FANDOM


Av Jan Fridegård

När det klarnade för oxgubben befann han sig på kyrkogården. Han fick en känsla av att det var eftermiddag och i slåttertiden. Det första han hörde var rasslandet av en slåttermaskin på avstånd. Nästa ljud var fåglarnas sång från lindarna och almarna som stod innanför kyrkogårdsmuren. Framför honom låg en öppen grav.
   "Hur fan kom jag hit?" tänkte oxgubben förvånad. "Det är ju mitt i arbetstiden, på blanka eftermiddagen. Och jag vet ingen som är död. Ingen i min familj i alla fall."
  — Det är du själv, det, sade en röst bakom honom och han vände sig om. Där stod en mansperson som han på något sätt kände igen. Det var något konstigt med varelsen men han var vänlig i blick och röst. Oxgubben blev inte vidare rädd.
  — Ursäkta, men jag vet inte riktigt hur jag kom hit, sade han. Jag måtte ha varit bra nog full. Hur mycket är klockan? Och han trevade efter klockan i västfickan.
  — Klockan är kvar i västen din. Den behöver du inte mera, sade varelsen.
  — Men om nån jävel går och tar den?
  — Så låt dom ta den. Hördu, tycker du inte att du känner igen mig?
  — Det är inte utan. Men det är så konstigt alltihop. Sover jag eller är jag full?
  — Ingetdera. Jag sa ju nyss att du är död. Men du ska inte vara rädd. Jag är din far som dog när du var liten pojke.
   Oxgubben såg förbryllad på honom och grep efter snusdosan. Men han hittade inte heller den.
  — Far min var statare som jag, sade han. Men du sir ut som en patron.
  — Ja, jag har tjänat opp mig lite på den här sidan, svarade varelsen. Det kommer du nog också att göra. Nu ska jag ta hand om dig och tala om för dig det som du behöver veta till att börja med.
   I detsamma började klockorna domla i tornet och oxgubben sneglade uppåt.
  — Nu kommer dom med dig — med din kropp, sade varelsen. Har du lust att vara med på din egen begravning?
   Och nedanför kyrkbacken såg oxgubben likvagnen komma. Bakom den gick hans käring, barnen och några fattigstukäringar och gubbar. De liknade svarta korpar där de vacklade fram i den klara sommarluften. Oxgubben och hans gumma hade bott i fattigstugan sedan några veckor. När han inte orkade arbeta vid herrgården längre blev det fattigstugan.
   Samtidigt kom en blänkande bil från herrgårdshållet och stannade utanför grindarna. Oxgubbens husbonde och hans fru steg ur och chauffören tog en krans ur framsätet.
  — Nå, sade varelsen vänligt. Ska vi stanna?
  — Vi stannar väl en stund. Om herrn har tid, svarade oxgubben artigt.
  — Jag har all tid som finns och det har du också, svarade varelsen. Och säg inte herrn till mig. Här finns inga sådana herrar som du är van vid. Jag var en gång din far men inte heller det betyder någonting. Det var bara åt din kropp. Nu är vi bara vänner.
   Oxgubben var alltjämt mycket häpen, men bakom detta började en glädje födas och växa, en säkerhet av tidigare okänt slag. Den andra såg på honom med en vänlighet som han aldrig förr upplevat och som var svår att förstå.
  — Jag har alltid trott att fan skulle ta mig, sade oxgubben. Jag har aldrig haft tid att gå i körkan. Jag har arbetat varenda söndag sen jag var elva år.
  — Det betyder ingenting här, svarade varelsen bredvid honom och det såg ut som om han log. Du har skött ditt arbete, varit snäll mot djuren och hjälpt där du kunnat. Det är inte den sämsta gudstjänsten må du tro. Men nu är dom här med dig.
   Oxgubben hade aldrig beräknat att bli jordfäst inne i kyrkan. Det var endast för de fina, även om de fina var bovar, skrymtare och folkplågare av värsta slag. Och han blev inte förvånad när bärarna kom rakt över gräsplanen med hans kista. De var dåligt klädda — en hade lång skäggstubb och en annan sina vardagskängor under sina svarta skorstensrör till byxor. Ett stycke efter de närmast sörjande kom husbonden och hans fru. Från sakristian kom prästen och den svarta kappan fladdrade efter honom. Slåttermaskinen rasslade på avstånd.
  — Sir dom oss inte? frågade oxgubben som förvånad flyttat åt sidan för processionen.
  — Nej, dom vet ingenting alls om oss, svarade varelsen. Det lär du dig snart. Och nu behöver du inte krusa husbonden längre, tilllade han då han såg oxgubben gripa efter sin obefintliga mössa inför husbondefolket.
   Medan folket samlades kring den öppnade graven funderade oxgubben på detta. Eftersom han inte behövde frukta husbonden så kanske han kunde ge honom igen för gammal ost. Det skulle inte vara ur vägen.
  — Det har du inget för, sade varelsen bredvid som svar på oxgubbens tanke. Bry dig bara inte om det.
   "Han måste vara en sån där tankeläsare." Oxgubben blev lite rädd.
   "Man får se opp med det man funderar på", tänkte han.
   Om en stund märkte han att han själv hade fått denna gåva. Gummans tankar kom till honom som svag musik.
   "Han har varit en bra gubbe åt mig i alla fall", tänkte hon och snörflade i näsduken. "Utom när han var full, då var han bråkig och orättvis. Men jag var väl heller inte så riktig alla gånger."
   "Nej, du var så fan heller", tänkte oxgubben. "Men det erkände du aldrig då."
   "Vad han har arbetat i sina dagar, stackarn", tänkte oxgumman vidare. "Och där står husbonden som han slitit ut sig för och ser skenhelig ut."
   "Det har du rätt i", tänkte oxgubben upplivad. "Där står han men nu är det slut med hans kommenderande. Över mig åtminstone. Och du, gumman, lär väl snart komma efter hit. Det ska bli livat att träffas igen."
  — Ja, ni båda träffas nog, svarade den främmande varelsen hans tanke. Ni har varit mycket för varann och kan bli till nytta för varann här också. Men tro inte att detta gäller alla om dom också är gifta.
   Nu började prästen tala. Det låg bra till för honom att tala om den gode och trogne tjänaren. Han höll svartboken i handen hela tiden och pärmkorset lyste starkt i solen. Oxgubben uppfattade hans ord men inga tankar bakom dem. Inte heller från husbonden kom några tankar.
  — De gör bara sin så kallade skyldighet, sade varelsen bredvid honom. De tror att det måste vara så där. Det är prästens uppgift att jordfästa din kropp, han har lön för det och din husbonde kom hit för att visa hur hygglig han är mot sitt folk. Men det ska du inte vara arg för. Dom begriper inte bättre.
   Nu grep bärarna i listerna och lyfte upp kistan för att sänka den i graven. Oxgubben såg dem men var likgiltig inför sin kropp. Strax efter sjöng prästen med bräkande stämma och en kvinna föll in med gäll och gudsnådlig röst. Oxgubbens anhöriga stod tysta, endast enstaka snyftningar hördes från gumman.
   "Vad fan snörflar hon för?" tänkte oxgubben förvånad. "Jag står ju här."
   När ceremonien var slut blinkade prästen åt oxgubbens käring och hon klafsade snyftande fram till gravkanten. Hennes gråsvarta kjol kände han nog igen, hon hade haft den till snyggt i trettiofem år. Hon hade en krans av blåklint, vallmo och prästkragar och hon hade bundit den själv. Kring den låg som en ring av ljus och oxgubben fick för sig att det var den kärlek hon under ett långt liv känt för honom. Det gladde honom djupt och han förstod att det fanns mycket, både underligt och skönt som han aldrig haft en aning om.
   Gumman kastade ned kransen i graven och hickade fram ett tack för allt. Sedan barnen langat ned sina buketter och dragit sig tillbaka steg husbonden fram med sin krans av trädgårdsblommor. Han tackade för allt arbete oxgubben lagt ned vid hans gård och kallade honom en trogen och god tjänare.
   "Det kunde du ha sagt förut", tänkte oxgubben. "Men det här var det första hyggliga ord jag hör av dig på tjugofem år. Tamefan tar han inte av sej hatten för mig... för den där i kistan."
   Oxgubben greps plötsligt av vrede. Han såg husbondens tankar som sade att för folks och prats skull får man väl följa en gammal statare till graven. Egentligen skulle jag inte ha haft tid. Men folk kommer att gilla det och säga att man är en god husbonde.
  — Tror du man törs sparka honom i arsele? frågade oxgubben varelsen som stod bredvid.
  — Nog törs du, svarade varelsen. Alltid lär du dig väl något. Oxgubben gick fram till dess han stod strax bakom sin husbonde.
  — Nu är det min tur att tacka, sade han och sparkade upp. Men foten mötte inget motstånd och husbonden gjorde inte en rörelse. Han hade inte märkt något.
   "Jaså, på det viset." Oxgubben skickade ut foten ännu kraftigare men med samma resultat. Han hörde ett hjärtligt skratt från varelsen som stod kvar ett stycke därifrån.
  — Det... det gick inte, sade oxgubben häpen.
  — Nej, ser du, här behöver ingen hämnas sina oförrätter själv. Hur skulle det bli, tror du. Ett enda kaos. Men det jämnar ut sig ändå. Var och en får sitt.
  — Dom rika och mäktiga, får dom också för sina jävelskaper?
  — Du kan vara så säker. Här finns inga rika och mäktiga så som du ser dom. Det är en av fördelarna här. Du fick inte klockan och snusdosan med dig och de får inte sina millioner och sina slott. Vem tror du saknar mest? Redan det är ett straff som du nog kommer att begripa.
  — Snusdosan skulle jag nog ha behövt, sade oxgubben och trevade i västfickan. Det riktigt drar i käften efter en pris.
  — Det går snart över. Sånt där och mycket värre får de flesta gå igenom när de kommer hit. Men vem kommer där?
   Oxgubben såg en yngre man komma in genom kyrkogårdsgrinden med långa steg. Grinden skrek rostgällt. I handen bar den ankommande en krans av vildblommor.
  — Det där är Hårds pojke, sade oxgubben. Son till min arbetskamrat. Jag trodde väl också att han skulle komma.
   Och oxgubben som åter glömt de nya förhållandena steg fram och sträckte fram näven. Men Lars Hård gick rakt igenom honom och fram till graven. Han såg arg ut och andades häftigt när han slängde ned kransen av vildblomster som hamnade med en duns på kistlocket. Så sade han nedåt graven:
  — Ha det nu skönt, farbror, och vila ut. Det har du gjort rätt för. Hoppas att det inte finns några slavdrivare där du är nu.
   Och han kastade en hätsk blick tillbaka på husbonden som endast svarade med att krama handskarna så att knogarna vitnade. Oxgumman såg alldeles förskrämd ut.
  — Det där sa han rätt i, sade oxgubben till varelsen bredvid. Tror du inte jag kan tala om för honom att jag lever och har det prima?
  — Nej, det går nog inte. Kanske kan du träffa honom när han sover och lämnar sin kropp men då har han glömt det när han vaknar.
  — Är det likadant med käringen och andra som man känner?
  — Ja, dom som tycker om varann och kan bli varann till hjälp kan alltid få kontakt.
  — Då kanske det inte blir så långsamt här, sade oxgubben fundersamt. Jag var liksom lite rädd för det. En ann' är van att ligga i natt som dag.
  — Du ska inte få långsamt, svarade varelsen med varm och vänlig röst. Du ska få fullt upp att göra. Du är en vänlig själ som gärna vill hjälpa.
  — De enda jag har kunnat hjälpa så är det oxarna, sade oxgubben. Och det finns väl inga här?
  — Du ska inte vara för säker, svarade varelsen och log åter. Du får veta så småningom. Du skulle inte kunna bära all kunskap på en gång.
   Nu började folket dra sig mot grindarna. Oxgumman stod kvar vid den öppna graven och snyftade. Barnen väntade otåligt och en av sönerna sade:
  — Kom nu, morsan. Du kan behöva en kopp kaffe. Farsan ligger bra där han ligger, han.
  — Det trodde du, tänkte oxgubben. Synd att jag inte kan nypa dig i näsan.
   Nu kom ordföranden i fattigvårdsstyrelsen klivande med viktig min. Han gick fram till oxgubbens gumma, barn och släktingar.
  — De sörjande ombedes härmed att intaga kaffe i ålderdomshemmet, sade han högtravande. Du Lars kan också följa med, tilllade han nådigt. Ni är ju släkt på långt håll.
  — Behåll erat jäkla sockenlank, svarade Lars Hård. Morsan bjuder dom på kaffe hemma hos oss.
  — Dit går vi hellre, sade en av oxgubbens mågar. Och han tillfogade argt och hånfullt:
  — Svepte ni gubben innan ni lag'en i kistan? Eller vart det för dyrt?
  — Det är väl ingen skam att dricka kaffe i ålderdomshemmet, bröt ordföranden ut mot Lars Hård.
  — Till fattigstugan hinner man alltid. Ska vi gå då?
   Och oxgubbens släktingar följde honom i grupp. På en satt kravattbandet uppe i nacken, en annan hade långt hår neröver rockkragen. En av sonhustrurnas skor kippade och hade nött igenom strumpan. Hälen lyste naken och åkte upp och ned för varje steg hon tog.
  — Jävla sockenpampar, sade mågen högt och endast slåttermaskinens rasslande svarade honom. Herrskapets bil tutade, körde förbi och dammade på den traskande skaran.
  — Fan skulle ta dom och deras lyxåk, fortsatte mågen och fåglarnas sång flätade girlander kring hans ord.
   Oxgubben såg efter dem och kände en önskan att följa med. Graven med dess innehåll intresserade honom inte längre. En varm vind gick fram och kom gräset på gravkanten att luta sig fram och se ned i graven. Prästen gick mot prästgården och kyrkvaktaren låste kyrkan och gick hem.
   Nu var allt som förut — eftermiddag, slåttermaskin och fågelsång. Fattigstukäringarna och gubbarna traskade utför kyrkbacken. Nu skulle de kanske få mera kaffe och bullar för att oxgubbens släkt inte kom med. Det syntes på deras böjda ryggar, deras haltande och stukande att de ville fort hem till kaffet. Konstigt alltsammans.
   Varelsen bredvid iakttog honom vänligt.
  — Var det något du ville fråga om?
  — Ja, jag undrar ... när en fattig fan som jag fick det så här skapligt, hur ska då präster och andra religiösa få det?
  — Som du hörde för en stund sen så gäller det inte att gå i kyrka eller missionshus utan att göra sitt bästa på den plats där man blivit satt, svarade varelsen. Det är inte så säkert att prästerna får det bättre än du. Dom kunde gott tala mindre om Kristus och efterlikna honom mer. På den här sidan gäller endast det man gjort inte det man pratat.
  — Jag börjar begripa det.
  — Än begriper du inte mycket. Men den tid du varit barn, ungdom och oxgubbe på jorden är inte livet utan bara inkörsporten. Och nu ska du inte ängslas och grubbla. Du har gjort så gott du förstått och nu är du i goda händer. Här finns, som jag sade nyss, inga husbönder såna som du är van vid, inga sjukdomar eller andra plågor.
  — Den där hin håle ...?
   Den främmande skrattade hjärtligt.
  — Jag förstår. Du har åkallat honom oräkneliga gånger och bett honom anamma det mesta och de flesta. Men det berodde på ditt fattiga och bittra liv. Honom ska du inte vara rädd för.
   Oxgubbens sista oro försvann och han kände sig lättare och gladare än någonsin förr. Han tog åter mot västfickan för att bjuda den hyggliga varelsen på en pris snus. Han behövde det själv också.
  — Det går snart över, sade den främmande. Ska vi resa då? Och oxgubben började kliva på. Men så märkte han att den andre endast gled fram bredvid honom.
  — Försök, sade han med sin vänliga röst. Och till sin oerhörda häpnad kände oxgubben att han lyftes från marken och gled fram bredvid den andre. Något så skönt hade han aldrig kunnat tänka sig.
   Slåttermaskinen rasslade och fåglarna sjöng. Människorna kravlade olyckliga omkring under honom men han kunde inte säga dem hur lycklig han nu var och hur fint allting ordnat sig.

Ur Ängslyckan och andra noveller", Gidlunds 1984.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki