Svenskanoveller Wiki
Register
Advertisement


Av Heliodoros

Herodotos 1


MIN far Aristippos var infödd atenare, medlem av högsta rådet och tillhörde den mellersta förmögenhetsklassen. När min moder råkat avlida, beslöt han sig för att ingå ett andra äktenskap, då han ogärna ville låta alla sina förhoppningar bero på mig som var hans enda son. Han förde därför hem en hustru vid namn Demaenete, som visserligen var fin och belevad men som blev orsak till mycket ont. Hon sökte genast att helt vinna hans tillit och övertalade honom att få göra vad hon ville, i det hon lockade gubben med sin ungdomliga skönhet och i övrigt på alla sätt pysslade om honom. Och hon kunde verkligen som ingen annan göra honom tokig i sig. Ty i konsten att förföra var hon grundligt hemma.
   I början låtsades hon även betrakta mig som en son och vann också därigenom min faders tillgivenhet; emellanåt kom hon fram och kysste mig och önskade ständigt att få glädja sig åt mitt sällskap. Och jag lät det ske utan att misstänka något men förundrade mig över att hon visade så moderliga känslor för mig.
   Slutet på historien blev följande. Vid den stora panatheneerfesten, då atenarna skickar ett skepp till gudinnan Athene, befann jag mig bland de ynglingar som deltog i processionen. Efter att ha sjungit den vanliga hymnen till gudinnan och deltagit i de övliga ceremonierna kom jag hem i den dräkt jag haft på mig, alltså i mantel och med kransen på huvudet. Så snart hon fick se mig, blev hon utom sig och försökte inte längre dölja sin kärlek utan rusade i öppet begär rakt emot mig och omfamnade mig. Om kvällen åt min fader på Prytaneum *) och eftersom det var en folkfest och allmänt dryckesgille, ämnade han stanna där hela natten. Under natten kom hon till mig och önskade något otillåtet. Men då jag på alla sätt motstod henne och höll stånd mot alla smekningar, löften och hotelser; suckade hon tungt och gick sin väg.
   Följande dag steg hon inte upp och när min fader kom och frågade om orsaken, föregav hon att hon kände sig matt och ville till en början knappast svara honom. Men då han envisades och ofta upprepade sina frågor om vad som hänt henne, sa hon:
   —Den också för mig så underbare ynglingen, vår gemensamme son, som jag ofta (och gudarna är mina vittnen) älskat mer än dig, förstod av någon anledning att jag väntade ett barn, vilket jag tänkt hemlighålla för dig tills jag var säker på min sak. Han avvaktade din frånvaro, och då jag på vanligt sätt förmanade honom och uppmanade honom att vara förståndig och ta sig i akt för dåliga flickor och dryckenskap (jag har nämligen märkt att han är svag för detta), sparkade han mig och tilltygade mig på det sätt som du ser.
   Då min fader hörde detta, sa han ingenting, gjorde inga frågor, tillät inte någon förklaring, övertygad om att hon, som tyckte så mycket om mig, inte skulle beljuga mig. Så snart han träffade mig, slog han, utan att jag visste varför, till mig med knytnäven och sammankallade sedan slavarna och lät piska och misshandla mig, fast jag fortfarande inte visste varför jag pryglades. När han stillat sin vrede, sa jag:
   —Om inte förut, far, så borde jag väl åtminstone nu ha rättighet att få veta orsaken till att du låter slå mig.
   Men han blev ännu mera upprörd och sade:
   —Nu går det verkligen för långt. Av mig vill han veta vilka gräsligheter han har begått. Därmed vände han sig bort och skyndade till Demaenete.

Herodotos 2



   Men hon var ännu inte tillfredsställd med sin hämnd utan sökte lägga ett nytt försåt för mig. Hon hade en liten slavinna vid namn Thisbe, som såg ganska bra ut och var en duktig citter-spelerska. Henne sände hon till mig, naturligtvis med befallning att älska mig. Och Thisbe blev genast kär, och fast hon tidigare ofta avvisat mig när jag gjort några försök, sökte hon nu på allt sätt locka mig med blickar, nickar och tecken. Och jag, min dumbom, som inbillade mig att jag plötsligt blivit vacker, lät henne till slut en natt komma till mig på mitt rum. Hon kom åter och åter och besökte mig sedan oupphörligt. Och då jag en gång ivrigt uppmanade henne att ta sig i akt, så att hennes härskarinna inte märkte något, sade hon:
   —O, Knemon, du är allt en bra oskyldig pojke. Om du tycker att det är illa att jag, en tjänsteflicka och köpt slavinna, blir ertappad hos dig, vilket straff skulle du då anse henne värd, som begår äktenskapsbrott, fast hon säger sig vara av fin börd och har en lagvigd man och vet, att döden kan bli slutet på hennes felsteg?
   —Tig, sa jag, jag kan inte tro dig.
   —Om du har lust, sa hon, ska jag visa dig älskaren på bar gärning.
   —Vill du det? sa jag.
   —Ja, svarade hon, för din skull, så illa som hon behandlat dig, och lika mycket för min egen skull, ty också jag måste utstå svåra saker. Men visa dig som en man, när du får tag på honom.
   När jag lovat detta, gick hon sin väg. Tredje natten därefter kom hon och väckte mig ur sömnen och berättade, att älskaren var därinne. Min far hade i någon plötslig angelägenhet begivit sig till sin lantgård och älskaren hade just smugit sig in, såsom han avtalat med Demaenete. Det var nog bäst, sa hon, att jag gjorde mig beredd till försvar och tog med mig ett svärd, när jag gick in, för att våldsverkaren inte skulle undkomma. Jag gjorde så och beväpnad, med ett litet svärd begav jag mig till sovrummet, medan Thisbe gick före med en brinnande fackla. När jag stannade utanför, trängde ljusskenet från en lampa ut. I min vrede ryckte jag med våld upp den stängda dörren och rusade in. Ur bädden steg min far. Jag stod som träffad av blixten, stum och bedövad. Jag såg mig om efter Thisbe, men hon var försvunnen, jag vet inte hur. Mina ögon gick runt från sängen till sovrummet. Jag visste inte vad jag skulle säga, var oförmögen att företaga mig något. Svärdet föll ur mina händer. Demaenete rusade fram och ryckte det hastigt till sig. Min far lät binda mig och tillät mig inte, fast jag ville det, att tala om hur saken verkligen förhöll sig.
   Så snart det blivit dag, lät han föra mig inför folket, bunden som jag var, beströdde sitt huvud med aska och sade:
   —Sådant hade jag ej väntat, o atenare, när jag uppfostrade min son, utan jag gjorde det i förhoppning att han skulle bli min ålders stöd. Redan från början lät jag honom åtnjuta den uppfostran, som tillkommer en friboren yngling, lät ge honom hans första bokliga bildning, inskriva honom i stam- och släktregister, upptaga honom bland de vuxna ynglingarna och enligt lagarna förklara honom som myndig medborgare, i det jag satte hela mitt livs förhoppning till honom. Men han har glömt allt detta och först förolämpat mig och med slag misshandlat min lagvigda maka och slutligen om natten gått emot mig med svärd. Och han hade så när blivit fadermördare, om inte slumpen hindrat honom och genom en oväntad skräck låtit svärdet glida ur hans händer. Jag har därför tagit min tillflykt till eder och anklagar honom inför eder, då jag inte med egen hand velat döda honom, fastän det är tillåtet enligt lagarna.
   Och så brast han ut i tårar.

Herodotos 3



   Då jag fordrade att ordet skulle ges också åt mig, framträdde rättens skrivare och krånglade till det för mig genom att fråga om jag hade gått mot min fader med svärd. När jag svarade att jag visserligen gjort det men att de borde höra efter på vad sätt, skrek de alla och beslöt att jag icke skulle få försvara mig. Vid den därpå följande omröstningen hade 1700 dömt mig till döden, varvid somliga ansåg att jag borde stenas, andra att jag skulle kastas utför Barathronklippan. De övriga, ungefär 1000, dömde mig till livstids landsflykt. Och deras förslag segrade, ty de kom att utgöra majoriteten, eftersom motparten splittrat sig på två olika förslag. Så blev jag då fördriven från min fars hus och från mitt fädernesland.

Efter domen begav jag mig, som jag stod och gick, till Pireus, och när jag där fick tag på ett skepp som just skulle avsegla, begav jag mig till Egina, eftersom jag sport att släktingar till min avlidna moder bodde där. När jag gått i land, fann jag dem jag sökte och förde där till en början ett behagligt liv. Då jag på tjugonde dagen efter min ankomst dit strövade omkring i hamnen som jag brukade, löpte en segeljakt just in. Jag blev stående en stund och såg efter varifrån den kom och vad den medförde för passagerare. Innan ännu landgången var ordentligt utlagd, rusade någon av och sprang emot mig och omfamnade mig. Det var Charias, en av mina jämnåriga kamrater.
   —Jag har en glad nyhet att berätta för dig, Knemon, sa han. Du har fått hämnd på din fiende. Demaenete är död.
   —Välkommen, Charias, sa jag. Men varför går du så hastigt förbi detta glada budskap, precis som om du meddelade en olycka. Berätta i stället hur det gick till.
   —Rättvisans gudinna, sa Charias, har, för att tala med Hesiodos, inte alldeles övergivit oss utan ibland kan man nog få se en skymt av henne. Av det som hände och sades beträffande Demaenete har intet undgått mig, då Thisbe på grund av vårt förhållande berättat allt. Efter den orättvisa domen över dig ångrade din olycklige far vad som skett och flyttade till sitt avlägset belägna lantgods, där han tillbragte tiden »med sorg förtärande sitt sinne», som skalden säger. Och Demaenete hetsades av hämndgudinnorna och älskade dig allt galnare i din frånvaro, och hon upphörde inte att gråta och dag och natt ropa ditt namn, i det hon kallade dig sin käraste son, sitt liv. Hon överhopade Thisbe med förebråelser och det var tydligt att hon skulle tillfoga henne något ont. Men då Thisbe sag, att Demaenete brann av oförsonligt hat och att hon i sin sorg var beredd till varje handling och alldeles vansinnig av vrede och kärlek, ansåg hon att hon borde förekomma Demaenete och rädda sig själv genom att i sin tur lägga ett försåt för henne. Hon gick alltså fram till Demaenete och sade:
   —Vad betyder detta, min härskarinna? Säg varför du utan orsak anklagar din tjänarinna? Jag har alltid tjänat dig efter din vilja och gör det fortfarande. Om något icke utfallit efter din önskan, måste detta tillskrivas ödet. Men om du befaller, är jag beredd att uttänka någon lösning på de nuvarande svårigheterna.
   —Och vilken lösning skulle väl finnas, käraste Thisbe, svarade Demaenete, när den som skulle kunna finna den är långt borta?
   —Folk tror, sa Thisbe, att Knemon har gett sig iväg från staden och i lydnad för domslutet lämnat Attika. Men jag som för din skull styr med allt, vet att han håller sig dold någonstans här utanför staden. Du har säkert hört talas om flöjtspelerskan Arsinoe. Med henne hade han ett förhållande. Efter hans olycka har flickan tagit honom till sig och genom att lova att följa med honom håller hon honom kvar hos sig och söker dölja honom till dess hon blir resfärdig.
   —Arsinoe är lycklig, sa Demaenete, som redan förut var vän med Knemon och som nu får följa honom i hans landsflykt. Men vad kan väl detta hjälpa oss?
   —Mycket, min härskarinna, svarade Thisbe. Jag ska låtsas att jag är kär i Knemon och jag ska be Arsinoe, som jag sedan länge känner på grund av hennes yrke, att hon en natt ska låta mig komma till honom i hennes ställe. Om hon går med på detta, måste du då i din tur låtsas vara Arsinoe och besöka honom såsom Arsinoe. Jag ska laga att han är lite berusad när han går och lägger sig.
   Demaenete gillade detta och bad Thisbe att snabbt sätta den beslutande planen i verkställighet. Thisbe begärde av sin härskarinna att hon skulle få en dag på sig att utföra den och begav sig till Arsinoe och sade:
   —Känner du Teledemos? Då Arsione bejakade detta, sade Thisbe:
   —Tag emot oss i morgon. Jag har lovat att tillbringa natten med honom. Han kommer först, jag lite senare när jag hjälpt min fru till sängs.
   Därefter begav hon sig till din fader Aristippos på hans gods.
   —Herre, sa hon, jag kommer för att anklaga mig själv inför dig. Gör med mig vad du vill. Din son har du förlorat på grund av mig. Jag gjorde det visserligen inte med avsikt men har dock blivit medskyldig. Ty jag märkte, att min härskarinna inte förde en rätt vandel utan var dig otrogen och då jag fruktade att det skulle gå mig illa, om saken röjdes genom någon annan, omtalade jag det för unge herrn, i det jag gick till honom om natten, för att ingen skulle märka det och sade att en älskare sov hos min härskarinna. Han hade redan förut, som du vet, förorättats av henne och trodde att jag menade att älskaren just då var därinne. Uppfylld av obetvinglig vrede tog han därför ett litet svärd och rusade som en rasande in i sovrummet utan att bry sig om att jag på alla sätt försökte hålla honom tillbaka och sade att det inte alls var det ögonblicket det gällde. Han trodde kanske att jag ändrat mig. Resten vet du själv. Men nu står det i din makt, om du vill, att rättfärdiga dig inför din son och hämnas på den som förorättat er båda. jag skall i dag visa dig din hustru i armarna på sin älskare och det i ett främmande hus utanför staden.
   —Om du gör det, sa Aristippos, skall friheten bli din lön. Men vad skall då jag göra?
   —Du känner till trädgården där epikureernas gravvård står. Kom dit i kväll och vänta.
   Och så snart hon sagt detta sprang hon sin väg och begav sig till Demaenete.
   —Smycka dig, sa hon, du måste komma dit ännu skönare. Alla dina befallningar är utförda.
   Och Demaenete omfamnade Thisbe och gjorde som hon blivit tillsagd.

Då det blivit afton tog Thisbe henne med sig till den överenskomna platsen. När de närmade sig, bad Thisbe henne bli stående en stund och begav sig själv i förväg och uppmanade Arsinoe att gå över till ett annat hus och lämna dem i lugn och ro. Då Arsinoe gjort som hon bad, gick hon och hämtade Demaenete och när hon fört in henne, hjälpte hon henne att lägga sig och tog sedan bort lampan, naturligtvis för att Demaenete inte skulle bli igenkänd av dig, du som var i Egina!
   —Jag ska nu gå och hämta ynglingen åt dig, sa hon. Han sitter här i närheten och dricker.
   Och så gick hon och hämtade din far på det avtalade stället och drev på honom att gå och ta fast älskaren. Och han följde henne och rusade in i huset där han med möda urskiljde bädden i det svaga månljuset.
   —Nu har jag dig, du gudsförgätna, sa han. Och just som han sa detta, öppnade Thisbe dörren med största möjliga buller och ropade:
   —Å, vilken ryslig otur, älskaren har kommit undan! Se till, herre, att du inte blir lurad på det övriga också!
   —Var lugn, sa han. Den skamlösa, som jag helst ville ha tag i, har jag. Och därmed grep han Demaenete för att föra henne till staden. Men Demaenete, som naturligtvis med ens förstod alltsammans, sina gäckade förväntningar, skammen som skulle följa, straffet enligt lagarna, både ängslades över att hon ertappats på detta sätt och harmades över att hon blivit lurad. Och när hon kommit till brunnen i Akademien (där man som du vet brukar offra det vanliga offret åt heroerna) slet hon sig plötsligt ur den gamles händer och kastade sig huvudstupa i. Där låg hon, den eländiga, eländigt. Och din fader sa:
   —Jag har fått dig straffad utan lagarnas hjälp.
   Han redogjorde sedan för folket hur allt hade gått till från början till slut, och sedan han med möda fått tillgift, gick han omkring till vänner och bekanta och försökte utverka tillstånd för dig att återvända. Om han har lyckats därmed, kan jag inte säga. Redan innan saken var avgjord seglade jag iväg hit i egna affärsangelägenheter som du ser. Men du har nog anledning att vänta; att folket tillåter dig komma tillbaka och att din far kommer och hämtar dig. Åtminstone sa man så.
   Detta berättade Charias för mig. Så förgick en tid. Men när jag en dag som vanligt strövade omkring i hamnen träffade jag en bekant köpman från Athen och av honom fick jag höra följande. Medan min far arbetade för min återkomst, begagnade sig Thisbe av att han på detta sätt var upptagen och gjorde sig själv ledig och sålde utan fruktan vid festliga tillfällen både sig själv och sin konst. Och vid ett sådant tillfälle hade hon en gång genom sitt följsamma spel och sin mjuka sång till cittra fördunklat Arsinoe, som slött blåste sin flöjt, och därigenom utan att själv veta det uppväckt dennas avund och hetärsvartsjuka mot sig, detta så mycket mera som en rik köpman från Naukratis vid namn Nausikles tog henne i sina armar och skickade iväg Arsinoe, som han förut haft ett förhållande med. Ty han såg att Arsinoes kind på grund av flöjtspelet och det häftiga blålandet var oskönt uppsvälld ända till näsan och att det rödsprängda ögat nästan trängde ur sin håla.
   Upptänd av svartsjuka och jäsande av vrede begav sig Arsinoe till Demaenetes anhöriga och avslöjade det av Thisbe planlagda försåtet mot Demaenete. Hon hade nämligen själv anat en del, och en del hade Thisbe på grund av deras vänskap berättat för henne. Nu sammangaddade sig alltså Demaenetes släktingar mot min far och lät de utmärktaste talare för mycket pengar uppträda och anklaga honom och ropade att Demaenete röjts ur vägen utan dom och bevis.
   Och de påstod, att det s. k. äktenskapsbrottet bara var en förevändning för mordet och fordrade att älskaren skulle visas antingen levande eller död eller att man åtminstone skulle nämna hans namn, och till slut begärde de att Thisbe skulle utlämnas för att förhöras under tortyr. Min far lovade det men kunde inte utlämna henne, då hon hade förutsett detta och avvikit medan processen pågick. Folket blev därför ovilligt stämt mot min far och dömde honom visserligen inte som mördare, eftersom han öppet erkänt hur allt förhöll sig, men som medskyldig till försåtet mot Demaenete och till den orättvisa domen mot mig. Han blev som straff fördriven från staden och hans förmögenhet konfiskerades.
   Den glädjen hade alltså min far av sitt andra äktenskap.

*) Statslokal där ämbetsmän och förtjänta medborgare bespisades på statens bekostnad.

Herodotos 4



Källa: All världens berättare nr. 12 1949. Övers.: Sture Axelson. Ill. Jan Thomaeus

Advertisement