FANDOM


Av: Sara Lidman
   
   ANNARS VAR DET tre slag av vägfarande som då och då gästade Ön för ett dygn.
   Det var lodarna som satt och var visa hos Anna, nasarna som tog in hos Skrattars för de vackra flickornas skull och tattarna som måste hålla till godo med Nordmarks knapra gästfrihet.
   Hos Franzes blev ingen länge. De kunde få ett mål mat där men nattlogi kom aldrig längre än till frågan. Franz hade ett sönderläst kontrakt som oöverstiglig mur mellan sig och de huslösa. Där stod det i paragraf sex: Lägenhetshavaren vare förbjudet att hos sig hysa obehöriga eller vanfrejdade personer samt att idka handel med spritvaror vin eller maltdrycker.
   Så vad skulle han Franz?
   —Vore jag bonde så kunde jag flytta ut på gärdan och låta er husera obegränsat här. Men som jag nu är torpare, en som armest ha lov bestäm över skjorta min... Böndren dem hava lov vara barmhärtig! Men vänten bara jag få köp lös torpet ... Tills vidare få je håll er till dem som int taga lagen så allvarligt!
   Med sura miner skyllde han på vandrarna att han förbjudits vara barmhärtig. Han tyckte inte synd om dem, han moraliserade inte över att de gick och var utan fast arbete, han klagade surt och vredgat över sitt eget elände att inte få vara barmhärtig.
   De andra gårdarna hade inga skrupler angående paragraf sex. För resten läste de aldrig kontraktet, självsvåldiga och samvetslösa som de var.
   Nå en kopp kaffe eller en palt kunde luffaren bli bjuden på även hos Franzes. När husbonden var borta kunde Frida till och med gå ut på vägen och bjuda in vandraren. På det sättet blev det något litet berättat också i hennes tysta kök.
   Annars sprang barnen runt Ön, förföljde vandrarna med sitt lyssnande.
   De flesta kom en gång om året, några kom vartannat eller tredje år. Ön talade med saknad om de få som kommit en gång och aldrig mera. Vad hände med Kalle Billig? Han var rätt skröplig, dog han kanske? Men Strong-Pelle — vet han försmådde väl Ön för fetare nejder. Hans Strongpastiller var mustiga och goda för både barn och vuxna. Och historien om när han vikarierat för kungen. Nordmarks hade grälat länge om det var en månad eller två han hade suttit på slottet och svingat kungens namnstämpel. De väntade sommar efter sommar att han skulle komma och slita tvisten men Strong-Pelle höll sig borta, lyckliggjorde väl några bättre människor med sin skildring av en eller två månaders kungavikarierande.
   Fröken var den som kom oftast.
   Han var uppifrån landet, inte längre ifrån än att man kunde dua honom. Fröken var så omanlig att öborna hånade honom i sina hjärtan och rakt i ansiktet. De blev alltid uppspelta när han kom, denna svassiga fågel som utlämnade sig att plockas levande.
   Han var liten och smal med en tunn darrande näsa. Mustasch, liten, som klippt ur Hela Världen. Händerna var lungsotsvita, svävade outtröttliga. En timmerhuggare kunde skratta vredgat åt det onyttiga handfäktande som Fröken idkade dan lång.
   En viktig del av honom var överrocken, en lång vid kappa som han behandlade mantelaktigt — när han spatserade fram och tillbaka i stugan vände han så häftigt att skörten seglade ut i hela sin vidd.
   Tygsjok som svävar kring en människogestalt har en benägenhet att väcka vördnad hos dem som har knappt om stoff att skyla sig med. De små barnen dyrkade också mantelspelet medan de vuxna drev gäck med den yvige — det var så roligt att en gång få krafsa på överhetslatex och finna en stackare under.
   Han knackade på dörren för att man skulle säga "kom in" som till en herrkarl. Om nu någon hade sett honom genom fönster sa man i stället "stig på dass". I förra fallet kom han in med ett nedlåtande:
   —God dag god dag små flickebarn! Ni har längtat er bleka efter mig kan jag se men det var så att det fanns så mycket snygga fjällor uppåt landet så ja kunde inte slita mig loss tidigare. Det är inte lätt att vara karl när fruntimren är som galna efter en och man inte kan bestämma sig.
   Om han hade fått skymfhälsningen kom han in spakare:
   —God dag god dag, ja kärt barn har ju många namn, inte tar jag illa upp ett litet skämt från så söta fjällor.
   Han stegade omkring och tog i hand, flyttade hatten från öra till öra, väldigt på sned — snedheten skulle vittna om förfarenhet i tjusiga synder. Han öppnade överrockens famn och putade med höfterna, for med händerna över dem smeksamt som om det gällt någon annan.
   —Fjällorna älskar mig för att jag är en flirtig kavaljer, sa han och kysste Märit eller Thea på hand.
   Märit skrattade sig andlös. Han tog upp en liten fickspegel och började kråma sig framför den. Han måste ideligen påminna sig hur han såg ut, vara som en av Skrattars där de nu stod eller halvlåg i beundran för hans tjusighet.
   Men Märit skrattade så länge att han blev tveksam om arten av hennes glädje.
   —Tycker du inte att jag är flirtig kavaljer då, sa han med en bekymrad rynka mellan de oskyldiga ögonen.
   —Det heter inte flirtig utan flörtig, skrek hon och kastade sig över köksbordet.
   —Flörtig? Säger du det, det var som tusan, han flyttade hatten runt huvudet, lät den stanna på stup över pannan och började tänka skarpt. Men ingenting kunde ge Fröken en dolsk uppsyn.
   —Jag endast sade så för att pröva eder. Tror du intet att jag veiter att det heiter flörta !
   Men nu var det veiter och heiter som satte Märit i gång. Han var angelägen om svenskan för att i allt bli tagen för en herrkarl. Men han olyckades ofta vid försvenskandet av något dialektord och Märit var skoningslöst aktgiven på sådant. I kraft av henne hade sedan hela Ön rätt att skratta åt den fåvitske Fröken.
   De bjöd honom på kaffe och rågbullskiva med sirap på. Han la nu ner all omsorg på handrörelserna, beundrade lillfingrets sirliga böjning.
   I pappasken han bar med sig hade han sax och klippmaskin förutom några tvålar och flammiga strumpeband. Han var händig med hår och klippte hela Ön. Så länge han höll på med det var man mera vördsam mot honom. Han pratade hela tiden, satte hatten i nacken, blåste uppåt vågen i pannan då och då. Denna våg var hög men stilla i kraft av fixativ. Men som han grävde i skrattarkalufsarna trodde han mer och mer att hans eget hår var böljande och oregerligt. Ibland fann han en lus. Då darrade han och skrek på Stina som måste komma och knäppa ihjäl livet. Han sopade utför sig och skakade manteln.
   —Dessa djur synas mig så vida obehagliga, sa han.
   —Sjåpa dej lagom, skrek Stina. Jag skull tro du ha träffa branog med lus hem i Svensjaur där du vax opp. Han lugnade sig och började tala om Stockholm.
   —När man som jag rest och flackat... Egentligen är jag ju konstnär eller artist som man också säger i finare kretsar. Nå mina tavlor hava ju aldrig blivit begripade i dessa trakter. Så en dag sa jag till mig själv. Detta kan inte fortgå sa jag, jag kan inte hålla på att leva och dö dag ut och dag in utan minsta förståelse sa jag till mig själv. Sagt och gjort. Jag packade mina koffertar och reste den långa vägen till Stockholm. Väl framme gick jag straka vägen till slottet och sa mitt namn är Strömberg från Svensjaur, jag önskar tala med prins Eugen.
   Märit gav sig över igen:
   —Han heter Euschén din tokskalle.
   —Jag ämnar icke klippa dig om du för evigt skall hålla på att såra mig på detta vis, sa han och skalv om munnen. Märit slängde sticksömmen och kom fram till honom.
   —Nu ska du int vara däri boddes, sa hon. Nog är du bra å klipper mej nog.
   Men han lurade ännu litet, det var så underbart när Märit krusade och blidkade.
   —Du Strömberg, sa hon och strök helt försiktigt hans tunna mustasch. Om vi byter så att jag säger Eugen och du Euschén, kan vi int val sams då?
   Han blev skär om sina vita frökenkinder, svängde överrocken av sig och sopade ned den unge han klippt till hälften. Han ställde fram stolen för Märit, bugade för henne och var barberare från Stockholm, han struttade runt runt, han måste betrakta henne från alla sidor för varje litet klipp. Han började kalla henne "ni" — hon var för god för det bondska du-ordet.
   —Tillåter ni att jag bevarar denna hårlock som ett minne av vår försoning.
   —Val göra väl, sa Märit, hon kokade av skratt. Men någon av de mindre hade fastnat hos slottsvaktmästaren.
   —Fick du trääff prinsn? Wå sa'n?
   —Asch han! Jodå jodå. En avlägsen prins kunde inte slå ut den nära Märit. Han klippte i hennes bruna hår och rullade med tungan.
   —Han sa att Ni Strömberg är förvisso ämne till en stor artist.
   Han svängde runt och ställde sig framför Märit, tittade på henne och sedan ut genom fönstret, förstärkte blickandet genom att också peka med den uppspärrade saxen.
   —Och då hade han ännu icke sett den tavla jag skall måla av fröken Märit. Vildmarkens ros skall den heta. Han sa det så allvarligt att Skrattars hop stillnade för ett ögonblick men när han såg ansatsen till respekt blev han flinblyg och otrolig igen.
   Det blev en tjock fäll av hår efter dem alla, brunmjuka flockar och tagelsvarta. Barnen spred det runt hela köket, det kom i mat och kläder och förföljde dem länge.
   När Fröken nu klippt färdigt bjöd de på kaffe igen eller en palt om det var så dags. Och sen var alla redo för Strömbergs historia, han tillhörde de utvalda som hade ett förflutet, ett visst något som märkt honom för livet. Men han ville alls inte tala om det. Han ville gå när man ansatte honom, till Nordmarks eller Stefans eller upp till byn. Men de omringade honom och lirkade med kaffe och vår flirtige kavaljer och flickorna kittlade honom till lugn och övermod.
   —Du Strömberg, tala om när du var sex år.
   —Å på den tiden skulle ni ha sett Strömberg en stockholmsgrabb så käck ...
   —Ljug int nu Strömberg, tala om gungstoln i Svensjaur. Han blev blek och frånvarande och Skrattarstugan höll andan.
   —Mamma var intet så snäll. Hon hade många män. Dem söpo och slogos. Pappa var svartsjuk, han hade ock en rakkniv. En gång var mamma hemma utan dessa män. Hon satt då i gungstolen och rökte en pipa. Jag satt på golvet framför henne och klädde min docka, jag var såsom en flicka på den tiden. När jag såg upp fick jag se pappan stå bakom gungstolen och fälla ut sin rakkniv. Den växte och växte och blev större än en lie. Han såg på mig och jag på honom och mamma bara gungade fram och tillbaka och visste om ingenting.
   Han tystnade och alla gapade, till och med skolbarnet i Stinas famn tycktes lyssna med insikt.
   —Vi blickade så en mycket lång stund, kanske en timme kanske en hel vecka. Ibland tycks det mig att vi blickar än medan mamma sitter och gungar mellan oss.
   Han började vagga med överkroppen.
   —Mera, sa Stina svällande och röd. Hon skred längre fram på stolen med åtskilda knän.
   —Då en gång när mamman gungade bakåt tog pappa fast och höll henne bakåt och medan de sålunda var öga mot öga ...
   Fröken höll upp ansiktet och stirrade i taket.
   —... så förde han kniven helt sakta fram och skar... bara skar så det frasade i halsen och bloden sprutade och strömmade utför hennes mage och ned på mig och dockan. Hela dockan blev fördärvad och mamma rann bort och visste ingenting.
   Lyssnandet hade nått sin högsta höjd, det dalade nu ned i ett förnöjt sorlande. Stina kramade grymtande de kultingar som slöt sig till henne.
   Men Fröken stönade och grät, den hemska barngråten som hotar att kväva. Han föll ned på golvet med händerna för halsen och låg all blå.
   De tillfredsställda åhörarna smekte honom tröstande, lyfte upp honom på en utdragssoffa och bredde herrkarlsmanteln över. Han grinade och det for ryckningar genom honom som på en sovande jakthund.
   Han låg så i dvala hela aftonen medan öarna gick omkring och gladdes i sina blodomlopp.
   Framåt natten flyttade de ned honom på golvet utan att han märkte det, Thea och Märit skulle ligga i den utdragssoffan.
   Och det var natt och sömnen började väsnas i Skrattars stuga. De som snusade och snarkade var många fler än de som gnydde i tandvärk, örsprång eller sängväta.
   Skrattars var en frisk familj, en kort gnällperiod för någon störde inte helheten.
   Men framåt morgonen började Fröken prata i sömnen och gråta. Märit vaknade av det och steg upp och trevade på honom. Han darrade, det var så kallt på golvet och han hade bara fått en tidning att ligga på.
   Hon vände Thea på sidan mot väggen, lyfte upp späda Fröken och la honom i sängen. Sen kröp hon ned själv närmast balken. Det var trångt, men hon rymdes om hon låg på sidan.
   —Är det du mamma? ynkade han.
   —Jåå. Sov nu lillpojken, sa hon och drog hans sköra huvud mot sin barm. Han slutade huttra och sov lugnt.
   Också Märit somnade — med samma lättsinne i medkänslan som när hon var grym.
   
   Ur "BLM" nr 8/1954

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki