Fandom

Svenskanoveller Wiki

Fridlyst djurart

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av H. B. Fyfe

Ruinerna på den nyupptäckta planeten dolde en hemlighet som öppnade hisnande perspektiv för fantasin...

DEN GULA STJÄRNAN, till vilken Torang var planet nummer två, lyste hett på den lilla skaran män som betraktade den halvfärdiga dammbyggnaden från höjderna ovanför. Solskenet kändes ungefär som på Jorden, för visserligen var stjärnan något mindre än Jordens sol men avståndet dit var i gengäld "endast" 120 miljoner kilometer.
   För Jeff Otis, som nyss hade kommit från ett skutt genom rymden från en planet tillhörande den gula stjärnans tvillingsol, var hettan irriterande. Shortsen och den tunna skjortan som kolonisationschefen hade försett honom med var genomblöta av svett. Han torkade sig i pannan och vände sig mot sin värd.
  — En utmärkt prestation, Finchley, sa han berömmande. Det är lätt att se att allting är i sin ordning här.
   Finchley drog en aning på smilbandet. Han hade ett brett, bistert ansikte med tunna läppar och blå ögon smala som springor. Ända sedan föregående morgon hade Otis försökt upptäcka ett avslöjande uttryck i det.
   Han var obehagligt medveten om att hans eget ansikte var alltför oförställt och öppet för en inspektör av koloniala anläggningar. Han hade alltför många fåror och hålor i sitt anlete, en följd av att han ständigt var för mager på grund av rymdskutten mellan de sexton planeterna i dubbelstjärnsystemet.
   Otis märkte att Finchleys medhjälpare sneglade på honom i smyg.
  — Ja, Finchley, upprepade han för att bryta tystnaden, ni har skött er mycket bra när det gäller att bygga ut vattenkraften. När ska ni visa mig huvudstaden som ni •håller på att staka ut?
  — Vi kan flyga över den nu, svarade Finchley. Vi har låtit staka ut preliminära gränslinjer nedanför de där förkoloniala ruinerna som vi såg från helikoptern.
  — Javisst, ja. Jag tänkte faktiskt påpeka, när vi flög över dem, att de rätt mycket liknade andra fornlämningar på de andra planeterna.
   Han hejdade sig då Finchley knep ihop sin tunna mun ännu mer. Kolonisationschefen försökte tydligen vara tålmodig och artig mot en tjänsteman som han hoppades skulle lämna en fördelaktig rapport, men Otis märkte att han mycket hellre skulle ha velat fortsätta sitt arbete med att bygga upp kolonin.
   Han kunde knappast klandra Finchley för det, tänkte han. Detta var det femte planetsystem jordborna hade funnit under sin expansion i rymden, och större uppgifter väntade en man som hade dokumenterat sin duglighet. Den mänskliga civilisationen hade äntligen nått stjärnorna. Otis förmodade att även han var en sorts pionjär, fast han för det mesta var alltför upptagen för att tänka på den saken.
  — Jag ska visa er några foton senare, sa han. Just nu tycker jag att vi ... Säg, vad är det för något, alla de där flammorna där nere?
   I dalen nedanför hade karlarna kastat ifrån sig sina verktyg och tycktes allihop ge eld mot ett och samma ställe. Upphetsade rop hördes svagt uppe på berget.
  — Apjakt antagligen, förmodade en av Finchleys ingenjörer.
  — Apor? sa Otis häpet.
  — Inte riktigt, svarade Finchley. Det är en slangbeteckning för det som vi i rapporterna kallar för toranger. De påminner något om stora, lurviga, grå apor. Men de är den enda livsform som är tillräckligt stor för att uppkallas efter planeten.
   Otis stirrade ner i sänkan. De flesta av karlarna hade gett upp och var på väg tillbaka till sitt arbete. Ett par tre fortsatte att springa, viftande med pistolerna, och försvann runt en krök.
  — De får aldrig tag i honom nu, anmärkte Finchleys pilot.
  — Låter ni dem bara kila i väg närhelst de har lust? frågade Otis. Finchley mötte helt oberört hans undrande blick.
  — Jag är för allt som bryter enformigheten, mr Otis. Att upprätthålla moralen är ett problem för oss här, förstår ni. Den här planeten är en nyckelkoloni, och jag vill att arbetet ska löpa friktionsfritt.
  — Ja, det finns väl inte mycket förströelse ännu.
  — Nej, just det. Jag kan inte själv förstå att det är någon sport, men jag låter dem hållas. Vi håller vårt tidsschema.
  — Ni är snarare före, sa Otis för att blidka honom. Nå, hur skulle det vara med en titt på staden nu?
   Finchley gick före till helikoptern. Piloten och Otis väntade medan han utbytte några sista ord med sina ingenjörer, sedan klev de allihop upp och startade.

NÄR OTIS en stund senare svävade över det nät av gator som Finchleys bulldozers höll på att anlägga, erkände han oförbehållsamt att platsen var väl vald. Den låg vid en djup och smal vik som skar in i landet från det avlägsna havet och där den flod som de var i färd med att däm-rna upp några kilometer längre bort rann ut.
  — De där klipporna där borta, sa Finchley och pekade, har bildats efter det att den kultur som eventuellt har funnits här gick under — det påstår i varje fall mina geologer. Vi kan flyga tillbaka den vägen, så kan ni se hur den gamla stan en gång i tiden låg längst in i viken. Piloten gick högre upp och styrde bort mot klipporna. Otis såg att dessa bildade platåns kant. På ett ställe var de genomskurna av en djup klyfta.
  — Där floden flöt för tusentals år sen, förklarade Finchley.
   De kom till en punkt varifrån man lätt kunde urskilja ruinstadens konturer.
  — Måste ha varit en ganska stor stad, anmärkte Otis. Har ni någon aning om vad det var för slags varelser som byggde den och vad det har blivit av dem?
  — Har inte haft tid att tänka på det ännu, sa Finchley. Några av pojkarna i forskningsstaben rotar omkring här rätt ofta. De anser visst att stadens invånare hörde till torangernas släkte.
  — De där djuren som de jagade nyss? frågade Otis.
  — Det är mycket möjligt. Jag är inte säker på det, men utgrävarna påstår att det snarare var ett krig än en jordbävning som lade staden i ruiner. De säger att det finns spår av eldsvådor och exploderande raketer och krigshandlingar över huvud taget — både här och på andra ställen. Vi har därför antagit att torangerna är degenererade avkomlingar till varelser som överlevde ett interplanetariskt krig. Otis begrundade detta.
  — Det förefaller ganska troligt, medgav han, men ni borde söka förvissa er om att det förhåller sig så.
  — Vad då för?
  — Jo, i så fall måste ni förbjuda era män att jaga dem. Hur degenererade de än må vara så har kolonialdepartementet bestämmelser om kontakten med andra planeters invånare.
   Finchley vred på huvudet och såg på Otis med bister min, men han behärskade sig med tydlig ansträngning.
  — De där aporna? sa han.
  — Hur kan ni vara så säker på er sak? Har ni gjort något försök att få. kontakt med dem?
  — Ja! Det vill säga, i början — innan vi fick klart för oss att det var djur.
  — Och?
  — Vi kunde inte komma i närheten av dem, sa Finchley hetsigt. Om de hade något slags halvintelligent kultur, skulle de då inte låta oss få någon sorts kontakt?
  — Man skulle nog tycka det, erkände Otis. Hur skulle det vara om vi gick ner några minuter? Jag skulle gärna vilja ta en titt på ruinerna. Finchley tittade på sitt armbandsur men gav piloten order att landa på ett uppröjt ställe. Den unge mannen gjorde en elegant landning och de två tjänstemännen steg ur.

NÄR OTIS såg sig omkring märkte han genast att arkeologerna hade varit här och grävt. De hade lämnat sina redskap kvar i en hög — luften var torr här uppe och vem skulle stjäla en spade här?
   Han gick ifrån Finchley och förbi en hög jord som hade grävts bort från ingången till en av byggnaderna. Denna var byggd av sten — eller i varje fall klädd med sten. En titt in i ruinens dunkla inre fick honom att tro att det hade funnits ett skelett av stål, men alltihop hade rasat ihop som genom en explosion.
   Han strövade lite längre bort och kom till en stadsdel där det antagligen hade funnits högre byggnader; stenruiner stack nämligen upp ovanför den sandiga markytan. Sedan hade han gått igenom ett par välvda öppningar som tycktes ha varit fönster, förstod han varför forskarna hade beslutat sig för att göra utgrävningar. Om det någonsin hade funnits någon utsmyckning på väggarna, hade denna för länge sedan vittrat bort. Och av taken fanns ingenting kvar.
   Det måste ändå ha varit en högt utvecklad kultur, tänkte han.
   En rörelse i en av de dunkla öppningarna till höger drog till sig hans uppmärksamhet. Han trodde att Finchley hade följt efter honom och vände sig om för att delge honom sina funderingar, men Finchley var inte där. När Otis spände öronen kunde han i själva verket höra de andra två prata borta vid helikoptern.
   Börjar jag se i syne, undrade han och gick bort mot det gamla fönstervalvet. Han tänkte gå igenom det, men någon instinkt fick honom att hejda sig precis framför det.
   Var inte dum nu, Jeff, sa han till sig själv. Vad skulle det kunna finnas där? Spöken?
   Å andra sidan fanns det tillfällen då det var bäst att lita på instinkterna — åtminstone tills man hade fått klart för sig orsaken till den underliga känslan. Varenda rymdman skulle instämma i det. Den som skaffade sig ett sjätte sinne levde längst på främmande planeter.
   Han stod kvar minst en minut och hörde under denna tid inte det ringaste ljud bortsett från följeslagarnas mumlande röster. Han kikade in i rummet som var ungefär sex meter .i fyrkant och väl upplyst av reflekterat ljus.
   Ingenting syntes där, men han blev inte kvitt den där kusliga känslan. Plötsligt slog det honom att han ju inte kunde överblicka hela rummet. Marken var täckt av stenskärvor, där inga fotspår kunde synas. Han kände sig bättre till mods då han upptäckte att han åter började resonera logiskt på detta sätt.
   Han lutade sig fram, stack in huvudet genom öppningen och kastade en hastig blick först åt vänster, sedan åt höger utmed väggen. När han vände huvudet åt höger, såg han rakt in i ett par svarta ögon som satt mycket långt ifrån varandra.
   Torangen var nästan lika lång som han själv, vilket huvudsakligen berodde på de långsträckta gibbonlika lemmarna. Armar och ben, som var täckta av kort, grått hår, hade ungefär samma proportioner som hos en människa men verkade alldeles för långa i förhållande till bålen, och denna tycktes vara försedd med revben ända ner.
   Men det var ansiktet som fick Otis att stirra. Munnen var tandlös och antagligen mera lämpad för sugning än för tuggning. Och ögonen! De sköt fram som ändarna på en hantel från vardera sidan av den smala skallen, just där öronen borde ha suttit, och var tydligen ytterst rörliga. När Otis tittade närmre upptäckte han under ögonen små öron som nästan doldes av den lurviga pälsen.
   Han blev plötsligt medveten om att det kändes som om hans egna ögon också satt på skaft. Han började dessutom bli stel i ryggen. Försiktigt rätade han på sig.
  — Äh — hallå, mumlade han.
   Han kände sig förfärligt löjlig. Torangen rörde då på sig, hastigt men utan brådska. En av de långa armarna svepte ner mot den med stenskärvor beströdda marken.
   I nästa ögonblick drog Otis med ett ryck tillbaka huvudet från öppningen just som en sten susade förbi.
  — Säg hallå där! protesterade han ofrivilligt.
   Det hördes ett rasslande ljud inifrån, som om varelsen tog spjärn för en snabb start. Otis återvann balansen och rusade utan att tänka sig för in genom öppningen.

JAG VET inte varför, erkände han för Finchley några minuter senare. Jag kunde ju lätt ha fått skallen krossad, och om jag hade tänkt på det så hade jag väl i stället retirerat och ropat på er.
   Finchley nickade, men för första gången fanns det en glimt av gillande i hans smala ögon.
  — Han var förstås försvunnen, fortsatte Otis. Jag såg en skymt av hans bakdel då han dök ut genom ett annat fönster.
  — Ja, de är ganska snabba, insköt Finchleys pilot. Under hela tiden vi har varit här har pojkarna inte lyckats få tag i mer än fem sex stycken. De har ett uppstoppat exemplar i lägret.
  — Hm-m-m, sa Otis fundersamt.
   Under det fortsatta samtalet fick Otis klart för sig att han inte hade observerat allt trots att han hade stått ansikte mot ansikte med varelsen. Finchleys omnämnande av de tre fingrarna respektive tårna på händer och fötter kom till exempel som en överraskning.
   Under flygturen tillbaka till basen var Otis mycket tystlåten. Så snart de var framme, ursäktade han sig och drog sig tillbaka till de rum som man hade anvisat honom.
   Vid middagen på kvällen, som Finchley hade ordnat så trevligt som det var möjligt i en relativt ny koloni, var Otis anmärkningsvärt sällskaplig. Kolonisationschefen var belåten.
  — Det ser ut som om de äntligen har sänt en rejäl karl till oss, viskade han till en av sina assistenter. Leta reda på ett par av de snyggare sekreterarna och låt dem underhålla honom.
  — Jag hörde att det var nära att han fick tag i en torang uppe vid utgrävningarna, sa den andre.
  — Ja, han rusade efter den trots att han var obeväpnad. Det tycks ha varit nära ögot att han fångade den.
  — Det var kanske lika bra att han inte gjorde det, anmärkte assistenten. De är kraftiga nog för att göra mos av en obeväpnad karl.
   Otis var under hela kvällen ivrigt sysselsatt med att stifta bekantskaper. Han var så inriktad på att under varje nytt samtal föra torangerna på tal och ställa skenbart oskyldiga frågor, att han knappast märkte att han var föremål för någon speciell uppmärksamhet. Som resande inspektör var han van vid försök att underhålla och distrahera honom.

NÄSTA MORGON träffade han Finchley i dennes arbetsrum i den långa envåningsbyggnad av betong och glas som utgjorde kolonins högkvarter.
   Efter att ha slagit sig ner vid skrivbordet mitt emot Finchley redogjorde Otis för de slutsatser han hade kommit till. Finchley spärrade upp sina smala ögon en liten aning medan han lyssnade. En svag rodnad spred sig i hans breda, bistra ansikte.
  — Å, för ... Jag menar, varför ska ni nödvändigt göra en stor affär av det, Otis! Det händer ju så sällan att pojkarna får tag i någon.
  — Kanske därför att de är så sällsynta, svarade Otis lugnt. Hur kan vi veta att de inte är en intelligent livsform? Om ni själv levde bland ruinerna av era förfäders civilisation under primitiva förhållanden, skulle ni kanske vara lika försiktig ifall en massa främmande varelser kom och trängde sig in.
   Finchley ryckte på axlarna. Det verkade som om han kände sig lite illa till mods.
  — Tänk på situationen i stort, fortsatte Otis. Vi håller äntligen på att tränga ut i rymden efter århundraden av drömmar och ansträngningar. Efter allt det elände vi har sett i olika kolonialsystem där hemma, har vi försökt planera dessa företag så att de gamla misstagen inte skulle upprepas.
   Finchley nickade motvilligt. Otis märkte att hans tankar sysslade med de egna projekten.
  — Det är uppenbart, fortsatte inspektören, att vi förr eller senare kommer att träffa på en planet där det finns varelser med intelligens. Vi är fortfarande nykomlingar ute i rymden, men det måste ske någon gång ju längre ut vi tränger. Det är därför som departementet har fastställt regler om vårt uppträdande gentemot främmande livsformer. Men det är kanske länge sedan ni läste det avsnittet av instruktionerna? Finchley flyttade nervöst på sig i stolen.
  — Hör nu här, sa han. Försök inte att framställa mig som en hårdför vandal som inte har något annat i tankarna än att utrota allt som lever och rör sig på Torang. Jag går inte ut och jagar apor!
  — Jag vet, jag vet, sa Otis för att blidka honom. Men innan kolonialdepartementet kan tillåta att någon främmande livsform dödas, måste vi bevisa inte bara att den saknar intelligens, utan också att den förekommer i så stort antal att det inte är risk för utrotning.
  — Vad vill ni att jag ska göra?
   Otis såg på honom med en viss sympati. Finchley var av den hårdföra typ som departementet behövde för att övervaka grundandet av kolonier på främmande planeter, men han var inte oresonlig. Han ville bara få sköta sin besvärliga uppgift i fred.
  — Utfärda ett förbud mot jakt på toranger, sa Otis. Det måste finnas något annat som de kan jaga.
  — Javisst, medgav Finchley. Det finns en massa små kaninliknande djur och andra kryp i buskskogen. Men jag vet inte...
  — Det är allmänt bruk, påminde Otis honom. Vi har många fridlysta arter även hemma på Jorden som skulle ha varit utrotade vid det här laget om det inte hade varit förbjudet att döda dem.

TILL SIST kom de överens om att Finchley skulle göra sitt bästa för att se till att ett förbud efterlevdes, under förutsättning att Otis utverkade en formell order från systemets högkvarter. Inspektören gick från kontoret direkt till radiocentralen, där han lämnade in en lång rapport till chefskolonisatörens kontor i den andra delen av dubbelsolsystemet.
   Det dröjde några timmar innan svaret anlände till Torang. När det kom bortåt eftermiddagen, gav han sig ut och letade efter Finchley.
   Han fann honom i färd med att inspektera en nybyggd konservfabrik vid kusten, uppenbarligen mycket förtjust över att ännu en länk var fullbordad i arbetet på att göra kolonin självförsörjande.
  — Här har vi det, sa Otis och viftade med telegrammet. Undertecknat av chefen själv. "Från och med denna dag skall de aplika varelser som går under beteckningen toranger och lever på planet nummer och så vidare betraktas som en sällsynt och fridlyst art enligt bestämmelserna och så vidare, och så vidare."
  — Utmärkt, genmälde Finchley med en axelryckning. Ge mig det, så ska jag se till att det sätts upp på anslagstavlorna och sänds ut över vårt lokala radiosystem.
   Otis återvände nöjd och belåten till helikoptern som hade flugit honom dit från lägret.
  — Tillbaka, sir? frågade piloten.
  — Ja ... nej! Bara för skojs skull, flyg mig ut till den gamla staden. Jag hann inte se så mycket sist och jag vill gärna titta närmre på den innan jag reser härifrån.
   De flög över slättlandet mellan havet och de uppskjutande klipporna. På avstånd såg Otis en skymt av den dammbyggnad som man hade visat honom dagen förut. Den kolonin artade sig bra, tänkte han; han måste bara se till sådana detaljer som att de lokala livsformerna skyddades.
   Piloten gick ner på samma ställe som han hade valt vid det förra besöket i ruinstaden. Det fanns andra människor här den här dagen. Otis såg ett par karlar som han antog var arkeologer.
  — Jag ska bara ströva omkring ett litet tag, sa han till piloten.
   Han märkte att de två männen som stod där vid sina spadar tittade på honom, och därför stannade han och hälsade på dem. De hade, som han trodde, hållit på att gräva i ruinerna.
  — Vi tar några mått nu, sa den solbrände, blonde mannen som hade presenterat sig som Hoffman. Vi försöker komma underfund med vad det kan ha varit för slags varelser som byggde den här staden.
  — Så? sa Otis intresserat. Och vilken är er senaste teori?
  — De tycks inte ha skilt sig så mycket från oss, sa Hoffman till inspektören medan hans kamrat avlägsnade sig för att fortsätta sitt arbete.
  — Att döma av rummens storlek och trappstegens och dörrarnas höjd och såna saker, fortsatte Hoffman, så hade de ungefär samma kroppsbyggnad som vi.
  — Skulle det kunna vara förfäder till torangerna? frågade Otis.
  — Det är mycket möjligt, svarade Hoffman med en snabbhet som tydde på att det var hans egen uppfattning. Men vi har inte grävt fram tillräckligt mycket för att kunna göra oss en bild av vad det var för slags kultur de hade eller dra några slutsatser rörande deras psyke och deras seder.
   Otis nickade; han tänkte att han borde nämna den unge mannens namn för Finchley innan han reste från Torang. Han ursäktade sig då den andre arkeologen kom tillbaka med en låda med mindre föremål som de hade grävt upp.

NÄR OTIS hade strövat omkring några minuter bland de orörda byggnadernas murrester, kom han till den plats där han föregående dag hade träffat på torangen.
   Om jag skulle kika dit in, tänkte han. Nej — det skulle vara det sista ställe varelsen skulle återvända till, såvida den inte hade sin lya just här i närheten.
   Han stannade för att orientera sig, ryckte sedan på axlarna och gick runt en jordhög i riktning mot den byggnad som han trodde var den rätta.
   Jag är ganska säker på att det var den, tänkte han. Ja, skuggorna kring den där fönsterbågen ser likadana ut — samma tid på dagen .. . Han hejdade sig nästan skuldmedvetet och vred på huvudet för att förvissa sig om att ingen iakttog hans meningslösa återvändande till skådeplatsen för hans lilla äventyr. En inspektör av koloniala anläggningar borde ju inte springa omkring och jaga spöken som en liten pojke. Då han hade konstaterat att han var ensam, gick han med raska steg in genom valvbågen — och stannade som förstenad.
  — Det gläder mig att se er här, sa torangen med mild, något burrande röst. Vi tänkte att ni kanske skulle återvända hit.
   Otis gapade. De svarta ögonen som sköt ut från sidorna på den smala skallen synade honom uppifrån och ner, vilket gav honom en obehaglig känsla.
  — Mitt namn är Jal-Ganyr, sa torangen. Om jag inte är felaktigt underrättad så är ert namn Jeff-Otis. Det är så.
   De sista orden yttrades med fullständigt entonig röst, men en liten del av Otis' hjärna som fortfarande fungerade tolkade dem som en fråga. Han drog ett djupt andetag, plötsligt medveten om att han hade hållit andan en lång stund.
  — Jag visste inte ... ja, det stämmer ... jag visste inte att ni toranger kunde tala vårt språk. Eller något annat. Hur ...?
   Han tvekade då tusen frågor på en gång pockade på att bli ställda. Jal-Ganyr strök tankspritt med sin trefingrade vänstra hand över sitt ludna bröst där han satt hukad på ett plant stenblock.
  — Jag tillhör inte torangerna, sa Jal-Ganyr med sin väsande röst. Jag tillhör myrberna.
  — Ni menar att det är er egen beteckning på er själva? frågade Otis. Jal-Ganyr tycktes fundera och hans rörliga ögon svängde inåt för att granska jordmannens ansikte.
  — Jag menar, sa han till sist, att jag tillhör ett släkte som härstammar från Myrb, inte från den här planeten.
  — Innan vi fortsätter vill ni kanske vara vänlig och tala om för mig hur ni har lärt vårt språk, sa Otis.
   Jal-Ganyr gjorde en hastig gest. Hans ansiktsuttryck var oläsligt för jordmannen, men Otis hade en känsla av att gesten var en motsvarighet till en axelryckning och ett leende.
  — Vad det beträffar, sa myrben, så lärde jag det kanske före er. Vi har iakttagit er sedan länge. Ni skulle inte tro mig om jag sa hur länge.
  — Men i så fall ...
   Otis hejdade sig. Det måste betyda: innan kolonisterna landade på den här planeten. Han var nästan rädd för att det betydde: innan de nådde detta solsystem. Han sköt undan tanken och frågade:
  — Men i så fall, varför lever ni då på det här sättet bland ruinerna? Och varför har ni väntat ända tills nu? Om ni hade tagit kontakt med oss, så skulle vi ha kunnat hjälpa er med att bygga upp...
   Han lät rösten tona bort och undrade varför det lät så illa. Jal-Ganyr rullade med ögonen och såg på de omgivande ruinerna som om han föraktade dem. Återigen tycktes han begrunda innebörden av Otis' frågor.
  — Vi uppfångade ert meddelande till er chef, svarade han till sist. Vi beslöt att det var dags att ta kontakt med en av er. Vi hade inget intresse av att bygga upp staden, tillade han. Vi har väl dolda bostäder.
   Otis fann att hans läppar var torra därför att han omedvetet hade gapat med munnen. Han fuktade dem med tungspetsen och lutade sig mot väggen.
  — Ni syftar på min begäran att ni skulle fridlysas? sa han. Ni har apparater till att fånga upp sådana radiomeddelanden?
  — Det gör jag. Och det har vi, svarade Jal-Ganyr korthugget. Vi har kommit till slutsatsen att ni har expanderat så långt ut i rymden att det nu är nödvändigt att vi tar kontakt med några av de sansade bland er. Det kommer kanske att göra det lättare i framtiden för våra observatörer.
   Otis undrade hur mycket av detta som var ironi. Han kände hur han rodnade vid tanken på det "uppstoppade exemplaret" i huvudlägret. Det var i alla fall skönt, tänkte han, att han inte hade brytt sig om att titta på det.
   Jag har haft tur, sa han till sig själv. Det är jag som har upptäckt de första intelligenta varelserna utanför Jordens planetsystem.
   Högt sa han: — Vi väntade att vi småningom skulle träffa på några sådana som ni. Men varför har ni valt mig?
   Frågan lät fåfäng, insåg han, men den medförde oväntade resultat.
  — Ert budskap. Ni hade på ert sätt kommit till samma slutsats som vi. Vi antog att ni skulle förstå vår sorg och skam över vad som hände mellan våra släkten — för länge, länge sen.
  — Mellan...
  — Ja. Mycket länge trodde vi att ni var borta för alltid. Det gläder oss att se er återvända till några av era gamla planeter.
   Otis stirrade oförstående. Någon instinkt måtte ha satt myrben i stånd att tolka hans förvirrade ansiktsuttryck. Han bad hastigt om ursäkt.
  — Jag glömde kanske att förklara ruinerna.
   Åter lät Jan-Ganyr sina ögon långsamt svepa över murresterna.
  — De är inte våra, sa han i mild ton. De är era.

Originalets titel: Protected Species. Först publicerad i "Astounding Tales of Space and Time", mars 1951

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki