FANDOM


Av Guy de Maupassant

Hon kom farande likt en boll som flyger in och krossar ett fönster, den lilla markisinnan de Rennedon, och hon började skratta innan hon talade, skrattade så att tårarna strömmade precis som hon hade skrattat för en månad sedan då hon berättade för sin goda vän att hon hade bedragit sin make, markisen, för att hämnas — bara för att hämnas och bara en enda gång för han var verkligen alldeles för dum och svartsjuk.
   Den lilla baronessan de Grangerie kastade från sig boken hon hade läst i på soffan och såg nyfiket upp på Anette och började själv Skratta.
   Till slut frågade hon:
  — Nå, vad har du nu ställt till med?
  — Å, kära du … Kära du… Det är för löjligt, alldeles för otroligt löjligt… Kan du tänka dig… Jag är fri… Fri! Fri!
  — Vad menar du med det? Är du fri?
  — Ja, det är jag!
  — Fri från vad?
  — Fri från min man, söta du. Jag har kommit loss. Jag är fri, fri, fri!
  — Men hur har du blivit fri? Hur har du burit dig åt?
  — Hur man bär sig åt? Hur kan man bli fri annat än genom skilsmässa? Jag skall skiljas från min man. Allt är klart!
  — Har du fått ut skilsmässa?
  — Nej, inte än. Vad du är dum! Man kan väl inte skiljas på tre timmar. Men jag har bevis… Bevis, förstår du … Bevis på att han bedrar mig… Han togs på bar gärning … Har du hört på maken… På bar gärning och nu har jag bevis …
  — Nej, men vad säger du… Då bedrog han dig alltså…
  — Ja… Det vill säga … Nej… Ja och nej… Jag kan inte säga om det var så. Men det gör detsamma… Jag har bevis och det är huvudsaken.
  — Men hur har du burit dig åt?
  — Hur jag har burit mig åt… Vänta skall du få höra. Å, jag har varit så slug, så gräsligt slug. I tre månader har han varit olidlig, riktigt olidlig, brutal, otäck, despotisk — kort sagt motbjudande. Jag sade till mig själv att så kunde det inte fortsätta. Jag måste ha skilsmässa. Men hur skulle det gå till? Det var, inte så lätt. Jag gjorde allt för att han skulle slå mig och bära hand på mig men det ville han inte. Han retade mig från morgon till kväll, tvingade mig att gå ut när jag inte hade lust, stanna hemma när jag ville gå på restaurang. Han gjorde mitt liv outhärdligt — men han slog mig inte.
   Då försökte jag få reda på om han hade någon älskarinna. Jo, det hade han säkert, men han tillämpade alla försiktighetsregler när han skulle gå till henne. Det gick aldrig att överraska paret tillsammans. Kan du gissa vad jag gjorde då?
  — Nej, det kan jag vid gud inte.
  — Nej, det skulle du aldrig kunna gissa. Jag bad min bror att skaffa ett fotografi av flickan.
  — Av din makes älskarinna?
  — Ja. Det kostade Jacques trehundra francs. Så mycket kostade en kväll från sju till tolv på natten inklusive middag à sextio francs timmen. Men då fick han också fotografiet på köpet.
  — Jag tycker han kunde ha fått det billigare om han hade varit listigare så att han sluppit — sluppit att — ta originalet samtidigt.
  — Å, för all del, hon är söt. Jacques hade inte tråkigt alls. Och för övrigt behövde jag åtskilliga detaljer. Jag måste veta vad hon hade för kroppsliga egenskaper — figur, hals, hy… Ja det var en hel massa saker jag måste veta.
  — Det förstår jag inte.
  — Vänta så skall du få höra fortsättningen. När jag fått reda på allt vad jag behövde så gick jag till en — ja, vad skall jag kalla det — till en affärsman… Ja, till en sådan där som åtar sig allt möjligt, en agent eller vad det är med ett privatkontor och som tar mot diskreta uppdrag …
  — Ja, jag förstår ungefär vad du menar. Och vad sade du till honom?
  — Jag visade honom Clarisses porträtt — hon heter Clarisse — och sade till honom: Jag vill ha en kammarjungfru med ungefär det här utseendet. Hon skall vara söt och elegant, klok och nätt. Jag betalar vad det kostar. Om det så skall kosta mig tio tusen francs. Det bryr jag mig inte om. Och jag behöver henne i tre månader högst. Karlen såg förbluffad ut. Så sade han: — Säg mig — skall hon vara ärlig?
   Jag rodnade och stammade: — Det kan ni väl förstå att hon skall vara ärlig.
   Han fortsatte: — Jag menar egentligen — måste hon vara av den stadgade typen?
   Jag vågade inte svara. Jag bara ruskade lite på huvudet och det skulle betyda nej. Men omedelbart flög en liten misstanke i mig att han kunde tro vad som helst om mig så jag tappade behärskningen och utbrast: — Ack, det är för min makes skull. Han bedrar mig ute på stan… Nu vill jag att han skall bedra mig hemma. Ni förstår att jag vill ta karlen på bar gärning.
   Då började han skratta. Och av hans min förstod jag att jag hade stigit i hans aktning. Han tyckte nog för övrigt att jag var riktigt duktig. Jag kan hålla vad om att han hade velat trycka min hand i det ögonblicket. Så sade han:
  — Om en vecka är den här saken ordnad. Och vi kan ju byta och försöka med andra om det inte skulle gå så bra. Jag garanterar ett utmärkt resultat. Ni behöver inte betala förrän saken är klarad. Detta porträtt föreställer alltså er makes väninna?
  — Ja, det gör det.
  — Ser bra ut. Smärt men inte mager. Och vilken parfymsort?
   Jag förstod inte vad han menade.
  — Parfym? Parfym? undrade jag.
   Han drog på munnen.
  — Ja, parfym är nödvändig då man skall inleda en man i frestelse, för den väcker i honom undermedvetna hågkomster som gör honom företagsam … Parfymen stiger honom åt huvudet, lägger sig på hans nerver, på ett behagligt sätt — naturligtvis, och erinrar honom om gångna fröjder. Det vore också bra att veta vad er man brukar äta när han är tillsammans med den här damen. Ni skulle kunna servera samma rätter den kvällen han går i fällan. Å, vi har honom. Han skall minsann inte slippa undan …
   Förtjust gick jag därifrån. Det var uppenbarligen rätt man jag hade kommit till.

Tre dagar senare kommer en lång brunett hem till mig. Hon var riktigt vacker och såg både blyg och tilltagsen ut, ja, som om hon varit med om lite av varje… Hon uppförde sig ytterst korrekt. Jag visste inte riktigt var jag hade henne och tilltalade henne ”mademoiselle”.
  — Å, säg Rose, rätt och slätt! sade hon.
   Så började vi prata.
  — Nå, Rose, ni vet varför ni har kommit hit?
  — Ja, jag anar det.
  — Utmärkt… Och ni tycker inte att det är — alltför obehagligt?
  — Ånej! Det är den åttonde skilsmässan jag är med om. Det är jag så van vid.
  — Det var förträffligt. Tror ni det kommer att ta lång tid?
  — Ack, det hänger helt och hållet på herrns temperament. När jag i fem minuter har varit på tu man hand med honom så skall jag kunna ge ordentligt besked.
  — Ni får se honom om en liten stund. Men jag måste förbereda er på att han inte är särskilt vacker.
  — Det gör ingenting. Jag har redan skilt fult folk åt. Men får jag fråga om jag kan få besked om vilken parfym jag skall ha?
  — Ja, Rose. Det är verveine.
  — Utmärkt. Den parfymen är jag själv mycket förtjust i. Kan jag också få veta om herrns väninna har sidenunderkläder?
  — Nej, de är av batist med spetsgarneringar.
  — Å jaså… Då vet hon hur det skall vara… Siden börjar komma ur modet…
  — Ja, det har Rose rätt i.
  — Ja, då får jag börja mitt arbete.
   Och hon började sitt arbete som om hon inte hade gjort annat än varit kammarpiga hela sitt liv.
   En timme senare kom min man hem. Rose tittade inte åt honom men han drog sig inte för att kasta ögon på henne, han. Hon luktade verveine på långt håll. Efter fem minuter gick hon ut ur rummet.
   Han frågade genast:
  — Vad är det för flicka?
  — Å, det är min nya kammarjungfru.
  — Var har du fått henne från?
  — Hon har rekommenderats mig av min goda väninna, baronessan de Grangerie, och har utmärkta betyg.
  — Jaså. Hon är rätt näpen.
  — Javisst. För att vara kammarjungfru …
   Jag var förtjust. Jag kände redan hur det nappade.
   Samma kväll sade Rose till mig:
  — Nu kan jag lova att det här skall vara undanstökat på mindre än fjorton dagar. Herrn är inte svår att fresta.
  — Jaså, har ni redan gjort försök?
  — Nej, men sådant ser man vid första ögonkastet. Han har redan lust att kyssa mig när han går förbi mig i korridoren.
  — Har han talat med er?
  — Nej, han frågade bara vad jag hette — för att höra hurdan röst jag hade, påstod han.
  — Det är bra, Rose. Fortsätt som ni har börjat. Och gör det så fort som möjligt.
  — Det finns ingen anledning till oro. Jag tänker inte göra mer motstånd än vad som behövs. Alltför medgörlig får man inte verka i varje fall.
   Efter en vecka gick han knappast ut längre. Hela eftermiddagen strövade han omkring i rummen och det tydligaste tecknet var att han inte hindrade mig från att gå ut. Jag var också ute hela dagen för att — ja, för att njuta min frihet.
   På den nionde dagen då Rose höll på att hjälpa mig av med kläderna sade hon med ganska besvärad uppsyn:
  — Nu är det gjort, frun. Det var i morse.
   Jag blev litet häpen. Ja, tänk, jag kände som ett hugg i hjärtat men det var mest för det sätt, som hon talade om det.
  — Och det gick — som det borde? stammade jag.
  — Ja, för all del. Herrn har legat åt mig rätt förskräckligt i tre dagar men jag ville inte göra det förhastat. Kan jag få veta när vi skall bli tagna på bar gärning?
  — Javisst, kära Rose. Skall vi säga torsdag?
  — Det passar utmärkt. Torsdag alltså. Och innan dess blir det ingenting. Herrn ska hållas på is.
  — Och Rose är säker på att det kommer att gå bra på torsdag?
  — Jag skall nog se till att lågan brinner — men det blir ingenting av förrän vid den tid som är uppgjord.
  — Skall vi säga fem då?
  — Det går bra. Och var skall vi hålla till?
  — Var …? Här i mitt sovrum.
  — Jaha, inne i fruns sovrum.

Sedan förstår du nog, lilla sötnos, vad jag ställde till med. Jag hämtade pappa och mamma först och främst och sedan min morbror presidenten, Orvelin, och Raplet i högsta domstolen som är god vän med min man. Jag sade inte ett ord om vad de skulle se. Jag lät dem smyga fram på tå ända till dörren till mitt rum. Jag väntade tills klockan var fem, precis fem på slaget… O, vad mitt hjärta bankade. Och jag hade också hämtat upp portvakten så att jag kunde få ett vittne till. Och äntligen, just då pendylen började slå, bom, så slår jag upp dörren på vid gavel… Det var en syn vill jag lova… O, söta du, hans ansikte, du skulle ha sett hans min när han vände på huvudet… Vilken idiot! O, vad han såg komisk ut! Jag skrattade, jag skrattade så att jag höll på att gå i bitar… Men pappa blev ursinnig och ville flyga på min man och klå honom… Och portvakten som är en gammal trotjänare fick hjälpa honom att få på sig kläderna… Inför oss allesammans… Han knäppte på honom hängslena… Å, gud vad det var komiskt! Och Rose var storartad, verkligen storartad. Hon grät alldeles förträffligt… Det var som det skulle vara. Det är en utomordentlig flicka… Om du skulle komma i en liknande situation så tänk på henne!
   Och nu är jag här, jag har skyndat mig hit för att tala om det… Jag är fri… Leve skilsmässan!
   Och hon började dansa över golvet i salongen medan den lilla baronessan drömmande men förargad mumlade:
  — Hör du, varför kunde du inte säga till mig så att jag hade fått vara med och se det?

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki