Fandom

Svenskanoveller Wiki

Form

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Robert Sheckley

Jorden erbjöd lockelser som de utomjordiska inkräktarna inte hade räknat med och som helt kullkastade deras planer.

PID PILOTEN saktade farten tills skeppet nästan stod stilla. Han kikade oroligt ner på den gröna planeten under sig.
   Till och med utan instrument kunde man inte ta fel. Det var den tredje planeten från solen och den enda planeten i det systemet där det fanns 'liv. Fridfullt sam den genom sina molnslöjor.
   Den såg mycket oskyldig ut. Och ändå hade något där krävt alla liven i varje expedition glomerna hade skickat dit.
   Pid tvekade ett ögonblick innan han oåterkalleligen startade nerfärden. Han och hans båda besättningsmän var så beredda de någonsin kunde bli. Deras Förflyttare av kompakta massor fanns i kroppspåsar, overksamma men beredda.
   Pid ville säga något till sin besättning men visste inte riktigt hur han skulle utrycka det.
   Besättningen väntade. Ilg Radiomannen hade skickat det sista meddelandet till glomernas planet. Ger Upptäckaren läste sexton visartavlor på en gång och rapporterade:
  — Inget tecken på främmande verksamhet.
   Hans kroppsytor flöt slarvigt.
   Pid lade märke till det och förstod vad han måste säga. Ända sedan de lämnat Glom hade Formdisciplinen varit avskyvärt slapp. Invasionschefen hade varnat honom; men han var fortfarande tvungen att göra något åt det. Det var hans plikt, eftersom det var allmänt känt att lägre kaster som Radiomän och Upptäckare var benägna för Formlöshet.
  — Många förhoppningar vilar på den här expeditionen, började han långsamt. Vi är långt hemifrån nu.
   Ger Upptäckaren nickade. Ilg Radiomannen flöt ut från sin föreskrivna form och formade sig bekvämt mot en vägg.
  — Men, sa Pid strängt, avstånd är inte nån ursäkt för oordnad form. Ilg flöt hastigt tillbaka till sin riktiga Radiomannaform.
  — Exotiska former kommer otvivelaktigt att erfordras, fortsatte Pid. Och till det har vi fått särskilt tillstånd. Men kom ihåg — den form som inte antas enbart för pliktens skull är en frestelse av Den Formlöse!
   Gers kroppsytor slutade tvärt att flyta.
  — Det var allt, sa Pid och flöt in i sitt kontrollrum.
   Skeppet började nerfärden, som försiggick så mjukt att Pid kände stolthet.
   De var fina arbetare, tänkte han. Han fick helt enkelt inte vänta sig att de skulle vara lika formmedvetna som en Pilot av högt kast. Till och med Invasionschefen hade sagt till honom det.

PID, hade Invasionschefen sagt vid deras sista samtal, vi är i förtvivlat behov av den här planeten.
  — Ja, hade Pid sagt.
   Han hade stått i givakt och inte ett ögonblick avvikit från Bästa. Pilotform.
  — En av er, sa Chefen eftertryckligt, måste komma igenom och installera en Förflyttare nära en atomkraftskälla. Armen kommer att stå i den här ändan och vara beredd att stiga igenom.
   Vi kommer att klara det, sa Pid.
  — Den här expeditionen måste lyckas, sa Chefen och hans anletsdrag blev för ett ögonblick suddiga av ren trötthet. I största förtroende sagt så råder det avsevärd oro på Glom. Gruvarbetarkastet strejkar exempelvis. De vill ha en ny form då de gräver. Säger att den gamle inte är effektiv.
   Pid såg som sig borde upprörd ut. Malmbrytningsformen hade utarbetats av de gamla för femtio tusen år sedan tillsammans med de andra grundformerna. Och nu ville dessa uppkomlingar förändra den!
  —  Det är inte allt, sa Chefen till honom. Vi har avslöjat en ny Kult för Formlöshet. Vi har avslöjat nästan åtta tusen glomer och jag vet inte hur många som har undsluppit oss.
   Pid visste att Formlöshet var en frestelse av Den Formlöse, det största onda som Glomhjärnan kunde fatta. Men han undrade hur glomer kunde falla för Hans frestelser?
   Chefen gissade sig till hans fråga.
  — Pid, sa han, jag förmodar att det är svårt för er att förstå. Tycker ni om att vara Pilot?
  — Ja, sa Pid enkelt.
   Tyckte om att vara Pilot! Det var hela hans liv! Utan ett skepp var han ingenting.
  — Alla glomer känner det inte på det sättet, sa Chefen. Jag förstår det inte heller. Alla mina förfäder har varit Invasionschefer alltifrån tidernas begynnelse. Så naturligtvis vill jag vara Invasionschef. Det är naturligt och det är enligt lagen. Men de lägre kasterna känner det inte på det sättet.
   Han skakade sorgset på kroppen.
  — Jag hade ett skäl till att berätta det här för er, fortsatte Chefen. Vi glomer behöver större utrymme. Den här oron beror blott och bart på att det är för trångt. Det säger alla våra psykologer. Om vi kan expandera till en annan planet så kommer det att bota allting. Så vi räknar på er, Pid.
  — Ja, sa Pid med stolthet.
   Chefen reste sig för att göra slut på samtalet. Sedan ändrade han sig och satte sig igen.
  —  Ni måste ha ögonen på er besättning, sa han. De är utan tvivel lojala men de tillhör lägre kaster. Och ni känner till de lägre kasterna.
   Det gjorde Pid verkligen.
  — Ger, din Upptäckare, är misstänkt för att hysa Förändringstendenser. Han fick böta en gång för att han till hälften antog en Jägareform. Ilg har aldrig blivit anklagad för nåt speciellt. Men jag har hört att han ibland är orörlig under misstänkt långa perioder. Kanske fantiserar han att han är en Tänkare.
  — Men, invände Pid, även om dom bara är obetydligt angripna av Förändring eller Formlöshet, varför skickar ni dem då på den här expeditionen?
   Chefen tvekade innan han svarade. — Det finns många glomer jag kan lita på, sa han sakta. Men de där två är fyndiga och fantasifulla, just de egenskaper som kommer att behövas på den här expeditionen. — Han suckade. — Jag förstår verkligen inte varför de där egenskaperna vanligtvis är förknippade med Formlöshet.
  — Ja, sa Pid.
  —  Håll bara ögonen på dem.
  — Ja, sa Pid igen och gjorde honnör då han förstod att samtalet var slut.
   I sin kroppspåse kände han den vilande Förflyttaren, som var beredd att förvandla fiendens energikälla till en bro över rymden för glomhorderna.
  — Hoppas att ni har tur, sa chefen. Ni kommer säkert att behöva det.

SKEPPET FÖLL SAKTA mot ytan på fiendeplaneten. Ger Upptäckaren analyserade molnen under och matade in data i Kamouflageaggregatet. Aggregatet satte i gång. Snart såg skeppet till det yttre ut som ett cirrusmoln.
   Pid lät skeppet sakta driva mot ytan på den egendomliga planeten. Han var nu i Bästa Pilotform, den effektivaste av de fyra former som var anslagna åt Pilotkastet. Han var blind, döv och stum, ett slags utsträckning av sina kontrollspakar; hela hans uppmärksamhet var inriktad på att få samma hastighet som de höga molnen, att stanna bland dem, bli en del av dem.
   Ger behöll stelt en av de båda former som var anslagna för Upptäckare. Han matade in data i Kamouflageaggregatet, och det nedåtgående skeppet förändrade sig sakta till ett cumulusmoln.
   Det syntes inte något tecken på verksamhet från fiendeplaneten.
   Ilg lokaliserade en atomkraftskälla och matade in data till Pid. Piloten ändrade kurs. Han hade nått det lägsta molnlagret, bara något mer än en .kilometer över planetens yta. Nu såg hans skepp ut som ett tjock ulligt strömoln.
   Och fortfarande syntes inte några alarmerande tecken. Det okända öde som hade drabbat de tjugo tidigare expeditionerna visade sig ännu inte.
   Skymningen kröp över planetens fasad då Pid styrde nära atomkraftverket. Han undvek de kringliggande husen och kretsade över en klunga träd.
   Mörkret föll och den gröna planetens ensamma måne skymtade fram bakom molnen.
   Ett moln sjönk lägre. Och landade.

— FORT, ut med er! ropade Pid och släppte skeppets kontrollspakar. Han antog den Pilotform som bäst lämpade sig för språngmarsch och rusade ut genom luckan. Ger och Ilg skyndade efter honom. De stannade femtio meter från skeppet och väntade.
   Inne i skeppet slöts en strömledning. Det kom en skälvning och skeppet började smälta. Plasten upplöstes, metallen skrynklades ihop. Snart var skeppet en stor skrothög och fortfarande fortsatte processen. Stora bitar föll sönder i mindre bitar, som klövs gång på gång.
   Pid kände sig plötsligt hjälplös då han såg sitt skepp borra sig själv i sank. Han var Pilot, han tillhörde Pilotkastet. Hans far hade varit Pilot och hans far före honom så långt tillbaka som till det dimmiga förflutna då glomerna hade börjat bygga skepp. Han hade tillbringat hela sin barndom i närheten av skepp och hela sin mannaålder med att flyga dem.
   Nu då han var utan skepp på en främmande värld kände han sig naken.
   Efter några minuter syntes bara en dammhög där skeppet hade varit. Nattvinden spred den i skogen. Och sedan fanns det ingenting alls.
   De väntade. Ingenting hände. Vinden suckade och träden prasslade. Ekorrar pep och fåglar rörde sig i sina bon. Ett ekollon föll till marken.
   Pid suckade av lättnad och satte sig ner. Den tjugoförsta Blomexpeditionen hade landat lyckligt och väl.

INGENTING kunde göras före morgonen, så Pid började tänka ut planer. De hade landat så nära atomkraftverket som de hade vågat. Nu skulle de vara tvungna att närma sig det ännu mer. En av dem var tvungen att på något sätt komma mycket nära reaktorrummet för att kunna aktivera Förflyttaren.
   Svårt. Men Pid kände sig säker på. att det skulle lyckas. När allt kom omkring så var glomerna mycket skarpsinniga.
   Mycket skarpsinniga, tänkte han bittert, men de hade förfärligt ont om radioaktivitet. Det var ett annat skäl varför den här expeditionen var så viktig. Där fanns föga radioaktivt bränsle kvar på någon av glomplaneterna.
   För länge sedan hade glomerna använt sitt radioaktiva förråd då de spred sig över grannplaneterna och tog i besittning dem som de kunde leva på. Koloniseringen höll knappt jämna steg med födelsetalet. Nya världar behövdes ständigt.
   Just den här världen som hade upptäckts av en spaningsexpedition behövdes. Den passade glomerna perfekt. Men den låg alltför långt borta. De hade inte tillräckligt med bränsle för att kunna utrusta en rymdflotta som skulle erövra den.
   Som tur var fanns det ett annat sätt. Ett bättre sätt.
   Under seklernas gång hade glomvetenskapsmännen konstruerat Förflyttaren. Den var en triumf för Identitetsingenjörskonsten och lät massa förflyttas på ögonblicket mellan två förenade punkter, vilka de än var.
   Ena ändan var uppsatt vid Gloms enda atomenergiverk. Den an ändan måste placeras nära en annan atomkraftskälla och .aktiveras. Avledd kraft flödade då genom båda ändarna, förändrades och förändrad på nytt.
   På grund av Identitetsingenjörskonstens under kunde sedan glomerna igenom från planet till planet — eller rinna igenom i en stor, överväldigande våg.
   Det var mycket enkelt. Men tjugo expeditioner hade misslyckats med att installera den ena ändan av Förflyttaren på Jorden.
   Vad som hade hänt dem visste man inte.
   För inget glomskepp hade någonsin återvänt för att berätta det. Före gryningen kröp de genom skogen och antog samma färg som växterna runt dem. Deras Förflyttare vibrerade svagt då de kände närheten av atomenergi.
   En liten fyrbent varelse sprang framför dem. Ögonblickligen låt Ger fyra ben och en lång, strömlinjeformad kropp växa ut och började jaga den.
  — Ger! Kom tillbaka! skrek Pid åt Upptäckaren och struntade i all försiktighet.
   Ger hann upp djuret och slog det till marken. Han försökte bita det men han hade försummat att låta tänderna växa ut. Djuret slet sig loss och försvann i snårskogen. Ger lät ögonblickligen tänder växa ut och spände sina muskler för att hoppa.
  — Ger!
   Motvilligt vände sig Upptäckaren om. Han skuttade tyst tillbaka till Pid.
  — Jag var hungrig, sa han.
  — Det var du inte, sa Pid strängt.
  — Jodå, mumlade Ger och vred sig av förlägenhet.
   Pid kom ihåg vad Chefen hade sagt till honom. Ger hade förvisso Jägaretendenser. Han skulle bli tvungen att vakta noga på honom.
  — Nåt sånt vill jag inte vara med om fler gånger, sa Pid. Kom ihåg — ingen tillåtelse har getts oss att falla för frestelsen att anta Exotiska Former. Var nöjda med den form ni föddes till.
   Ger nickade och smälte bort i snårskogen. De gick vidare.

FRÅN SKOGSBRYNET kunde de iaktta atomenergifabriken. Pid förklädde sig till ett busksnår och Ger formade sig till en gammal stock. Efter att ha funderat ett ögonblick blev Ilg en ung ek.
   Fabriken var en lång, låg byggnad omgiven av ett metallstaket. Där fanns en grind och vakter framför den.
   Den första uppgiften, tänkte Pid, skulle vara att komma förbi den där grinden. Han började fundera på olika sätt och metoder.
   Genom granskningsexpeditionernas fragmentariska rapporter visste Pid att det här släktet i vissa hänseenden var likt glomerna. De hade keldjur precis som glomerna och hem och barn och kultur. Invånarna var skickliga i mekaniska ting precis som glomerna.
   Men det fanns fruktansvärda skillnader. Jordborna hade liksom stenar och träd bestämda och oföränderliga former. Och för att kompensera det kunde deras planet skryta med en fantastisk samling släkten, typer och arter. Det var helt annorlunda än på Glom., där det bara fanns åtta bestämda former av djurliv.
   Och tydligen var jordborna skickliga i att upptäcka inkräktare, tänkte Pid. Han önskade att han visste hur de andra expeditionerna hade misslyckats. Det skulle underlätta hans arbete betydligt.
   En jordbo gick förbi dem på två otroligt styva ben. Styvhet kännetecknade varje rörelse han gjorde. Utan att se sig om skyndade han förbi.
  — Jag vet, sa Ger då varelsen hade gett sig i väg. Jag ska förklä mig till jordbo, promenera genom grinden till reaktorrummet och aktivera min Förflyttare.
  — Du kan inte tala deras språk, påpekade Pid.
  — Jag ska inte alls tala. Jag ska låtsa att jag inte ser dem. Titta.
   Snabbt formade sig Ger till en jordbo.
  — Det var inte illa, sa Pid.
   Ger gjorde några provsteg och imiterade jordtiornas stela gång.
  — Men jag är rädd för att det inte går, sa Pid.
  — Det är fullkomligt logiskt, påpekade Ger.
  — Det vet jag. Därför måste de andra expeditionerna ha försökt det. Och ingen av dem kom tillbaka.
   Det kunde man inte säga emot. Ger flöt tillbaka till formen av en stock.
  — Vad ska vi då göra? frågade han.
  — Låt mig tänka, sa Pid.
   En annan varelse gick otympligt förbi på fyra ben i stället för på två. Pid kände igen den som en hund, jordbornas keldjur. Han iakttog den noggrant.
   Hunden trippade fram till grinden med nerböjt huvud utan att ha särskilt brått. Den gick igenom den utan att bli antastad och lade sig ner i gräset.
  —  Hmmm, sa Pid.
   De tittade. En jordbo gick förbi och klappade hunden på huvudet. Hunden sträckte ut sin tunga och rullade över på ena sidan.
  — Det kan jag göra, sa Ger upprört. Han började flyta ut till en hundform.
  — Nej, vänta, sa Pid.. Vi ska tillbringa resten av dagen med att tänka över det. Det här är alltför viktigt för att man ska göra nåt överilat.
   Ger lugnade sig trumpet.
  — Kom, låt oss gå tillbaka, sa Pid.
   Han och Ger började gå In i skogen. Då kom han ihåg Ilg.
  — Ilg? ropade han tyst. Det kom inget svar. — Ilg!
  — Va? Jaså, ja, sa en ek och smälte till en buske. Förlåt. Vad sa du?
  — Vi ska gå tillbaka, sa Pid. Råkade du händelsevis tänka?
  — Åh, visst inte, försäkrade Ilg honom. Jag bara vilade mig.
   Pid frågade inte mer. Det fanns för mycket annat att oroa sig över.

DE GÖMDE SIG i skogens djupaste del resten av dagen och diskuterade det. De enda alternativen tycktes vara jordbo eller hund. Ett träd kunde inte promenera förbi grinden eftersom träden inte hade den egenskapen. Det kunde inte något annat heller utan att väcka uppmärksamhet.
   Att gå in som jordbo tycktes för riskabelt. De beslöt att Ger skulle ge sig i väg på morgonen som hund.
  — Sov lite nu, sa Pid.
   Lydigt flöt hans båda besättningsmän ut och blev omedelbart Formlösa. Men Pid hade det svårare.
   Allting föreföll så lätt. Varför var inte atomfabriken bättre skyddad? Säkert måste jordborna ha lärt något av expeditionerna som de tagit till fånga i det förflutna. Eller hade de dödat dem utan att ställa några frågor?
   Man kunde aldrig veta vad en främmande varelse skulle göra.
   Var den där öppna grinden en fälla?
   Trött flöt han ut i en bekväm ställning på den ojämna marken. Sedan ryckte han snabbt upp sig.
   Han hade blivit Formlös!
   Man fick inte offra plikten för bekvämlighets skull, påminde han sig och antog stadigt en Pilotform.
   Men Pilotformen var inte byggd för att sova på fuktig, ojämn mark. Pid tillbringade en orolig natt och tänkte på skepp och önskade att han flög ett.

PID VAKNADE på morgonen trött och vid dåligt humör. Han knuffade till Ger.
  — Låt oss få det hela över, sa han.
   Ger flöt glatt upp på fötter.
  — Hej, Ilg, sa Pid ilsket och såg sig omkring. Vakna.
   Det kom inte något svar.
  —  Ilg! ropade han.
   Fortfarande kom det inte något svar.
  —  Hjälp mig att söka efter honom, sa Pid till Ger. Han måste vara nånstans här i närheten.
   Tillsammans undersökte de varje buske, träd, stock och snår i grannskapet. Men ingen av dem var Ilg.
   Pid höll på att gripas av panik. Vad kunde ha hänt Radiomannen?
  — Kanske han beslöt sig för att själv gå genom grinden, föreslog Ger.
   Pid tänkte över möjligheten. Det föreföll otroligt. Ilg hade aldrig visat något vidare initiativ. Han hade alltid varit nöjd med att lyda order.
   De väntade. Men det blev mitt på dagen och fortfarande syntes inte Ilg till.
  — Vi kan inte vänta längre, sa Pid och de begav sig genom skogen. Pid undrade om Ilg verkligen hade försökt komma genom grinden själv. De där lugna typerna dolde ofta ett dumdristigt drag.
   Men inget tydde på att Ilg hade lyckats. Han var tvungen att anta att Radiomannen var död eller tillfångatagen av jordborna.
   Då var de alltså två kvar att aktivera Förflyttaren.
   Och fortfarande visste han inte vad som hade hänt de andra expeditionerna.

I SKOGSBRYNET gjorde sig Ger till en noggrann efterbildning av en hund. Pid inspekterade honom omsorgsfullt.
  — Lite mindre svans, sa han.
   Ger kortade av svansen.
  — -Större öron.
   Ger gjorde sina öron större.
  — Gör dem nu jämna.
   Han inspekterade den färdiga produkten. Såvitt han kunde se så var Ger perfekt ända från svanstippen till den våta, svarta nosen.
  — Lycka till, sa Pid.
  —  Tack.
   Försiktigt tog sig Ger ut ur skogen och gick på samma ostadiga sätt som hundar och jordbor. Vid grinden ropade vakten på honom. Pid höll andan.
   Ger gick förbi jordbon och låtsades att han inte såg honom. Jordbon kom efter honom och Ger började springa.
   Pid formade ett par kraftiga ben åt sig själv och gjorde sig beredd att hastigt fly ifall Ger blev fast.
   Men vakten gick tillbaka till sin grind. Ger slutade genast att springa och strövade lugnt mot huvuddörren.
   Pid upplöste sina ben med en suck av lättnad.
   Men huvuddörren var stängd! Pid hoppades att Upptäckaren inte skulle försöka öppna den. Det var inte någon av hundarnas egenskaper. En annan, hund kom springande mot Ger. Ger drog sig tillbaka från honom.. Hunden närmade sig och sniffade. Ger sniffade tillbaka. Sedan sprang båda två runt byggnaden.
   Det var klyftigt, tänkte Pid. Där fanns troligtvis en dörr på baksidan.
   Han såg upp på eftermiddagssolen. Så snart Förflyttaren var aktiverad, skulle glomarméerna börja rinna igenom. Då jordborna väl hade hämtat sig från chocken, skulle det finnas trupper på en miljon eller kanske fler glomer här. Och fler skulle följa efter.
   Dagen förflöt långsamt och inget hände.
   Pid iakttog nervöst fabrikens framsida. Det borde inte dröja så länge om Ger hade lyckats.
   Han väntade till sent in på natten. Jordbor gick ut och in i byggnaden och hundar skällde vid grinden. Men Ger visade sig inte.
   Ger hade misslyckats. Ilg hade försvunnit. Bara han var kvar. Och fortfarande visste han inte vad som hade hänt.
   Då morgonen kom var Pid fullständigt förtvivlad. Han förstod att den tjugoförsta glomexpeditionen till den här planeten var nära att fullkomligt misslyckas. Nu hängde allt på honom.
   Han beslöt sig för att djärvt ge sig i väg i form av en jordbo. Det var den enda möjligheten som återstod.
   Han såg att arbetare kom i stort antal och att de skyndade genom grinden. Pid undrade om han skulle försöka blanda sig med dem. eller vänta tills det blev mindre oväsen. Han beslöt sig för att dra fördel av den tydliga förvirringen och började forma sig till jordbo.
   En hund gick förbi i skogen där han gömde sig.
  — Hej, sa hunden.
   Det var Ger!
  — Vad har hänt? frågade Pid med en suck av lättnad. Varför dröjde du så länge? Kunde du inte komma in?
  — Jag vet inte, sa Ger och viftade på svansen. Jag försökte inte.
   Pid var mållös.
  — Jag gick, och jagade, sa Ger självbelåtet. Den här formen är idealisk för att jaga, förstår du. Jag gick ut genom den bakre grinden tillsammans med en annan hund. Men expeditionen — din plikt ...
  — Jag ändrade mig, sa Ger till honom. Du förstår, Pilot, jag har aldrig velat vara Upptäckare.
  — Men du föddes till Upptäckare!
  — Det är sant, sa Ger. Men det hjälps inte. Jag har alltid velat bli Jägare.
   Pid skakade i hela kroppen, så förargad var han.
  — Det kan du inte, sa han mycket långsamt för att den obetydlige glomen skulle förstå det. Jägareformen är förbjuden för dig.
  — Här är den det inte, sa Ger och viftade fortfarande på svansen.
  — Sluta upp med det där nu, sa Pid ilsket. Gå in i den där fabriken och installera din Förflyttare. Jag ska försöka ha överseende med det här kätteriet.
  — Det gör jag inte, sa Ger. Jag vill inte att glomerna ska komma hit. De skulle förstöra det för oss andra.
  — Han har rätt, sa en ek.
  — Ilg! flämtade Pid. Var är du? Grenar rörde på sig.
  —  Här, sa Ilg. Jag har hållit på att tänka.
  — Men — ditt kast ...
  — Pilot, sa Ger sorgset, varför vaknar du inte? De flesta på Glom är olyckliga. Det är bara seden som får oss att anta samma kastform som våra förfäder.
  — Pilot, sa Ilg, alla glomer föds Formlösa!
  — Och eftersom de föds Formlösa så borde alla glomer ha Formfrihet, sa Ger.
  — Just det, sa Ilg. Men han kommer aldrig att förstå det. Nu får ni ursäkta mig. Jag vill tänka.
   Och eken tystnade. Pid skrattade glädjelöst.
  — Jordborna kommer att döda er, sa han. Precis som de dödade de andra expeditionerna.
  — Ingen från Glom har dödats, sa Ger till honom. De andra expeditionerna finns här.
  — Levande?
  — Javisst. Människorna vet inte ens att vi existerar. Den där hunden som jag jagade med är en glom från den nittonde expeditionen. Där finns hundratals av oss här, Pilot. Vi tycker om det.
   Pid försökte fatta alltsammans. Han hade alltid vetat att de lägre kasterna hade tänjbart formsamvete, Men det här — det här var befängt!
   Den här planetens hemliga hot var — frihet!
  — Slå dig samman med oss, Pilot, sa Ger. Vi har ett paradis här. Vet du hur många arter det finns på den här planeten? Det går inte att räkna dem! Här finns en form för alla behov!
   Pid skakade på huvudet. Det fanns inte någon form för hans behov Han var Pilot.
   Men Människorna visste inte att glomerna fanns. Att komma nära reaktorn skulle bli enkelt!
  — Det Höga Glomerska Rådet kommer att ta hand om er allesammans, morrade han och formade sig till en hund. Jag tänker själv installera Förflyttaren.

HAN GRANSKADE sig själv ett ögonblick, visade tänderna mot Ger, och sprang i väg mot grinden.
   Jordborna vid grinden såg inte ens på honom. Han gled in genom byggnadens huvuddörr bakom en man och sprang nerför en korridor.
   Förflyttaren i hans kroppspåse vibrerade och ryckte och ledde honom mot reaktorrummet.
   Han skyndade uppför en trappa och nerför en annan korridor. Han hörde fotsteg på andra sidan hörnet och förstod instinktivt att hundar inte var tillåtna inne i byggnaden.
   Han såg sig förtvivlat om efter ett gömställe men korridoren var kal. Men det fanns flera lampor i taket.
   Pid hoppade och tryckte fast sig i taket. Han formade sig till en lampa och hoppades att jordborna inte skulle försöka ta reda på varför han inte lyste.
   Jordbor sprang förbi under honom.
   Pid förändrade sig till en kopia av en jordbo och skyndade i väg.
   Han var tvungen att komma närmare.
   En annan jordbo kom nerför korridoren. Han såg skarpt på Pid, började tala och sprang sedan sin väg.
   Pid visste inte vad som var galet men han började springa så fort han kunde. Förflyttaren i hans kroppspåse skälvde och vibrerade och meddelade honom att han nästan hade nått det kritiska avståndet.
   Plötsligt överfölls han av ett fruktansvärt tvivel. Alla expeditionerna hade deserterat! Varenda Glom!
   Han saktade farten något.
  — Formfrihet — det var ett egendomligt begrepp. Ett störande begrepp. Och uppenbarligen en frestelse av Den Formlöse, sa han till sig själv, och rusade vidare.
   Vid slutet av korridoren fanns en jättestor reglad dörr. Pid stirrade på den.
   Fotsteg ekade nerför korridoren och jordbor skrek.
   Vad var galet? Hur hade de upptäckt honom? Snabbt undersökte han sig själv och kände med fingrarna på ansiktet. Han hade glömt att forma några anletsdrag.
   Han drog förtvivlat i dörren. Han tog upp den lilla Förflyttaren ur sin påse men vibreringsvågorna var inte tillräckligt starka. Han var tvungen att komma närmare reaktorn.
   Han granskade dörren. Det fanns en liten obetydlig spricka under den. Pid blev snabbt formlös och flöt under den och lyckades just precis' klämma igenom Förflyttaren.
   Inne i rummet fann han en annan rigel på insidan av dörren. Han tryckte ner den och såg sig omkring efter något som han kunde stötta mot dörren.
   Det var ett litet rum. På ena sidan fanns en blydörr som ledde till reaktorn. På en annan sida fanns ett litet fönster och det var alltsammans.
   Pid såg på Förflyttaren. Vibreringsvågorna var de rätta. Äntligen hade han kommit tillräckligt nära. Här kunde Förflyttaren fungera, dra till sig och förändra energin från reaktorn. Det enda han behövde göra var att aktivera den.
   Men allesammans hade deserterat, varenda en.
   Pid tvekade. Alla glomer föds Formlösa. Det var sant. Glombarnen var formlösa tills de var gamla nog att undervisas i sina förfäders kastform. Men Formfrihet?
   Pid tänkte över möjligheterna. Att kunna anta vilken form han ville utan att någon la sig i det! På den, här paradisplaneten kunde han fullfölja vilka ambitioner som helst, bli vad som helst, göra vad som helst.
   Han skulle inte heller bli ensam. Där fanns andra glomer här också som på samma sätt njöt av Formfrihet.
   Jordborna började slå in dörren. Pid var fortfarande osäker.
   Vad skulle han göra? Frihet ...
   Men inte för honom, tänkte han bittert. Det var lätt att bli Jägare eller Tänkare. Men han var Pilot. Att vara Pilot var hans liv. Hur skulle han kunna bli det här?
   Naturligtvis hade jordborna skepp. Han skulle kunna forma sig till jordbo, finna ett skepp...
   Aldrig. Det var nog så lätt att bli träd eller hund. Han skulle aldrig kunna lyckas med att passera för jordbo.
   Dörren började spricka av upprepade slag.
   Pid gick fram till fönstret för att ta en sista titt på planeten innan han aktiverade Förflyttaren.
   Han såg ut — och svimmade nästan av chocken.
   Det var verkligen sant! Han hade inte riktigt förstått vad Ger hade menat då han sa att det fanns arter på den här planeten som kunde tillfredsställa alla behov. Alla behov! Till och med hans!
   Här kunde han tillfredsställa en längtan till Pilotkastet som till och med gick djupare än att vara Pilot.
   Han tittade igen och krossade sedan Förflyttaren på golvet. Dörren slogs upp och i samma ögonblick kastade han sig ut genom fönstret.
   Människorna rusade fram till fönstret och stirrade ut. Men de kunde inte förstå vad de såg.
   Där ute fanns bara en stor vit fågel som flaxade klumpigt och ökade hastigheten för att försöka hinna upp en fågelsvärm i fjärran.

Originalets tiitel: "Keep Your Shape". Först publicerad i Galaxy Science Fiction november 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki