Fandom

Svenskanoveller Wiki

Flyktingen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Arthur C. Clarke

Stränga försiktighetsåtgärder ansågs utesluta möjligheten av fripassagerare i rymdskeppen. Men man hade inte räknat med en av engelsmännens religioner — kungahuset...

—NÄR HAN KOMMER ombord, sa kapten Saunders där han stod och väntade på att landgången skulle skjutas ut, hur i helsike ska jag titulera honom?
   En fundersam tystnad följde medan navigatören och andrepiloten övervägde denna etikettsfråga. Så låste Mitchell det stora kontrollbordet, och skeppets mångahanda mekanismer försjönk i medvetslöshet då strömmen kopplades bort från dem.
  — Det korrekta tilltalet, sa han med släpig röst, är "ers kungliga höghet".
  — Äsch, fräste kaptenen. Så ta mig tusan om jag kallar någon för det!
  — I dessa demokratiska tider, insköt Chambers hjälpsamt, tror jag att "sir" skulle vara fullt tillräckligt. Men du behöver inte vara orolig om du skulle glömma det — det är länge sen någon kastades i Towern för en sån sak. Dessutom är den här Henry inte så besvärlig som den där andre med alla hustrurna.
  — Av alla beskrivningar att döma är han en mycket trevlig ung man, tillade Mitchell. Mycket intelligent också. Det har ofta hänt att han har ställt frågor om tekniska saker som fackmännen inte har kunnat svara på.
   Kapten Saunders struntade i den underförstådda innebörden av denna anmärkning, med undantag av att han beslöt att om prins Henry ville ha reda på hur en fältkompensationsdrivegenerator fungerade, så skulle Mitchell få stå för förklaringarna. Han reste sig försiktigt — de hade ute i rymden vant sig vid en tyngdkraft som var hälften av Jordens, och nu när de var på Jorden kände han sig som ett ton bly — och började gå genom korridorerna som ledde till den nedre luftslussen. Med ett välsmort hurrande svängde den stora svagt böjda luckan åt sidan framför honom. Han ordnade till sitt leende och gick ut för att möta televisionskamerorna och arvtagaren till den brittiska tronen.
   Mannen som antagligen en dag skulle bli Henry IX av England hade 'ännu endast några och tjugo år på nacken. Han var något under medellängd och hade fina, regelbundna drag som verkligen motsvarade alla de genealogiska standardfraserna. Kapten Saunders, som var från Dallas och inte alls hade för avsikt att låta sig imponeras av någon prins, fann helt oväntat att de stora sorgsna ögonen gjorde ett starkt intryck på honom. Det var ögon som hade sett alltför många mottagningar och parader, som hade varit tvungna att bevittna otaliga fullkomligt intresselösa ting, som aldrig hade fått förirra sig långt bort från de omsorgsfullt planerade officiella rutterna. När kapten Saunders betraktade detta stolta men trötta ansikte, fick han för första gången en inblick i kunglighetens ytterliga ensamhet. All hans avsky för denna institution. blev plötsligt obetydlig gentemot dess verkliga avigsida — felet med kungavärdigheten var den oerhörda orättvisan i att lägga en sådan börda på någon mänsklig varelse...
   Gångarna i "Centaurus" var alltför trånga för att tillåta någon allmän sightseeing, och det stod snart klart att prins Henry inte alls hade något emot att lämna sin uppvaktning kvar där ute. När de väl hade börjat rundvandringen i skeppet, försvann allt det stela och avmätta i kapten Saunders' uppträdande och inom några minuter bemötte han prinsen precis som vilken annan besökare som helst. Han visste inte att en av de första saker kungliga personer måste lära sig är att få människor att slappna av och glömma sin nervositet.
  —  Det här är en stor dag för oss, förstår ni, sa prinsen entusiastiskt.
   Jag har alltid hoppats att det en dag skulle bli möjligt att låta rymdskepp landa och starta här i England. Men det förefaller ändå underligt att ha en egen rymdhamn här efter alla dessa år. Säg mig — har ni haft mycket med raketer att göra tidigare?
  — Jag fick faktiskt en del utbildning på dem, men de var på avskrivning redan innan jag utexaminerades. Jag hade tur; en del äldre män fick sätta sig på skolbänken igen och börja om från början — eller också blev de tvungna att helt avstå från rymdfärder om de inte kunde vänja sig vid de nya skeppen.
  — Var det så stor skillnad?
   Javisst — när raketerna försvann var det en lika stor förändring som från segel till ånga. Det är förresten en jämförelse som man ofta hör. Det var något. visst med ide gamla raketerna liksom det var med de gamla segelfartygen — något som de här moderna rymdskeppen inte har. När "Centaurus" startar, stiger hon upp tyst som en ballong — och lika långsamt om man så vill. Men en raketstart skakade marken inom många kilometers omkrets, och man blev döv i flera dagar om man befann sig för nära startplattan. Men allt det där känner ni till från de gamla journalfilmerna.
   Prinsen log.
  — Ja, sa han, jag har ofta tittat på dem på slottet. Jag tror jag har sett varenda viktigare händelse under alla pionjärexpeditionerna. Jag tyckte också att det var tråkigt att raketerna försvann. Men vi skulle aldrig ha kunnat bygga en rymdhamn för raketer här. på Salisburyslätten — vibrationerna skulle ha raserat Stonehenge!
  — Stonehenge? sa Saunders i frågande ton medan han höll upp en lucka och släppte in prinsen i lastrum 5.
  — Ett gammalt minnesmärke — en av de mest berömda stensättningarna i världen. Den är verkligt imponerande och ungefär tretusen år gammal. Ta en titt på den om ni får tillfälle — den ligger bara femton kilometer härifrån.
   Kapten Saunders hade rätt svårt att undertrycka ett leende. Vilket underligt land det här var. Var någon annanstans, undrade han, kunde man finna sådana kontraster som det här? Det fick honom att känna sig mycket ung och grön när han erinrade sig att det i hela Texas knappast fanns någonting som var ens femhundra år gammalt. För första gången började han förstå vad traditioner innebar — de gav prins Henry något som han aldrig själv 'kunde få. Säkerhet — självförtroende, ja just det.
   Och en stolthet som på något vis var fri från arrogans därför att den betraktades som så självklar att den aldrig behövde hävdas.
   Det var häpnadsväckande hur många frågor prins Henry lyckades ställa under de trettio minuter som hade anslagits åt hans rundvandring i lastskeppet. Det var inte sådana där rutinfrågor som folk ställde av artighet utan att vara intresserade av svaren. Hans kungliga höghet prins Henry visste mycket om rymdskepp, och kapten. Saunders kände sig fullkomligt utmattad när han lämnade tillbaka sin förnäme gäst till mottagningskommittén, som hade väntat utanför "Centaurus" med välspelat tålamod.
  — Tack ska in ha, kapten, sa prinsen när de skakade hand i luftslussen. Jag har inte haft så trevligt på mycket länge. Jag hoppas er vistelse här i England blir angenäm, och jag önskar er lycklig resa.
   Sedan fördes han hastigt bort av sin uppvaktning, och rymdhamns-tjänstemännen — som dittills hade fått hålla sig avvaktande — klev ombord för att kontrollera rymdskeppets papper.
  — Nå, sa Mitchell när alltihop var undanstökat, vad tyckte du om vår prins av Wales?
  — Jag blev förvånad, svarade Saunders uppriktigt. Om jag inte hade. vetat det, skulle jag aldrig ha kunnat ana att han var en prins. Jag har alltid trott att de var ganska enfaldiga. Men han kände faktiskt till principerna för fältdriven! Har han aldrig varit uppe i rymden?
  — En gång tror jag. Bara ett litet skutt upp ovanför atmosfären i ett av rymdvapnets skepp. Det återvände till Jorden redan innan det hade hunnit in i en omloppsbana, men premiärministern höll på att få dån-dumpen. Det blev frågor i underhuset och ledare i "Times". Alla ansåg att deras tronarvinge var alltför värdefull för att man skulle sätta hans liv på spel i sådana nymodiga uppfinningar. Därför har han aldrig varit på månen, trots att han är general i Kungliga rymdvapnet.
  — Stackars kille, sa kapten Saunders.

HAN HADE tre dagars ledighet, eftersom det inte var kaptenens uppgift att övervaka lastningen och den rutinmässiga översynen av skeppet. Saunders kände skeppare som rände omkring och flåsade i nacken på serviceingenjörerna, men han var inte den typen. Dessutom ville han se London. Han hade varit på Mars och Venus och månen, men det här var första gången han var i England. Mitchell och. Chambers proppade honom full med nyttiga upplysningar och satte honom sedan på alweg-banan till London innan de själva for i väg för att hälsa på sina familjer. De skulle återvända till rymdhamnen en dag före honom för att kontrollera att allting var i sin ordning. Det var skönt att ha officerare som man kunde lita på så fullständigt. De var försiktiga och fantasilösa, men grundliga nästan till överdrift. Om de sa att allting var okay, så visste Saunders att han kunde lyfta utan samvetsbetänkligheter.
   Den strömlinjeformade cylindern visslade fram genom det prydliga landskapet. Den gick så fort och så nära marken att man bara hann få flyktiga intryck av de städer och fält som rusade förbi. Allting var så otroligt hoppackat och så lilleputtaktigt, tänkte Saunders. Det fanns inga öppna vidder, inga fält som var mer än en kilometer i någon riktning. Det var tillräckligt för att inge en texasbo klaustrofobi — i synnerhet en texasbo som också råkade vara rymdpilot.
   Londons skarpt avgränsade utkanter dök upp vid horisonten som murarna i en medeltida stad. Med få undantag var byggnaderna ganska låga — femton till tjugo våningar höga. Alweg-tåget rusade fram genom en trång klyfta, över en mycket vacker park, passerade över en flod som förmodligen var Themsen och stannade efter en kraftig inbromsning. En högtalare tillkännagav med en blyg röst som verkade rädd för att bli avlyssnad:
  — Detta är Paddingtonstationen. Resande till norra England uppmanas sitta kvar i tåget.
   Saunders tog ner sitt bagage från hyllan och steg ut. På väg till ingången till tunnelbanan kom han förbi ett tidningsstånd och kastade en blick på de framhängda veckotidningarna. På ungefär hälften av dem fanns det fotografier av prins Henry och andra medlemmar av kungahuset. Det var lite för mycket av det goda, tyckte Saunders. Han lade också märke till att alla kvällstidningarna hade bilder av prins Henry på väg in eller ut ur "Centaurus", och han köpte allihop som lektyr på subway-tåget — ursäkta: underground-tåget, tänkte han.
   De ledande artiklarna präglades av en enformig överensstämmelse. Äntligen, jublade de, behövde England inte längre inta en andrarangsplats bland de rymdfarande nationerna. Nu var det möjligt att hålla en rymdflotta i drift utan att ha en miljon kvadratkilometer öken. Dagens tysta, tyngdkraftstrotsande rymdskepp kunde i nödfall landa i Hyde Park utan att ens störa änderna i Serpentinen. Saunders fann det egendomligt att den sortens patriotism hade lyckats överleva i rymdåldern, men han anade att engelsmännen hade tagit illa vid sig då de hade måst låna startplatser av australiensarna, amerikanarna och ryssarna.
   Londons tunnelbana var fortfarande efter halvannat sekel det bästa transportsystemet i världen, och Saunders anlände välbehållen till sitt mål tio minuter efter det att han hade lämnat Paddington. På tio minuter skulle "Centaurus" ha kunnat avverka 80 000 kilometer, men så rådde det inte en sådan trängsel i rymden som här. Inte heller var rymdskeppens banor så slingrande som de gator Saunders måste ta sig fram genom för att komma till sitt hotell. Alla försök att räta ut London hade ömkligen misslyckats, och det tog honom femton minuter att tillryggalägga de sista hundratalen meter av färden.
   Han tog av sig kavajen och slängde sig på sängen. Tre lugna, bekymmerslösa dagar alldeles för sig själv — det var nästan för bra för att vara sant.
   Det var det också. Han hade knappt hunnit dra ett djupt andetag förrän det ringde i telefonen.
  — Kapten Saunders? Det var tur vi fick tag i er. Det här är från BBC. Vi har ett program som kallas "På stan i kväll" och vi undrar ...

DUNSEN FRÅN luftslussluckan var det ljuvligaste ljud Saunders hade hört på flera domar. Nu var han i säkerhet. Ingen kunde komma åt honom i hans pansrade fästning, som snart skulle vara långt ute i fria rymden. Inte för att. han hade blivit illa behandlad — tvärtom hade han blivet alldeles för väl behandlad. Han hade gjort fyra — eller var det fem? — framträdanden i olika tv-program. Han hade varit på så många bjudningar att han inte kunde minnas dem alla. Han hade förvärvat flera hundra nya vänner och såsom han kände sig i huvudet nu — glömt alla sina gamla.
  —  Vem är upphovsman till ryktet att engelsmännen är reserverade och högdragna? sa han till Mitchell då de träffades i rymdhamnen. Gud hjälpe mig om jag nånsin skulle träffa på en icke reserverad engelsman.
  — Efter vad jag kan förstå har du haft det trevligt, svarade Mitchell.
  — Fråga mig i morgon, genmälde Saunders. Jag har kanske samlat mina själsförmögenheter vid det laget.
  — Jag såg dig i det där frågeprogrammet i går kväll, anmärkte Chambers. Du såg ganska förfärlig ut.
  — Tack, det är just den sortens förståelsefull uppmuntran jag behöver för tillfället. Jag skulle vilja se dig hitta på en synonym till "amper" efter att ha varit uppe till klockan tre på natten.
   Frän, svarade Chambers ögonblickligen.
  — Skarp, sa Mitchell för att inte vara sämre.
  — Jag ger Mig. Låt oss titta på de där rapporterna och se vad ingenjörerna har haft för sig.
   Så snart kapten Saunders hade satt sig vid kontrollbordet, fick han tillbaka sin vanliga effektivitet. Han var hemma igen och hans utbildning tog hand om saken. Han visste precis vad som skulle göras och gjorde det med automatisk precision. Till höger och vänster om honom var Mitchell och Chambers i färd med att kontrollera sina instrument och anropa kontrolltornet.
   Det tog dem en timme att gå igenom den invecklade rutin som alltid föregick en start. När den sista signaturen hade satts på det sista pappersarket med instruktioner och det sista röda ljuset på kontrollindikatorn hade växlat till grönt, lutade sig Saunders tillbaka i sin stol och tände en cigarrett. De hade tio minuter på sig till starten.
  — En dag tänker jag fara tillbaka till England inkognito och ta reda på vad det är som håller det här folket uppe, sa han. Jag förstår inte hur man kan packa ihop så många människor på en liten ö utan att den sjunker.
  — Då skulle du se Holland, svarade Chambers. I jämförelse med det verkar England lika glest befolkat som Texas.
  — Och så är det' det här med kungafamiljen. Vet ni vad, vart jag än kom så frågade folk mig om mitt sammanträffande med prins Henry — vad vi pratade om — tyckte jag inte att han var trevlig, och så vidare. Uppriktigt sagt blev jag trött på det. Jag kan inte begripa hur ni har kunnat stå ut med det i tusen år.
  — Tro inte att kungafamiljen har varit populär hela tiden, genmälde Mitchell. Kom ihåg vad som hände med Karl den förste. Och några av de saker vi sa om de första Georgearna var lika oförskämda som det ni amerikaner sa senare.
  — Vi råkar bara tycka om traditioner, sa Chambers. Vi är inte rädda för att ändra på saker och ting när tiden är inne, men vad kungafamiljen beträffar så är den unik och vi är ganska förtjusta i den. Ungefär samma känslor som ni hyser beträffande frihetsstatyn.
  — Det är ingen lämplig jämförelse. Jag tycker inte det är rätt att ställa människor på en piedestal och behandla dem som om de var ett slags mindre gudomar. Se på prins Henry till exempel. Tror ni att han nånsin får tillfälle att göra de saker han verkligen vill göra? Jag såg honom tre gånger i tv när jag var i London. Första gången invigde han en ny skola nånstans. Sedan höll han ett tal till fiskhandlareförbundets kongress i Guildhall. Och slutligen lyssnade han på ett välkomstanförande som hölls av borgmästaren i Podunk eller vad stan nu hette. Jag skulle hellre sitta i fängelse än leva ett sånt liv. Varför kan ni inte låta den stackars karlen vara i fred?
   För en gångs skull försökte varken Chambers eller Mitchell säga emot. I stället iakttog de en något kylig tystnad. Jag gick för långt, tänkte Saunders. Jag borde ha hållit min stora trut. Nu har jag sårat deras känslor. Jag borde ha kommit ihåg det råd som jag läste nånstans: "Engelsmännen har två religioner — cricket och kungahuset. Försök aldrig kritisera någondera."
   Den pinsamma tystnaden bröts av radion och rymdhamnschefens röst.
  —  Kontrolltornet till "Centaurus". Er flygrutt är klar. Ni kan lyfta.
  —  Startprogrammet börjar — nu! svarade Saunders och lade om huvudströmbrytaren.
   Så lutade han sig tillbaka. Han höll ögonen på hela kontrollbordet, beredd att genast ingripa. Trots att hans kropp var på helspänn, kände han sig fullkomligt lugn. En bättre hjärna än hans — en hjärna av metall och kristaller och elektronströmmar — hade nu hand om "Centaurus". I nödfall skulle han ta befälet, men han hade ännu aldrig startat ett skepp manuellt och väntade inte att han nånsin skulle behöva göra det. Om den automatiska apparaturen klickade, skulle han uppskjuta starten och sitta kvar här på Jorden tills felet hade klarats upp.
   Huvudfältet kopplades på, och tyngden ebbade bort från "Centaurus". Det hördes protesterande stönandes från skeppets skrov och innerväggar då spänningarna omfördelades. Landningsbäddens böjda armar bar inte någon last nu. Den minsta vindfläkt skulle föra upp lastskeppet mot himlen.
   Från kontrolltornet ljöd en röst:
  — Er vikt är nu noll. Kontrollera kalibreringen.
   Saunders tittade på sina mätare. Fältets "lyft" skulle nu stämma exakt med skeppets vikt, och mätarvärdena skulle stämma med summorna på lastförteckningarna. I åtminstone ett fall hade denna kontroll avslöjat närvaron av en fripassagerare ombord på ett rymdskepp — så känsliga var mätarna.
  — En miljon femhundrasextio tusen fyrahundratjugo kilo, läste Saunders på mätarna. Ganska bra — det slår bara fel på femton kilo. Fast det är första gången jag har undervikt. Du kunde ha tagit med lite mer karameller åt den där fylliga flickan som du är god vän med i Port Lowell, Mitch.
   Andrepiloten log matt. Efter en eskapad på Mars, som han inte hade lyckats få folk att glömma, hade han alldeles oberättigat fått rykte om sig att föredra yppiga blondiner.

HAN HADE ingen känsla av rörelse, men "Centaurus" föll nu upp mot sommarhimlen eftersom hennes tyngd inte bara var neutraliserad utan omkastad. För iakttagarna nere på marken var hon en snabbt uppstigande stjärna, ett silverglänsande litet klot som sköt upp emellan och bortom molnen. Omkring henne höll atmosfärens blå ljus på att övergå i rymdens eviga mörker. Likt en pärla som gled på en osynlig tråd följde lastskeppet de radiovågor som skulle leda henne från värld till värld.
   Detta, tänkte kapten Saunders, var hans tjugosjätte start från Jorden. Men det var ändå varje gång ett lika stort under — han skulle aldrig komma ifrån den känsla av makt som han -fick när han satt här vid kontrollbordet som herre över krafter som inte ens mänsklighetens gamla gudar hade drömt om. Ingen start var nånsin riktigt likadan som en annan — somliga ägde rum i gryningen, andra fram mot solnedgången, somliga över en molnhöljd Jord, andra mot en klar och skimrande himmel. Rymden själv var visserligen oföränderlig, men på Jorden upprepades aldrig samma mönster och ingen människa skådade samma landskap eller samma himmel mer än en gång. Där nere rullade Atlantens vågor evigt mot Europa, och högt ovanför dem — men långt, långt under "Centaurus" — seglade glittrande molnbankar fram för samma vindar. England började smälta ihop med kontinenten, -och den europeiska kustlinjen blev töcknig och förkortades allteftersom mer och mer av den sjönk ner bakom planetens böjda horisont. En flyktig fläck på synranden. i väster var en första glimt av Amerika. Med ett enda ögonkast kunde kapten Saunders överblicka alla de sjömil som Columbus mödosamt hade tillryggalagt för ett halvt tusen år sen.
   Tyst men med obegränsad kraft skakade skeppet sig loss från Jordens sista bojor. Det enda tecknet på de energier som det utvecklade skulle för en iakttagare utifrån ha varit den mörkröda glöden från strålningsfenorna kring skeppets mittlinje, ett fenomen som uppstod då värmeförlusten från massomvandlarna spred sig ut i rymden.
   "14:03:45", skrev kapten Saunders med prydlig stil i loggboken. "Utbrytningshastighet uppnådd. Kursavvikelse obetydlig."
   Det var inte mycket mening med att göra denna anteckning. De blygsamma 38 000 kilometer i timmen som hade varit de första astronautikernas nästan ouppnåeliga mål hade ingen praktisk betydelse nu, eftersom "Centaurus" fortfarande accelererade och skulle fortsätta med det i timtal. Men det hade en djup psykologisk innebörd. Fram till detta ögonblick skulle de, om kraftutvecklingen hade klickat, ha fallit tillbaka till Jorden. Men nu kunde tyngdkraften aldrig fånga in dem igen. De hade uppnått rymdens frihet och kunde efter behag välja vilken planet som helst som mål. I praktiken skulle det förstås bli otrevligt för dem på många sätt om de inte valde Mars. och levererade sin. last planenligt. Men kapten Saunders var som alla rymdmän innerst inne en romantiker. Till och med på en allmänt trafikerad trade som den här hände det ibland att 'han drömde om Saturnus' underbara ring eller de dystra neptuniska ödemarkerna upplysta av den krympta solens avlägsna eld.
   En timme efter starten lät Chambers enligt vedertagen ritual kursberäkningsmaskinen sköta sig själv och plockade fram de tre glas som alltid förvarades under kartbordet. När de utbringade den traditionella skålen för Newton, Oberth och Einstein, frågade sig Saunders hur denna lilla ceremoni hade uppkommit. Rymdmännen hade säkerligen gjort det i minst sextio år. Kanske den kunde spåras tillbaka till den legendariska raketingenjör som lär ha sagt: "Jag har bränt mer sprit på sexti sekunder än ni nånsin har sålt över den här usla bardisken."
   Två timmar senare hade den sista kurskorrigering som spårstationerna på Jorden kunde ge dem, matats in i räknemaskinen. Från och med nu och till Mars dök upp framför dem fick de klara sig på egen hand. Det var en enslig, men samtidigt en Underligt stimulerande tanke. Saunders begrundade detta faktum. De var tre stycken här — och ingen annan människa inom miljontals kilometers avstånd.
   Under dessa omständigheter skulle en atombombsexplosion knappast ha gjort ett mera uppskakande intryck än den svaga knackningen på hyttdörren...

KAPTEN SAUNDERS hade aldrig blivit så förskräckt i hela sitt liv. Med ett skrik som redan hade kommit över hans läppar innan han hann undertrycka det, for han upp ur sin stol och flög upp i luften en hel meter innan skeppets svaga gravitation drog ner honom igen.. Chambers och Mitchell däremot uppträdde med den traditionella engelska oberördheten. De svängde sina stolar, stirrade på dörren och väntade sedan på att deras kapten skulle företa sig något.
   Det dröjde flera sekunder innan Saunders hade återhämtat sig. Om han hade ställts inför vad som skulle kunna kallas för en normal krissituation, skulle han redan ha varit halvvägs i rymddräkten. Men en dämpad knackning på dörren still kontrollrummet, då alla ombord på skeppet satt bredvid honom, låg helt utanför det normala.
   En fripassagerare var helt enkelt något otänkbart. Risken härför hade ända från de kommersiella rymdfärdernas början varit så uppenbar att de strängaste försiktighetsåtgärder hade vidtagits mot den. Saunders visste att en av hans officerare hade varit i tjänst under lastningen. Ingen skulle ha kunnat smyga sig ombord obemärkt. Sedan hade det varit den rutinmässiga inspektionen före starten, verkställd av både Mitchell och Chambers. Slutligen var det viktkontrollen i ögonblicket före starten — den var slutgiltigt avgörande. Nej, en fripassagerare var helt ...
   Knackningen på dörren hördes igen. Kapten Saunders knöt nävarna och bet ihop tänderna. Om några minuter, tänkte han, skulle någon romantisk idiot få ångra sig bittert.
  —  Öppna dörren, Mitchell, muttrade Saunders.
   Med ett enda långt steg tog sig andrepiloten bort till dörren och ryckte upp den.
   Ingen sa något på en evighet, tycktes det. Så steg fripassageraren, något vacklande i den låga gravitationen, in i hytten. Han var fullständigt behärskad och såg mycket självbelåten ut.
  — God dag, kapten Saunders, sa han. Jag måste be om ursäkt för att jag tränger mig på så här oförhappandes.
   Saunders svalde ansträngt. Så började han fatta hur det hängde ihop och tittade först på Mitchell och sen på Chambers. Båda två stirrade tillbaka på honom frimodigt och med outsägligt oskyldig min.
  — Jaså, det är så det har gått till, sa han bittert.
   Det behövdes inga förklaringar — allt stod fullständigt klart. Det var lätt att föreställa sig de komplicerade underhandlingarna, de sena kvällsmötena, förfalskningen av dokument, urlastningen av mindre viktigt gods som hans betrodda kolleger hade utfört bakom hans rygg. Han var säker på att det var en högst intressant historia, men han ville inte höra den nu. Han var alltför upptagen av att fundera över vad rymdlagen hade att säga om en sån här situation, fast han var redan dystert förvissad om att den inte alls skulle vara till någon nytta för honom.
   Det var naturligtvis för sent att vända om; konspiratörerna skulle inte ha gjort en sådan elementär felberäkning. Han skulle helt enkelt bli tvungen att göra det bästa möjliga av vad som såg ut att bli den besvärligaste resa han nånsin hade varit med om.
   Han satt fortfarande och försökte hitta på något att säga då prioritetslampan började blinka på radiopanelen. Fripassageraren tittade på sin klocka.
  — Jag väntade det, sa han. Det är antagligen premiärministern. Det är nog bäst att jag talar med den stackars karlen. Saunders delade den uppfattningen.
  — Varsågod, ers kungliga höghet, sa han tjurigt och med sådan betoning att titeln nästan lät som en förolämpning. Sedan drog han sig tillbaka i ett hörn med en känsla av att ha blivit djupt förorättad.

DET VAR mycket riktigt premiärministern, och han lät mycket upprörd. Flera gånger använde han uttrycket "er plikt mot ert folk" och vid ett tillfälle stockade det sig i halsen på honom då han sa något om "era undersåtars tillgivenhet till kronan". Saunders insåg med en viss förvåning att han verkligen menade det.
   Medan detta känsloladdade anförande pågick, lutade sig Mitchell bort mot Saunders och viskade i hans öra:
  — Den gamle gossen är i en besvärlig knipa, och det vet han om. Folket kommer att ställa sig bakom prinsen när de får reda på. vad som har hänt. Alla vet att han i åratal har försökt komma ut i rymden.
  — Jag önskar att han hade valt något annat skepp än mitt, sa Saunders. Och jag är inte så säker på att det här inte räknas som myteri.
  — I hundan heller. Märk mina ord — när allt det här är över, kommer du att vara den ende texasbo som har fått strumpebandsorden. Skulle det inte vara trevligt för dig?
  — Sch! sa Chambers.
   Prinsen talade och hans ord flög tillbaka över avgrunden som nu skilde honom från den ö han en dag skulle härska över.
  — Jag är mycket ledsen, herr premiärminister, om jag har vållat er oro, sa han. Jag kommer att återvända så snart det blir möjligt. Någon gång måste vara den första, och jag tyckte tiden var inne för att någon medlem av min familj skulle lämna Jorden. Det kommer att bli ett värdefullt inslag i min uppfostran och kommer att göra mig bättre lämpad för mina plikter. Adjö.
   Han lade ifrån sig mikrofonen och gick bort till observationsfönstret — det enda som fanns i hela skeppet. Saunders iakttog honom medan han stod där — stolt och ensam, men nöjd nu. Och när han såg hur prinsen tittade ut på de stjärnor som han äntligen hade nått, dunstade all hans förargelse och harm långsamt bort.
   Ingen sa något på en lång stund. Så slet prins Henry äntligen blicken från det bländande glittret utanför fönstret, tittade på kapten Saunders och log.
  — Var är kabyssen, kapen? frågade han. Jag har kanske legat av mig nu, men på den tiden då jag var med i scoutkåren var jag den bäste kocken i min patrull.
   Saunders slappnade långsamt av och slog sedan tillbaka. Det var som om den spända atmosfären i kontrollrummet plötsligt lättade. Mars var fortfarande långt borta, men han visste nu att det här trots allt inte skulle bli en så obehaglig resa...

Originalets titel: Refugee publicerad första gången 1955 i "The Magazine of Fantasy and Science Fiction" under titeln "?".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki