Fandom

Svenskanoveller Wiki

Fjärilen och stridsvagnen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Ernest Hemingway

   JAG VAR PÅ VÄG HEM FRÅN CENSURBYRÅN till Hotel Florida och det regnade. När jag hade hunnit halvvägs blev jag trött på regnet och tittade in på Chicote för att få mig en snabbdrink. Det var andra vintern av Madrids belägring och allting var på upphällningen, även tobak och folks humör och man var alltid lite hungrig och man blev plötsligt och oresonligt irriterad över saker som man inte kunde göra något åt. Jag borde ha fortsatt hem. Det var bara fem kvarter kvar men när jag såg Chicotes port kände jag att jag ville ha mig en snabbdrink innan jag traskade vidare de där fem kvarteren längs Gran Via genom leran och stenskärvorna efter granatelden.
   Det var alldeles fullsatt. Man kunde inte komma i närheten av baren och alla bord var upptagna. Det var fullt med rök och sång och karlar i uniform och lukten av våta läderrockar, och drinkarna räcktes över en skock som stod tre man djup vid bardisken.
   En kypare jag kände hämtade en stol åt mig från ett annat bord och jag slog mig ner hos en mager, blek tysk med utstående adamsäpple. Jag visste att han arbetade vid censuren. Vid bordet satt också två personer som jag inte kände. Det stod mitt i rummet lite till höger när man kommer in.
   Sången gjorde att man inte kunde höra vad man själv sa och jag beställde en gin och angostura som jag svepte för regnets skull. Det var verkligen fullpackat och alla var mycket uppspelta, kanske lite i överkant, av den nytillverkade katalanska spriten som de flesta drack. Några jag inte kände dunkade mig i ryggen och när flickan vid vårt bord sa något till mig hörde jag inte vad hon sa och svarade "Ja visst".
   Hon såg alldeles förfärlig ut nu när jag hade slutat titta mig omkring och tittade på vårt bord i stället. Alldeles förfärlig. Men när kyparen kom visade det sig att det hon hade bett mig om var att få en drink. Pojken som var med henne var inte särskilt kraftfull men hon verkade kraftfull nog för dem båda. Hon hade det där stronga halvklassiska ansiktet och var byggd som en lejontämjare och pojken som var med henne såg ut som om han borde ha skolslipsen på sig. Men det hade han inte. Han hade läderrock som alla vi andra. Men den var inte våt eftersom de hade suttit där redan innan regnet började. Hon hade också läderrock och den passade utmärkt till hennes ansiktstyp.
   Vid det laget började jag önska att jag inte hade tittat in på Chicote utan gått raka vägen hem där man kunde byta om och bli torr och lägga upp benen på sängen och ta en drink i lugn och ro, och jag var trött på att se de här båda unga människorna. Livet är mycket kort och fula kvinnor är mycket långa och medan jag satt där vid bordet kom jag på det klara med att även om jag var författare och borde ha en omättlig nyfikenhet på alla sorters människor så var jag faktiskt inte intresserad av att veta ifall de här båda var gifta eller vad de såg hos varandra eller något annat som rörde dem. Jag drog den slutsatsen att de måste vara vid radion. Varje gång man träffade kufiska civilpersoner i Madrid så var de alltid vid radion. Så för att säga något höjde jag rösten över larmet och frågade: "Är ni vid radion?"
   "Just det", sa flickan. Så var det med den saken. De var vid radion. "Hur har du det, kamrat?" sa jag till tysken.
   "Fint. Och du själv."
   "Vått?" sa jag och han skrattade med huvudet på sned.
   "Har du en cigarrett?" frågade han.
   Jag räckte honom mitt näst sista paket cigarretter och han tog två stycken. Den kraftfulla flickan tog två och den unge mannen med skolslipsansiktet tog en.
   "Ta en till", skrek jag.
   "Nej tack", svarade han och tysken tog den i stället.
   "Du tar inte illa upp?" sa han med ett leende.
   "Inte alls", sa jag. Fast jag tog faktiskt illa upp och det förstod han. Men han var så sugen på cigarretter att det inte spelade någon roll för honom. Sjungandet hade tonats ner en stund eller också inträdde en tillfällig stiltje som det ibland gör under ett oväder och vi kunde alla höra vad vi sa.
   "Har ni varit här länge?" frågade mig den kraftfulla flickan.
   "Av och till", sa jag.
   "Vi måste ha ett allvarligt samtal", sa tysken. "Jag måste få ett samtal med dig. Ska vi bestämma en tid?"
   "Jag ringer upp dig", sa jag.
   Den här tysken var faktiskt en mycket underlig tysk och ingen av de bra tyskarna gillade honom. Han levde i den vanföreställningen att han kunde spela piano, men om man höll honom borta från pianon klarade han sig fint så länge han inte frestades med sprit eller chansen att skvallra och ingen hade någonsin lyckats hålla honom borta från båda frestelserna samtidigt.
   Skvaller var det bästa han visste och han hade alltid något nytt och synnerligen misskrediterande att berätta om någon bekant man hade i Madrid, Valencia, Barcelona eller andra politiska centra.
   Just då satte sjungandet i gång igen och man kan inte skvallra särskilt bra om man skriker så det verkade bli en ganska trist eftermiddag på Chicote och jag bestämde mig för att avvika så snart jag hade fått mig en omgång till.
   Just då började det. En civilist i brun kostym, vit skjorta, svart slips, hög panna och slätt bakåtkammat hår som hade valsat runt från bord till bord sprutade på en av kyparna med en vattenpistol. Alla skrattade utom kyparen som just då bar på en bricka full med drinkar. Han var indignerad.
   "No hay derecho", sa han. Det betyder: "Ni har inte rätt att göra så där", och det är den enklaste och kraftigaste protesten som finns på spanska.
   Vattenpistolmannen var förtjust över den lycka han hade gjort och tycktes inte alls fästa avseende vid att landet var inne på det andra krigsåret, att han befann sig i en belägrad stad där alla levde under press och att det bara fanns tre civila till i lokalen. Därför sprutade han vatten på ännu en kypare.
   Jag såg mig om efter ett gömställe. Också den här kyparen blev indignerad och vattenpistolmannen besprutade honom frejdigt två gånger till. En del personer tyckte fortfarande att det var lustigt, däribland den kraftfulla flickan. Men kyparen stod där och ruskade på huvudet. Hans läppar skälvde. Han var en gammal man och så vitt jag visste hade han jobbat på Chicote i tio år.
   "No hay derecho", sa han med värdighet.
   Men folk skrattade och vattenpistolmannen som inte märkte att sången hade dalat sprutade vatten i nacken på kyparen. Och kyparen vände sig om med sin bricka.
   "No hay derecho", sa han.
   Den här gången var det inte någon protest. Det var en anklagelse och jag såg tre män i uniform rusa upp från ett bord och kasta sig över vattenpistolmannen och i nästa ögonblick var alla fyra på väg ut genom svängdörren och man hörde en smäll då någon slog vattenpistolmannen på munnen. Någon annan tog vattenpistolen och slängde ut den genom dörren efter honom.
   De tre männen kom tillbaka in, allvarliga, tuffa och mycket indignerade. Så snurrade dörren och in kom vattenpistolmannen. Håret hängde ner över ögonen, han var blodig i ansiktet, slipsen satt på sned och skjortan var uppsliten. Han hade sin vattenpistol igen och medan han vild i blicken och vit i ansiktet trängde sig in i rummet tryckte han av en lång utmanande stråle som svepte över gästerna.
   Jag såg en av de tre männen komma emot honom och jag såg hans ansikte. Han hade flera man med sig nu och de tvingade vattenpistolmannen bakåt mellan två bord till vänster i lokalen från entrén räknat och vattenpistolmannen gjorde häftigt motstånd, och då skottet gick av grep jag den kraftfulla flickan i armen och dök mot köksdörren.
   Köksdörren var stängd och när jag satte axeln mot den gav den inte vika.
   "Kryp ner här bakom hörnet på bardisken", sa jag. Hon föll på knä. "På mage", sa jag och tryckte ner henne. Hon var rasande.
   Varenda en i rummet utom tysken som låg bakom ett bord och internatskolegossen som stod i ett hörn intryckt mot väggen hade en pistol framme. Tre överblonderade flickor med håret svart vid rötterna stod på tå på en bänk utmed väggen för att se bättre och skrek samtidigt ihållande.
   "Jag är inte rädd", sa den kraftfulla, "det här är löjligt."
   "Ni vill väl inte bli skjuten i ett krogbråk", sa jag. "Om den där sprutkungen har några vänner här så kan det sluta mycket illa."
   Men han hade tydligen inga vänner för folk började stoppa undan pistolerna och någon lyfte ner de blonda skrikhalsarna och alla som hade rusat fram när skottet kom drog sig bort från vattenpistolmannen som låg orörlig på rygg på golvet.
   "Ingen får lämna lokalen förrän polisen kommer", ropade någon från dörren.
   Två poliser med gevär hade kommit in från gatan och stod i dörren och samtidigt som förbudet kungjordes såg jag sex man lösgöra sig, formera sig likt amerikanska fotbollsspelare och myllra ut genom dörren.
   Tre av dem var de som hade slängt ut sprutkungen. En av dem var den som hade skjutit honom. De rusade rakt ut mellan de beväpnade poliserna utan risk att bli tacklade. När de hade hunnit förbi satte en av poliserna sitt gevär tvärs över dörröppningen och skrek: "Ingen lämnar lokalen. Absolut ingen."
   "Varför fick dom där sticka? Varför ska vi hållas kvar när dom där fick sticka?"
   "Dom var mekaniker och måste tillbaks till flygfältet", upplyste någon.
   "Men så snart en har gett sig i väg är det ju meningslöst att hålla kvar dom andra. "
   "Alla måste vänta på la Seguridad. Allt måste ske i laga ordning." "Men förstår ni inte att om några personer redan smitit så är det dumt att hålla kvar dom andra?"
   "Ingen får lämna lokalen. Alla måste vänta."
   "Det är löjligt", sa jag till den kraftfulla flickan.
   "Nej. Det är fruktansvärt."
   Vi stod upp nu och hon tittade indignerat på den plats där sprutkungen låg. Hans armar var utsträckta och ena benet var uppdraget.
   "Jag tänker gå bort och hjälpa den stackars karln. Varför har ingen hjälpt honom eller gjort något för honom?"
   "Bäst att låta honom vara", sa jag. "Ni ska inte blanda er i det här." "Men det är omänskligt helt enkelt. Jag är sjukvårdskunnig och tänker ge honom första hjälpen."
   "Nej", sa jag. "Gå inte i närheten av honom."
   "Varför inte?" Hon var mycket upprörd och nästan hysterisk. "För att han är död", sa jag.
   När polisen kom höll de kvar alla i tre timmar. De började med att lukta på alla pistoler. På det sättet skulle de upptäcka den som hade avskjutits nyligen. Efter cirka fyra pistoler tycktes de tröttna, och våta läderrockar var förresten det enda man kände lukten av. Sedan satte de sig vid ett bord och gick igenom folks papper. Bordet stod alldeles bakom den avlidne sprutkungen som låg på golvet och såg ut som en grå vaxkarikatyr av sig själv med grå vaxhänder och grått vaxansikte.
   Nu när hans skjorta hade slitits upp såg man att han inte hade någon undertröja och hans skosulor hade hål rakt igenom. Man var tvungen att kliva över honom för att komma fram till bordet där två civilklädda poliser satt och granskade allas identitetspapper. Den kraftfulla flickans äkta man tappade och hittade sina papper flera gånger om av ren nervositet. Han hade ett pass någonstans men hade tydligen lagt det i fel ficka och han letade och svettades ända tills han hittade det. Sedan stoppade han det i en annan ficka och måste börja leta igen. Hela tiden svettades han ymnigt och blev mycket krullig i håret och röd i ansiktet. Han såg nu ut som om han inte bara borde ha skolslipsen på utan också en sådan där liten mössa som pojkarna i de lägre klasserna går med. Man har hört sägas att vissa händelser gör folk äldre. Men det här skottdramat gjorde honom cirka tio år yngre.
   Medan vi väntade sa jag till den kraftfulla flickan att jag tyckte att det här var en ganska bra historia och att jag skulle skriva den någon gång. Sättet på vilket de där sex radat upp sig och rusat mot dörren var mycket imponerande. Hon blev chockerad och sa att jag inte fick skriva historien eftersom den skulle skada den spanska republikens sak. Jag sa att jag hade varit i Spanien länge och att man förr i tiden under monarkin hade skjutit fantastiskt mycket kring Valencia och att folk i hundratals år före republiken hade skurit varandra med stora fällknivar, kallade navajas, nere i Andalusien, och att ifall jag såg en pajas skjutas på Chicote under kriget så kunde jag skriva om det precis som om det hade hänt i New York, Chicago, Key West eller Marseille. Det hade inget med politik att göra. Hon sa att jag inte borde skriva historien. Det kommer antagligen en massa andra människor också att säga. Men tysken tycktes anse att det var en mycket bra historia och jag gav honom min sista Camel. Och till sist, efter cirka tre timmar, sa polisen i alla fall att vi kunde gå.
   De var lite oroliga för mig på Florida. För om man började gå hemåt till fots den här tiden då bombardemangen pågick och inte var hemma sedan barerna hade stängts klockan halv åtta så blev folk oroliga. Jag var glad att komma hem och jag berättade historien medan vi lagade kvällsmat på en elplatta och den gjorde ganska stor lycka.
   Under natten slutade det i alla fall att regna och följande morgon var det en fin, klar, kall förvinterdag och en kvart i ett stötte jag upp svängdörren på Chicote för att få mig en liten gin och tonic före lunch. Det var mycket lite folk där vid den tiden och två kypare och restaurangchefen kom fram till bordet. De log alla tre.
   "Har de fått tag i mördaren?" frågade jag.
   "Skämta inte så här tidigt på dan", sa chefen. "Såg ni honom skjuta?"
   "Ja", svarade jag.
   "Jag också", sa han. "Jag var precis här när det hände." Han pekade på ett hörnbord. "Han satte pistolen rakt i bröstet på karln när han sköt." "Hur länge höll man kvar folk?"
   "Till över två på natten. Och klockan elva i förmiddags kom de hit och hämtade el fiambre."
   Han använde det spanska slangordet för lik, samma ord som används på matsedlarna för kallskuret.
   "Men ni vet inget om det än", sa chefen.
   "Nej. Det gör han inte", sa den ene kyparen.
   "Det är en mycket underlig historia", sa den andre kyparen. "Muy raro."
   "Och tragisk också", sa chefen. Han skakade på huvudet.
   "Ja. Tragisk och underlig", sa kyparen. "Mycket tragisk." "Berätta."
   "Det är en mycket underlig historia", sa chefen.
   "Men berätta då."
   Chefen lutade sig över bordet med mycket hemlighetsfull min.
   "I vattenpistolen", sa han. "Han hade eau de cologne i den. Stackars karl."
   "Det var egentligen inte ett så opassande skämt", sa kyparen.
   "Han var glad och uppsluppen helt enkelt. Ingen borde ha tagit illa
   vid sig", sa chefen. "Stackars karl."
   "Jaha", sa jag. "Han ville att alla skulle ha roligt."
   "Just det", sa chefen. "Det var egentligen bara ett olyckligt missförstånd."
   "Och vattenpistolen då?"
   "Den tog polisen. De har skickat hem den till hans familj."
   "Där blir man säkert glad åt att få den", sa jag.
   "Ja", sa chefen. "Visst. En vattenpistol är alltid bra att ha."
   "Vem var han?"
   "En möbelsnickare."
   "Gift?"
   "Ja. Frun var här med polisen i morse."
   "Vad sa hon?
   "Hon föll ner på knä bredvid honom och sa: 'Pedro, vad har de gjort med dig, Pedro? Vem har gjort det här med dig? A, Pedro."
   "Sedan måste polisen föra bort henne för hon kunde inte behärska sig", sa kyparen.
   "Han tycks ha varit bröstklen", sa chefen. "Han var med i striderna på regeringssidan under de första dagarna. Det påstods att han stred i sierran men att han var för klen i bröstet för att kunna fortsätta."
   "Och igår eftermiddag gick han helt enkelt ut på stan för att roa sig lite", framkastade jag.
   "Nej", sa chefen. "Det är mycket underligt ser ni. Allting är muy raro. Det här fick jag reda på av polisen som är mycket effektiv om den får tid på sig. De har förhört kamraterna på verkstaden där han arbetade. Man lokaliserade den med hjälp av syndikatskortet som han hade i fickan. I går köpte han vattenpistolen och agua de cologna för att ha och skoja med på ett bröllop. Det hade han själv talat om. Han köpte sakerna i en butik tvärs över gatan. Det var en etikett på flaskan med adressen. Flaskan fanns på toaletten. Det var där han fyllde vattenpistolen. När han hade köpt sakerna måste han ha kommit in här då det började regna."
   "Jag minns när han kom in", sa den ene kyparen.
   "I glädjen och sången härinne blev han också glad."
   "Ja, nog var han glad", sa jag. "Han praktiskt taget svävade omkring."
   Chefen fortsatte med den skoningslösa spanska logiken.
   "Det är den sortens glädje man känner då man dricker med en sjukdom i bröstet", sa han.
   "Jag är inte särskilt förtjust i den här historien", sa jag.
   "Men tänk efter", sa chefen. "Så underligt det är. Hans glädje kommer i kontakt med krigets allvar likt en fjäril ..."
   "Ja, väldigt likt en fjäril", sa jag. "Alldeles för likt en fjäril."
   "Jag skämtar inte", sa chefen. "Förstår ni? Likt en fjäril och en stridsvagn."
   Detta tilltalade honom oerhört. Han började komma in på den äkta spanska metafysiken.
   "Får jag bjuda på en drink", sa han. "Ni måste skriva en historia om det här."
   Jag erinrade mig vattenpistolmannen med de grå vaxhänderna och det grå vaxansiktet, med utbredda armar och uppdragna ben och han påminde faktiskt lite grand om en fjäril. Fast inte mycket. Men han såg inte särskilt mänsklig ut heller. Han påminde mer om en död sparv.
   "Jag tar gin och Schweppes tonic", sa jag.
   "Ni måste skriva en historia om det", sa chefen. "Skål. Och lycka till."
   "Skål", sa jag. "Det var förresten en flicka här i går som sa att jag inte borde skriva om det. Det skulle vara mycket skadligt för den spanska republikens sak."
   "Vilket struntprat", sa chefen. "Det är mycket intressant och viktigt — den missförstådda glädjen som kommer i kontakt med det dödsallvar som alltid finns här. För mig är det här det underligaste och intressantaste jag har sett på länge. Ni måste skriva om det."
   "All right", sa jag. "Har han några barn?"
   "Nej", sa han. "Jag frågade polisen. Men ni måste skriva om det och ni måste kalla historien 'Fjärilen och stridsvagnen'."
   "All right", sa jag. "Men jag är inte särskilt förtjust i titeln."
   "Titeln är mycket elegant", sa chefen. "Den är oförfalskad litteratur."
   "All right", sa jag. "Vi kallar den väl så då. 'Fjärilen och stridsvagnen'."
   Det luktade rent och nyvädrat och sopat och jag satt där tillsammans med chefen som var en gammal vän och som nu var mycket nöjd med den litteratur vi skapade tillsammans och jag tog en klunk av min gin och tonic och tittade ut genom det sandsäcksförstärkta fönstret och tänkte på hustrun som böjde knä där och sa: "Pedro. Pedro, vem har gjort det här med dig?" Och jag tänkte att polisen aldrig skulle kunna tala om det för henne även om den hade namnet på mannen som sköt.

Källa: Ur "I vår tid", (Bonniers 1967), översättning Mårten Edlund och Thorsten Jonsson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki