FANDOM


Av: Lars Gustafsson
   
   DETTA ÄR ALLTSÅ EN berättelse om den lille gemytlige Mannen Människan, som av omständigheterna alltid lockas att företa sig så många egendomliga ting. Vadhelst han företar sig tror han sig ha lyckats, men det brukar inte dröja länge förrän han inser hur fåfäng hans strävan egentligen är. Det är alltid detsamma — han har så svårt att inse sin begränsning.
   Ofta går Mannen Människan att fiska. Ett stort hav finns nämligen kring hans ö. Och ön är han själv. Mannen Människan vet inte mycket om vatten, själv är han inte vatten. Men han vill fiska.
   Han knyter sig då ett nät, många nät, olika slags nät. Det tog honom lång tid att lära sig knyta det hållbart, så att det inte gick upp i knutarna redan på land. När han så en dag har förfärdigat sitt nät, med korsmaskor, knyppelknutar och många slags slingor av grövre och tunnare trådar går han att sänka det i havet.
   Och har han den dagen tur, kan man få se någon stor och dum fisk fastna i hans nät — alla de små och lättrörliga slinker naturligtvis igenom — och Mannen Människan jublar: Jag har fångat en fisk, jag har fångat en fisk i havet, jag vet nu allt om havet.
   Om någon då frågar honom om vad havet är, svarar han: Havet är mitt nät, i vilket fiskarna ryms, mitt nät är hela havet, eftersom det inte har gått upp i mackorna utan tvärtom gav mig en fisk är det ju tydligt att nätet är havet. Havet är egentligen ett fisknät, men det ser man inte förrän man sänker ned ett nät i det. Beviset är att man fångar en fisk.
   Från början fanns det ju inte någon fisk i nätet... Så ler han lyckligt och knyter ett annat nät. Havet är egentligen ett tunnmaskigare fisknät.
   Någon som inte var riktigt snäll stängde en dag in Mannen Människan i ett stort mörkt otäckt rum.
   —Vad skall jag ta mig till, sade Mannen Människan i ynklig ton, — jag hittar ju inte i rummet här.
   Men så upptäcker han att han har en rejäl knippa tegelstenar under armen och då är det ju inte svårt. Han upptäcker snart att rummet är fullt av katter, som sitter på bestämda platser. Nu behöver han bara kasta en tegelsten på måfå ut i rummet. Skriker en katt, vet han, att där sitter en katt och den sitter inte långt härifrån och den skriker väldigt starkt, så det är nog en stor katt. Skriker inte en katt vet han, att där finns inte någon katt och snart vet han precis hur rummet ser ut och var väggarna börjar — för där kan inga katter sitta.
   Men — o vad han är dum, den stackars Mannen Människan.
   Det finns katter som inte tål att få tegelstenar i huvudet utan blir så sjuka att de inte orkar skrika. Och det finns katter, som är så stora och starka att de inte skriker för så litet som en tegelsten.
   Men det händer att de i all tysthet blir hämndlystna.
   Ur: "Upptakt" nr 2/58

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki