Av Katherine Mansfield
BARN är små oberäkneliga varelser. Varför skulle en liten pojke som Dicky, som i vanliga fall var god som guld, lättledd, kärleksfull, lydig och enastående förståndig för sin ålder, plötsligt få lynnesutbrott, då han utan minsta varning blev som en galen hund, som hans syster kallade det, och ingenting man gjorde med honom hjälpte?
—Dicky, kom hit! Kom hit genast! Hör du inte att mamma ropar på dig? Dicky!
Men Dicky ville inte komma. Å, han hörde minsann. Ett klart, klingande litet skratt var hans enda svar. Och så flög han iväg. Han gömde sig, han sprang över den oslagna gräsmattan, rusade förbi vedboden, störtade ner i köksträdgården, och där gömde han sig bakom äppelträden och kikade fram bakom de mossiga stammarna, tittade på sin mor och hoppade upp och ned som en vild indian.
Det hade börjat vid tedags. När Dickys mor och fru Spears, som tillbringade eftermiddagen hos henne, satt helt lugnt med sina handarbeten i vardagsrummet, var detta enligt jungfrun vad som hade inträffat när barnen drack te. De åt sin första smörgås så fint och lugnt som man någonsin kunde önska, och jungfrun hade just slagit i mjölken och vattnet, när Dicky plötsligt tog brödtallriken, satt den upp och ned på huvudet och grep tag i brödkniven.
—Titta på mej! skrek han.
Hans förskräckta systrar tittade upp, och innan jungfrun hann fram vickade brödfatet, halkade och föll i golvet och gick i småbitar. I detta förfärliga ögonblick satte de små flickorna i att skrika det värsta de kunde.
—Mamma, kom och se vad han har gjort!
—Dicky har slagit sönder en stor, fin tallrik!
—Kom och säg åt honom att sluta!
Man kan tänka sig hur mamma kom rusande. Men hon kom för sent. Dicky hade hoppat ur sin stol, sprungit ut på verandan genom de franska fönstren, och — ja — där stod hon och tog av och på fingerborgen, alldeles hjälplös. Vad kunde hon göra ? Hon kunde inte springa och jaga barnet. Hon kunde inte smyga sig på Dicky bland äppel- och plommonträden. Det skulle vara alltför ovärdigt. Det var mer än irriterande, det kunde göra en ursinnig. I synnerhet som fru Spears, just fru Spears av alla människor, som hade två så exemplariska pojkar, satt och väntade på henne i vardagsrummet.
—Jaså, Dicky, ropade bon, då får jag lov att tänka ut något sätt att straffa dig.
—Det bryr inte jag mig om, svarade den höga rösten, och återigen kom det lilla klingande skrattet. Barnet var alldeles förryckt.
—Å, fru Spears, jag är förfärligt ledsen att jag har lämnat er ensam så här.
—Det gör ingenting, fru Bendall, sa fru Spears med mjuk, sockersöt röst och höjde ögonbrynen som hon brukade. Hon tycktes le för sig själv, då hon strök utefter vecken på kjolen, -Sådana här små händelser inträffar då och då. Jag hoppas bara att det inte var något allvarligt.
—Det var Dicky, sade fru Bendall, och sökte litet hjälplöst efter sin enda fina synål. Och hon förklarade det hela för fru Spears. — Och det värsta är att jag inte vet hur jag ska få fason på honom. När han är på det där humöret tycks ingenting ha den minsta verkan på honom.
Fru Spears spärrade upp sina bleka ögon.
—Inte ens aga? sade hon. Men fru Bendall snörpte på munnen, medan hon trädde på nålen.
—Vi har aldrig givit barnen stryk, sade hon. Flickorna tycks aldrig ha behövt det. Och Dicky är så liten, och enda pojken. På sätt och vis ...
—Å, kära fru Bendall, sade fru Spears, och lade handarbetet i knäet. Jag undrar inte på att Dicky har sådana här små utbrott. Förlåt om jag säger det. Men jag är säker på att ni tar alldeles fel, om ni tror att man kan uppfostra barnen utan att slå dem. Det finns faktiskt ingenting som kan ersätta det. Och jag talar, av erfarenhet. Jag använde förr mildare medel - fru Spears drog in luften i ett litet väsande andetag - jag hade såpa på pojkarnas tungor till exempel, eller tvingade dem att stå på ett bord hela söndagseftermiddagen. Men jag försäkrar, sade fru Spears, att det bästa är att lämna dem i händerna på deras far.
Fru Bendall var i djupet av sitt hjärta förskräckligt upprörd, då hon hörde talas om såpan. Men fru Spears tycktes ta det så självklart, att hon också gjorde det.
—Deras far, sade hon. Så fru Spears agar dem inte själv?
—Aldrig. Fru Spears tycktes alldeles upprörd vid tanken. — Jag tror inte, att det är moderns sak att aga barnen. Det är faderns plikt. Och dessutom gör han så mycket större intryck, på dem.
—Ja, det kan jag tro, sade fru Bendall svagt.
—Mina båda pojkar, log fru Spears uppmuntrande mot fru Bendall, skulle bära sig åt precis som Dicky, om de inte var rädda att göra det. Faktiskt ...
—Å, fru Spears pojkar är ju fullkomliga mönster, utbrast fru Bendall.
Det var de verkligen. Lugnare och mera väluppfostrade små pojkar i närvaro av de vuxna kunde man inte tänka sig. Fru Spears gäster brukade ofta säga, att man kunde aldrig tro att. det fanns barn i huset. Det fanns det inte heller - oftast.
I hallen under en stor tavla av tjocka, gemytliga munkar, som satt och fiskade vid stranden av en flod, hängde en tjock, mörk ridpiska, som hade tillhört herr Spears far. Och av någon anledning föredrog pojkarna att leka utom synhåll för denna piska, bakom hundgården eller i redskapsboden eller borta vid soplåren.
—Det är ett sådant misstag, suckade fru Spears och andades svagt, då hon vek ihop sitt arbete, att vara mild mot barnen när de är små. Det är ett så sorgligt misstag och så lätt att göra. Det är så orättvist mot barnen. Man måste komma ihåg det. Dickys lilla tilltag nu tyckte jag verkade vara gjort med avsikt. Det var barnets sätt att visa att han behövde aga.
—Tror fru Spears verkligen det? Fru Bendall var en liten svag varelse, och detta gjorde stärkt intryck på henne.
—Ja, det gör jag. Jag är alldeles säker på det. Och en ordentlig påminnelse då och då, utropade fru Spears helt sakkunnigt, verkställd av fadern, kommer att bespara er mycket besvär i framtiden. Tro mig, kära fru Bendall. Hon lade sin torra, kalla hand över fru Bendalls.
—Jag ska tala med Edward så fort han kommer hem, sade Dickys mor fast.
Barnen hade gått och lagt sig, innan trädgårdsgrinden slog igen, och Dicks far stapplade uppför den branta yttertrappan bärande på sin cykel. Det hade varit en tråkig dag på kontoret. Han var varm, dammig, uttröttad.
Men nu hade fru Bendall blivit alldeles uppjagad vid tanken på den nya planen, och hon öppnade själv dörren för honom.
—Å, Edward, jag är så glad att du kom hem, ropade hon.
—Vad nu, vad har hänt? Edward satte ned cykeln och tog av sig hatten. En röd, otäck rand syntes där brättet hade klämt. Vad är det nu då?
—Kom — kom in i vardagsrummet, sade fru Bendall och talade mycket fart. — Om du visste hur elak Dicky har varit. Du har ingen aning om — det kan du ju inte ha, som sitter på kontoret hela dagen — hur ett barn i den åldern kan bära sig åt. Han har helt enkelt varit avskyvärd. Jag har ingen hand med honom — inte ett dugg. Jag har försökt allt, men ingenting lönar sig. Det enda som återstår är att aga honom — är att du agar honom, Edward.
I ett hörn av vardagsrummet fanns en hylla med prydnadssaker, och ovanpå den stod en brun porslinsbjörn med målad tunga. I halvmörkret tycktes den göra en grimas åt Dickys far och säga:
—Hej, gamle vän, det är det här som du har kommit hem till!
—Men varför i hela världen skulle jag börja aga honom? sade Edward och stirrade på björnen. Det har vi ju aldrig gjort förut.
—Därför att, sade hans hustru, förstår du inte, det är det enda vi kan göra. Jag har ingen hand med pojken. Orden flög ur hennes mun. De träffade honom på alla sidor, runt om hans trötta huvud. Vi har absolut inte råd med en barnsköterska. Och jungfrun har mer än nog att göra. Och han är så elak att det inte går att beskriva. Du förstår inte, Edward, det kan du inte, du är ju på kontoret hela dagen.
Björnen räckte ut tungan. Den ettriga rösten fortsatte. Edward sjönk ned i en stol.
—Vad ska jag slå honom med? sade han matt.
—Toffeln förstås, sade hans hustru. Och hon lade sig på knä för att knyta upp hans dammiga skor.
—Å, Edward, klagade hon, har du fortfarande, cykelklämmorna på i vardagsrummet. Det är verkligen ...
—Nej, nu kan det vara nog. Edward nästan knuffade bort henne. — Ge mig toffeln. Han gick uppför trapporna. Han kände sig som en man i en mörk snara. Och nu ville han klå Dicky. Jaa, fan också, han ville slå någonting. Gode Gud, vilket liv! Hans ögon kändes fortfarande heta av dammet och armarna kändes tunga.
Han sköt upp dörren till Dickys lilla rum. Dicky stod i nattskjortan mitt på golvet. Då Edward fick syn på honom, kände han hjärtat häftigt bulta till av vrede.
—Nåå, Dicky, du vet varför jag kommer, sade Edward. Dicky svarade inte.
—Jag kommer för att ge dig stryk. Inget svar.
—Lyft upp nattskjortan.
Då tittade Dicky upp. Han rodnade djupt.
—Måste jag? viskade han.
—Skynda på nu, sade Edward och tog ett fast tag i toffeln och gav Dicky tre hårda klatschar.
—Så där ja, det där ska väl, lära dig att uppföra dig hyggligt mot din mor.
Dicky stod där och hängde med huvudet.
—Raska på i säng, sade hans far.
Men fortfarande rörde han sig inte.
Med en darrande röst sade han:
—Jag har inte borstat tänderna än, pappa.
—Vad då?
Dicky tittade upp. Läpparna darrade, men ögonen var torra. Han hade inte sagt ett ljud eller fällt en tår. Han bara svalde och sade med beslöjad röst:
—Jag har inte borstat tänderna ännu.
Men vid åsynen av det lilla ansiktet vände sig Edward bort och utan att veta vad han gjorde, rusade han ut ur rummet, nedför trapporna och ut i trädgården. Gode Gud! Vad hade han gjort? Han gick en bit bort och gömde sig i skuggan av päronträdet vid häcken. Gett Dicky stryk, gett sin lille grabb stryk med en toffel — och varför ? Han visste inte ens: Plötsligt bara rusade han in i rummet, och där stod den lille pojken i nattskjortan. Dickys far stönade och höll tag i häcken. Och han grät inte. Inte en tår. Om han åtminstone hade gråtit eller blivit ond. Men det där »Pappa»! Och om igen hörde han den lilla darrande viskningen. Att förlåta så där utan ett ord. Men han skulle aldrig förlåta sig själv — aldrig. Fega stackare! Idiot! Odjur! Och plötsligt mindes han den gången då Dicky hade fallit ner från hans knä och vrickat handleden, när de lekte tillsammans. Han hade inte gråtit då heller. Och det var den lille hjälten som han just nu hade gett stryk.
Något måste göras åt det här, tänkte Edward. Han gick tillbaka till huset, uppför trapporna, in i Dickys rum. Den lille pojken låg i sängen. I halvskymningen syntes tydligt hans mörka huvud med den raka luggen mot den ljusa huvudkudden. Han låg alldeles stilla, och inte ens nu grät han. Edward stängde dörren och lutade sig mot den. Det han ville göra var att lägga sig på knä vid Dickys säng och själv gråta och be om förlåtelse. Men något sådant kan man naturligtvis inte göra. Han kände sig konstig, och hans hjärta kramades samman.
—Sover du inte än, Dicky? sade han lätt.
—Nej, pappa.
Edward gick fram och satte sig på pojkens säng, och Dicky tittade på honom genom de långa ögonfransarna.
—Inte någonting på tok, eller hur lilla gubben, sade Edward viskande.
—Ne-ej, pappa, kom det från Dicky. Edward sträckte ut handen och tog försiktigt Dickys lilla heta näve.
—Du — du får inte tänka mer på det som hände nyss, pojken min, sade han tjockt. Förstår du? Det är över nu. Vi glömmer det. Det ska aldrig hända igen. Förstår du?
—Ja, Pappa.
—Så nu är det bara att se glad ut, sade Edward, och låtsas som om ingenting hade hänt. Och han försökte själv ett ytterst darrande surrogat för ett leende. — Att glömma alltsammans — att — ja? Pojken min ... lilla gubben.
Dicky låg som förut. Det här var förfärligt. Dickys far reste sig upp och gick fram till fönstret. Det var nästan mörkt i trädgården. Jungfrun sprang ut och tog ned några vita tvättkläder från buskarna, vek ihop dem och travade dem på armen. Men på det oändliga himlavalvet lyste aftonstjärnan, och ett stort gummiträd, svart mot det bleka ljuset, rörde mjukt de långa bladen. Allt detta såg han, medan han grävde efter pengarna i byxfickan. Han fick upp dem, valde ut en ny slant och gick tillbaka till Dicky.
—Här har du, lilla gubben. Köp någonting åt dig, sade Edward mjukt och lade slanten på Dickys huvudkudde.
Men kunde ens den — kunde ens en hel sixpence utplåna det som hade varit?
övers.: Ulla Andén
Ill.: Ulla Sundin
Källa: All världens berättare nr 9 1949