Fandom

Svenskanoveller Wiki

Finns det inga åsnor i ert land?

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Aziz Nesin

HAN SÅG UT som om han hade fått tandvärk där han klev in genom dörren och höll ena handen framför ansiktet samtidigt som han vaggade huvudet fram och tillbaka. Han smällde sig själv på ena kinden och upprepade samma fras gång på gång:
  — Tvi, vi är tillintetgjorda! Tvi vale, tillintetgjorda!
   I vanliga fall var han en mycket stilfull och artig man, och jag blev rätt förvånad när han, så fort han kommit in genom dörren, innan han ens hunnit hälsa, satte igång att jämra sig och upprepa samma fras gång på gång.
  — Kom in, sa jag. Var så god och slå er ner.
  — Vi är tillintetgjorda... tillintetgjorda.
  — Hur står det till egentligen? frågade jag.
  — Jag vill inte höra nån fråga mig mer om det. Hur det står till? Vi är helt enkelt tillintetgjorda!... Tvi vale, säger jag!
   Jag började undra om det hade inträffat någon katastrof, kanske något med familjen.
  — Vi har fallit så djupt en människa nånsin kan. Vi är inte värda någonting längre.
  — Vad är det som har hänt?
  — Har hänt? Som det inte räcker med det som redan är? De har sålt en skabbig gammal åsna i byn till en främmande karl för tvåtusenfemhundra lira!
   Jag tog några steg tillbaka och betraktade honom uppmärksamt. Han hade väl inte blivit tokig? Jag ska inte förneka att han skrämde mig. För att få en anledning att kalla på min fru sa jag:
  — Får jag bjuda på kaffe?
  — Strunt i kaffet. Skamligt är vad det är! Skulle en gammal åsna vara värd tvåtusenfemhundra lira? Ni verkar uppriven?
  — Självklart! Om inte jag vore uppriven, vem skulle då vara det? Har ni nånsin sett en åsna som är värd det priset?
  — Jag tror inte jag sett en åsna överhuvudtaget på tjugo år.
  — Jag frågade om ni anser att en åsna är värd tvåtusenfemhundra? Ja eller nej?
  — Inte vet jag. En begåvad åsna kanske kan vara värd det priset?
  — Vad då begåvad! Det är väl inte tänkt att den ska hålla tal heller! Det här handlar om en alldeles vanlig åsna som både är helt värdelös och utsliten. Ett skamligt överpris var det! Och det värsta av allt, vet ni vad det är? Jo, att jag själv har haft ett finger med i spelet.
  — Jaså... hur då?
  — Det var det jag kom hit för att berätta. Som ni kanske kommer ihåg tillbringade jag och min fru ett år i Amerika, inbjudna som stipendiater från Istanbuls universitet.
  — Ja, det minns jag.
  — I Amerika lärde jag känna en professor, som jag blev mycket god vän med. Han stöttade och hjälpte mig på alla sätt. Efter det att jag återvänt hem fortsatte vi att brevväxla. Han var mycket förtjust i Turkiet och turkarna. För inte så länge sen fick jag ett brev från honom där han skrev att en av hans vänner, som var en framstående kännare av orientaliska mattor, var på väg till Turkiet för att samla material till en bok. Han undrade om jag hade någon möjlighet att hjälpa honom.
   Jag skrev tillbaka att jag med stor glädje skulle göra allt som stod i min makt för hans vän, mattexperten, bara denne kunde komma under sommaren då jag inte hade föreläsningar på universitetet. Jo, han skulle först till Indien och Iran och efter att ha studerat mattor och samlat material där, skulle det passa honom utmärkt att komma till Turkiet den tid jag föreslagit.
   Mattkännaren dök upp någon gång i juli. Av vår gemensamme amerikanske vän, professorn, hade han fått mitt telefonnummer och min adress. Han ringde upp mig från sitt hotell och jag for dit för att hämta honom. Han var en mycket vital och intelligent man, av tyskt ursprung.
   Vem vet om han inte hade judiskt påbrå, kanske var han en tysk jude, som blivit amerikan?
   Han hade fyra stora koffertar med sig fulla med orientaliska mattor, kelimer och sadelväskor. Det var alla antika och han var mycket nöjd med de exemplar han lyckats komma över. Han ansåg att de var konstskatter, så värdefulla att det var omöjligt att uppskatta dem i pengar. Särskilt stolt var han över ett fragment av en matta, som inte var större än tre tumgrepp på bredden och fyra på längden; han påstod att det var värt minst 50 000 dollar. Han skröt med att han köpt mattstumpen av en fransk bonde för en dollar. Bonden, som var mycket fattig, hade blivit överlycklig när han såg alla dinarer han fick för dollarn, han hade fallit ner på knä och tackat Allah av ren lycka.
   Jag frågade honom hur det kom sig att en gammal mattstump kunde vara så mycket värd. Det berodde på knuttätheten, svarade han. Denna matta hade hela 80 knutar per kvadratcentimeter. Han menade att den var ett helt enastående mästerverk. Passionerat berättade han allt han visste om mattan. Han påstod att det bara fanns en enda matta i hela världen som hade hundra knutar per kvadratcentimeter. Enda undantaget hängde på väggen i ett museum, tyvärr hade han glömt var.
   Han visade mig ett annat fynd han kommit över, en bit av en gethårs-matta.
  — Den här har jag köpt för 50 cent, sa han nöjt med ett något illmarigt leende. Den är värd åtminstone 5 000 dollar.
  — Hur kan du köpa dessa värdefulla mattor så billigt? frågade jag.
  — Det är mitt yrke sen fyrtio år tillbaka, sa han. Vi har våra metoder.
   När han beskrev hur det kunde gå till, var det inte utan att jag häpnade. Han var en av världens främsta mattkännare och hade publicerat två utställningskataloger och tre egna böcker om orientaliska mattor. Dessutom var han innehavare av en av de främsta mattsamlingarna i världen.
   Vi gav oss ut på den anatoliska landsbygden. Vi reste från en provins till en annan, från distrikt till distrikt. Överallt tog han färgfoton i moskéerna på de mattor som han ansåg vara värdefulla, samtidigt som han gjorde ivriga anteckningar. Han köpte sadelväskor, mattor, filtar och kelimer från folk i trakten. Men dessa mattor, menade han, gick inte på långt när upp mot dem som han lyckats komma över i Indien, Afghanistan, kinesiska Turkmenistan och Iran.
  — Det finns mycket värdefulla mattor i Turkiet också, men vi kommer aldrig i närheten av dem, förklarade han.
   Vi kom fram till ett område där man gjorde arkeologiska utgrävningar. Ett amerikanskt och ett tyskt arbetslag hade slagit läger och grävde på en yta av ungefär tio kilometer. De vände upp och ner på hela området, som nu låg i mindre kullar och jordhögar överallt. Kullarna siktades sönder, jorden burrades upp till porös mohair.
   Området där utgrävningarna ägde rum var stort som en mindre stad. Överallt hade tält slagits upp. Ett flertal civilisationer låg begravda här under jorden, den ena ovanpå den andra; den äldsta var ända från 1000-talet f. Kr. Hittills hade de grävt upp inte bara en utan flera städer med palats och tempelgravar, byggda ovanpå varandra.
   Eftersom området var mycket intressant historiskt och arkeologiskt, drog det till sig många turister. Minst tio bilar per kilometer brukade man möta på vägen med turister.
   Men även byborna drogs till platsen för utgrävningarna. De hade börjat sälja skärvor av förhistoriska lerkärl och krukor de hittat och grävt upp till turisterna. Och turisterna var som flugor efter dem. Till och med bybarnen deltog numera i geschäftet, de stod på rad utefter vägarna för att sälja ringar, små stenar med sigill och skärvor av antika vaser. Magra, barfota flickor och pojkar sprang efter turisterna och skrek "van dollar", "too dollar".
   Man borde kanske köpa en souvenir när man ändå kommit ända hit, tänkte jag. En ljushårig flicka, som såg ut att vara ungefär tio år, höll upp ett handtag från en kanna; pojken bredvid henne hade en liten blå sten i handen som till formen påminde om hjässan på en man. Jag förmodade att stenen suttit på en ring.
  — Hur mycket ska ni ha för det där, barn? frågade jag.
   Flickan begärde fyrtio lira för handtaget, pojken ville ha femton lira för stenen.
  — Det var dyrt, sa jag, i ett försök att pruta.
   Både flickan och pojken lät mycket lillgamla när de började redogöra för hur lågt priset var. Deras far hade fått gräva i flera dagar, först på fem meters djup hade han gjort fynden, förklarade de.
   Jag bestämde mig för att slå till. Men min amerikanske vän, mattexperten, förklarade för mig att föremålen inte hade något som helst historiskt eller arkeologiskt värde. Han sa att han överallt under sina resor österut hade upplevt samma sak. Till de utgrävningsplatser som var attraktiva för turister drogs även bybor. Byarna tömdes på både kvinnor, män och barn som i stället börjat jaga turister för att pracka på dem sina så kallade antikviteter.
   De sluga byborna hade börjat imitera de historiska föremålen så skickligt att de till och med kunnat lura några framstående arkeologer att betala stora summor pengar för kopiorna. En amerikansk turist lyckades de dilla i att kadavret av en fårhund, som de rakat av pälsen, var en mumie av en sultan. När han berättade om deras sinnrika metoder kunde han inte låta bli att skratta illmarigt. Men de imitationer byborna gjorde var egentligen konsthantverk av hög kvalitet och inte något krams att slänga iväg till turister. Ofta var de mycket skickligt utförda. Ta bara den där hjässan av en man du såg i pojkens hand, det låg mycket arbete bakom den.
   Vi for fram med den jeep vi hyrt; det var mycket hett. Vid vägkanten såg vi några popplar och en brunn, vi stannade där för att inta vår lunch i skuggan. Under en av popplarna låg en gammal gubbe och slumrade. Lite längre bort betade hans åsna.
   Vi hälsade på honom och växlade några ord. Jag översatte vad han sa till engelska så amerikanen skulle förstå.
  — Vad odlar man mest här i byn?
  — Ingenting alls, sa han. Tidigare var det mest säd som såddes och skördades här. Men sen dom där utgrävningarna började för tjugo år sen, har alla slutat arbeta. Åkrarna ligger i träda.
  — Det är likadant på andra ställen där man gräver, sa amerikanen. Men vad lever ni på? frågade jag den gamle mannen.
  — Sen det blev modernt att gräva upp skärvor av lerkärl och krukor och bitar av marmorblock har folk i byn lämnat jordbruket. De säljer i stället vad de råkat roffa åt sig från utgrävningsplatsen till utlänningar som rantar omkring här.
  — Som överallt annars, sa amerikanen.
  — Folk här har blivit helt skamlösa, de säljer ut värdefulla skatter för en spottstyver till turisterna. Ni skulle bara veta vilka kolonner och gravstenar dom hittat här under markytan. Om vi sålde det för vad det är värt, skulle pengarna räcka för att bygga upp ett helt nytt Turkiet, tio gånger om. Se bara på de där så kallade utlänningarna. De är alla tjuvar som stulit vad som grävts upp här; de har smugglat ut det till sina hemländer där de byggt upp stora städer. Några av dem gräver själva, andra lurar byborna att gräva åt dem utan att få ett kurus* (kurus=öre) i förtjänst.
  — Som på alla andra ställen, sa amerikanen.
  — Nu finns det inget kvar att gräva upp längre, fortsatte gubben, det är bara skräpet kvar. Skulle det finnas något är det bara att glömma det. För staten har satt ut vakter, det går inte att komma åt något längre. De som stjäl åt utlänningarna stjäl numera från staten. Jag hoppas staten säljer till ett vettigt pris.
  — Det är som på alla andra ställen, sa amerikanen.
  — Vad lever de på i så fall? frågade jag.
  — Inte vet jag! Det finns sex byar här i trakten. Gå in i husen och titta om du vill — det är helt tomt därinne. Där finns vare sig mattor, glas, vattenkannor eller krukor kvar. Husen är länsade.
  — Varför det?
  — Ja, vad tror du. De har sålt ut allt de äger och har till turisterna. De har till och med sålt sitt silver. Allt som de en gång ägde, har de förvandlat till såna där antikviteter och sålt ut. Folk här i området har förlorat både vett och sans, herrn. Häromdan kom jag på en av småpojkarna när han försökte stjäla de blå magiska stenarna som min åsna hade hängande runt halsen. Han hade tänkt göra som alla andra, gräva ner stenarna i jorden för att sen gräva upp dem igen och sälja dem som antikviteter. Alla unga flickor som sitter hemma och väntar på att bli bortgifta har blivit antikhandlare. De är duktiga på att skära och forma hästskor till medaljer och antika mynt.
  — Det är precis som jag sa, överallt är det likadant, sa amerikanen.
  — Vad lever du själv på? frågade jag gamlingen. Vad jobbar du med?
  — Jag köper och säljer åsnor, svarade han.
   Samtidigt som vi pratade gick han fram till brunnen och hinkade upp vatten, som han hällde upp i ett tråg till sin åsna. Medan åsnan drack for amerikanen plötsligt upp och gick fram till henne. Den gamle och jag fortsatte att tala med varandra.
  — Kan man leva på att sälja åsnor?
  — Jag har levt på det i fem år, tack och lov!
  — Vad tjänar du?
  — Det kan vara både det ena och andra. Det beror på åsnan.
  — Hur lång tid tar det innan du får en åsna såld?
  — Det vet man aldrig. En del säljer jag efter tre månader, men har jag inte blivit av med dem efter fem månader brukar jag få behålla dem. Men ibland säljer jag fem åsnor om dan.
   Amerikanen kom fram till mig. Han var märkbart exalterad.
  — Du, sa han, har du sett mattstumpen som åsnan har på ryggen? Han sa det på engelska så bybon inte skulle förstå. Över åsneryggen hängde ett lerigt, gammalt täcke med tofsar.
  — Menar du den där gamla skitiga trasan? frågade jag.
  — Det tror du ja! Det är ett mästerverk. Jag har noga granskat det när ni suttit här och pratat. Färgerna, motivet och väven är helt enastående. Den har minst hundra knutar per kvadratcentimeter. Den är helt makalös; helt unik i sitt slag.
  — Tänker du försöka köpa den? frågade jag.
  — Ja, svarade amerikanen. Men låt honom inte ana att jag är intresserad av mattan. Jag kan dessa människor. Om man så försöker köpa gamla utnötta sandaler av dem, får de genast för sig att de är antika och begär en stor summa pengar. De kan inte rå för det men vad du än erbjuder, höjer de priset av ren snålhet. Därför måste vi lura honom.
  — Vad är det för hednaspråk ni pratar, sa gamlingen. Är det utländska?
  — Han säger bara att det är vackert här i trakten, sa jag.
  — Vad finns det som är vackert här, bara några kala, uttorkade kullar, det är allt.
  — Som jag berättade för dig har jag mina metoder när jag gör affärer. Nu ska du få se hur jag bär mig åt, sa amerikanen till mig.
  — Hur då?
  — Vi låtsas inte om att det är mattan som intresserar oss, vi ber att få köpa åsnan i stället. Eftersom han inte har en aning om värdet på åsnetäcket kommer han att låta det ingå i priset. Så fort vi lagt beslag på mattan kan vi för syns skull gå iväg med åsnan, men när vi kommit en bit på vägen släpper vi henne. Nu kan du säga till honom att vi vill göra affärer.
  — Du sa att du sålde åsnor? sa jag till gubben.
  — Javisst.
  — Hur mycket ska du ha för henne där till exempel?
  — Det beror på vem som ska ha henne.
  — Ja, om vi här, till exempel, är intresserade?
   Han skrattade.
  — Driver ni med mig. Vad ska ni herrar med en åsna till?
  — Vad angår det dig? Vi är intresserade. Hur mycket ska du ha för åsnan?
  — Jag sa ju att det berodde på vem som tänker köpa henne. Är det du eller han hedningen därborta?
  — Det är han som ska ha den.
  — Var kommer han ifrån?
  — Från Amerika.
  — Hmmm. Ingen utlänning, alltså... då är han en av oss. Men du vet väl att det här är en gammal hagga, säg till din vän att hon inte duger nånting till.
   Jag översatte vad han sagt till amerikanen.
  — Den turkiske bonden är en mycket godtrogen och ärlig människa, kommenterade amerikanen. Hade det varit nån annanstans hade de slagit till direkt. Bara för att han är så godhjärtad tänker jag ge honom rejält betalt.
   Jag berättade för gubben att amerikanen var beredd att göra upp om priset.
  — Bra, herrn, men den här åsnan kommer att ha fallit stendöd ner långt innan hon har nått Amerika. Dessutom är hon skabbig och har öppna sår överallt.
  — Vad har du med det att göra? Vår vän här vill ju ha henne.
  — Det här är ingen liten flicka som är pigg på äventyr, hon är inte till nån nytta. Vad ska ni med en uttorkad gammal åsna till?
  — Intressera dig inte för det du, tänk på pengarna i stället. Hur mycket ska du ha?
  — Först måste du fråga honom där en sak som jag funderar över. Finns det inga åsnor i hans eget land?
   Amerikanen tänkte ett ögonblick och svarade sen.
  — Jo, det finns det, svarade han. Men inte någon som liknar din. Jag översatte vad han sagt till bybon.
  — Hmm. Jaså de amerikanska åsnorna duger inte, han vill ha en turkiska. Ja, då så. Det är inte jag som begår synden. Jag har räknat upp alla hennes tusen fel och brister. Tro inte att jag tänker såra nån utrikare för en billig åsnas skull. Vill han så gärna ha den är det väl inget annat jag kan göra än att sälja den.
  — Hur mycket ska du ha?
  — Du får den för tiotusen. Bara för att det är du.
  — Vaaa! Är du galen, har du helt förlorat vettet? För den bästa arabiska fullblodshäst betalar man högst tretusen.
  — Vad ska han i så fall med en åsna till? Säg till honom att han köper en kapplöpningshäst i stället!
   Jag berättade för amerikanen vad han begärt för åsnan. Han blev inte alls förvånad.
  — Var det inte det jag sa, så fort man ska köpa något av dem är det samma visa. Aha, min åsna är eftertraktad, tänker de, och sen begär de i stort sett vad som helst. Du kan ju själv föreställa dig vilket överpris han hade begärt, om vi bett att få köpa mattan. Då skulle han säkert dragit till med hundratusen. Jag skulle kunna gå med på tiotusen för åsnan. Men problemet är att om jag så mycket som knystar om detta, höjer han direkt till femtiotusen. Därför gäller det att hålla masken och vara stenhård nu när vi börjar pruta. Jag vände mig åter till gubben och sa:
  — Säg som det är nu, vad har du själv betalt för åsnan?
  — Jag är inte den som ljuger. Jag har nyss tvagat mig inför bönen och är ren i min själ, svarade han. Tro inte att jag tänker ljuga. Jag köpte åsnan för skinnets skull, jag betalade fem lira. Hon dör vilken dag som helst, tänkte jag, och då blir skinnet mitt. För det är det enda hon duger till... lädersandaler!
  — Det var det fräckaste! Hur understår du dig att sälja en åsna för tiotusen lira, som du själv köpt för fem?
  — Broder, det är inte jag som säljer, det är han där som köper. Jag har berättat att hon inte längre är ung, det gör inget svarade han. Hon har skabb, sa jag, det spelade ingen roll. Hon är ofruktbar förklarade jag, vad gör det. Så fort hon tar ett steg faller hon död ner, det förändrar inget, svarade han. Just det, jag höll på att glömma att tala om att hon haltar på ena bakbenet också.
  — Hmmm...
  — Där ser ni, sa gubben. Det betyder att min åsna måste ha ett värde som övergår mitt förstånd. Varför skulle annars denne hedning vilja köpa en gammal, skabbig åsna som dessutom är lam? Eller hur? Tiotusen var det! Inte ett kurus mindre. Annars blir det ingen affär.
   Jag förklarade för amerikanen hur saken låg till. Skulle vi ge honom den summa han begärde?
   I två timmar försökte vi pruta. Ett par gånger låtsades vi strunta i affären och tackade för oss och gick. Det bekom inte gubben det minsta. Vi fick svälja vår stolthet och vända tillbaka.
  — Jag visste nog att ni skulle ångra er, sa han.
  — Hur kunde du veta det? frågade jag.
  — Den som plötsligt får ett infall att köpa en åsna som den här låter inte tillfället gå sig ur händerna.
   Jag bad chauffören att ta jeepen och vänta på oss lite längre bort på vägen. Om vi bara fick med oss åsnan dit, kunde vi sen släppa den och själva fara vidare med vår matta.
   Efter ett hårt köpslående blev vi till slut överens om tvåtusenfemhundra lira. Gubben höll ut handen och vi fick själva kontrollräkna pengarna åt honom. Sen tog han täcket från åsnans rygg och räckte över tyglarna till mig.
  — Lycka till då! sa han. Sen tillade han plötsligt:
  — Ni lyckades visst få henne till underpris... min skabbiga gamla åsna. Nåja... Lycka till ändå!
   Amerikanens ögon var stora som tefat. Han stirrade paralyserat på mattan som gubben höll i handen. Vad gjorde vi nu?
  — Låt honom för Guds skull inte förstå våra avsikter, vi tar åsnan och går iväg. Och efter en stund, när han minst anar det dyker vi upp här igen och jag säger: "Din åsna fryser om ryggen, hon behöver nog det där gamla täcket att värma sig med." Men låt honom aldrig ana att det är mattan vi är ute efter.
   Vi tog åsnan i hennes rep och gick i väg. Gick är kanske inte det rätta uttrycket; det var inte det lättaste att få henne att röra sig. Amerikanen sköt på bakifrån medan jag drog i repet. Hon gick knappt att rubba. Den gamla åsnan hade helt enkelt ingen kraft att gå. Fick vi bara mattan som gubben nu stod med i handen, kunde vi lämna henne åt sitt öde och åka därifrån.
   Med förenade krafter knuffade och sköt vi åsnan framför oss. Men vi hade inte lyckats förflytta henne mer än trettio steg framåt, förrän vi hörde gubben komma springande efter oss.
  — Vänta! ropade han. Ni glömde en sak till åsnan.
   Det var för väl! Tänk att han själv kom springande efter oss för att ge oss mattan. Han tog en genväg upp över sluttningen.
  — Ni glömde hennes järnstång. Vad skulle ni gjort om ni kom dit till Amerika och inte hade något att sätta fast henne i. Det tänkte ni inte på, va? Tror ni att en åsna klarar sig utan järnstång? Ni verkar allt ha lite väl bråttom, ni...
   Han räckte över en järnstång med en ring på kättingen.
  — Det är lika bra att vi ber om mattan nu på en gång, sa amerikanen till mig. Men håll masken bara. Du kan säga något i stil med: "Ta och ge mig det där gamla åsnetäcket också."
  — Hon verkar svag och ha lätt för att bli krasslig, din åsna. Det vore synd om hon skulle bli förkyld. Du hade något gammalt lortigt täcke till henne förut. Kan du inte hämta det till oss, så hon blir lite varmare?
  — Nää du, svarade han, täcket får du inte. Du har köpt åsnan av mig - inget annat.
  — Det har du kanske rätt i, men hon behöver ha något över ryggen. Det är ju bara ett gammalt lortigt täcke. Och inte är det värt några pengar heller.
  — Kanske det. Men ni får det ändå inte.
  — Varför inte det då?
  — Åh nej, herrn. Det är ett minne från min far, hur skulle jag kunna ge bort det? Det har gått i arv i flera generationer. Nej, åsnetäcket ger jag inte till nån!
   Jag översatte vad han sagt till amerikanen. Han bad mig fråga vad gubben trodde han hade för nytta av det.
  — Vad har du för glädje av det där skitiga åsnetäcket? Det är ju inte ens helt!
   Plötsligt blev gubben allvarlig.
  — Vad menar du? Jag köper ju snart en ny åsna som ska ha det på ryggen. Har jag tur hittar jag nån som vill göra affär med mig precis som ni. Om Gud vill, säljer jag den åsnan också. För det här åsnetäcket för tur med sig. Har ni redan glömt att ni fick järnstången på köpet. Jag har inte sagt ett ord om pengar.
  — Visst, vi betalar så gärna lite för järnstången, men det är synd om åsnan som fryser.
  — Värst vad du tjatar! Hur skulle jag kunna sälja mina andra åsnor sen, tror du? I fem år har jag lyckats få mina gamla skabbiga åsnor sålda tack vare det här täcket. Adjö med er. Lycka till med åsnan!
   Jag trodde amerikanen skulle få en hjärtattack. Jag tog honom under armen.
   När bondgubben kommit en bit på vägen, vände han sig om och ropade:
  — Trötta inte ut er i onödan. Om ni ändå tänkt att lämna åsnan, är det onödigt att ni släpar iväg långt bort med henne.
   Vi lät åsnan vara. Själva promenerade vi bort till jeepen.
  — Jag har aldrig råkat ut för något liknande någonstans, sa den amerikanske mattexperten. Nog för att de flesta ställen och människor är sig lika, men han var nog i listigaste laget.
   Vi satte oss i jeepen. Amerikanen hade fortfarande järnstången i handen. Han verkade inte ha någon avsikt att slänga den ifrån sig.
  — Vad ska du med järnstången till? frågade jag.
  — Jag spar den som souvenir, jag tänker bevara den tillsammans med min mattsamling. Den är värd en hel del, tvåtusenfemhundra för den här stången måste ju vara rena fyndpriset.
  — Ja, svarade jag. Vi blev verkligen tillintetgjorda. Tvi vale...

Ur Finns det inga åsnor i ert land? Leander Malmsten 1997. Översättning: Ulla Lundström.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki