Av Ellen Berg
HON förde vänstra handen upp i luften, och mycket noggrant började hon räkna, med början vid tummen. I n t e: inte tala om Thorwalds kolleger, dom var endera snobbiga eller okultiverade, någon gång lycksökare. Inte om Thorwalds befordran: vice verkstställande var en ung pojke som kommit sig upp tack vare gynnsam svärfar, och det var ju onödigt att själv ge upptakt till jämförelser. Inte, minst av allt, om att kostymen behövde skickas på pressning — det förde ju tanken till det som faktiskt var sant, och alltså det värsta av allt, på den lilla kalaskulan.
Allt detta var förbjuden zon, man formligen kände hur Thorwald viftade med den röda flaggan. Styvnade till, när så passade, blev röd i tinningen och knep ihop vecken kring gogglesen. Eller helt enkelt förkrossade en genom sin försmädlighet. Nej, förresten, när han styvnade till var nog värst: giftigheterna och den öppna kritiken kunde man i alla fall försvara sig mot, i varje fall bemöta för sig själv (efteråt och i tysthet, när man hunnit samla sig efter bombardemanget). Tystnaden, Thorwalds speciella isande äkta-mans-tystnad, den var nog det värsta.
Nu tar vi höger hand. Tillåtet att tala om och stundom rent av tillrådligt: de yngre tjänstemännens okunnighet och slarv (hela företaget vilade ju onekligen på de få till mogen ålder komna), politikens och dagslägets allmänna ruttenhet, och framför allt: ett och annat celebert giftermål där Thorwald kunde identifiera sig med den beryktade he-mannen som förde hem sin fjärde erövring. Det gjorde ingenting om det så var en georgisk prins eller professionell ladykiller: Thorwald var inte småaktig, han sög upp smicker som en gammal svamp, och varje mans framgång höjer ju alltid aktierna hos de övriga.
Det var en sorts skräckgymnastik hon skaffat sig under ett tjugutreårigt lyckligt äktenskap, en sorts besvärjelse mitt emellan urtidsmänniskans varningsrop och den moderna upplagans grepp om radbandet. Eller skrammel med småmynt i västfickan — i grund och botten var det inte så stor skillnad, det gällde bara att åstadkomma en sorts skydd mot det oundvikliga.
Hon såg på klockan, och i samma sekund, fast det kunde hon inte se, steg mannen av bussen. Såg sig noggrant omkring: nej, ingen gjorde honom rangen stridig, ingen var hänsynslös nog att tränga sig före — skönt! Gick det ordinära antalet steg till det vanliga hörnet — obs! e j hörnan! — och köpte den vanliga aftontidningen: inga uppseendeväckande fräckheter — nå, det lät höra sig. Fortsatte in i cigarraffären och fick de bägge cigarrcigarretterna —, man kunde visserligen tänka sig inköp av ett större antal på en gång, det skulle vara praktiskare och i varje fall ekonomiskare, men å andra sidan skulle man i så fall gå miste om den lilla stimulans det dagliga besöket härinne skänkte. Lådan som hölls fram — lagom diskret och ändå med en förledande attack mot ens luktorgan — innehavarens strikta sätt att välja och kuvertera den avlånga påsen, medköparnas aktningsfyllda blickar — även ur en daglig ritual kan en sann härskarnatur pressa fram något av maktens sötma ...
Och stundom.
Stundom, inte så sällan för att vara riktigt exakt, kunde det hända att han inte expedierades av den förbindlige cigarr-epikurén. Det hände att hans hustru vikarierade, och då uppstod en blid, lätt moderligt betonad stämning i affären: man dröjde kvar några ögonblick och växlade några förbindliga ord om höst och astma. Redan detta skänkte en viss kvinnlig brytning åt den maskulint betonade cigarrsmaken — det var pikant, men inte direkt lättsinnigt.
Förbjudna känslor flimrade däremot i ådrorna när Lien unga dottern någon gång paketerade och räckte håvorna tvärs över disken. Så ung, så fräsch — aaah ... Det kunde ju aldrig falla en av ställets utvalda — eller ska vi säga invigda? — in att nedlåta sig till något så banalt som handgriplig kurtis, det skulle förresten berövat situationen dess rätta air, men — betrakta henne med välvilliga farbrorsblickar, mysa åt henne bakom pincené- eller gogglesglasen, tacka med några välvilligt dubbeltydiga ord och avrunda expeditionen med en avskedsblick på de glittrande ljusa håren på flickebarnets underam — se, det var en njutning värdig en konnässör ...
Nästan som en sorts behaglig upptakt till middagens bataljmålning, skulle, man kunna säga. Skillnaden mellan en naturbegåvning och en medveten strateg är ju -- bland annat ! — att den ena handlar på ingivelse medan den andra har sin lust i planernas utformande. Så går det till i stora krig, sammalunda även i mindre. Det är visserligen större ära att i eftervärldens minne inpränta de stora drabbningarna och de kraftförödande slagen, men den raffinerade njutningen, den hemliga vällusten — är den inte i högre grad den lille hemsadisten förbehållen ?
I varje fall är den lasten en njutning som sätter färg på mången husfaders middagsätning — kanske är det därför han med sådan frenesi propagerar för enklare kosthåll. Dels blir det billigare så, dels är det ytterligare en nyans att kunna variera schemat med större färdighet, ju enklare maten är som icke går ner.
Ty den fastnar i halsen på henne som lagat den, det är den enkla förklaringen till att mången familjemoder ser så slank ut.
Så ock i dag, så hade det varit en räcka av dagar.
Med små medel arbetade han, men effektiviteten behövde ingen tvivla på. Redan knäppet i tamburlåset klirrade dubbelt och kom det att rissla i de spända nerverna: skulle han vara missnöjd, skulle han vara kritisk eller skulle han bara nöja sig med några kallt sarkastiska ord?
Han var ingendera delen i dag. Han var inte ens likgiltig: han såg henne inte — han förintade henne med en blick, klart för i dag.
Med den vanliga molvärken i knäna som den får som fått skräcken till följeslagare tog hon in soppan. Serverade. Räckte fram bröd och avvaktade om han skulle ta sig en sup. Nej, tydligen inte — så fann han tydligen sin lustkänslas tillfredsställelse på andra vägar. Nästan med ömhet och faktiskt med en smula saknad erinrade hon sig den första tiden av sitt äktenskap, den tiden då hon ännu kunnat lida, då hon ännu haft förmåga att känna. Hon mindes hur det varit den första tiden, då hon fått sig den stora skuldkänslan för alltid inbränd i själen. Det hade inte tagit så värst många månader att få henne i sådant ångesttillstånd att hon till slut fått behärska sig för att inte be poliserna på gatan om förlåtelse. För vad? För att hon existerade så klart. Ty är det inte brott nog att låta sig skymfas av en man, för vilken själva skymfandet är en lust.
Det var längesedan nu, och hon hade för långa år sedan kommit i en sorts jämviktstillstånd, i det tillstånd som man befinner sig i när man ingenting har att förlora och vet att ingen räddning finnes. Rent praktiskt var hennes situation mycket klar: hon var välbärgat gift och moder till fyra barn. Hon var en ganska valhänt husmor — men tänk, sån tur för henne att ha en sån snäll man: aldrig går han ut och festar, han nöjer sig alltid med hennes ensidiga kost. Barnen var inte särskilt märkvärdiga, men det var ju inte underligt, de bråddes väl på henne — han hade då alltid varit en charmant sällskapsmänniska och det måste vara en stor prövning för honom att ha fått en sån tråkig fru. Där ha vi det! Tråkig — det var just vad hon. var — tråkig.
Det var en etikett som klistrades på henne. Det är en effektiv och till intet förpliktande etikett när det gäller att kyla ut en människa ur den lilla kretsen av släkt, vänner och bekanta. Hon är tråkig — så får jag då akta mig att vara för mycket med henne, eljest tror folk att jag också är det ...
Detta är känslomekanismen. Alltså bara ett finare namn på den svages förintande inför den starkare. Och naturligtvis ökade hon därigenom sin brottslighet i makes, vänners och — framförallt — egna ögon. Ty är det inte ett brott att låta sig plågas och låta andra, om än dunkelt, ana att det långsamt men säkert begås något som kallas själamord . . .
Kom nu inte och säg, att detta är nödvändigt! En stark ande skulle icke ha funnit sig, en sig själv aktande kvinna skulle använt de gamla goda medlen: skilsmässa, underhåll, hemmets och barnens första och följande delningar. En modern kvinna, en duglig, kvinna, en kvinna som kan berusa sig av sin egen effektivitet, en sådan kvinna skulle naturligtvis blivit direktris för ett varuhus eller skurat de berömda trapporna.
Men alla är vi inte dugliga, alla ha vi inte noshörningens avundsvärda hud. Inte så få av oss förintas under ett mångårigt lyckligt äktenskap ...
Men i dag var det dock en ton över tavlan som inte stämde in efter skalan. Han åt, hon åt — barnen i det hemmet hade en upptränad förmåga att låta sig bjudas kvar hos kamrater. Så han åt, hon åt och faktiskt — de åto. Talade gjorde de också, man skulle varit part i målet för att ha märkt annat än att måltiden var typen för en helt vanlig middag.
Han: Börjar bli, höst nu, får nog snart ta tjocka scarfen.
Hon: Jag tvättade den i fredags.
Han: Jaså.
Paus. Lagom lång paus. Det behövs inte sägas med ord: den är nog så illa tvättad, så det är bäst jag lämnar in den till tvätterskan.
Men i dag gör han det ändå — säger det, vill säga. Det vill säga: inte så klumpigt och rakt på sak, men att han alls säger: det är väl bäst jag tar den till tvätten ändå, att han använder en sån billig för att inte säga klumpig direkt-metod, det vittnar om att han måtte ha kommit ur gängorna, hans stil måtte ha förlorat den fina form som i många år varit hans hemliga triumf.
Han söker raskt efter orsak hos henne, ty naturligtvis är det hos henne orsaken är att söka. Och sannerligen: sitter hon inte och småler, har hon inte fått en sorts småleende i munvinklarna. Han blir barsk och klumpig och prövar på den gamla kära förhörsmetoden:
—Nå, vad har du haft för dig i dag ?
Underförstått: tänk, så bra du har det som går hemma och ingenting gör — borde du åtminstone inte vara fulländad kokerska, när du nu aldrig kunnat väcka din makes längtan och lust?
Han hör knappast svaret, det är ju det vanliga:
—Å, just ingenting särskilt. Men han ser leendet, och till hans häpnad viker det inte hur han är turnerar några väl valda stick.
Det han också ser, är att hon då och då tummar ett brev hon stuckit ner i förklädesfickan. Men vad det innehåller bryr han sig inte om att fråga, det skulle ju vara löjligt, det skulle ju rent av tyda på svartsjuka eller personligt intresse. Så han ser henne ett par gånger tumma brevet, och nöjer sig bara med att konstatera att hon skaffat sig en ny nervös handrörelse. Men hon har ju alltid haft sorgligt dåliga nerver.
På det svarar hon ingenting — det är bara återigen det där glidande hemlighetsfulla leendet. Och middagen avslutas som sig bör med radio, cigarr och rent av en liten middagspuss kom aldrig och säg, att här inte är ett gott lyckligt borgerligt äktenskap.
Återigen skymtar det där lilla leendet, det är faktiskt det sista han ser innan han försjunker i sin lilla slummer. Brevet har han längesedan glömt, det har han förvisat till kategorien fruntimmersfasoner, underavdelning bagateller, alternativ dåliga nerver.
Och eftersom han inte har röntgenögon kan man inte gärna begära att han ska kunna se att brevet mycket riktigt kommer från det stora sjukhusets radiumavdelning. Och innehåller en anmaning till förnyat besök och fortsatt behandling. Formulerad så att hon, den trägna tagerskan av plågsamma och till intet ledande behandlingar, att hon mycket väl förstår vad hennes kropp redan från början sagt henne: att bestrålningen varit vanmäktig, att tumören brett ut sig och skall ytterligare så göra, att hon vid horisonten börjar skymta något som kan kallas den stora friden.
Att det är ett fribrev hon håller i handen.
Men om detta säger hon naturligtvis inte ett ord. Ty har det inte varit en helt vanlig middag?
Ill.: Buster Nyström, källa: All världens berättare nr 9 1949