FANDOM


Av: Per Erik Rundquist

   MÖRKRET FÖLL INTE LÅNGSAMT. De vita murarna stod ett ögonblick med blå skuggor, så var det natt. Stjärnorna tindrade fram över Plaza de Esparia, och morerna, på väg till arabkvarteret, liknade vita, glidande vålnader. Pupillerna i Rudolfs små runda ögon vidgades som hos en katt. Hans nästan aldrig sinande svada rann ut i natten som i ett stort, mörkt hav och tystnade. Från vårt cafébord kunde vi otydligt skönja de två jättelika negrerna utanför kalifens palats. Vi rökte en stund under tystnad, natten började bli kylig kring vårt trottoarbord, men ännu dröjde den heta dagsvärmen i stenplattorna under våra fötter. Inne i caféet satt några män från kalifens garde. En del hade himmelsblå, en del röda fezer och vitgrå, vida slängmantlar. Mitt ibland dem satt två spanjorer, och samtalet hackade fram på en blandning av spanska och marockanska.
   —Förstår du vad dom talar om? sa jag.
   —Om bio, sa Rudolf.
   Jag erfor en känsla av både lättnad och missräkning. Natten förlorade en del av sin mystik, men var inte heller längre så ödesbetonad och skrämmande. På den ena dörrhalvan prålade en färggrann affisch med två lustigkurrar i halmhatt och monokel. Kalifens män brast ut i ett unisont, nästan kiknande skratt.
   —Dom såg filmen i går, sa Rudolf.
   Från Fonda Madrillena på andra sidan plazan kom någon med vaggande gång på väg till caféet. Det var den rödhåriga judinnan med den lättsinniga gången, den lättsinniga klädseln, de lättsinniga ögonen och den oåtkomliga dygden. Som sådan var hon känd i hela Tetuan. Hur en kvinna så mjukt kunde åla sig fram i livet och mellan männen utan att gå förlorad i sin egen mjukhet, var en gåta. Hon hälsade oss med en blick och ett leende, när hon gick in i caféet. Kalifens män tystnade. Deras ögon vidgades och krympte ihop igen, och deras näsvingar fick liv, som om en doft strukit förbi. En av spanjorerna smackade med tungan.
   —Vacker är hon ju inte direkt, sa Rudolf liksom grubblande för sig själv, medan blicken snärjde in sig i hennes kjolar och brände sig på hennes hår.
   Nej, det var hon inte. Men hon behövde inte vara vacker, för varje rörelse manade fram en dröm om skönhet, en omväxlande dröm som aldrig kunde stelna i det fulländade och bli tråkig och van.
   Cafévärden lutade sig frågande fram mot henne med kinder skinande som av olja och blickar som stuckna röda av nålsting. Han hade sett henne komma och gå, sedan hon var en liten, osäkert tultande flicka, och han tyckte sig ha del i hennes liv. Men för varje gång blev det allt svårare att framhärda i det farbroderligt vänliga, det farbroderliga utan famlande värme beskyddande. Med en gest som en klumpig smekning tog han korgen hon räckte fram och gick in för att fylla den. Säkert med det friskaste, det smakligaste han hade i sitt lager.
   —Guapa, smackade den ene spanjoren och trummade med fingrarna mot bordsskivan. Han var nykomling i Tetuan och såg bara till hennes lovande mjukhet och till synes intet förbjudande. Med stor säkerhet steg han upp och lade armen smeksamt kring hennes liv. Hon kröp ihop som en liten skrämd fågel, och han stod ett ögonblick förvånad, som om han sökt fånga en färggrann, vingslående påfågel och plötsligt stod med en liten dunig unge i handen.
   —Du lilla, stammade han bestört och släppte henne. Hon gled undan och ställde sig en bit ifrån. Ögonen glänste stora, och hon vaggade på höfterna där hon stod. Det var hennes blods, hennes kropps egen böljegång, och den gick inte att stanna, den gick inte att göra något åt.
   Kalifens män hängde med ögonen vid dem båda, som om de väntade att ett under äntligen skulle ske. Deras blickar var som åskådarnas blickar vid en tjurfäktning. Som om en naturkraft skulle slockna i blod.
   Spanjoren närmade sig igen. Han säkra Madridleende, storstadsleende, satt som fastklistrat under den lilla svarta mustaschen, men rörelserna var lite sökande, som var han rädd för en plötslig förvandling på nytt.
   —Guapa, sätt dej här hos oss, sa han. Jag ska hjälpa dej över med korgen sen. En sån där liten en borde inte gå ensam ens en meter, sen det blivit mörkt.
   Hon skakade på huvudet, och han gjorde en gest mot kalifens män borta vid bordet.
   —Dom här känner du väl allihop?
   Flickan nickade jakande. Kalifens män nickade med vita leenden och drog sig samtliga med handen över hakan som på kommando. Det blev en böljerörelse bland de blå och röda fezerna.
   Han kom ännu lite närmare. Hon vek undan, kände väggen mot ryggen och stannade. Han gjorde en gest med handen mot hennes röda hår.
   —Inte så nära, Guapa. Det kan ta eld.
   Hon sträckte upp händerna, som om hon trodde att han menade allvar. De var smalfingrade och vita, och på ringfingret blänkte en grön sten med en gul stjärna i mitten från lampljuset. Den korta kjolen sträcktes upp en bit ovanför knäna. Kalifens män satt tysta som möss. Spanjoren kände tystnaden bakom sig och omkring sig och vände sig om.
   —Vad stirrar ni på? sa han irriterat, som om han trodde sig vara utsatt för något skoj. Så log han igen, sträckte på den smala kroppen och rättade till slipsen. - Sätt på skrammelverket där i hörnet, så ska ni få se hur man dansar tango i Madrid.
   Den andre spanjoren gick fram och drog upp grammofonen. Den suckade och gnällde ooljad, och ljudet gick ut över den tysta plazan och rörde vid de två negrerna utanför palatset. Vid de första raspande tonerna började spanjoren framför flickan fjädra sig som en tupp. Han knäppte takten med fingrarna, svängde på de smala höfterna och närmade sig hennes böljande kropp som fick samma rytm. Men när han rörde vid henne, slank hon undan. Vek tillbaka i musikens rytm, som hade den gått in i hennes lemmar. Han följde henne över golvet, längs väggarna, mellan borden, och ögonen började smalna, medan leendet dog ut.
   —Det verkar som inövat, sa Rudolf. Tusan vet, om hon vill eller inte. Det var en gammal skiva, och plötsligt började den hacka fram samma toner gång på gång. Ständigt och i evighet desamma. Ingen brydde sig om att flytta på stiftet. Flickan och spanjoren stod mitt emot varandra i evig, entonig rytm. Hennes ögon hade fått en liten orolig glimt, men kroppen var som utanför den oron, och spanjoren såg bara till kroppens liv. Ett högt skratt slog plötsligt hål i denna evighet. Spanjoren stelnade till, som om han fått ett järngrepp om nacken.
   —Det är ju obetalbart, sa Rudolf men var redan allvarlig igen och tycktes ångra sitt skratt. Han upprepade: Det är ju obetalbart. Men rösten lät nervös, irriterad. Spanjoren var med några steg ute vid vårt trottoarbord.
   —Senor, ni behagade skratta. Var det mycket lustigt?
   —Det var ju rena pippin, muttrade Rudolf på sitt eget modersmål, medan hans små runda ögon oskyldigt mötte spanjorens svartgnistrande.
   —No, senor, sa han.
   —No, senor! No, senor! Vad var det, som var så himmelskriande lustigt?
   —Nada, senor. Ingenting.
   Spanjoren vände sig in mot lokalen igen. Hans kamrat hade stängt av grammofonen, flickan stod redan med sin korg i handen framför den leende, ansträngt farbroderliga värden. Hon gjorde en liten knyck på kroppen, en nigning. Kanske var hon inte mer än sjutton år. Kanske sexton. Hon var redan på väg ut mot den tysta plazan, där stenarna börjat blänka som silver. Månen stod rund över arabkvarteret mitt i en svag dunstring. Spanjoren ställde sig hindrande i vägen.
   —Det blev ingen dans, sa han.
   Hon log och skakade på huvudet. Såg lite ängsligt frågande på honom, när han sträckte handen efter hennes korg.
   —Vad nu då, brummade värden och närmade sig bred med böjd tjurnacke. Kalifens män var tysta som möss igen. Deras ögon glänste i obestämd väntan.
   —Flickan och jag ska dansa, sa spanjoren. Det kom med en röst som inte tålde motsägelser, men tydde knappast på någon längtan efter dansen mer. - Det vore ju högst oartigt att så abrupt avbryta en så uppskattad underhållning, fortsatte han med en gest mot Rudolf. Publiken är ju förtjust.
   —I extas, sa Rudolf.
   Värden glodde dumt. Spanjoren svängde om, som om han blivit stucken med en nål. - I extas, ja. Just i extas. Han svängde tillbaka igen. Hans kropp var spänd som en fjäder nära att brista. Hade han inte haft idén om dansen i huvudet, hade det kunnat ske mord.
   —Den här flickan dansar inte, sa värden och ställde sig framför henne. Hon kröp ihop bakom honom, men som på lek. En lustig, gäckande, eggande kurragömmalek, om inte ögonen blivit så svarta av ängslan. Spanjorens lilla mustasch drogs upp, och munnen blev spetsigt hånfull.
   —Är ni hennes far?
   —Nej.
   —Hennes bror?
   —Nej.
   —Hennes älskare?
   —Vet hut!
   Värden slängde upp sin slaktarnäve och träffade precis under hakan. Han var ilsken, så att det kortsnaggade håret tycktes resa på sig, och öronen fylldes av blod och blev röda och svällande. Spanjoren låg som träffad av en stångjärnshammare.
   —Vet hut! skrek han igen. Vet hut! upprepade han, nu vänd mot kalifens män som visste han inte vem eller vilka han menade. Han svängde om och gav den hopkrupna flickan en blick, som tycktes fylld av hat mot henne. Ett förut instängt, nu hastigt uppflammande hat. Medan spanjoren halvt omtöcknad tog spjärn för att resa sig, grep han henne krampaktigt hårt om armarna och skakade henne som en hundvalp. Det röda håret föll ned över hans händer, och ett ögonblick såg det ut som om han tänkte gripa tag i det eller stryka över det.
   —Och du, skrek han, du, din lilla slyna! Är det här en tid att komma och handla. Inte har din mamma hittat på det inte. Det är du själv, din lilla slyna. Hädanefter är du förbjuden här, sen det blivit mörkt. Och du han vände sig mot spanjoren igen - du är förbjuden här, om det är mörkt eller ljust!
   Kalifens män satt med glänsande ögon och vibrerande näsvingar. Negrerna utanför palatset hade börjat röra sig som fångar i två små cirklar. Mellan varje utbrott var det dödsstilla över plazan, och nattkylan liksom vek undan för rösterna och korn tillbaka i tystnaden.
   Flickan började sakta gråta. Hon grät mjukt med hela kroppen, och hennes gråt tände små underliga leenden hos kalifens män. De såg på den, lyssnade till den med små underliga rörelser av välbehag. Värdens feta arm smög sig smeksamt kring hennes skuldror.
   —Du lilla duva, sa han med en röst, som varmt strök över hennes mjuka linjer. Du lilla duva. Inte ska det hända dej något ont, så länge jag finns till. Du ...
   Han vände sig blixtsnabbt om. Spanjoren stod färdig till språng, men åtrade sig. Han slank ut på plazan, stod barhuvud med månskenet glänsande i pomadan och hatisk, rädd och samtidigt till ytterlighet förvirrad, som visste han knappast vad som hänt. Hans kamrat kom ut till honom, och de stod där båda och stirrade in i caf&t. Flickan gled sakta undan för värdens armar, och de föllo tunga ned med pulserande, blå ådror. Kalifens män hade svept mantlarna kring sig och satt som ett hemlighetsfullt, slutet sällskap, som inte lagt märke till något av vad som skett. Det ville inte hända något mer. Det stod alldeles stilla. Negrerna hade stelnat till pelare vid ingången till palatset. Ur all denna stillhet steg flickan med sin korg. Det röda håret flammade upp under lampan, och de stela dörrposterna blev ännu stelare, när hennes kropp gick förbi.
   Värden slöt upp vid hennes sida. Han gick stor och tung, och hans tofflor klafsade mot stenläggningen. Plazan var nu nästan alldeles ljus, den lilla korgen började svänga muntert mitt i det ljusa, och det glimmade till från en uppstickande flaskhals och lyste blått av ett omslagspapper. Spanjorerna gick tätt förbi vårt bord men sa ingenting. Inte heller Rudolf eller jag. Vi reste oss bara tyst och gick.

Ur Den strimma av verklighet, Gebers 1946

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki