Fandom

Svenskanoveller Wiki

Flickan i spegeln

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av Annika Thor

Det var ramen jag fastnade för. Den var gjord i något slags silvrig metall med ett snirkligt mönster. Själva glaset var brunfläckigt och fult, men det kunde man ju byta, tänkte jag.
   Jag ryckte min mamma i ärmen. Hon stod och granskade ett Höganäskrus för att se om det var några sprickor i det. Min mamma älskar att gå på auktioner. Hon tror alltid att hon ska göra ett riktigt fynd, "något alldeles unikt".
   Hon skulle bara ha vetat vad vi skulle komma hem med den dagen.
  — Mamma, spegeln ...
   Hon vände sig om och letade med blicken. Jag pekade på den, där den hängde på väggen mellan ett stort skåp och en ful tavla med guldram.
  — Visst är den fin?
   Mamma gick närmare och for med fingrarna över ramens slingermönster.
  — Jugendram, mumlade hon. Ja, den är fin. Men glaset ...
  — ... kan man väl byta, sa jag.
  — Man byter inte gammalt spegelglas, sa mamma. Det blir inte samma sak. Titta här, hur fint det är slipat längs kanten.
  — Men det är ju alldeles fläckigt, sa jag.
  — Man får låta en glasmästare omfoliera det, sa mamma. De byter ut silverbeläggningen, men behåller själva glaset. Det blir dyrt, förstår du. Väldigt dyrt.
  — Det gör inget att den är fläckig, sa jag. Det är ramen jag gillar.
  — Tvåhundra kronor, sa mamma. Får du den för det, så OK. Men bli inte så upphetsad att du glömmer bort det. Kom ihåg fyndlådan!
   En gång när jag var liten, elva år eller så, ropade jag in en fyndlåda för hundra kronor. Det var bara skräp i den, gamla trådrullar och rostiga spikar.

Auktionen började. Det var den vanliga auktionsutroparen, han med den stora svarta hatten som jämt ska försöka göra sig rolig.
  — Vad får jag för den här vackra jugendspegeln? sa han. Originalglas, bara några små fläckar som går lätt att putsa bort.
   Mamma suckade.
  — Tvåhundra, viskade hon till mig. Inte mer.
   Det var alldeles tyst i salen. Nyss hade tanterna slagits om några gamla träbyttor, men spegeln ville visst ingen ha. Jag sträckte försiktigt upp handen.
  — Femtio kronor, sa jag.
  — Femtio, för den fina jugendspegeln? Den är värd det tiodubbla, sa auktionsgubben. Inte ska den gå för femtio kronor?
   Det var fortfarande tyst. Mamma vred på huvudet för att se om uppköparen från antikaffären i stan var där, men han hade tydligen gått.
  — Ska spegeln gå bort för femtio? upprepade Svarta Hatten. Till den unga damen i den korta tröjan? "Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är", larvade han sig.
   Jag kände att jag rodnade. Mamma gav mig en uppmuntrande puff i sidan.
  — Femtio kronor, sa Svarta Hatten. Första, andra, tredje ... Han smällde klubban i bordet.
  — Går bort för femtio kronor till den sköna unga damen, sa han. En medhjälpare kom fram för att ta betalt och fick en femtiolapp av mamma.
   Mamma ropade in Höganäskrukan och en packe gamla linnelakan som hon sa att hon skulle sy gardiner av. Vi hjälptes åt att vira in spegeln i en filt som vi brukar ha liggande i bagageluckan. När vi kom hem satte pappa upp en krok på väggen över mitt skrivbord. Där hängde den fint.
   På kvällen borstade jag håret framför spegeln. Långa, jämna tag med borsten, medan jag betraktade min spegelbild. "Skönast i landet", jo tack så mycket! Ful är jag väl inte precis, även om det händer att jag tycker det. Men vacker, nej, inte som Linda i alla fall. Mitt hår är så där mesigt mittemellanfärgat och näsan pekar för mycket uppåt. Men ögonen är bra, ljusbruna med gröna stänk, och rätt stora.
   Flickan i såg på mig tillbaka, rakt in i ögonen.
   När jag vände mig bort från spegeln fick jag en konstig känsla. Det var som om det fanns någon i rummet, någon som tittade på mig. Som om ... men det var ju inte möjligt ... som om spegelbilden var kvar, fast jag hade vänt mig bort.
   Jag snurrade hastigt runt. I spegeln såg jag hur mitt hår flög ut runt ansiktet. Det var klart att ögonblicket innan hade bara min rygg speglats i glaset. Hur skulle det annars kunna vara?
   Nästa morgon, när jag hade satt upp håret framför spegeln och lagt på lite mascara, hade jag samma känsla. Som om flickan i spegeln iakttog mig medan jag samlade ihop skolböckerna och stoppade ner dem i väskan. Men det var förstås bara inbillning.
   Linda väntade på mig utanför. Vi brukar alltid ha sällskap till skolan. Det har vi haft ända sedan vi gick i ettan.
  — Jossan såg honom igår, sa hon, innan jag ens hade hunnit sätta fast väskan på pakethållaren. Nere vid kiosken. Dom kom dit med sina moppar. Snälla, kan du inte följa med mig dit ikväll? Snälla snälla?
   Linda vet att jag inte gillar att stå och hänga nere vid kiosken. Jag känner mig dum. Antingen pratar ingen med mig, eller om någon gör det så vet jag inte vad jag ska svara.
   Och skulle Markus komma på iden att prata med mig skulle jag antagligen få totalt hjärnsläpp.
   Det var Markus som Linda menade. Markus Larsson i 8B.
   Jag hade varit kär i honom hela vårterminen. Jag hade inte sagt något till Linda, eftersom hon betraktade honom som sin redan innan de hade sagt ett enda ord till varandra. Men jag tror att hon visste ändå.
   De skulle bli ihop, Linda och Markus. Det var bara en tidsfråga. Så varför skulle jag göra mig löjlig genom att säga att jag också gillade honom?
   Så har det alltid varit med Linda och mig. I tredje klass frågade vi chans på killarna i klassen, och så skrev vi upp på en lista hur många som sa ja. Jag började försiktigt med Joel, som var liten och blek och rädd. Han sa ja direkt. Antagligen trodde han att jag skulle slå honom annars.
   Till slut hade jag fått ihop åtta namn på min lista. Jättestolt visade jag den för Linda. Hon hade tretton namn på sin. Alla killarna i klassen utom Joel, för honom hade hon inte ens brytt sig om att fråga. Och nästa dag sa hon till de andra sju på min lista att de inte kunde vara ihop med både mig och henne, och då gjorde alla sju slut med mig.
   Linda pladdrade på om Markus och kiosken hela vägen till skolan, och till slut hade jag lovat följa med, fast jag inte ville.

Vi stod och hängde vid kiosken hela kvällen, men Markus och hans kompisar kom inte. Linda var jättesur.
  — Typiskt, sa hon. Om inte du hade varit så tråkig och aldrig velat gå ut hade vi säkert träffat honom här igår.
  — Vi kan gå hit i morgon, sa jag. Om du vill.
  — Schysst, sa hon.
   När jag kom hem borstade jag håret framför spegeln igen. Långa, jämna tag. Men det var något ...
   Jag hejdade handen med borsten. Höll den stilla. Och såg ... Flickan i spegeln drog borsten genom håret.
   Det var omöjligt. Men hon gjorde det.
   Utan att jag bestämde mig för det började min hand röra sig igen, i samma takt som min hand i spegeln. För det var väl min hand? Eller?
   Du är bara trött, intalade jag mig. Ser i syne. En spegelbild är inget annat än ljusstrålar som reflekteras mot glaset. Den kan inte vara, eller göra, något annat än det som finns framför spegeln.
   Flickan i spegeln såg på mig. Det var något i hennes blick, min blick menar jag, som jag inte riktigt kände igen. Ögonen verkade grönare än vanligt, som en katts, och lika hemlighetsfulla.
   Jag sov dåligt den natten. Drömde förvirrade drömmar om att jag var instängd bakom en glasruta och att ingen hörde när jag skrek.
   Nästa morgon undvek jag att se mig i spegeln. Ändå hade jag samma obehagliga känsla av att någon iakttog mig som förut. Jag funderade på att vända spegeln mot väggen, men bestämde mig för att det var löjligt. Och vad skulle mamma tro, om jag tog bort spegeln efter att ha varit så angelägen om att få köpa den?
   I skolan var jag trött och frånvarande. Jag missade fem frågor på läxförhöret i engelska och kom för sent till samhällskunskapen.
  — Vad är det med dig idag? frågade mamma vid middagen. Mår du inte bra?
  — Lite trött bara, sa jag. Jag sov inte så bra i natt.
   Hon såg lite orolig ut, men hon sa inget mer.

Jag hade ingen som helst lust att följa med Linda till kiosken, men jag hade ju lovat. Klockan sju väntade hon på mig utanför huset. Vi cyklade i bredd nerför backen till kiosken, köpte varsin glass och satte oss på en bänk. Och väntade. Väntade och väntade.
   Tio över nio tittade jag för hundrade gången på klockan. Jag ska vara hemma halv tio på vardagar. Det tar i och för sig bara fem minuter uppför backen, men vad var det för mening med att sitta där i en kvart till?
  — Ska vi dra? sa jag.
   Då hördes ljudet av mopeder bortifrån stora vägen.
  — Dom kommer! väste Linda. Nu kommer dom!
  — Jag måste vara hemma halv tio, försökte jag.
   Hon såg på mig med en stenhård glans i sina ljusblåa.
  — Sticker du nu, sa hon, så förlåter jag dig aldrig. Nu gäller det livet.
   Om man inte kände Linda skulle man kunnat tro att Markus verkligen var den stora kärleken i hennes liv. Det var bara det att det hade gällt livet många gånger förut. Senast i vintras med Jocke. Och innan dess med Christoffer. Och så vidare. För Linda gällde det alltid livet. I ett par veckor eller så.
   Mopederna körde upp och sladdade på grusplanen framför kiosken. Det var Markus och Jocke, Jimmy och han som kallas Lillen för att han är två meter lång. Alla fyra går i åttan, så jag känner dom inte så väl.
  — Tja, fjortisar, sa Markus. Sitter ni här?
   Idiotisk fråga, egentligen, men just på sådana frågor får man inte svara lika dumt. till exempel. Man ska svara som Linda:
  — Nej, det är våra astralkroppar.
   Då verkar man klyftig och rolig, även om man kanske inte ens är det.
   Markus satte sig på bänken bredvid Linda. Jimmy trängde sig ner bredvid mig. Dom andra två satt kvar på sina moppar och gasade, tills kiosktanten började skrika åt dom.
   Det dröjde inte mer än tio minuter innan han hade lagt armen om henne. Fem minuter senare hade han händerna inne under hennes jacka.
   Nu borde jag ha varit hemma. Mamma skulle bli arg. Men om jag tog min cykel och stack skulle Linda bli ännu argare.
   Markus och Linda försvann bakom kiosken. Lillen gjorde en ring av vänster tumme och pekfinger och körde höger pekfinger ut och in. Jocke flinade. Jag undrar vad han tänkte. Han har ju också varit ihop med Linda. Fast det som Lillen menade, det vet jag att dom aldrig gjorde, och det tror jag inte att hon gjorde med Markus heller.
   Dom var borta rätt länge. Jimmy försökte tafsa på mig, men jag slog undan hans händer och satte mig längst ut på bänken. Då struntade dom i mig och började greja med mopparna i stället.
   Linda var skär om kinderna och rufsig i håret.
  — Du, sa hon till mig. Markus skjutsar hem mig på moppen. Det är OK, va? Så syns vi i morgon.
   Jag svarade inte. Klockan var över tio. Jag skulle varit hemma för länge sen.
  — Du blir väl inte sur? ropade hon när hon satte sig grensle över Markus pakethållare.
   Han startade och alla fyra mopederna for iväg. Jag knegade ensam uppför backen, men när mamma såg hur jag såg ut skällde hon inte på mig utan sa bara att jag skulle gå och lägga mig med detsamma.
   Så fort jag kom in i rummet mötte jag blicken i spegeln. Det var som om spegelflickan hade väntat på mig. Hon stirrade på mig med sina kattögon. Det var något obevekligt i hennes blick, något som skrämde mig.
  — Lägg av, mumlade jag för mig själv. Har du inte tillräckligt med problem, utan att du måste börja inbilla dig saker också?
   Jag kände mig trött och gråtfärdig. Men flickan i spegeln såg inte gråtfärdig ut. Det var nästan som om hon hånlog. Åt mig?

Den natten var mina drömmar ännu mer förvirrade, och jag vaknade med gröt i skallen. Jag sminkade mig i badrummet, fast mamma ryckte i dörren och ropade att resten av familjen också måste få en chans att göra sig i ordning.
  — Det går inte att sminka sig framför nya spegeln, sa jag. Det är för mycket fläckar.
   Hela dagen i skolan pratade Linda om Markus. Markus hit och Markus dit, vad han sa och vad han gjorde och hur det kändes.
  — Ner till midjan, sa Linda. Längre går jag inte första kvällen. Men han är skitbra på att kyssas.
   När hon sa så hettade det i mina kinder och pirrade till mellan benen. Visst, jag har också blivit kysst. Men aldrig av någon som Markus.
   Efter skolan ville Linda följa med mig hem. Jag var så trött och förvirrad, så jag orkade inte säga nej.
  — Vilken äcklig spegel, var det första hon sa när hon kom in i mitt rum. Varför putsar du den inte?
  — Det går inte, sa jag. Fläckarna är inuti glaset. Man måste låta en glasmästare fixa den.
  — Bäst du gör det då, sa hon och sjönk ner på stolen framför mitt skrivbord. Eller köper en ny på IKEA. Dom har jättesnygga speglar.
   Jag tittade noga på Lindas bild i spegeln. Skulle den se annorlunda ut på något sätt? Men spegelbilden var precis lik Linda. Den trutade med munnen när hon gjorde det och drog handen genom det blonda håret på exakt samma sätt.
   Och vad hade jag egentligen väntat mig?
   Jag satt på sängen och lyssnade medan Linda fortsatte att prata om Markus. Nu var hon klar med det som redan hänt och höll på att planera vad hon skulle säga och göra när de träffades på kvällen. Som tur var bad hon mig inte följa med.
  — Har du en nagelfil? frågade hon. Min lillfingernagel har gått av.
   Jag reste mig och plockade fram nageletuiet som jag fick av mamma i julas. Det är gammalt, i läder, och innehåller olika saxar, tänger och verktyg med elfenbensskaft. Köpt på auktion förstås.
   När jag öppnade etuiet såg jag den lilla spetsiga metallfilen med sitt vita skaft. Men det var inte den Linda ville ha, utan en vanlig sandpappersfil som är bättre för naglarna. Jag tog fram en och räckte den till henne.
   Just då råkade jag titta upp och fick syn på flickan i spegeln. Hon såg mig rakt i ögonen med en blick som var — ja, utmanande är nog ordet. I handen höll hon metallfilen. Jag såg hur vass spetsen var.
  — Tack, sa Linda utan att titta upp och började fila sin rosalackade nagel.
   Metallfilen. I handen på flickan i spegeln. Liten. Spetsig. Vass. Vass nog att skada. Att döda?
   Jag drog ut den ur etuiet. Höll den i min hand. Mötte spegelflickans blick.
   Du törs inte, sa den. Du vill, men du törs inte. Du är för feg. .Blodet bultade i halsen. Den lilla metallsaken i min hand kändes kall. Jag snuddade med fingertoppen vid eggen. Vass. Ja. Vass. Du vill, sa spegelflickan utan ord. Du vill göra det. Gör det då! Naturligtvis skulle jag aldrig gjort det. Eller skulle jag?
   Det får jag aldrig veta.
  — Vill ni ha en kopp te och en bulle? frågade mamma i dörren. Jag snurrade snabbt runt.
  — Ja tack, sa jag. Det vill vi gärna.
   Innan jag lade mig den kvällen vände jag spegeln mot väggen. Medan jag lyfte ner den kunde jag inte undgå att se en glimt av flickan i spegeln. Hon såg arg ut, arg och trotsig, som om sista ordet inte var sagt än.
   På morgonen sa jag till mamma att jag kände mig sjuk och ville stanna hemma från skolan.
  — Ja, du har ju verkat lite hängig på sista tiden, sa mamma. Det är kanske lika bra att du vilar dig en dag eller två.
   Hon gav mig frukost på sängen och var så snäll att jag nästan fick dåligt samvete.
   När alla hade gått klev jag upp ur sängen. Jag visste vad jag måste göra.
   Jag måste döda henne. Annars kunde vad som helst hända. Nu var det Linda. Nästa gång kunde det vara mamma, eller pappa, eller Micke, min lillebror.
   Men för att kunna göra det måste jag vara starkare än hon.
   Jag förberedde mig genom att duscha, tvätta håret, sätta på mig snygga kläder och sminka mig ordentligt, i badrummet förstås. Hon skulle inte kunna komma åt mig genom att få mig att känna mig ful.
   Jag stod kvar en stund framför badrumsspegeln.
  — Det här är jag, sa jag högt. Jag, jag, jag!
   När jag kände mig säker gick jag fort ut ur badrummet och in i mitt rum. På vägen hämtade jag hammaren i nedersta kökslådan.
   Spegeln stod på golvet där jag hade ställt den kvällen innan. Som tur var hade mamma inte märkt det.
   Det måste gå snabbt. Lyckades jag inte göra det genast skulle
   jag aldrig klara det.
   Jag höll hammaren i höger hand och lyfte upp spegeln med vänster. Det var tungt att lyfta den med bara en hand, men jag vågade inte lägga ifrån mig hammaren. Vem vet, kanske kunde hon få tag i den före mig? Vid det här laget var jag beredd på allt.
   Med en snabb rörelse vände jag spegelglaset mot mig. Försökte låta bli att titta, men såg henne ändå.
   Rasande stirrade hon på mig. Hon visste vad jag tänkte göra. Och var färdig att försöka hindra mig.
   Jag höll hammaren i min högra hand. Hon höll sin hammare i sin vänstra.
   Är hon vänsterhänt? undrade jag. Eller är hon lika klumpig som jag med vänsterhanden?
   Jag höjde armen. Men det var som om styrkan jag känt i badrummet var på väg att rinna ur mig. Som om hon sög kraften ur mig.
   Hon hånlog.
   Tro inte att du är starkare än jag, sa hennes leende. Tro inte att du kan bli av med mig så lätt.
   Jag drämde till. Spegelglaset splittrades och skärvorna flög över rummet.
   Jag hämtade sopborste och skyffel och sopade upp glaset med bortvänt huvud för att inte behöva fånga en skymt av hennes blick i någon skärva. Virade in alltihop i tidningspapper och gick ut med byltet till soptunnan. Jag ville inte ha henne kvar inne i huset. Nästa morgon skulle sopbilen komma och ta bort resterna.
   Jag sov hela förmiddagen, alldeles uttröttad. Glömde att ta bort sminket och fick mascarafläckar på kudden.
   Mamma tittade lite konstigt på mig när hon kom hem.
  — Har du sminkat dig? Du har väl inte varit ute? Du vet att om du inte går till skolan får du inte gå någon annanstans.
  — Jag har varit hemma, sa jag. Jag fick besök av en kompis. Vi sminkade varandra, bara på kul.
  — Var det Linda?
  — Nej, en ny tjej som du inte känner.
  — Be henne komma någon eftermiddag när jag är hemma, sa mamma.
  — Det går inte. Hon har flyttat. Det var sista gången vi träffades.
   Mamma såg väldigt undrande ut, men just då fick hon syn på den tomma spegelramen.
  — Vad har hänt med spegeln?
  — Förlåt, sa jag. Vi skulle kolla på baksidan, och då tappade jag den så glaset gick sönder.
  — Det var ju synd, sa mamma, men hon lät inte arg. Då får vi sätta i ett nytt glas i alla fall.
  — Jag vet inte, sa jag. Den passar kanske inte så bra i mitt rum. Linda sa att dom har snygga speglar på IKEA.
  — Du och dina auktionsfynd, sa mamma.
  — Ja, och du och dina, sa jag.

På kvällen borstade jag tänderna i badrummet. Dörren var stängd, jag var ensam. Men ändå kändes det som om ... någon såg på mig.
   Jag tittade upp mot badrumsspegeln.
   Hon hade lagt ifrån sig tandborsten. Hon såg på mig och hånlog.
   Så lätt blir du inte av med mig.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki