpeden som hade missat sitt mål fann här ett större sådant. Mästarens grav låg tillför djupt inne i berget för att ens' skakas av explosionen, men hundratals ton nedstörtande sten sopade bort tre små instrument och deras förbindelser, och en framtid som skulle ha kunnat bli verklighet följde med dem in i glömskan.
   Den uppgående solens första strålar skulle fortfarande falla på bergets söndersprängda yta, men räkneverken som väntade på den trettiosex-tusende gryningen skulle fortfarande vänta när det inte längre fanns gryningar och soluppgångar.
   I tystnaden i den grav som inte var någon riktig grav visste Mästaren ingenting om detta. Och han fortsatte att slumra tills mycket mer än seklet hade gått.
   Efter vad som enligt vissa mått skulle ha varit en kort tid fick jordskorpan för sig att den hade burit Himalayas tyngd länge nog. Långsamt sjönk bergen ner och samtidigt höjdes slätterna i södra Indien mot himlen. Och snart var Ceylons högland den högsta punkten på Jordens yta, och oceanen kring Everest var nio kilometer djup. Men Mästarens sömn var ändå drömlös och ostörd.
   Långsamt och tålmodigt föll slammet genom de väldiga havsdjupen och ner på resterna av Himalaya. Det lager som en dag skulle bli kalk började växa med fem sex centimeter per sekel. Om man hade återvänt någon tid senare, skulle man ha funnit att havsbottnen inte längre låg på nio kilometers djup eller ens på åtta eller sju. Sedan kom det en ny landhöjning, och en väldig bergskedja av kalksten reste sig där Tibet-havet tidigare hade legat. Men Mästaren visste ingenting om detta, och han stördes inte heller i sin sömn då det upprepades gång på gång.
   Nu sköljde regnet och floderna bort kalken och förde ut den till underliga nya hav, och jordytan flyttades ner mot den dolda graven. Långsamt eroderades de kilometertjocka klipplagren bort, tills det klot som hyste Mästarens kropp kom i dagen — fast i en dag som var mycket längre och mycket skummare än den hade varit då Mästaren slöt sina ögon.
   Föga anade Mästaren om de släkten som hade blomstrat och dött sedan den tidiga morgon i världens historia då han begynte sin långa sömn. Fjärran var denna morgon nu, och skuggorna höll på att förlängas i öster. Solen var i utslocknande och världen var mycket gammal. Men fortfarande behärskade Adams barn dess hav och himmel och fyllde med sina tårar och sitt skratt slätterna och dalarna och skogarna som var äldre än de föränderliga bergen.

MÄSTARENS drömlösa sömn var mer än till hälften förgången då filosofen Trevindor föddes mellan nittiosjunde dynastins fall och femte galaktiska imperiets tillkomst. Han föddes på en värld mycket långt ifrån Jorden. Få var de människor som nu satte sin fot på sitt släktes forna hem, som var så avlägset från universums dunkande hjärta.
   Trevindor fördes till Jorden sedan hans korta sammandrabbning med imperiet hade nått sitt oundvikliga slut. Här rannsakades han av de män vilkas ideal han hade ifrågasatt, och här funderade man länge över vad man skulle göra med honom.
   Fallet var unikt. Den milda filosofiska kultur som nu rådde i galaxen hade aldrig förut mött något motstånd — inte ens på ett rent intellektuellt plan — och den hövliga men obevekliga viljekonflikten hade skakat den djupt. Det var typiskt för Rådets medlemmar att de, när det hade visat sig omöjligt att fatta något beslut, vädjade till Trevindor själv om hjälp.
   I den vitglänsande domssalen, som ingen hade beträtt på nästan en miljon år, stod Trevindor stolt inför de män som hade visat sig starkare än han. Under tystnad lyssnade han på deras begäran. Sedan försjönk han i tankar. Hans domare väntade tålmodigt tills han slutligen tog till orda.
  — Ni föreslår att jag ska lova att aldrig mera trotsa er, började han, men jag kommer inte att avge något löfte som jag kanske inte kan hålla. Våra åsikter är alltför olika, och förr eller senare kommer vi att drabba samman igen. Det fanns en tid då det skulle ha varit lätt för er att fatta ett beslut. Ni kunde ha landsförvisat mig eller låtit avrätta mig. Men i våra dagar — var bland universums alla världar finns det någon enda planet där ni skulle kunna gömma undan mig, ifall jag inte självmant stannade kvar där? Kom ihåg att jag har många lärjungar utspridda över hela galaxen. Då återstår det andra alternativet. Jag ska inte hysa agg till er om ni återupplivar den gamla avrättningsseden för att lösa det problem jag utgör.
   Det hördes ett förargat mummel från Rådet, och ordföranden rodnade och svarade i skarp ton:
  — Det där förslaget är anstötligt. Vi bad om allvarliga förslag, inte om påminnelser om våra avlägsna förfäders barbariska sedvänjor — även om det bara var menat som ett skämt.
   Trevindor tog emot tillrättavisningen med en bugning.
  — Jag nämnde bara de möjligheter som finns. Det finns två andra som jag har kommit att tänka på. Det skulle vara en enkel sak att förändra mitt tankemönster till ert sätt att tänka, så att inga meningsskiljaktigheter skulle kunna uppstå i framtiden.
  — Vi har redan övervägt det. Vi var tvungna att förkasta den tanken — trots att den föreföll tilltalande — eftersom förstörandet av er personlighet skulle vara liktydigt med mord. Det finns endast femton starkare intellekt än ert i hela världsalltet, och vi har ingen rätt att söka förändra det. Och ert sista förslag?
  — Ni kan visserligen inte landsförvisa mig i rummet, men det finns ett annat alternativ. Tidens flod sträcker sig framför oss så långt vår tanke kan nå. Skicka mig utför den strömmen till en tid då ni är säkra på att den här civilisationen har gått under. Jag vet att ni kan göra det med hjälp av Rostons tidfält.
   En lång tystnad följde medan rådsmedlemmarna överförde sina beslut till den komplicerade analysmaskin som skulle väga dem mot varandra och fälla ett utslag. Till sist tog ordföranden till orda igen:
  — Ert förslag godtas. Vi skickar er till en tidsålder då solen fortfarande är tillräckligt varm för att det ska kunna finnas liv på Jorden men som är så avlägsen att några spår av vår civilisation med all sannolikhet inte kan finnas kvar. Vi ska också förse er med allt som behövs för er säkerhet och för er bekvämlighet inom rimliga gränser. Ni får gå nu. Vi kommer att underrätta er när alla förberedelser har gjorts.
   Trevindor bugade och lämnade marmorsalen. Inga vakter följde efter honom. Även om han hade velat, hade han inte kunnat fly någonstans i detta universum som de stora galaktiska linjeskeppen kunde genomkorsa på en enda dag.

FÖR FÖRSTA och sista gången stod Trevindor på stranden av vad som en gång hade varit Stilla havet och lyssnade på vindens sus i kronorna på vad som en gång hade varit palmer. De fåtaliga stjärnorna i den nästan tomma del av rymden som solen nu passerade igenom, lyste med ett stadigt sken genom den åldrande världens torra luft. Trevindor frågade sig dystert om de fortfarande skulle lysa när han åter såg upp mot himlen i en framtid så avlägsen att själva solen skulle vara nära döden.
   Det hördes ett litet klirrande från kommunikatorbandet kring handleden. Tiden var alltså inne. Han vände ryggen åt oceanen och gick beslutsamt sitt öde till mötes. Innan han hade tagit tio steg, hade tidfältet gripit honom och hans tankar stelnade på ett ögonblick som skulle förbli oförändrat medan haven sjönk och försvann, det galaktiska imperiet gick under och de stora stjärnhoparna föll sönder till intet.
   Men för Trevindor förflöt ingen tid alls. Det enda han märkte var att det vid ett steg hade varit fuktig sand under hans fötter och vid nästa en hård klippa. Palmerna hade försvunnit, havets brus hade tystnat. Det räckte med en blick för att konstatera att till och med minnet av havet för länge sedan hade bleknat bort från denna brända och döende värld. Ända bort till den avlägsna horisonten sträckte sig en väldig öken av röd sandsten, en öken där det inte fanns spår av växtlighet. Ovanför honom lyste en underligt förändrad, brandgul sol på en himmel som var så svart att många stjärnor syntes tydligt.
   Men ändå verkade det som om det ännu fanns liv på denna åldrande planet. Norrut — om det nu fortfarande var norr — lyste det dystra ljuset på något slags byggnadsverk av metall. Det var bara några hundra meter dit, och när Trevindor började gå åt det hållet, kände han en underlig lätthet — som om tyngdkraften hade försvagats.
   Han hade inte gått långt förrän han såg att han närmade sig en låg metallbyggnad som antagligen inte hade byggts upp här på slätten utan snarare tycktes ha ställts upp där, för den lutade en aning liksom marken. Trevindor var förvånad över sin nästan otroliga tur — att han så lätt hade träffat på civilisation. Men när han hade gått ett litet stycke till, insåg han att det inte var slumpen som hade placerat denna byggnad så lägligt för honom och att den var lika mycket en främling i denna värld som han själv.
   Det fanns inget hopp om att någon skulle komma ut och möta honom när han gick fram mot den.
   Inskriptionen på metallplattan ovanför dörren sa honom inte mycket mer än vad han redan hade gissat sig till. Den var så tydlig som om den nyss hade blivit ingraverad — vilket också faktiskt på sätt och vis var fallet — och orden förmedlade ett både hoppingivande och bittert budskap.

   Till Trevindor med hälsningar från Rådet.
   Denna byggnad, som vi har sänt efter er genom tidfältet, kommer att fylla alla era behov under obegränsad tid.
   Vi vet inte om det fortfarande finns någon civilisation i den tid där ni befinner er. Människan är kanske nu utdöd, eftersom stjärnan K kommer att ha blivit dominerande och släktet kanske genom mutationer har förvandlats till något som inte längre är människolikt. Det får ni ta reda på själv.
   Ni befinner er nu i Jordens skymningstid, och det är vår förhoppning att ni inte är ensam. Men om det är ert öde att vara den sista levande varelsen på denna en gång så vackra värld, kom då ihåg att ni valde denna utväg frivilligt. Farväl.

   Två gånger läste Trevindor budskapet. Han insåg med bedrövelse att de sista orden inte kunde vara skrivna av någon annan än hans vän poeten Cintillarne. Han överväldigades av en känsla av ensamhet och isolering, och han slog sig ner på en klipphylla och begravde ansiktet i händerna.
   En lång stund senare reste han sig för att gå in i byggnaden. Han kände sig mer än tacksam mot det sedan länge döda Rådet som hade behandlat honom så ridderligt. Att sända en hel byggnad genom tiden var en prestation som han hade trott låg utanför sin tids tekniska möjligheter. En plötslig tanke slog honom, och han tittade åter på inskriptionen och lade för första gången märke till dess datering. Den var daterad femtusen år senare än den tidpunkt då han hade stått inför sina jämlikar i domssalen.
   Femtio sekler hade gått innan hans domare kunde infria sitt löfte till en man som var så gott som död. Vilka fel Rådet än hade haft så var dess redbarhet av ett slag som en tidigare tidsålder knappast kunde fatta.

MÅNGA DAGAR gick innan Trevindor lämnade byggnaden igen. Ingenting hade förbisetts: till och med hans älskade tankeinspelningar fanns där. Han kunde fortsätta att studera verklighetens natur och bygga upp filosofiska system till världsalltets slut, även om denna sysselsättning skulle vara fruktlös om han var den enda intelligenta varelse som fanns kvar på Jorden. Det var knappast någon risk, tänkte han med ett skevt leende, för att hans spekulationer rörande människolivets mening än en gång skulle bringa honom i konflikt med samhället.
   Först när han hade undersökt byggnaden grundligt, började han åter intressera sig för yttervärlden. Det största problemet var att få kontakt med civilisationen, om det nu fortfarande fanns någon sådan. Han hade utrustats med en kraftig mottagare, och i timtal sökte han fram och tillbaka över hela vågbandet i förhoppning om att finna någon sändare. Ett avlägset sprakande hördes från apparaten, och vid ett tillfälle uppfattade han något som skulle ha kunnat vara ord på något tungomål som förvisso inte var mänskligt. Men något annat fick han inte för sitt letande. Etern, som hade varit människans trogna tjänare i så långa tider, var äntligen tyst.
   Det lilla automatiska flygplanet var Trevindors enda återstående hopp. Han hade vad som återstod av evigheten framför sig, och Jorden var en liten planet. På några år, allra högst, skulle han hinna utforska hela denna värld.

TREVINDOR inledde en metodisk utforskning av planeten, och månaderna gick. Gång på gång återvände han till sitt hem i den röda sandstensöknen.
   Överallt fann han samma ödsliga bild. Hur lång tid det hade gått sedan haven försvann kunde han inte ens gissa, men de hade lämnat efter sig ändlösa ödemarker där både slätter och berg var höljda i ett täcke av smutsgrått salt.
   Trevindor var glad att han inte var född på Jorden och att han därför aldrig hade sett den i dess ungdoms härlighet. Men trots att han var en främling på denna värld, gjorde dess ödslighet ett beklämmande intryck på honom. Hade han levat här förut, skulle dess dystra stämning ha varit outhärdlig.
   Tusentals kvadratmil öken gled fram under Trevindors flygplan medan han utforskade världen från pol till pol. Endast vid ett tillfälle såg han något tecken på att det någonsin hade funnits kultur på Jorden. I en djup dal nära ekvatorn upptäckte han ruinerna av en liten stad av egendomlig vit sten och med ännu egendomligare arkitektur. Byggnaderna var väl bevarade men till hälften begravda av drivsand, och en våg av sorgsen glädje vällde ett ögonblick upp inom Trevindor vid vetskapen att människan trots allt hade lämnat kvar några spår av sina händers verk på den värld som hade varit hennes första hem.
   Känslan var kortlivad. Byggnaderna var ännu underligare än Trevindor först hade insett, för ingen människa kunde någonsin ha trätt in i dem. De enda öppningarna var breda vågräta springor tätt intill marken. Trevindor försökte men kunde inte föreställa sig de varelser som måste ha bott i dem. Trots sin tilltagande ensamhetskänsla var han glad att invånarna i denna omänskliga stad hade gått hädan långt före hans tid. Han dröjde sig inte kvar här länge, för den bittert kalla natten var nära och dalen fyllde honom med en beklämning som det egentligen inte fanns någon förnuftig anledning att känna.
   Och en gång träffade han faktiskt på liv. Han flög i sicksack över vad som en gång i tiden hade varit havsbotten då en färgfläck tilldrog sig hans uppmärksamhet. På en kulle som drivsanden ännu inte hade begravt fanns ett tunt grästäcke. Det var allt, men tårarna trängde fram i hans ögon vid åsynen av det.
   Han landade, steg ut ur planet och trampade försiktigt för att inte förstöra ens ett enda av de ynkligt smala grässtråna. Ömt smekte han med händerna över den tunna mattan som var det enda liv som Jorden nu kände. Innan han gav sig i väg, hällde han ut på gräset så mycket vatten som han kunde undvara. Det var en meningslös gest, men den fick honom att känna sig lyckligare.
   Det fanns nu inte mycket kvar av Jordens yta att utforska. Trevindor hade för länge sedan gett upp allt hopp, men hans obändiga ande drev honom att fortsätta. Han kunde inte slå sig till ro förrän han hade bevisat det som han ännu bara fruktade. Och så hände det sig att han till sist kom till Mästarens grav som låg och .glänste matt i solskenet som den så ofattbart länge hade varit utestängd från.

MÄSTARENS SJÄL vaknade före hans kropp. Medan han låg där maktlös, ur stånd att ens lyfta ögonlocken, vällde minnena fram. De hundra åren låg bakom honom. Han hade spelat ett högt spel — det mest desperata som någon människa någonsin hade spelat — men det hade lyckats! En oerhörd trötthet kom över honom, och för en stund slocknade medvetandet på nytt.
   När dimmorna åter skingrades, kände han sig starkare. Han låg i mörkret och samlade sina krafter. Han undrade hur den värld skulle se ut som han skulle finna då han steg ut i dagsljuset från berget. Skulle han kunna sätta sina planer i . . .? Vad var nu det? Hans själ skakades i sina grundvalar av fasa. Någonting rörde sig bredvid honom, här i denna grav där ingenting borde röra sig utom han själv.
   Plötsligt hörde han inom sig en tanke — en lugn och tydlig tanke — som ögonblickligen utplånade den skräck som hade hållit på att överväldiga honom.
  — Bli inte rädd. Jag har kommit för att hjälpa er. Det är ingen fara, Allt kommer att ordna sig till det bästa.
   Mästaren var alltför häpen för att svara, men hans undermedvetna måtte ha formulerat något slags svar, för tanken kom tillbaka.
  — Det är bra. Jag heter Trevindor och är liksom ni en landsflyktig i denna värld. Rör er inte, men tala om för mig hur ni kom hit och vilken ras ni tillhör, för jag har aldrig sett er like.
   Och nu smög sig rädslan och försiktigheten in i Mästarens själ igen. Vad var detta för slags varelse som kunde läsa hans tankar och vad hade den i hans hemliga klot att göra? Återigen genljöd den där klara kalla tanken i hans hjärna som en klockringning.
  — Jag vill upprepa att ni inte har någonting att frukta. Varför är ni så förskräckt för att jag kan skåda in i er själ? Det är väl ingenting underligt i det.
  — Ingenting underligt! utbrast Mästaren. Vem är ni — vad är ni? Svara mig för guds skull!
  — Jag är en människa liksom ni. Men er ras måste verkligen vara primitiv, om ni inte vet vad tankeläsning är.
   En fruktansvärd misstanke började dyka upp hos Mästaren. Svaret kom redan innan han medvetet hade formulerat frågan.
  — Ni har sovit oändligt mycket längre än hundra år. Den värld som ni kände upphörde att vara till för mycket längre tid sedan än ni kan föreställa er.
   Mästaren hörde inte mer. Återigen föll mörkret över honom och han sjönk ner i medvetslösheten.
   Trevindor stod tyst vid den bädd där Mästaren låg. Han var fylld av en glädje som för ögonblicket undanträngde den besvikelse han skulle ha kunnat känna. Han skulle i varje fall inte behöva gå framtiden till mötes ensam. All den fasa som Jordens ödslighet hade ingett honom hade försvunnit på ett ögonblick. Inte längre ensam — inte längre ensam!
   Mästaren började åter röra på sig, och Trevindor uppfattade brottstycken av tankar. Bilder av den värld som Mästaren hade känt började ta form. I början kunde Trevindor inte få något ut av dem, men sedan fogades plötsligt de kaotiska fragmenten ihop till helheter. En våg av fasa sköljde igenom honom vid den fruktansvärda anblicken av folk som kämpade mot folk, av städer som stod i brand och helt förintades. Vad var detta för slags värld? Kunde människan ha sjunkit så lågt från den fredliga tidsålder som Trevindor hade upplevt? Det hade funnits legender om sådana saker från otroligt avlägsna tider, men människan hade upphört med dem redan i sin barndom. De kunde väl ändå aldrig ha kommit tillbaka?
   Tankarna var livligare nu och ännu fasansfullare. Det var i sanning en mardrömstid som denne andre flykting kom från — inte underligt att han hade flytt från den!
   Plötsligt började sanningen gå upp för Trevindor, och djupt beklämd följde han de hemska tankemönster som gick genom Mästarens hjärna. Detta var ingen flykting som hade sökt komma bort från en fasans tidsålder. Detta var själve upphovsmannen till all denna fasa, som hade gett sig ut på tidens flod med en enda avsikt — att sprida smittan till senare tider.
   Lidelser som Trevindor aldrig hade föreställt sig började rada upp sig inför hans blick: äregirighet, maktlystnad, grymhet, intolerans, hat. Han försökte sluta sitt sinne, men märkte att han hade förlorat förmågan att göra det. Med ett förskräckt skrik rusade Trevindor ut i den tysta öknen.

DET VAR NATT och mycket stilla, för Jorden var nu så trött att inte ens vinden orkade blåsa. Mörkret dolde allt, men Trevindor visste att det inte kunde dölja tankarna i denna andra själ med vilken han nu måste dela världen. Tidigare hade han varit ensam, och han hade inte kunnat föreställa sig något mera fruktansvärt. Men nu visste han att det fanns ting som var ännu värre än ensamheten.
   Nattens tystnad och prakten hos stjärnorna, som en gång hade varit hans vänner, skänkte lugn åt Trevindors själ. Långsamt vände han sig om och gick tillbaka med tunga steg, för han tänkte utföra ett dåd som ingen människa av hans slag någonsin hade utfört.
   Mästaren stod upp när Trevindor kom in i klotet igen. Kanske anade han någonting av den andres avsikt, för han var mycket blek. Orubbligt tvingade Trevindor sig till att återigen skåda in i Mästarens hjärna. Hans själ ryggade tillbaka inför detta kaos av motstridiga känslor, nu med ett vämjeligt inslag av fruktan. Ut ur malströmmen kom en enda sammanhängande tanke skälvande.
  — Vad tänker ni göra? Varför ser ni på mig på det där sättet?
   Trevindor svarade inte; han aktade sig för att bli besmittad medan han samlade sin beslutsamhet och all sin styrka.
   Tumultet i Mästarens själ steg till ett crescendo. Ett ögonblick väckte hans tilltagande skräck ett visst medlidande hos den blide Trevindor, och hans beslutsamhet vacklade. Men sedan dök bilden av dessa ödelagda och brinnande städer åter upp hos honom.
   Med sitt intellekts hela kraft, stödd av tusentals seklers mentala utveckling, slog han till mot mannen som stod framför honom. I Mästarens själ vällde en enda tanke in, utplånande allting annat — döden.
   Ett ögonblick stod Mästaren orörlig med vilt stirrande blick. Hans lungor upphörde att fungera, det pulserande blodet i hans ådror, som hade varit stilla så länge, stelnade nu för alltid.
   Utan ett ljud föll Mästaren omkull och blev liggande orörlig.
   Mycket långsamt vände Trevindor sig om och gick ut i natten. Som ett dok föll världens tystnad och ödslighet över honom. Sanden, som så länge hade varit utestängd, började sila in genom den öppna dörren till Mästarens grav.

Originalets titel: Exile of the Eons, först publicerad i Super Science Stories mars 1950. Översatt från novellsamlingen "Expedition to Earth" där den hade titeln Nemesis.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki