Fandom

Svenskanoveller Wiki

Främlingskapets lockelser

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Loka Enmark

Om familjelivet var huvudvägen för människan måste Min ta sej fram på bivägar. Med nästan psykotisk precision visste hon det tidigt i livet. Dom första harhjärtade budskapen från familjelivet sa henne att spänningen där låg i om det var mycket eller lite kanel i kanelbullen. Att när människor levde för nära varandra låg sämja eller osämja i om köttet var mört eller inte. Om tider passades eller inte. Om den ena var så in i glödheta taktlös och inte ville det den andra ville.
   Entonigt, tänkte hon sammanbitet. Enformigt. Varför bita sej fast i vardagen? Var det deras nerver som ville ha det så? Kändes det säkrare, tryggare?
   Ingenting kunde vara otryggare.
   Min fasade för intimitetens trivialiteter, trivialiteter som tycktes läcka in i blodomloppet för att upprepa sej och snart likna ett smutsigt grått plåster som rullar upp sej i kanterna.
   I familjelivet verkade ett lyckligt möte knappt ha förklingat förrän människonaturen började ställa högröstade krav. Krav torkade i rekordfart ut glädjen, som vissnade och dog. Medan kraven blev kvar, stampande på samma fläck.
   Min drömde om människor i vars sällskap hon kunde skratta ordentligt. Att skratta ordentligt tog skruv nånstans inne i kroppen.
   Som barn lärde hon känna den sanning hon som vuxen kunde läsa om i böcker: När den tredje kommer in börjar sveket.
   Kanske måste det bli så när två skilda individer försöker klämma in sej under samma mönster, tänkte hon. Att racka ner på den tredje framkallar kanske en illusion av gemenskap.
   Huvudvägen var för Min en plats där hon inte kunde uträtta nånting av värde. Hon sökte i andra riktningar. Hon lärde känna djurens glädje och ångest. Hon fröjdade sej där hon låg i gräset och simmade ryggsim och himlen över henne var blå, blå, blå. Allt vackert hon såg hamnade i hennes raritetsbok. Ett underverk i minuten fann hon i hjärtat av den stora ensamheten. Den kärleksfulla kärleken fann hon hos djuren och naturen. I allt detta oemotståndliga förälskade hon sej, i friheten, i skönheten, i ljuvligheterna på jorden.
   Hos människan fäste hon störst vikt vid vad hon såg i hennes ögon. Fanns där sanning eller förställning, tvivel eller entusiasm? Hur människan rörde sej var också av intresse. Hon tyckte om såna som gick med långa, lediga steg. Lediga människor som behöll sin distans. Såna personer var alltid till gagn.
   Träfarbrorn, han som reste till Borneo för att köpa vackert trä, besökte ofta Mins föräldrar. Han var en sån. Det var han som kallade henne Min. Efter en kinesflicka, antydde han illmarigt. Hon kände i luften att där fanns nånting bekymmersamt kring honom och kinesflickan.
  — Det finns så många sorters trä att det kan du inte föreställa dej, sa han. Trä kan lukta på alla möjliga olika sätt, mjukt, sötaktigt, himmelskt, mäktigt, starkt, skarpt, ja till och med så motbjudande att man ryggar baklänges. Och träets ådringar... drömde han stillsamt och hans passionerade kärlek hördes tydligt.
   Träfarbrorn var fast kring sin kärna som en tandläkarborr. Han sysslade bara med fakta, vilket kom hans värld att för Min kännas stoppad och bekvämt pålitlig på ett alldeles nytt sätt. Fakta fick bekymren i hennes liv att slappna av. Rent besked.
   Fakta tappade inte fotfästet ideligen som känslor.
   Min var till vardags strängt upptagen med att dechiffrera allt omkring sej, särskilt sånt som fick henne att vissna inuti. Träfarbrorn fick henne att känna sej blommande, känna att å så skojigt livet är.
   Hans berättelser kändes som rena blad i en tummad bok. Han var inte heller skickad för familjelivets små irritationer och intriger som växte likt ogräs.
   I stället berättade han om dom fjärran jättelika träden, exotiska som eldsprutande drakar. Som narkotikaberusad lyssnade Min. Borneo! Borneo låg stumt och osynligt men hon kände dess närhet. Det fanns tillfällen när Borneo kom henne mycket närmre än nånting hon rört vid, som hon kunde minnas.
   Vid jämförelse med den koncentrerade lycka Borneo förmedlade tycktes vardagen som omgav henne lik en dryck bestående av tre droppar från ett droppglas utspätt med tio hinkar vatten.
  — Hur kunde du prata med dom som bor på Borneo? frågade hon nyfiket.
  — Jag har lärt mej en enkel dialekt som heter hacka, sa han. Ingen i& att vid min ålder ge sej på nånting mera komplicerat.
   Vad hon gillade hans praktiska syn på saker och ting. Hans synsätt var lugnande för öronen, huvudet, hjärtat och magen.
  — Förtvivlan kan bli till god nytta, sa han ibland efter att ha gett henne en långsynt blick. Hon la hans ord noga på minnet.
  — Den där spegelbyrån, sa han och pekade på spegelbyrån i deras vardagsrum, den tror man är en valnötsbyrå. Han lutade sej fram och viskade: — Den är av ENGELSK valnöt, mycket svår att hitta numera.
   Att dela hans hemlighet gjorde byrån mycket finare. Inte för nån berättade hon att det egentligen rörde sej om ENGELSK valnöt och hon blev varse en annan hemlighet:
   Allt man skyddar från insyn börjar sakta att glänsa, att glänsa och växa och skimra.
  — Du ska inte tro att problemen var slut bara för att jag kunde lite hacka, anförtrodde han Min. När dom där små gula människorna nickade och log och sa ja, ja, trodde jag till att börja med att dom menade Ja. Inte alls. Vi förstår aldrig hur dom tänker.
   Ta mej med, ville Min säja. Ta mej med, jag är tankeläsare. Det gick förstås inte, insåg hon som just skulle börja folkskolan. Men om tio år sådär, då skulle hon föreslå honom att hon fick komma med som hans personliga tankeläsare. Ordagrant kunde hon inte läsa tankar men hon kunde gå in i andras huvuden, läsa av människors ljudlösa, känslomässiga monologer som sällan överensstämde med vad dom sa. Hon hade absolut gehör när det gällde att bedöma var nån BEFANN sej, befann sej i förhållande till sanning, halvsanning, lögn.
   Tyst korrigerade hon alltid enligt den skalan vuxnas uttalanden. Inte träfarbrorns. Han skonade hennes hörsel som var nervös som en hares.
  — På Borneo räds man inte döden, sa han. Utan döden missar man sitt liv.
   Det lät sorgligt men det lät inte sämre än att leta efter en vuxen, sakna en närstående som var en halvmeter ifrån en. Få vuxna begrep att barn ville ha klara besked. Dom trodde att lögner dög åt barn.
  — Det gör inte ont hos tandläkaren, sa hon. Han lyfte henne ur båten ner i havet med orden: Jag håller i dej, du behöver inte vara rädd. Av skräck höll hjärtat på att stanna bägge gångerna. Värsta delen var ändå att trots inre kollaps le det där leendet som sa att allt var bra och att man var med på noterna.
   Barn vågar nästan aldrig annat än vara med på noterna. Ena stunden var man nästan omtyckt, men sen behövdes det så lite för att bli utskälld eller bortglömd. Barn måste akta sej för att åstadkomma strömavbrott i dom vuxnas förnuft.
   Vad skulle hon ta sej till för att inte glömmas eller skrämmas huller om buller? Tvingas le och låtsas vara med på noterna?
   Hon måste isolera sitt verkliga jag. Sedan kunde ingen glömma henne eller skrämma henne för ingen visste vem hon var.
   Frihet från människor gav henne äntligen, en smärtfri översikt av sin tillvaro.
   Hon fann beskrivningar av träd i nästan alla böcker, i den om Persien till exempel stod det: "Raderna av chenar-träd bildade med sin vita bark och sina blekgröna blad en angenäm kontrast mot himlens blå och trädgårdarnas syrener och rosor." Och Min undrade: Hur såg träet innanför den vita barken ut? Inför träets magi hade hon en gång för alla villigt kapitulerat. Med träet ville hon småningom leva i par... Att leva med trä måste vara detsamma som att leva väl.
   Hon teg med sina tankar som hon tigit med träfarbrorns nöjen och problem och lärdomar på Borneo.
   Så krävde Romeo—Julia-syndromet sin tribut: Förälskelse. Äktenskap.
   Det kröp av obesvarade frågor under, alldeles under, den vackra ytan. Var verkligen förälskelse en Gudomlig intervention som det påstods? Borde inte en sån optimism misstros?
   På slutet kommer du inte att tycka om det här, varnade en röst.
   Den förste hade svartkantade ögon och svarta ögonbryn till ljusbrunt hår. Där fanns en vänskapligt sprakande vitalitet som inkluderade effektiv erotik.
   En ung kropp går över gränsen som förvandlar henne till en värmesökande missil...
   Sen går det inte att komma loss, kursen är låst. Man är mitt i vilken sorts historia man nu spelar med i och man vill ingenting, ingenting annat än att fortsätta.
   Redan där vid det första äktenskapet märkte Min att hon kunde redigera sitt material i huvudet. Efter det första året kände hon sej som en nattklubbskomiker som känner sin publiks behov och får anpassa sej efter dess humör.
   Gudomlig intervention. Inte alls. Ledan verkade bara ha väntat på att få installera sin infernaliska apparatur. Misstro började malande vina...
   I det andra äktenskapet hamnade Min på ett astralplan där inte vanliga människor hör hemma. Honungslen hetta omväxlande med tidsödande panikklättrande på väggar och halvvägs över tak. Passionen var en intensiv hetta i ett epicentrum som när som helst kunde förbrännas. Passionen var som elden som inte väjer för nånting.
   Kärlek? Inte alls: magen knyter sej i vanmakt, känslan av total isolering.
   Familjesamvaro hade alltid varit det mest skrämmande och INVECKLADE som fanns för Min. Hon måste hitta sitt eget privata centrum.
   Hon ville inte mera ha nån Romeo som fick henne att må dåligt. Bättre att hålla det på ett enkelt plan om man vill ha vettet i behåll, beslöt hon. Varför tröttnade inte alla på Romeo och Julia och deras omöjliga längtan och drömmar?
   Själv tyckte hon att det som kallades kärlek var som att vara fångad i ett timglas och glida ner med sanden...
   Hon måste hitta ett sätt att krympa den där Romeo som på köpet var fruktansvärt tidsödande. Men hur? Peta in en till i bilden? Romeo går nämligen inte i par. Var man bara tillräckligt målmedveten skulle han småningom krympa vid jämförelserna med den andre, bli den ene av seriefigurerna Knoll och Tott: en blond, en mörk. Ingen människa kan ha Knoll och Tott som huvudingredienserna i sitt liv.
   Hos dem finns ingen intensitet eller desperation under intensiteten.
   Många fortsätter sina liv ut att pröva den så kallade Lyckan. Är det för att dom flesta är rädda att likna en vandrare utan vänner? En riktig vandrare har vägen som vän.
   Det var färdigslösat med tid för Mins del. Hon såg över sina resurser: förlust kan leda till kreativitet.
   Favoritdrömmen började ta form, den där Min kände längs ådrorna på trä av allehanda slag, formade det, kände den obegränsade tilliten...
   Det förvånade henne hur många gamla män det fanns som hade bodar fyllda med stycken av främmande träslag. Män som likt präster förevisade sina reliker: en bit elfenbensträ som säjs vara dyrbarare än äkta elfenben, ett stycke av chontapalmen vars innersta ved är det hårdaste träslag man känner. En ägde handpolerad duvblodsmahogny, en ett stycke vitpil, en hade arbetat med trä som var så hårt att det gnisslade och klang som metall.
   Att leva i par med trä som man kunde smeka med blicken eller händerna hur många gånger som helst: sanningen gled aldrig undan.
   En man född midsommarafton väckte Mins intresse. Ett tillräckligt starkt intresse för att tvinga henne att hitta en till. Hon behövde inte mixtra alls, slumpen gav henne en som var född på midsommardagen. Aha, sa hon sej, här har vi två födda under samma stjärntecken. Borde dom inte framkalla samma känslor?
   Att jämföra tedde sej sannerligen som en bra väg, så hon tog itu med att jämföra Midsommarafton och Midsommardagen.
   Lika attraherad som hon var av den förste lika motbjudande tedde sej den andre.
   Därför bjöd hon hem honom. Att ligga med ett motbjudande kräk behöver inte dämpa dom långa, njutningsfyllda köttätarflåsen. Inte alls.
   Vilket gjorde honom uppblåst till den grad.
  — Tänk att vi går så fint ihop, svällde han.
   Fint ihop! Det var det gamla varieténumret: fel upptill, fel nedtill. Det märkte inte han.
   Mins antipati mot Midsommardagen var stark. Besudlad? Visst inte. En upptågsmakare kan inte besudlas.
   Midsommarafton däremot var alltid laddad med energi, hade en livlighet som Min åtrådde. Å, så dom stimulerade varandra.
   Honom bjöd hon aldrig hem. Aldrig. Han bjöd ut henne. Entusiastiskt bländade dom varandra med intelligens, roade varandra med elakhet.
   Dom där två, Midsommarafton och Midsommardagen, blev om inte annat en astrologisk läxa så god som någon. Eller var det en upprepning av onda minnen?
   Skulle Midsommarafton fått för stor makt över henne skulle hon ha börjat brinna i ena hörnet och blöda i det andra — om hon inte spelat dubbelt med Midsommardagen?
   I par med träet fanns avskildheten och ostördheten. Förvånad läste Min en dag att hacka-folket var en sorts vattenzigenare. En vars huvudintresse var trä, varför lärde han sej tala med vatten-zigenare?
   Träets stillhet var solvens och skönhetens mysterier förblev levande i trä. Hennes träföremåls form och rörelser var lycka.
   Hon byggde sitt liv på träets och sin egen kraft.
   En miljonär — på den tiden det var ont om miljonärer erbjöd henne sin plånbok och erotiserade vänskap. Det var allt och räckte gott. Han blev nånting av en långkörare tack vare sina gnistrande, roande och oväntade tilltag. Han höll hennes nyfikenhet vid liv. Han tappade aldrig fotfästet. Han gav fanken i massor. D.ä. miljonären kallade hon honom.
   Den unge miljonären hade också en galen glimt i ögat. Där fanns nånting slösande som tilltalade henne mycket. Nånting på gränsen till iver fanns hos honom. Iver som är så sällsynt och så SÖT.
   Tillsammans plockade dom blommor. Fyllde hans öppna bil. Min följde honom lika glatt som hon skulle ha följt en månförmörkelse. Hon var en av dom som månen gjorde glad.
   Båda fick henne att må bättre. DOM FICK HENNE ATT MÅ BÄTTRE. Att dricka kamratskap med män var nånting mycket tilltalande. Inte sexualitetens hetsiga rytm; en annan stark, bärkraftig, glädjefylld substans.
   Ett slags galen uppsluppenhet hos dom båda, hos dom alla tre? Min log av nöje när hennes glädje inte for undan som ett skrämt djur.
   Hon fick en dag veta att nån från hennes sårbaraste tid dött. Det var som om det förflutna kommit ikapp henne. Döden har ingen överman när det förflutna vill göra sej hört.
   Som alltid vid förlust öppnade sej smärtan — för att inte sluta sej mera. Inte fullständigt.
   Hon grät när den äldre miljonären ringde. Efter en timme ringde han tillbaka och sa att öppna dörren så får du se. Blommor, tänkte hon. Där stod en stor svart frityrpanna. En frityrpanna! Vad hade frityrpannor med sorg att göra! För en stund upphörde hon nära på förolämpad att gråta. Säkert var det så han räknat ut det.
   Hon grät igen när det ringde på nytt.
  — Öppna när det ringer på dörren om en stund, sa den unge miljonären. Blommor, tänkte hon.
   Där stod en japan till den grad skön att skåda med en flaska champagne i handen. Den unge hade sänt den vackraste av sina anställda.
   Helt och fullt kunde hon aldrig lösa gåtan varför man ger en gråtande en frityrpanna. Den japanske arkitekten som småningom försvann till New York glömde hon heller aldrig.
   Den äldre försvann efter några årtionden. FÖRSVANN? Löpsedlarna ropade: Misstänkt mord. Ouppklarat försvinnande och så vidare.
   Min trodde vad hon ville. Nämligen att han satt nånstans och grinade stort över det rabalder han åstadkommit. Den var en riktig Lurifax den.
   Den unge försvann in i storfinansens värld där man äger herrgårdar och våningar världen över, i Moskva också numera.
   Tappar man det viktigaste när man lever ett sånt liv, månne? Förvandlas man till idel penninginstinkt? Hade det skapats ett ohyggligt trist avstånd mellan den han var och den han blev?
   Elegansen i att sända en budbärare kan inte fullständigt ha kvävts av pengar. Till en del blir en affärsman säkert nedkyld och iskall, men inte helt, hoppades Min. Den måste alltjämt finnas där, hans storslagenhet som var så tilltalande och hans iver som smakade så sött. Hon hoppades att nån tillräckligt lekfull lockade fram dom egenskaperna igen.
   Världen skulle vara ointressantare när dom två kolat. I den absoluta slutändan föreställde hon sej att dom två skulle komma att utgöra ärkeänglarnas spelevinkar som seglade runt och såg till att ingen behövde sota för sina mindre moraliska handlingar.
   En så ledig form av samvaro hade inte naggat hennes ostördhet i kanten. Under sin långa vänskap med dom två hade hon kunnat fortsätta och beströ sitt liv med dom doser av trä och ensamhet hon behövde.
   Att påta i jorden eller arbeta med trä spelar en större roll för mänsklig lycka än den moderna människan vill tro. Påståendet att sann lycka bara kan uppnås i en fullbordad sexualakt föreföll Min obegripligt idiotisk.
   I det nya samhället påstods kvinnor vara ett sånt stöd för varandra. Kanske hade Mins första brist på kvinnlig gemenskap blivit omodern, så omodern att den försvunnit? Hon tog sej en titt.
   Alltjämt såg hon två sorters kvinnor som inte hörde ihop. Den ena sorten tyckte hon om och beundrade för att dom var chosefria, orädda, beslutsamma och tog itu med problemen medan dom ännu var friska. Den lilla, starka, medvetna gruppen hade i tidernas begynnelse väckt ett grundläggande hopp hos henne.
   Den andra, den klandrande, missunnsamma sorten, hade inte ändrats ett dugg och förblev hennes livs enda verkliga fiender. Att höra dom var som att få en gratisbiljett tillbaka till barndomen. Som biljardbollar i en misslyckad sprängning stötte hon nu som då emot kvinnor av den här sorten och dom verkade vara alldeles för många.
   Dom uppförde sej alltjämt som vore dom fångar på en trampbana, dömda till upprepning i evigheters evighet. Det osjälvständiga tänkandets ritualer gick fortfarande ut på att likt djur bita sej fast i drömmen om Mannen och Lyckan.
   Kärlek: Fzzzz, elektricitet smälter samman två kontrahenter till en livslång enhet.
   Lika säkert som ett tåg kan krossa såna kvinnors liv kan mannen det.
   Så fick Min äntligen en dag se ett program om Borneo på TV. Dom döda virades in i vackra tyger till en kokong och lades på en hylla bredvid andra kokonger i ett litet hus på påle. Dom dödas hus.
   När familjen efter fem år så där samlat tillräckligt mycket pengar för en fest plockades den döde ut för att få vara med på festen. När festen var över, vilket tog en vecka, virades den döde in i ett nytt vackert tyg och lades på sin hylla i väntan på nästa sjusjungande fest. Med tiden fanns där bara några ben kvar som rasslade inne i kokongen av sidentyg.
   "Utan döden missar du livet", mindes Min. Orden sa ännu mera nu. På Borneo där människor bor utan rinnande vatten eller elektricitet finns heller ingen rädsla för döden.
   Vad skulle dom tänka om oss i den rika världen om dom fick se oss, vi som i vår rädsla skapat sekter som försöker skrika sjukdomen ut ur den döendes kropp.
   Ibland undrade Min om Träfarbrorn anat att trä skulle bli hennes hjärtas lust. När skulpturer eller smycken skulle kännas som varmaste ljus kunde förtvivlan vara till god nytta. Att om och om igen forma din förtvivlan kan göra dej fri från den.
   Över allt på jorden åtrådde Min träets möjligheter. Hon byggde sin självkänsla på sina träarbeten, inte på kärlek från andra människor.
   Men du är inte herre över din vila. Det är som att sova med nån som sparkas. Ibland sparkas, ibland ligger still.
   Det krävs av dej att du kan förena den sakliga verkligheten med slängar av vanvettig feber, som känns som om du fått en virus.
   Du kan komma på dej med att låta som en dåligt dubbad film där du talar högt för dej själv medan arbetet tar form. Idén till form kan komma varifrån som helst.
   Vid hans första resa till Borneo hade man där just infört perforerade frimärken, hade Träfarbrorn berättat. Tidigare skilde man dom åt med sax. Det blev en dramatisk och rolig skulptur.
   Oväntat drabbades Min ibland av störtvågor av sorg som hon tålmodigt måste sandpappra ner till ebb och stilla vemod.
   Att skapa sånt man älskar gör en generös och överdådig. Man härskar i sitt kungarike. Min la upp förråd av vackra ting att skänka bort. Ge gåvor är oförfalskad glädje. Och så härligt det sen vore om mottagaren — om också bara för några sekunder — kände sej lyckligt kidnappad till en annan och ljuvligare värld, fylld av främlingskapets alla lockelser.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki