FANDOM



Av Fritiof Nilsson Piraten

   Det var den sommaren det var så torrt. På fyra månader föll inte en regndroppe.
   Kreaturen råmade efter vatten, medan männen drack ohyggliga kvantiteter bier. Det förbrända asplövet knäcktes och föll av sin egen inneboende darrning. Den pinade marken rämnade. I söder stod röken från de brinnande Bjersjömossarna som ett hotande mörkt Guds finger mot den svedda himmeln.
   Hettan gjorde banan osäker: oförmodat kröktes rälsen, än här, än där. Banarbetarna slet ont. Utan rast drog de längs linjen, det ena laget efter det andra. Hamrarna klingade mot rälsspiken, stopphackorna svängdes, skovlarna rasslade i gruset. Svetten lackade. Men i varje lags tross ingick en dressin, lastad med bier.
   Ån var nästan död. Där det förut varit en fors var ett stenrös och kring de vita stenarna satt kransar av svartnade alger, som liknade sorgflor. Mellan stenrösen stod vattnet stilla i mörka gölar och där levdes ett egendomligt liv: stora gäddor stod fredligt och flämtade med gälarna mitt i stim av abborrar och mört. Faran dövade rovinstinkten liksom när varg och hjort flyr sida vid sida undan präriebranden.
   Vattenspegeln vid Brinka kvarn fick den sommaren sin nedersta skåra, nedanför sextioåtta års. Och sextioåtta kallades ändå det stora torkåret.
   Det var den sommaren Jöns Pumpare blev vår vän — min och Bombi Bitts. Fast inledningen till vänskapsförhållandet såg inte så lovande ut.
   Jöns var chef och ende man på Pumpen, järnvägens vatten- och kolstation, som bestod av ett vattentorn med vindturbin på taket samt en kolgård. Stationskarlarna var avundsjuka på Jöns för hans lediga syssla. Som bekant blåser det alltid i Skåne. Vindturbinen skötte sig själv och höll den stora vattencisternen i tornet fylld. Och att bära upp den dagliga ransonen kolkorgar på bryggan längs spåret tog bara några timmar. Jöns log belåtet, när stationskarlarna kallade honom lathund. Han drack kaffegök i tornkammaren eller stod bredbent på bryggan och spottade till måls på de blanka skenorna. En gång om dagen företog han med viktig, sakkunnig min en expedition upp på torntaket till turbinen. Han hade då en oljekanna i handen och en bunt trassel instucken under livremmen.

Bombi 1.jpg


   Det blåser alltid och har alltid blåst i Skåne — utom den där sommaren. Då rådde det fullkomlig vindstilla. Så fullkomlig, att Jöns Pumpares vindturbin inte gjorde mer än ett dussin varv mellan midsommar och september. Baningenjören, som på sin tid byggt vattentornet, hade likväl förutsett möjligheten av tillfällig stiltje och inmonterat en handpump i vattentornets bottenvåning. Under årens lopp hade handpumpen rostat, men den sommaren blev den fri från rost. Den var en enkel konstruktion: pumpkolven fördes upp och ned av en vevstake, som drevs av ett stort svänghjul, som vevades runt, runt, runt av Jöns Pumpare. Han arbetade med överkroppen naken i den heta, oljiga luften i tornkammaren. Hans hud såg ut som en karta, ritad med vitt på svart, svettfåror i koldamm. Han slet vid sin vev, tyst, ihärdig, men utan hopp om något slut, likt galärslaven vid åran. Hans blick var häftad vid lodet på väggen, lodet, som hängde i ett snöre, förbundet med ett flöte i cisternen, och som långsamt som en timvisare sänkte sig längs en klumpig träskala, indelad i tum. Sex gånger på dygnet fick Jöns mödosamt arbeta ned det fördömda lodet till sista strecket på skalan. Och sex gånger på dygnet tvangs han att med egen hand trycka ned spaken till avloppskranen, som tömde cisternen och på några korta minuter kom lodet att stiga till taket. Ty sex gånger om dagen stannade ett törstigt lokomotiv utanför vattentornet. Då skulle Jöns stå på sin post på den smala bryggan, skrika stopp, när tendern var mittför avloppsrännan, draga ut rännan över tanken och trycka ned spaken. Han betraktade den grova vattenstrålen, där den uppslukades av tenderns inre, med ögon giriga som en drinkares, när han ser fatet med svickan urslagen och en kostlig dryck sprutande ut i sanden. Så blev tanken full och cisternen tom och lokomotivet gick utan att säga tack. Jöns kunde återvända till tornkammaren och veva sitt hjul med blicken höjd emot himmeln, ty så högt hängde lodet då.
   På hela sommaren lämnade Jöns inte pumpen. I tornkammaren hade han gjort en brits av två sockerlådor med några tomsäckar över. Där sov han. Tre gånger om dagen bar hans lilla dotter mat till honom. Hustrun var förbjuden att komma, ty hon var pratsam och Jöns ville inte tala i onödan. Det hade varit slöseri med kraft. I allmänhet blev han ej heller tilltalad. Åtminstone inte sedan den gången en av stationskarlarna tittat in i tornkammaren och sagt med gäckande beröm:
   "Du är trägen. Du blir nog befordrad till trafikchef."
   Jöns teg. Stationskarlen åkte baklänges ut med en skruvnyckel i huvudet. Nyckeln hade Jöns slungat utan att låta svänghjulet stå stilla ens för en sekund.

Bombi 2.jpg


   En dag i början av juli var Bombi Bitt och jag på väg till ån. När vi kom till Pumpen sade Bombi Bitt:
   "Du. Ska vi bada? Här under rännan. Börja du så ska jag dra på."
   Förslaget var så lockande att jag i ett huj fick av mig skjorta och byxor och stod naken mellan skenorna. Bombi Bitt hade äntrat bryggan. Rännan gled ut. Han drog i spaken. En störtsjö föll över mig. Jag höll på att kastas till marken och drunkna på samma gång. Mina trumhinnor bågnade. Plötsligt upphörde floden. När jag återfått synförmågan, upptäckte jag Jöns Pumpare på bryggan. Med ena handen höll han Bombi Bitt i nacken; den andra var höjd till slag som en klubba. Ur hans ögon lyste det mord. Hans pannlugg var borstig som på en retad hund. I min förskräckelse skrek jag:
   "Jag har frågat far!"
   Det har efteråt förvånat mig, att respekten för en överordnad kunde tygla Jöns Pumpares vrede. Bombi Bitt och jag hade ju faktiskt ödslat bort massor av vatten. Vi insåg för sent att det vattnet var Jöns' egen svett.
   Jöns slog varken ihjäl Bombi Bitt eller mig. Han såg blott med mörk blick på mig och sade:
   "De va lögn i halsen på Eli. Kom ni med mig bägge två. Så får jag tala me spektoren sen."
   Rädda och tysta följde vi Jöns in i tornkammaren. Mina livplagg lämnade jag kvar på banan. Jöns såg på lodet och talade:
   "Två tum har ni tappat och två tum ska ni pumpa. Sätt i gång."
   Jöns kastade sig på britsen och Bombi Bitt och jag började veva. Då och då kikade vi på Jöns, som låg med slutna ögon. En gång hörde vi honom mumla:
   "Och inte fan blir de snöhinder på banan i juli. Fast de skulle inte va så märkvärdigt en sån sommar."
   När vi pumpat fyra tum, kände jag att ryggen höll på att gå av. Det var tur att Jöns vaknade just då, ty jag skulle pumpat hur länge som helst med avbruten rygg. Jöns övertog hjulet.
   "De e bra", sade han. "Kommer ni igen i morron, så gör de ingen skada."
   Innan vi gick lättade jag mitt hjärta.
   "Jag frågade inte far, Jöns."
   "De visste ja, Eli. Men ja e inte den som springer med sladder." På hemvägen sade Bombi Bitt:
   "Jöns e en bussi djävel, du Eli. Han kunde lätt ha sänkt oss i brunnen under tornet. Ja vet en, som han har sänkt där, för de e bara han som har nyckel till brunnskaret o de står i reglementet att de e ingen annan än han som får gå dit."
   Vi levde ett farligt liv.
   Naturligtvis pumpade vi sedan varje dag, minst fyra tum om dagen fast i ett par omgångar. Vi solade oss i Jöns Pumpares välbehag. Efter en fjorton dagar fick vi den första belöningen i form av var sin gäddsnara av cittertråd. Vi var stolta som kungar. Det var allmänt känt, att Jöns förfärdigade de bästa gäddsnarorna i hela Färs härad. Däremot hade ingen hört, att han någonsin skänkt bort eller sålt någon.
   En augustidag sade Jöns:
   "Om ni sköter er bra, ska vi fiska i Swansons å på lörda." "Inte ja", sade Bombi Bitt. "Han skjuter."
   Jön's förslag att fiska i Swansons å var för oss någonting vidunderligt, ty Swansons gård var ett stängt paradis. Swanson var en svenskamerikan, som återvänt till hemlandet och köpt sig en egendom i Tosterup, vilken på en sträcka av väl en kilometer genomflöts av ån. I U.S.A. hade Swanson lärt att försvara sig och sitt. Han vakade som en gårdvar över sin fruktträdgård, sina hasselnötter och sitt fiske. Hans metod var effektiv: som Bombi Bitt sade, han sköt. Första skottet var grovt salt, det andra hagel. En inkräktare gick aldrig säker. Bombi Bitt försäkrade att det ännu efter ett helt år värkte ut saltkorn från hans vänstra lår.
   Inte underligt därför att fisken gick till i Swansons fredade fiskevatten. Det berättades underbara saker om Swansons å. Man talade om Storgäddan i norra gölen, som var blind på bägge ögonen och hade en röd mört som pilotfisk. Det fanns en jätteål med stora horn på huvudet. Under en enda stor sten hade Jöns Pumpare för många år sedan tagit tio tjog kräfter.
   "De e inte farlet", lugnade Jöns, "för Swanson ska te Brandstoden i Malmö på lörda o kommer inte hem förrän sövda kväll. De har ja tatt reda på. Så här ska fiskas. De blir ni två o ja o Vricklund. o Elisa kommer me o kokar kaffe."
   De tre dagarna till lördagen gick vi som i ett rus, Bombi Bitt och jag. Jöns vilade på sin brits, ty vi pumpade dagen lång. Tiden gick fortare på det sättet. Vårt tal var:

   "Du. De e bara tre dar igen!"
   "Du. De e bara två dar igen!"
   "Du. De e bara en da' igen!"

   Tänk att få fiska med så berömda personer som Jöns Pumpare och Vricklund! Den senare var en målare, som hette Lund men kallades Vricklund därför att han ibland var litet konstig eller vrickad. Det där konstiga kom på honom två gånger om året, vår och höst, i lövsprickningen och i lövfällningen. Då rörde Vricklund ingen pensel. Han tågade som en osalig längs vägarna och slog i trädstammar och telefonstolpar med en stor ekpåk. Alltunder det han sjöng underliga sånger. När Vricklund "gick" höll alla sig ur hans väg. Ty hans kroppskrafter var otroliga och hans ögon lyste med farlig glans.
   Elisa var Vricklunds kvinna. Hon var honom trogen för hans stora styrka och hans vansinnes skull.
   Det är lördag en gång i veckan, men en sådan lördag kommer bara en gång i ens liv.
   Vricklund gjorde sin entre redan på förmiddagen. Det blev mörkt i tornkammaren, när hans stofthydda fyllde dörröppningen. Han hälsade: tjo gossar! och ställde från sig på golvet en säck bier, som han bar på ryggen. Därefter drog han sin breda slidkniv, placerade den med ett elegant kast tvärsöver tornkammaren i en väggbjälke, tog av sig rocken och hängde den på kniven. Han var en man. Stor som ett hus var han. Skjortan var uppfläkt fram och visade den breda, håriga bringan. Armarna var släggor, halsen var en tjurhals. Ansiktet var friskt rödlätt, ögonen bruna. Stora mustascher, svarta som på en spaderknekt, dolde skickligt den övre mullbänken.
   Vricklund övertog hjulet, som han vevade med en hand, stundom med lillfingret enbart. Bombi Bitt och jag passade vördnadsfullt upp honom med bier. Pumparen satt på britsen och gjorde ljuster av gafflar, som han filade hullingar på. Längre fram på dagen skickades Bombi Bitt och jag till ån för att skrubba rena sex kolkorgar, som fisken skulle bäras hem i. Dagen fylldes av många bestyr.
   Mot kvällen anlände Elisa, bärande en stor matsäckskorg. Tyst och försagd kom hon och satte sig på huk innanför dörren i kammaren. Där satt hon sedan med nedslagna ögon, vågade inte se på manfolk för Vricklund. Hon hade vackert, rödblont hår och mjäll, vit hy med fräknar klara och genomskinliga som sagogryn i mjölk. Hennes lemmar var späda och fina, midjan var slank. De nakna, dammhöljda fötterna kände ingen pedicure, men genom landsvägsdammet lyste ådrorna blå.

Bombi 3.jpg


   Klockan halv tio gick sista tåget och omedelbart efter startade fiskeexpeditionen, sedan Vricklund åtagit sig att pumpa cisternen full före första morgontåget. I gåsmarsch tågade vi på den smala stigen ovanför åslänten, ett tåg av lyktgubbar, ty var och en bar en av järnvägens signallyktor i handen. Kvällen var mörk och månen dröjde. Främst gick Vricklund med ett knippe spadar på axeln. Spadarna hade han själv ordinerat och ingen hade dristat sig fråga varför eller till vad. Därnäst följde Pumparen med tomkorgarna som ett torn på ryggen. Sedan kom Elisa med matsäcken och Bombi Bitt och jag släpande biersäcken mellan oss. Vricklund sjöng med djup bas:
   "En fiskares tur är oändlig som djupet i havet, där fiskarna simma i stim. Tro de'? Ja, jag menar den bibliske fiskaren, som fångar själar som vi fångar sill.
   Ja då så förstår jag, för fiskarn på havet får ofta en stenbit i stället för bröd. Men kan det ej hända en människofiskare att himlens vindar de riva hans nät?
   Nej, dumt frågar du, för en människofiskare nyttjar ej nät eller krok, men sin trut. Dock kan det väl gå som för prästen i Hannas som koxa' i mässan så nacken gick av."
   Vi hade väl gått en halvtimma, när Jöns stannade och sade: "Nu får vi gå ner o börja här o så gå uppigenom Swansons o plock kräfs o sticka lake."
   Vricklund svarade ur mörkret ovanför lyktan:
   "Nä, vi ska börja ve Hallarna."
   Hallarna kallades ett ställe, där ån trängdes ihop mellan branta skifferstränder. Där bildade den ett fall — just i gränsen till Swansons domän — och nedanför fallet ringlade den genom Swansons ängar.
   "Vi ska väl för faen inte gå me ström."
   "Nu går vi te Hallarna", bestämde Vricklund. "Förstår du inte, Pumpare? Tror du jag tog spadar me för o smälla mygg? Här har Swanson gått i tie år o skjutet efter fattiga djävlar o samlat så mycke fisk, som han allri kan äta opp. Nu tar vi o dämmer ve Hallarna o sen tömmer vi Swansons å. Vi tömmer den, ser du, så den blir torr som en landsväg, o så tar vi rubb och stubb. Den, som inte vill gå me, han kan låta bli."
   En så gigantisk plan förbluffade till och med Jöns; han yttrade endast:
   "Koss i Jessu namn."
   Karavanen fortsatte sin väg. Bombi Bitt viskade i mitt öra: "Bara inte faen tar oss sen. Men de gör ingenting."
   Vid Hallarna organiserade Vricklund dämningsarbetet. Jöns och han själv lade en stenkista tvärsöver ån. Deras lyktor, placerade på stranden som strålkastare, belyste vattnet, som i skiffercanyons mynning, trots torkan, ännu bildade en fors. Vi såg dem komma tumlande ur mörkret in i ljuskretsen med stora stenar i famnen. Vattnet sprutade, det plaskade och dånade, då stenarna föll i strömmen. Vricklund bar stenar, stora som ordinära kommoder.
   I Swansons äng arbetade Bombi Bitt och jag med spadarna. Efter Vricklunds anvisningar skar vi ut torvkokor på en aln i fyrkant, dem Elisa bar till fördämningen och staplade på hög. Hon lyfte de stora kokorna och tryckte dem i sin famn; den torra jorden lossnade ur rotfiltret och föll utan- och innanför hennes grova bomullsklänning.
   När stenkistan var färdig och tätad med torv, när forsen upphört att sorla, sken månen. Undan för undan sinade vattnet nedanför fördämningen. Vi fiskade.
   Vi tog ett stycke av ån i taget. På var sin sida gick Pumparen och Vricklund, plockande kräftor ur åbrinkarna. Ibland var de försvunna i skuggan av alar och hasselbuskar, ibland dök de fram i månljuset. Ända till axeln rände de in sina nakna armar i brinkarnas kräfthål och drog fram händer fulla med kräftor, som stoppades ned i en säck, buren i ett snöre kring halsen. Så snart en säck var full hördes en vissling och Elisa skyndade att hämta säcken och tömma den i korgarna. Ute i ån klev Bombi Bitt och jag med lykta i ena handen och ljuster i den andra. Än halkade den ene och föll, än den andre. Då gällde det att hålla lyktan över vatten; med huvudet var det inte så noga. Vi blev dyblöta och skrapade armbågar och knän till blods mot stenarna. Vi märkte det ej, ty vi gick helt upp i fisket. Vi stack feta lakar och ålar, som ringlade sig kring ens arm, när ljustret träffade. Ljustren färgades röda av blod. Vi skrek när vi stack till:
   "Fick du där. De sökte dej visst!"
   Våra instinkter måste ha varit barbariska. Med ljusterhandtagen klubbade vi stora gäddor och abborrar, som plaskade på grunt vatten. Mörten var kattfisk och ratades därför.
   Fångsten kastade vi upp på stranden, där Elisa tog emot den med Vricklunds kniv. Ett stick i nacken, ett snitt i buken, inälvorna rann ned i gräset. Elisa var blodig upp till armbågarna. Korgarna fylldes med fisk.
   Plötsligt hördes ett vrål från Vricklund:
   "Biss du din djävel?"
   Det smack till i en stor sten invid mig och något fuktigt, varmt stänkte mig i ansiktet. Jag strök mig över kinden och såg på min hand. Det var blod. Letande med lyktan fann jag en vattenråtta, stor som en spädgris, kletad vid en sten likt en klick murbruk. Vricklund hade slungat den från sig med sådan kraft, att den rämnat.
   "Bier", kommenderade Vricklund, och Elisa hämtade ett fång flaskor. Det blev ett uppehåll i fisket. Vi satt på stenar i ån och Pumparen och Vricklund talade om vattenråttor och slikt under flitigt drickande. Men Elisa var verksam. Ute i ängen, ett stycke från norrgölen, tände hon ett bål av torra grenar och rötter. Vi såg henne syssla kring elden. Hon dukade upp matsäcken i gräset, hon kokade kräftor och kaffe.
   "Nu", sade Vricklund, "ska vi ha mat i kroppen o brännvin osså. Vi har rensat hela ån utom norrgölen och den gömmer vi te sist. Där tar vi djävulen i mej hornålen. De va de ja svor på."
   På ett tecken av Elisa slog vi oss ned kring den flammande elden. Det blev en måltid! Smör och svart bröd, rökt fläsk, nykokt abborre och varma kräftor. Vricklund plockade fram en liter brännvin ur matsäckskorgen, svängde buteljen över sitt huvud och sjöng så det ekade i backarna:

   Flaskan är rund, den rullar så lätt.
   Lägg den ej från dej, ta dej en skvätt.
   Muntra ditt sinne, fukta din hals.
   Svinga buteljen som flicka i vals.
   Brännevin är eld, brännevin är is.
   Helvete, dvala och paradis.

   "De va en djävla bra bit", menade Pumparen. "De super vi på."
   De drack skiftesvis ur buteljen, efter tummått. Bombi Bitt tog en sup som en hel karl, men själv fick jag ingen. Pumparen var klok.
   "Spektoren skulle bli fly förbannad, om han nånsin fick reda på de."
   Elisa var som en sagoprinsessa där hon stod på knä invid elden, belyst av det fladdrande skenet. Jag såg henne mot en bakgrund av mörka hasselbuskar. Det bleka ansiktet hade blivit skärt. Hennes upplösta hår föll i ett lockigt svall över axlar och rygg. I håret och på den fattiga blå klänningen glimmade tusentals fiskfjäll som ädla stenar.
   Pumparen och Vricklund tävlade i kräftätning. Den senare påstod sig kunna rensa kräftorna inne i munnen. Jag tror, att han svalde dem med skalet på, ty han spottade ut så orimligt litet skal.
   Skållhett kaffe avslutade vår frukost. Dagen började gry. Det var på tid att gå till anfall mot norrgölen.
   Vricklund bestämde:
   "Ja går ensam och tar de stora ljustret. Ni blir här och håller käft, för ålar har en djävla hörsel. Får ja ålen, så får ja den."
   Han menade hornålen. Vi reste oss och stod tysta i spänd väntan. Norrgölen låg hemlighetsfull och mörk, full med vatten trots torka och dämning. Det var en vida ansedd göl. Somliga ansåg den ha botten, andra inte.
   Vricklund gick mot gölen med det stora ljustret i hand. Han plumsade i och vadade ut, kännande sig för med fötterna. Snart steg vattnet honom upp under armarna. Plötsligt försvann han under vattenytan som dragen av en osynlig hand. Det bubblade och kokte i vattnet. Pumparen väste:
   "Han måtte väl inte drunkna."
   Elisa talade:
   "Han dör inte."
   Det låg någonting till hälften föraktfullt, till hälften resignerat i hennes trötta tonfall.
   Elisa hade rätt. Vricklund dog inte. Som en flodhäst steg han upp ur det svarta vattnet och tumlade mot stranden. Men han var inte ensam. I famnen hade han ett mörkt, vidunderligt väsen, som piskade vattnet till skum. Det var ålen. När Vricklund nådde stranden kastade han sig i ett jättesprång baklänges upp i ängen med odjuret över sig.
   Aldrig glömmer jag den kamp, som följde. Ängen var arena. Från ån flöt dimman och täckte gräset som med vit filt. I en mörk ram kring ängen stod alar och hasselbuskar. Morgonens bleka ljus kämpade med natten. Glöden i bålet flämtade under askan.
   Med sträckta halsar och ögon på skaft stod Bombi Bitt och jag och Pumparen. Men Elisa stod med slutna ögon, som om denna världen ej varit hennes.
   Och på arenan dansade Vricklund och ålen en grotesk dans. Ålen drog mot ån, Vricklund därifrån. Ibland, när ålen stegrade sig, var det som om Vricklund slagits med en levande telefonstolpe.
   Bombi Bitt högg mig plötsligt i armen:
   "Du, ser du hornen?"
   För ett ögonblick stod ålen käpprak och visade huvudet mot den ljusa österhimmeln. Och huvudet bar horn, stora horn, riktiga horn. Jag frös av spänning.
   Ålen satte krokstjärt för Vricklund och de båda rullade runt. De krälade på marken i en gräslig omfamning. Än skymtade Vricklunds breda, mörka rygg, än ålens grågula buk. Då gick ålen i brygga. Ovanpå den låg Vricklund som en flåsande oxe på en sviktande spång. Den levande spången rörde sig mot ån med ryckvisa rörelser. Tum för tum gick det. Vricklund, som var utmattad, märkte faran och skrek:
   "Min kniv! Min kniv!"
   Elisa lystrade. Blixtsnabbt böjde hon sig ned och drog kniven, som satt instucken i en kräftkorg. Det breda, blanka bladet låg tungt som en bila i hennes smala hand. Hon hukade sig till språng; hennes ögon var vidöppna. För första gången såg jag dem och jag blev hemsk till mods. De ögonen lyste av evig osalighet, av eld, som slocknat och ändå bränner, av ljus, som speglas i bläck.

Bombi 4.jpg


   Med två kattlika språng var Elisa framme och stack kniven i det levande byltet där ute på ängen. Ett tjut av smärta hördes. Elisa raglade baklänges för ett våldsamt slag av Vricklund och blev liggande orörlig på rygg. Vricklund och ålen smälte åter samman i ett famntag. Vi störtade fram. Kampen var slut. Jätteålen låg orörlig i gräset.
   Vricklund reste sig på knä. Hans ansikte hade bleknat och var sölat av blod.
   "Ja bet ihjäl den djävelen", sade han.
   Därefter drog han ut kniven, som ända till fästet satt instött i hans vänstra axel. Härunder gjorde han en grimas av smärta och vände sig mot Elisa:
   "Du gjorde de me vilje, neka inte, Elisa. Du sikta på mej. Men kom ihåg att ja dör inte å köttsår!"
   Elisa låg stilla i gräset. När hon hörde Vricklunds ord, skrattade hon ett bittert, tyst skatt. Hennes mimik var vältalig, men intet ljud kom över hennes läppar.
   Blodet rann utför Vricklunds bara bröst, men Vricklund visade sig läkekunnig.
   "Bombi Bitt", sade han, "spring bort te häggarna där borta o ta så mycket spindelväv du kan, för de stämmer blo. Men skynda ej."
   Bombi Bitt var snart tillbaka och Vricklund pressade en stor kaka spindelväv mot såret. Sedan lade Pumparen förband med en avriven skjortärm.
   Vricklund var kavat igen. Han slog botten ur brännvinsflaskan, satte flaskan för munnen som en trumpet och blåste ett ljudligt halali. Från det väldiga, slemmiga kadavret på marken steg en djup suck. Ålen drog ihop sig och svällde som en mask vid beröring. Därefter rann den pilsnabbt genom gräset mot ån, smalnade och slank ned i ett hål i grästorven invid åbrinken. I samma nu brast fördämningen med ett brak och den frigjorda vattenmassan vällde genom ån och fyllde gölen. Pumparen hade rivit till sig ett ljuster och ville kasta sig över ålen medan den ännu endast till hälften hunnit ned genom hålet. Men Vricklund hejdade honom, ropande:
   "Passa dej, Pumpare. De e ingen rikti ål. Jag såg när den skulle ner genom hålet. Den la' hornen tebaka precis som en hund gör me öronen."
   Ålen försvann.
   "Kvinna", sade Vricklund högtidligt till Elisa, "ja förlåter dej din blodröda synd för ditt vita skinn. Statt opp, packa dina don o låt oss komma härifrån."
   Utan ett ord reste Elisa sig och började packa matsäckskorgen. Pumparen granskade fångsten och sade:
   "Här e mat för i vinter. Kräfsen säljer vi o de' andra saltar vi ner. Nu gäller de o få hem allt."
   Han gick och bröt en smärt, vit ungbjörk och kvistade av den. De sex korgarna, fyllda till brädden med fisk och kräftor, träddes på den avkvistade stammen och Pumparen och Vricklund lyfte bördan på sina axlar. Vi tågade hem, frysande i våra våta kläder. Ty solen gick upp och soluppgången är kall, bara ljus, ingen värme.
   Dagen därpå, på förmiddagen, återvände Bombi Bitt och jag till valplatsen. Swansons slåtteräng såg ut som en mosse, med svarta gravar där vi skurit torv. I hålet, där ålen försvunnit, fann vi det ena hornet, som ålen väl måst fälla för att slinka igenom.
   Det hornet är än i denna dag en trofé, som pryder mitt skrivbord. Då jag låg vid akademien i Lund, råkade jag en gång visa hornet för en naturvetare. Denne herre examinerade det och förklarade skrattande, att det var ett vanligt kohorn. Sedan den dagen misstror jag naturvetare. Hade naturvetaren någonsin fiskat med Vricklund? Kan inte en ål ha horn, fast alla andra inte har det?

Illustrerad av Stig Södersten, ur novellsamlingen "Bombi Bitt och jag" utgiven första gången 1932.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki