Av Edgar Allan Poe
Släkterna Berlifitzing och Metzengerstein hade bekämpat varandra i århundraden. Aldrig tidigare hade två så frejdade familjer varit så häftigt förgiftade av ett så död ligt hat till varandra. Upprinnelsen till denna fiendskap tycktes finnas i en gammal spådom: "Ett ädelt namn skall gruvligen gå under, då Metzengersteins dödlighet skall segra över Berlifitzings odödlighet, likasom ryttaren över sin häst."
Naturligtvis hade orden i och för sig föga eller ingen betydelse. Men trivialare orsaker har många gånger haft minst lika äventyrliga följder. För övrigt hade dessa två släkter vars gods gränsade till varandra under lång tid haft ett rivaliserande inflytande över regeringens affärer. Dessutom är nära grannar sällan goda vänner, och invånarna på borgen Berlifitzing kunde från sina tornfönster se rätt in i fönstren på slottet Metzengerstein. Den feodala prakt som då blottades var minst av allt benägen att dämpa de upprörda känslorna hos den långt yngre och mindre välbärgade familjen Berlifitzing. Det var inte så underligt att de enfaldiga orden i den där förutsägelsen kunde hålla hatet brinnande hos två släkter som redan var disponerade för fiendskap av andra och mera vägande orsaker. Om spådomen överhuvudtaget an- tydde något var det en slutlig seger till förmån för den redan starkare. Därför betraktades den naturligtvis med desto större motvilja av den svagare och mindre inflytelserika.
Greve Wilhelm Berlifitzing var trots sin ädla börd vid tiden för denna berättelse en orkeslös och småfjollig gammal man, föga märklig på annat sätt än genom sin inrotade och omåttliga motvilja mot den rivaliserande grannfamiljen, möjligen också genom att vara så galen i hästar och jakt att varken fysisk bräcklighet, hög ålder eller allmän senilitet kunde hindra honom från att ta sina dagliga duster med villebrådet i skog och mark.
Baron Frederick Metzengerstein däremot var ännu inte myndig. Hans far hade dött vid unga år, hans mor, baronessan Mary, följde honom snart i graven. Frederick var då arton år.
Vissa egendomliga förhållanden i samband med faderns förvaltning gjorde att baron Metzengerstein tillträdde de väldiga besittningarna omedelbart efter dennes död. Stora egendomar var ytterligt sällsynta inom den ungerska adeln. Slotten var otaliga, och störst och praktfullast palatset Metzengerstein. Ägogränserna blev aldrig klart bestämda men bara slottsparken hade en omkrets på åttio kilometer.
När en så ung och en så välkänd person ärvde en så otrolig förmögenhet var det ingen som tvekade om hans kommande vandel. Och sannerligen — under loppet av tre dagar lyckades han uppföra sig så att han rent av överträffade förväntningarna hos sina mest hänförda beundrare. Skamlösa utsvävningar, skändliga svek och ofattbara illdåd avslöjade snart nog för hans darrande vasaller, att ingen ödmjuk underdånighet från deras sida, inga samvetsbetänkligheter hos honom själv i fortsättningen skulle erbjuda något skydd mot en liten Caligulas obarmhärtiga huggtänder. På fjärde dagens kväll stod Berlifitzings stall i lågor och en enhällig opinion i trak ten lade ännu ett avskyvärt brott till den redan digra listan över baronens illgärningar.
Men under det tumult som uppstod vid branden satt den unge ädlingen själv liksom försjunken i tankar i ett stort och ödsligt gemak i familjepalatset Metzengerstein. Väggarnas dyrbara om än bleknande gobelänger gav på olika sätt liv åt de skugglika och majestätiska porträtten efter tusentals frejdade förfäder. Här såg man präster och höga kyrkliga dignitärer klädda i hermelinmantlar sitta i förtroligt samspråk med furstar och självhärskare, slunga ut sitt veto mot den världslige monarkens vilja eller genom påvlig fullmakt tygla det upproriska sinnet hos någon av kyrkans ärkefiender. Här red de mörka och högresta prinsarna Metzengerstein på sina väldiga stridshingstar över högar av lik, och uttrycket av våld i deras ansikten fick den starkaste att blekna. Här svävade också ljuva svanlika unga damer ut i en overklig dans till tonerna från en tänkt melodi.
Men medan baronen lyssnade eller tycktes lyssna till det allt vildare larmet från Berlifitzing — eller kanske funderade över något nytt och ännu mer utstuderat djävulskap — vände han omedvetet blicken mot en ofantlig häst i onaturliga färger, som enligt gobelängen skulle ha tillhört en saracensk förfader till den rivaliserande familjen. Hästen själv stod orörlig som en staty i förgrunden medan den avkastade ryttaren genomborrades av en metzengersteinsk värja i fonden.
Ett ondskefullt leende drog över Fredericks läppar när han plötsligt blev medveten om vart hans blick hade sökt sig. Ändå flyttade han inte på den. Tvärtom fortsatte hån att stirra på hästen trots att han helt oförklarligt greps av en allt överskuggande oro medan han gjorde det. Det var som om en svart slöja hade sänkt sig över hans sinnen, och i sitt drömlika och overkliga tillstånd var han inte ens säker på om han var vaken. Ju längre han stirrade desto häftigare blev denna förtrollning, desto omöjligare föreföll det honom att flytta blicken från hästen på gobelängen. Men när oväsendet utanför med ens steg till ett öronbedövande vrål tvingade han sig med en kraftansträngning att betrakta det röda ljuset i fönstren i stället.
Dock — i nästa stund hade baronens blickar återigen sökt sig till väggen. Till hans stora fasa hade huvudet på den väldige springaren under tiden ändrat ställning. Halsen på djuret hade tidigare varit böjd över den sårade ryttaren, som i häftig sorg, men nu sträcktes den mot baronen. Ögonen som tidigare hade varit osynliga hade ett mänskligt och levande uttryck och glänste underligt röda, och i det halvöppna gapet på den uppenbarligen rasande hästen urskildes tydligt de motbjudande tänderna.
Utom sig av skräck stapplade den unge ädlingen mot dörren. När han slet upp den svepte en blixt av rött ljus så långt in i gemaket att hans skugga klart avtecknade sig mot den böljande gobelängen, och medan han vacklande tog stöd mot dörrposten såg han till sin häpnad att denna skugga exakt fyllde upp konturerna av saracenen Berlifitzings obarmhärtige och segerstolte baneman.
För att lätta sitt betryckta sinne skyndade baronen ut i friska luften. Vid stora porten mötte han tre stallmästare. Med största svårighet och med överhängande fara för eget liv försökte de tygla en ofantlig brandröd häst.
—Vems är hästen? Var han ni hittat honom? frågade ynglingen hest och gällt så fort han såg att det rasande djuret var en fullständig avbild av springaren på gobelängen.
—Det är ers nåds, svarade en av stallmästarna. Ingen annan gör i varje fall anspråk på honom. Vi tog honom när han kom skenande, vild och galen, från det brinnande stallet på Berlifitzing. Vi trodde att han hörde till gamle grevens utländska besättning så vi ledde honom tillbaka igen. Men stalldrängarna där kände inte alls till honom — konstigt nog för han har tydliga brännskador.
—Och han är tydligt märkt med W.V.B. i pannan också, insköt en annan av stallmästarna. Jag trodde förstås att det betydde William von Berlifitzing, men ingen på slottet vet något om den här hästen.
—Verkligen egendomligt! sade den unge baronen rätt ut i luften, som om hans tankar hade befunnit sig långt därifrån. Men det är ju en remarkabel häst, som ni säger, en vidunderlig häst, även om han, som ni så riktigt påpekar, har en misstänksam och bångstyrig läggning. Nåväl, jag tar gärna hand om honom, tillade han efter en paus. Kanske en ryttare som Frederick von Metzengerstein till och med kan tämja djävulen från Berlifitzings stall.
—Ers nåd misstar sig. Hästen kommer inte från grevens stall, vilket jag också tror att vi nämnde. I så fall skulle vi inte ha haft oförskämdheten att besvära ers nåd med den här saken.
— Sant! anmärkte baronen stelt. I samma ögonblick kom en kammarherre springande från palatset med ängslan målad i dragen. Viskande anförtrodde han sin herre en sällsam sak — att en liten bit av gobelängen hade försvunnit i ett visst gemak men alltsammans redovisades så lågmält att de våldsamt nyfikna stallmästarna dessvärre gick miste om de närmare detaljerna.
Under denna rådplägning avspeglade sig ett flertal känslor i unge Fredericks yttre. Snart återvann han emellertid fattningen och gav myndigt order om att gemaket i fråga omedelbart skulle låsas och nyckeln överlämnas till honom.
—Har ni hört att den gamle jägaren Berlifitzing är död? frågade en av baronens underlydande, när kammarherren hade gått och den väldige springaren med fördubblat raseri krängde och kastade sig fram genom den långa allén mellan palatset och stallarna.
—Nej! sade baronen och vände sig hastigt mot mannen. Död, sa du?
—Javisst, ers nåd. Och jag gissar att den nyheten inte var alldeles ovälkommen. Skuggan av ett leende drog över baronens ansikte.
—Hur dog han?
—Han var dumdristig nog att försöka rädda sina bästa jakthästar men omkom i stället själv bland lågorna.
—V-e-r-k-l-i-g-e-n! utbrast baronen, som om sanningen i en djärv formulering eller tanke långsamt hade gått upp för honom.
—Ja, verkligen! upprepade hans underlydande.
—Upprörande! sade ynglingen lugnt och återvände tigande in i palatset.
Från den dagen var den vidlyftige unge baron Frederick von Metzengerstein märkbart förändrad. Hans uppträdande blev inte bara en besvikelse för mödrar med giftasvuxna döttrar utan även, och kanske i än högre grad, för de ädlingar i grannskapet som känt sig befryndade med honom och som själva hade dragits till hans tygel-lösa leverne. Han syntes aldrig utanför gränserna till sina egna domäner och han levde ett liv helt utan umgänge — såvida inte den oregerliga brandröda hästen som han hädanefter regelbundet red ut med på något gåtfullt sätt kunde göra anspråk på att kallas hans vän.
Då och då och en lång tid framöver inströmmade det emellertid ett flertal inbjud!-- ningar från trakten omkring. "Vill Baronen hedra vår tillställning med sin närvaro?" "Önskar Baronen deltaga i vår vildsvinsjakt?" — "Metzengerstein jagar inte", "Metzengerstein önskar icke närvara", blev de kortfattade och högdragna svaren.
Dessa upprepade förolämpningar kunde inte tolereras av en självmedveten högadel, och inbjudningarna blev allt kyligare och allt sällsyntare tills de så småningom upphörde helt. Änkan efter den olycklige greve
Berlifitzing hördes till och med uttrycka en misstanke att baronen möjligen var hemma fast han inte ville vara hemma, eftersom han försmådde sina gelikar, och att han red fast han inte ville rida, eftersom han föredrog att umgås med en häst. Detta var sannerligen ett enfaldigt prov på sårad fåfänga och visade endast hur märkvärdigt intetsägande våra formuleringar gärna blir då vi önskar uttrycka oss särskilt klart.
Välvilligare tungor menade dock att förändringen i den unge ädlingens uppträdande berodde på att han sörjde sina föräldrar — men glömde då hur vilt och hänsynslöst han hade farit fram strax efter den smärtsamma förlusten. Några gissade på självöverskattning på gränsen till storhetsvansinne, andra åter (bland dem familjens läkare) tvekade inte att tala om sjukligt tungsinne och medfödd ohälsa, men det stora flertalet gjorde dunkla antydningar as mera tvetydig natur.
Baronens onaturliga tillgivenhet för det senaste tillskottet till stallet — en tillgivenhet som tycktes bli allt större för varje nytt karaktärsdrag som det vilda och demoniska djuret avslöjade — började mer och mer betraktas som en förvänd och vedervärdig böjelse även av de förnuftigaste människor. Mitt på ljusa dagen, i nattens tysta timmar, i storm eller stiltje satt unge Metzengerstein som klistrad i sadeln på denna kolossala häst, vars fräcka och obändiga lynne så väl stämde överens med hans eget.
Vissa omständigheter, tillsammans med senare händelser, förlänade dessutom både ryttarens besatthet och hästens hela framtoning ett mystiskt drag av överhängande katastrof. Längden på ett enda hopp hade efter noggranna mätningar visat sig överträffa de vildaste förväntningar. Baronen hade vidare inget särskilt namn på djuret, trots att hela besättningen i övrigt begåvats med karakteristiska benämningar. Den här hästen stallades också en bit ifrån de andra, och beträffande skötseln och liknande nödvändiga förrättningar hade ingen utom ägaren själv vågat ställa upp eller ens beträda inhägnaden kring hästens speciella stall. Det bör även noteras att ingen av de tre stallmästare som under branden på Berlifitzing hade fångat springaren med hjälp av betsel och snara, med gott samvete kunde gå ed på att de verkligen hade vidrört hästen, vare sig under detta första möte eller någon gång senare. Tillfälliga lynneskast hos livliga rashästar brukar annars inte väcka så stor uppmärksamhet, men hos det här djuret fanns det drag som skrämde de mest skeptiska och flegmatiska, och det påstods att somliga gånger när ringen av åskådare bleknande drog sig undan från den frustande och stampande hästens grannskap, då kunde till och med unge Metzengerstein svikta inför den mänskliga forskande blicken i djurets ögon.
Ingen i baronens svit tvivlade emellertid på den unge ädlingens uppriktiga tillgivenhet för sin väldiga häst, åtminstone ingen utom en vanskapt och obetydlig liten page som jämt kom i vägen för alla och som ingen fäste minsta avseende vid. Han hade fräckheten påstå — om det över huvud taget ska nämnas — att hans herre aldrig svingade sig upp i sadeln utan en mängd nästan osynliga rysningar, och att han alltid såg lika ondskefullt segerviss ut då han återvände från sina långa ritter.
En ovädersnatt då Metzengerstein hade vaknat upp ur sin djupaste sömn lämnade han sovgemaket i rasande fart och kastade sig i sadeln och galopperade in i skogens snåriga mörker. Detta var alltför vanligt för att tilldra sig någon större uppmärksamhet, men den här gången inväntade tjänarna hans återkomst med den yttersta iver, emedan det storslagna och praktfulla slottet Metzengerstein stod i ljusan låga och skakade och knakade i sina innersta grundvalar inför anstormningen från en våldsam och oregerlig härskara av eld.
När branden upptäcktes hade den redan bitit sig fast till den grad att alla försök att rädda slottet var dömda att misslyckas, och de församlade grannarna stod därför overksamma runt omkring och iakttog skådespelet under en mera häpen än hänsynsfull tystnad. Men en annan och intressantare sak kunde snart reta mängdens nyfikenhet i långt högre grad än eldsvådan, vilket än en gång ger belägg för faktum att inte ens de förfärligaste olyckor i de döda tingens värld har samma obetvingliga grepp om massan som den mänskliga våndan.
Genom den långa ekallén från skogen till palatsets huvudingång kom en springare störtande med en fart som överträffade stormens egen, och på ryggen hade han en barhuvad och omtumlad ryttare.
Mannen hade tydligen inte den ringaste kontroll över hästen. Ångesten i hans ansikte och de krampaktiga ryckningarna i kroppen vittnade om trötthet och förtvivlan in till döden, men inte ett ljud, utom ett halvkvävt skrik, kom över de såriga läpparna som han oavbrutet huggit tänderna i under sin kamp mot paniken. I ena ögonblicket ljöd hovklappret skarpt och gällt över de dånande flammorna och vindens skrän, i det nästa kastade sig springaren med ett enda hopp över vallgraven och genom porten och fortsatte uppför palatsets trappor, rätt in i de virvlande lågorna.
Omedelbart tystnade stormen och följdes av en tung och vresig tystnad. En vit eldkvast slöt sig kring byggnaden som en svepning och högt upp i den stilla luften strömmade ett sken av bländande lyskraft, medan ett tjockt rökmoln lägrade sig över bröstvärnet och inom kort hade format sig till en gigantisk avbild av — en häst.
Ur "Tales of Edgar Allan Poe", Parents' Magazine Press, New York 1964. Översatt av Per Kellberg. Illustrerad av Jan Gustavsson