Fandom

Svenskanoveller Wiki

Fröken Cubbidge och romantikens drake

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Lord Dunsany
   
   Denna historia berättas på balkongerna vid Belgrade Square och bland de höga husen vid Pont Street; man sjunger den när det kvällas på Brompton Road.

   Föga anade fröken Cubbidge, hemmahörande i Prince of Wales' Square 12A, på sin artonde födelsedag att hon innan ännu ett år gått skulle lämna det föga tilltalande ovala torg som så länge varit hennes hem. Och om man vidare hade sagt henne att varje spår av detta torg och dagen då hennes far med överväldigande majoritet valdes att ta del av imperiets styre inom detta år totalt skulle försvinna ur hennes minne, skulle hon bara ha sagt med sitt tillgjorda tonfall: "Dra åt!"
   Det stod inget om det i dagspressen, hennes fars parti hade inte beslutat i saken, det fanns inga antydningar om det i samtalen på de kvällsmottagningar som fröken Cubbidge deltog i; inget förvarnade henne om att en motbjudande drake med gyllene fjäll, som slamrade när han rörde sig, skulle ha kommit rakt ut ur romantiken och färdats nattetid (såvitt vi vet) genom Hammersmith, och kommit till Ardle Mansions, och sedan svängt av åt vänster, vilket naturligtvis förde honom till fröken Cubbidges fars hus.
   Där satt fröken Cubbidge helt ensam om aftonen på sin balkong och väntade på att hennes far skulle upphöjas till lågadeln. Hon bar promenadkängor och hatt och dekolleterad aftonklänning; för en målare var just i färd med att måla hennes porträtt, och varken hon eller målaren såg något märkligt i den ovanliga kombinationen. Hon uppfattade inte bruset från drakens gyllene fjäll, inte heller observerade hon den röda glansen från hans ögon bland Londons mångtusende ljus. Han höjde plötsligt sitt guldprunkande huvud över balkongräcket; i det ögonblicket såg han inte ut som en gul drake, för hans blänkande fjäll reflekterade den skönhet som London pryder sig med bara på kvällar och nätter. Hon skrek, men inte till någon riddare, hon visste inte vilken riddare hon borde ropa på, eller var forna romantiska tiders drakdräpare nu fanns, eller vilka mer storslagna byten de nu jagade eller vilka krig de utkämpade; kanske var de upptagna av att beväpna sig inför Harmagedon.
   Upp från balkongen på hennes fars hus vid Prince of Wales' Square, den mörkgröna balkongen som blev svartare för varje år, lyfte draken fröken Cubbidge och spred ut sina smällande vingar, och London föll bort från dem som gårdagens mode. Och England föll bort, och röken från dess fabriker, och den runda materiella världen som surrar och snurrar runt solen, hetsad och förföljd av tiden, tills de kunde se Romantikens eviga och urgamla land vid mytiska hav.
   Ni hade inte tänkt er fröken Cubbidge som lojt smekte huvudet på en av drakarna med ena handen, samtidigt som hon med den andra ibland lekte med pärlor som hämtats upp från ensliga platser i havet. De fyllde väldiga snäckskal med pärlor och lade dem där bredvid henne, de gav henne smaragder som hon lät blixtra i sitt svallande mörka hår, de gav henne safirer till hennes klädnad; allt detta gjorde sagans prinsar och älvor och troll. Och delvis levde hon fortfarande, och delvis var hon ett med fordom och med de sagor som gamla farmödrar berättar när barnen har varit snälla och kvällen har kommit och brasan sprakar och snöflingornas svaga ljud mot fönsterglaset är likt smygande hemska steg i gamla sagoskogar. Om hon i början saknade de bekvämligheter och moderniteten som hon växt upp med, blev hon först lugnad och sedan tröstad av havets urgamla sånger. Hon glömde till och med de pillerannonser som är så älskade i England; hon glömde till och med politiska löften och det man diskuterar och det man inte gör, och hon tvingades låta sig nöja med att se hur tungt guldlastade galjoner seglade förbi mot Madrid, och sjörövarnas muntra flagga med dödskallen och de korslagda benknotorna, och den lilla nautilussnäckan som simmade till havs, och fartyg fyllda av hjältar som ägnade sig åt hjältedåd och prinsar som sökte förtrollade öar.
   Det var inte med kedjor drakarna höll kvar henne, utan med en av de gamla trollformlerna. Trollformlerna borde varit maktlösa mot en som så länge haft dagspressen till sitt förfogande - kunde man tycka - och galjoner borde ha blivit ointressanta. Med tiden. Men hon visste inte om det var århundraden som gick, eller år, eller ingen tid alls. Om något markerade tidens gång, var det alvernas horn som ljöd på höjderna. Om århundradena drog förbi henne, skänkte förtrollningen henne också evig ungdom och gjorde att lyktan vid hennes sida aldrig slocknade, och hindrade marmorpalatset vid havet att falla samman. Och om ingen tid alls gick förbi henne där, var hennes enda ögonblick i dessa underbara trakter likt en kristall som reflekterar tusen scener. Om allt var en dröm, var det en dröm som inte kände någon morgon eller något uppvaknande. Havet rullade vidare och viskade om mysterier och sagor medan den gyllene draken drömde i sitt marmorkar intill den fångna unga damen; och ett stycke från kusten syntes allt draken drömde otydligt i dimman som hängde över havet. Han drömde aldrig om någon riddare som kom till hennes undsättning. Så länge han drömde var det skymning; men när han klättrade upp ur sitt kar föll natten och stjärnljus gnistrade i de fuktblanka, gyllene fjällen.
   Där antingen besegrade han och hans fånge tiden eller mötte den aldrig; medan forna eller kommande krig rasade i den värld vi känner till - jag vet inte till vilken del av romantikens kust han förde henne. Hon blev kanske en av de prinsessor som sagorna så gärna berättar om, men det räcker med att säga att hon levde vid havet: och kungar härskade, och demoner härskade, och kungar återkom, och många städer återgick till det stoft varur de kommit, och fortfarande dröjde hon där, och fortfarande försvann inte hennes marmorpalats eller den makt som fanns i drakens förtrollning.
   Och endast en gång kom ett meddelande till henne från den värld hon en gång känt. Det kom i en pärlbåt över sagohavet; det kom från en gammal skolkamrat som hon haft i Putney, bara en enda rad, inte mer, med prydliga, rundade bokstäver; där stod: "Det passar sig inte att du är där ensam."
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki